De
senaste dagarna har vi haft svag köld och ett tunt lager snö. Det känns helt
annorlunda att gå med hundarna på en tidig morgonvandring i skogen när månen
lyser och snön också ger ljus. Visserligen har ju dagarna också blivit längre
sedan jul, men på morgonen är den förlängningen inte märkbar.
I
orpingtonflocken har det stora lugnet lagt sig. I alla rasbeskrivningar står
det att orpingtonhöns är så lugna och trevliga. Mina har varit rätt stirriga
och förskrämda sökt sig i en vrå när jag gjort mina sysslor i hönshuset. Ingen har
vågat drömma om att närma sig matkoppen så länge jag varit där. Jag utgår från
att lugnet kom i och med att en del av dem blev könsmogna. Lord M gal för fulla
muggar och kluckar ivrigt när maten kommer, här kommer godis verkar han säga. De åter också med god aptit trots att jag är helt bredvid.
Victoria och Louise värper regelbundet, men har nog inget hum om var de
förväntas värpa. Man får gå försiktigt i hönshuset för det kan ligga ett ägg
mitt på golvet (Louise). Victoria har lagt ett ägg i badkaret, som ju
innehåller sand, aska och annat skönt för en höna att bada i, ett i en vrå som
hon bonat åt sig som ett litet rede och idag hipphurra i det som jag avsett som
rede för dem. I början kunde det på morgonen ligga ägg under sittpinnarna. Det
berodde nog på att behovet att värpa kom innan ljuset tändes och de kunde komma
ner från pinnarna. Även om lord M styr och ställer som en hel karl så har jag
inte sett honom intressera sig för var äggen skall värpas. En god tupp visar
hönorna vilket ställe som kan duga som rede. Parningen är inte heller ännu
riktigt på topp. I början landade han helt fel på hönsen, men det ser ut att gå
mot det bättre.
Först
efter flera månader hos oss lärde de sig att gå upp på pinnarna för att sova.
Helst samlades de i en klunga invid fönstret, vilket en aning bekymrade mig med
tanke på att det är en ganska kall plats. Nu går de upp fast de har sena
nattvanor, först efter kl. 22 är de alla uppe på sina sovplatser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar