Tuppen jagar kycklingarna.

Jag har varit litet bekymrad över Hjalmars beteende. Signe visade tydligt att tre veckor i kycklinginhägnad var alldeles nog för henne. Hon gjorde flera försök att ta sig därifrån. Jag tvingade henne ändå att vara där en vecka till, innan jag öppnade buren så att hon tillsammans med kycklingarna kunde förenas med resten av flocken. Man skulle ju kunna tro att det hade räckt med full insyn till kycklingarna, men nej här skulle rangordningen göras klar för alla och en var. Det började med att Hjalmar luggade Signe ordentligt sen pickade han kycklingarna som skrek hjärtskärande. Det var väl mera en markering än i avsikt att dräpa. Man får vara tacksam över att den här sortens uppfostran inte mera är gångbar bland människor och man skall ju akta sig för att förmänskliga djuren, men litet synd tycker jag ändå om de små.

Jag har läst om tuppar som välvilligt servera mat åt kycklingarna, så icke Hjalmar. När Figaro försiktigt försökte sig på en matbit bredvid pappa blev han omedelbart bortkörd. Därefter gick Hjalmar med värdiga steg mot de andra kycklingarna och visade tydligt att de inget har att göra nära honom.

För att kycklingarna skulle ha något skydd har jag arrangerat grankvistar på olika ställen i hönshuset. Vad trevligt tyckte hönorna som trodde att det var meningen att de skulle värpa där. Nu får jag leta ägg bland kvistarna. När kycklingarna gömmer sig där kan Hjalmar sticka in huvudet och glo strängt på dem. Vet hut, ungar!

Tosca i granrisgömman.

Därför har det varit litet oroligt i hönshuset under den gångna veckan när hackordningen skulle etableras igen. Det är tydligt att Anastasia som är yngst av de vuxna hönorna står lägst. Också Signe, som försöker hitta sin plats i flocken, kör bort henne. Ja, allra lägst är förstås kycklingarna. Ester är Hjalmars favorit, men det betyder inte att hon har speciellt hög rang bland de andra. Främst är Ellen och Marjatta, de två äldsta. Efter en vecka verkar det som om rangordningen skulle vara ganska etablerad och Hjalmar behöver inte mera direkt jaga efter kycklingarna – de vet sin plats.

Det skall bli spännande att se vad slutfärgen blir på Carmen. På ryggen är hon närmast svart.

Kycklingarna äter fortfarande huvudsakligen kycklingfoder. Det serverar jag åt dem i den tidigare kycklingburen där de också sover under mamma Signe. Sen får jag vakta noga att inte de andra smyger på dem. Speciellt Ellen och Hjalmar vill gärna komma dit och snaska av kycklingarnas mat, trots att de har egen mat. Gör de det är det slut på friden för de små och de jagas undan. De har förstått att om de går in under mig där jag sitter på huk så är de skyddade. Det innebär jag får vara väldigt försiktig när jag börjar röra på mig. Tråkigt om jag skulle råka trampa på någon.