Tuppens galande.

Sedan den senaste rapporten har Knut avancerat i flocken. Han inledde ju sin bana genom att sova i värpredet, för att därefter sitta på den nedersta pinnen. En kväll när jag kom för att släcka var hela Knut försvunnen. Var fanns tuppen!? Vi har råttor under hönshuset så det rann genom min skalle att nu har råttan tagit stackars lilla Knut. Men så stack han försiktigt fram sitt huvud mellan två bastanta hönsmadammer, om man nu kan tala om bastanta hönor då det gäller dvärg kochin. Varje kväll sitter han nu där lyckligt inklämd mellan hönsen.

En råtta har gnagat på hönsens tröskel.

Hela flocken beter sig för övrigt annorlunda efter att Gunnar flyttade bort. Han måtte ha skrämt upp hönsen med hemska kvällssagor för under hans regemente var de alltid mycket noggranna med att hålla sig långt från mig och flaxade ibland skrikande omkring. Så flyttade Gunnar bort och hönsen beslutade sig för att jag var prima vara och kommer nu frimodigt fram för att se vad jag har att bjuda på.

Lord Melbourne är en hejare på att gala. Han sätter igång så fort han uppfattar att jag är i antågande. Den första gången han fick svar av Knut nästan studsade han till. En ny röst! Prövande gol han igen och fick ögonblickligen ett gällt svar från andra sidan väggen. Nu har han redan vant sig vid den unga konkurrenten.

Jag läste en artikel om hur tuppen klarar av det ibland öronbedövande ljudet då han gal. En biolog vid Antwerpens universitet i Belgien, Raf Claes, började fundera på den ljudvolym en tupp kan prestera och hur tuppen själv kan undgå att bli döv. Genom att fästa små mikrofoner intill tuppens öron kunde forskarteamet mäta ljudvolymen på galandet. Det framgick då att tupparna i medeltal kom upp till 130 decibel, visserligen bara i 1-2 sekunder, men ändå. De högljuddaste nådde volymer på 143 decibel. Det finns alltså allt skäl för hönspigan att inte luta sig fram mot tuppen när han gal för ljudet motsvarar en situation där man står mitt bland startande jetplan och det vill väl ingen göra.

Där människan småningom blir döv för att innerörats hårceller minskar eller förstörs, där har tuppen det bättre förspänt. För när tuppen har näbben helt öppen, vilket den ju har medan den gal, tillsluts en fjärdedel av dess hörselgång så att mjuk vävnad täcker halva trumhinnan. Tuppen hör alltså sitt eget galande mera dämpat, kanske de därför ibland klämmer i för kung och fosterland.

Redan på en halv meters avstånd till den vilt galande tuppen är ljudet betydligt svagare, vilket förmodligen räddar de stackars hönornas hörsel. Men om olyckan ändå skulle vara framme har hönorna en andra chans för till skillnad från hos däggdjuren kan fåglarnas hårceller i viss mån förnyas. Tänk vad allt man kan lära sig för att man har några hönor.