När hunden ätit hästens maskmedel.

Vi har genomlevt några ångestfyllda dygn med Melissa. Det hela började natten mot tisdagen av att jag vaknade, så där som jag nu ibland brukar vakna på nätterna. Jag tyckte jag hörde något ljud från hundrummet, men lät det bero. Sen var det definitivt någon som lät. När jag kom ner stod Cora vid deras port och väntade. Jag trodde hon behövde ut, men i samma stund såg jag Melissa ligga under deras säng darrande och flämtande. Hon hade också kastat upp. Jag försökte ta ut henne på gården men hon vägrade gå nerför de tre trappstegen. Stod bara där och snusade oroligt. Inne gick hon vacklande och var väldigt tveksam över att ta steget från golv till matta. Det verkade som om hon skulle ha varit blind. Mycket riktigt var hennes pupiller helt utvidgade och reagerande inte på ljus. Så mycket läkarserier har jag sett att jag vet att det är allvarligt.

Småningom började hon också krampa med bakbenen, litet som om hon försökt krysta fram en valp. Jag ringde till smådjursklinikens jour och förklarade situationen. Nattjourerna är 5-årets studerande men de har en veterinär de kan rådgöra med. Efter en stunds parlamenterande i den ändan kom svaret att det knappast lönar sig att komma när ”taxan också är den dubbla”. Klockan 5 på morgonen är man inte fullt så snabbtänkt så jag accepterade deras beslut. Vid det laget var alla i huset vakna och vi beslöt att vi skulle stå utanför dörren när vår ”egen” veterinärstation i Gamlas öppnade kl. 8.  När nöden är som störst vill man ju också gärna gå till ett bekant ställe.

Bilden är inte så bra, men här ser man i vilken onaturlig vinkel Melissa höll benen när hon krampade. Bägge bakbenen var helt framåt.

Jag levde i tron att Melissa hade kraftiga smärtor och därför drog ihop benen så konstigt. Jag borde ha förstått bättre – det var ju det där med pupillerna. Vi lade henne på ett täcke och lyckades på så vis få henne inlyft i bilen. Det är märkvärdigt vad en hund på 25 kilo kan kännas tung.

På veterinärstationen togs vi bums emot och den veterinär som var på plats avbröt sitt arbete med sin patient och undersökte Melissa. Hon sattes i dropp och fick intravenöst medetomidin för att avbryta krampandet samt dessutom något lugnande medel. Det togs blodprov, men det var helt normalt och gav inga antydningar om någon förgiftning. Veterinären var glad över att jag kunde stanna och vara med hunden. Det var inte några roliga timmar medan jag väntade på att hon skulle vakna upp igen. Man hinner tänka en hel del.  När hon slutligen började vakna visade det sig att kramperna fortsatte.

Enda alternativet var nu att låta magnetröntga henne, vilket skulle ske på smådjurssjukhuset i Esbo. Så Melissa sövdes ner ytterligare och packades in i bilen insvept i täcket och med påsen med droppet hängande i hundburens galler. Jag höll mig nog inte helt till hastighetsbestämmelserna när jag körde henne dit. Jag trodde hon fått en hjärnblödning och var inställd på att detta var slutet. Också om det skulle ha varit så illa ville jag ändå veta vad som skett.

I Esbo bars hon in och fördes bort i något bakre utrymme. Jag ombads att sitta ner och vänta en stund. En stund blev en timme och det var en lång väntan. Slutligen kom neurologen, Anne Muhle, och berättade att hjärnan var helt okej liksom också ryggmärgsprovet. Hon misstänkte att det var frågan om epilepsi. I det skedet skickades jag hem och ombads återkomma på kvällen då de visste om Melissa vaknat upp utan kramperna.

Efter en lång dag kunde jag hämta hem en ynklig och svag liten hund samt en hel påse med epilepsimedicin. Det såg till och med ut som om hon magrat. Nu har läget stabiliserat sig. Hon äter, har litet svårt att dricka och bakbenen hänger inte med den övriga kroppen. När hon i går kväll skulle kissa satte hon sig pladask på stjärten och kissade så.

Jag var hemma med henne hela dagen igår och hann börja tänka. Vid den ena hästhagen här har de haft alla möjliga ämbar och byttor. Jag vet att Melissa rörde sig där på måndagen, men kan där ha funnits något för hästar som hundar inte tål? Mycket riktigt, det visade sig att just på måndag hade man ställt där ett ämbar med havre, melass, och brödbitar innehållande (eller insmorda, det blev inte klart för mig) maskmedlet Equest. Jag tycker det är mycket sannolikt att hon nappa åt sig en brödbit eller två. Det här maskmedlet rekommenderas inte för föl under 4 veckor, kan ge darrningar som biverkan och förorsakar hos hundar kramper. Det är fettlösligt och sitter kvar i kroppen länge.

Nu fortsätter vi med medicineringen i en månad och sedan skall man ta nya blodprover för att se att inte levern eller njurarna tagit skada. Sedan kan vi hoppeligen trappa ner på medicinerna.

För att Melissa skall ha det så lugnt som möjligt runt sig har Cora sedan tisdagen varit hos Tobina. Visst är det fantastiskt med en uppfödare som genast ställer upp och säger ”jag tar Cora till mig”. Tack också alla andra som ställt upp och kommit med analyser av vad maskmedel avsett för hästar kan ställa till med hos hundar.

När brunnen sinar.

När brunnen sinar, då tystnar lammen. Eller?

Kanske inte riktigt, men det glada porlande av vatten upphör. Under våra fyra år här på Toivola är det andra gången brunnen sinat. Senaste gång hade det varit en varm och torr sommar så vi var inte riktigt beredda på att den skulle sina nu. Men det har ju faktiskt varit en torr höst och fast sommaren var kylig så kanske det inte regnade så mycket. Under de här premisserna uppskattar man verkligen när rent vatten kommer ur kranen i tillräcklig mängd.

Om elektriciteten går kan man pumpa upp vatten för hand. Något som vi också hunnit uppleva.

I grannbyn finns en vattenpost där man kan hämta vatten. Vi har upptäckt att vi inte är de enda som använder oss av den. Dagligen välsignar vi beslutet att vi byggde en utetupp. Nu klarar vi oss med att hämta ett ämbar vatten från vattenposten + att var och en får ta en snabb dusch per dag. Diskar gör jag för hand i vattnet från vattenposten. Det går otroligt litet vatten åt till det och vi är ju bara två personer så disken är inte överhövan stor.

Hönsens matbyttor tvättar jag ute vid regnvattenstunnan. Det blir rätt kallt när man först skall krossa isen som bildats under natten. Under veckan var det några nätter faktiskt inte minusgrader, men vi går ju ständigt mot kallare tider så is kommer det nog att finnas. Jag tröstar mig med att vi inte har kor som dagligen behöver massor av vatten.

Vi är annars också rätt sparsamma med vår vattenkonsumtion. I medeltal använder vi omkring 60 liter vatten/person och dygn. FN räknar med att man behöver minst 20–50 liter vatten per person för dricksvatten, tvätt och disk. Dygnskonsumtionen är i Finland 155 liter/person och myndigheterna har som målsättning att få ner konsumtionen till 100–120 liter/dygn per person. I den uträkning jag såg beräknar man att 39 % av vattenkonsumtionen används till den personliga hygienen. När man där påpekar att en 5 minuters dusch drar 60 liter vatten får man den uppfattningen att det är en normallängd på folks duschande. Fem minuter är faktiskt en ganska så lång tid. Ta själv tid! Vi klarade det galant på 1,30.

Så här mysigt kan man ha det på utetuppen.

Den näststörsta vattenslukaren är toaletten som står för 26 % av konsumtionen (40 liter rent vatten per person och dygn spolar man bara ner), följd av matlagning 22 % och tvätt 13 %. Huset vi bor i har tyvärr ett slutet avfallsvattensystem. Det här betyder att både toavatten och gråvatten, som till exempel det relativt rena duschvattnet, hamnar i samma slutna behållare. Vid behov, för vår del ungefär var 8:nde vecka (de förra ägarna tömde var 6:te vecka), ringer man efter en slamavfallsbil som kommer och suger upp eländet. Nu låter det som om vi skulle vara ovanligt snuskiga men skillnaden med de förra ägarna är att vi aldrig badar i det, i och för sig, fina badkaret. Vi har till och med funderat på att göra oss av med det och i stället få bättre plats för torkställningen eller för en korgstol efter bastun. Kraftiga protester har förts fram av 6-åringen. ”I all sin dar, ni tänker väl inte kasta ut badkaret”. Kanske han är rädd för att barnet skall flyga ut med vattnet.

Terrorbalans i hönshuset.

Hönor är bra konstiga varelser och verkligen inga toleranta djur som vänligt tar emot nykomlingar. Det tycks nu på alla sätt ligga i tiden. Jag har studerat ”allt” om att sammanföra flockar, något som ofta kan ställa till med problem. Innan man sammanför hönsen kan man låta nykomlingarna hålla till i en egen inhägnad men inom synhåll. Man kan försöka med att hålla det ganska skumt i hönshuset så hackar de inte på varandra. Kanske tanken är att hönorna inte uppfattar att det kommit nya in i huset. Så dumma är nu inte våra hönor.

Blanka, som annars också varit ganska osympatisk – inställsam och lismande mot tuppen och gett andra hönor det onda ögat, har envetet jagat nykomlingarna. Stjärt- och ryggfjädrarna har rykt där hon har farit fram. Det var en sådan oro i flocken att det enda vi kunde göra var att ta bort henne. Det är inte alls fiffigt att slakta en värphöna, men inte vill man ju heller sälja vidare en argsint höna.

Det är inte så förnuftigt att slakta en ung värphöna men ganska intressant. Hönorna föds med sina ägganlag och inne i äggledaren finns på rad en mängd äggulor. Runt gulorna bildas sedan vitan och slutligen skalet. Blanka hade också hela sex gulor i äggledaren. De låg där i storleksordning tripp, trapp, trull.

Att hålla balansen i en hönsflock kan ibland vara en svår balansgång. När Blanka tagits bort blev det betydligt lugnare, men nu reagerade Albertina och Cleopatra när deras försvarare plötsligt var borta. Uppenbarligen hade Blanka som uppgift att, som det heter med ishockeytermer, sopa rent framför det egna målet. Hennes frånvaro resulterade i att unghönsen plötsligt fick betydligt mera svängrum. Tuppen som helt förälskat sig i dem kurrar ständigt runt dem. De sover i en rad bredvid honom. Längst ner sover Albertina som ändå på något sätt också under dagtid hänger med i gruppen. På tuppens andra sida sitter ofta Cleopatra, som inte överhuvudtaget vågar äta om unghönorna är i närheten. Hur hon ändå kan sova med tuppen förstår jag inte. Jag har inte märkt att unghönsen skulle uppträda direkt aggressivt och picka. De rör sig bara runt med ungdomligt övermod och Cleopatra drar sig åt sidan som en gammal darrig dam undan ett gäng huliganer. Man får litet hålla efter att hon faktiskt får i sig någon mat.

Eventuellt kan Albertinas och Cleopatras svaga position i gruppen ha att göra med att de ruggar. I allmänhet ruggar hönor sin andra höst. De slutar då värpa och tappar fjädrarna. Det vill säga det gör hönor som får leva ett naturligt hönsliv där hösten innebär kortare dagar. De tar igen sig efter en period av så gott som daglig värpning. Albertina har tagit ruggandet på allvar och inte värpt ett enda ägg sedan den 30 augusti. Småningom börjar fjädrarna växa ut igen och när vårsolen åter lyser upp hönsgården skall värpningen igen vara i full gång. Påsken har traditionellt varit den högtid då man efter vinterpausen fått färska ägg och det präglar än idag vårt påskfirande.

Bilden på Albertina och Cleopatra är tagen i juni. Kammarna är röda och fjäderdräkten tjock med intakta stjärtfjädrar.

Jag har aldrig förr sett en ruggande höna. De ser ganska ruggiga och dystra ut. Till och med tuppen har tappat av sina stolta stjärtfjädrar och framför allt hönsgården är full av fjädrar.

Idag har Albertina en blek kam och det mesta av stjärtfjädrarna är försvunna. Över hela kroppen är fjäderdräkten betydligt tunnare än i somras.

Tre små gummor…

Egentligen är det inte tre små gummor som flyttat in i hönshuset utan tre nätta unghönor. Jag har redan en tid velat utvidga flocken men på grund av myco har det varit stiltje på försäljningsfronten. Man vill ju inte heller riskera att köpa smittade djur. Sen fick jag syn på en annons på www.munanetti.fi där det fanns Alho-höns till salu. Förhållandena verkade okej och hönorna fanns på 1 timmes avstånd, vilket verkade rimligt.

Alho är den populäraste av de finska lantraserna och det finns över 1000 sådana hönor i Finland. Namnet har sitt ursprung i den som står som ”stamfar” för rasen, Pentti Alho hemma i Kärkölä. Han hade fått sina hönor i slutet av 1970-talet av sin faster. Ur den flocken har dagens Alhon utvecklats.

Det är relativt små och lätta hönor, som också har visat sig vara pigga och nyfikna. De tycker också mycket om att sprätta och har ordentligt rört om i kompostbädden som jag håller på och bygger upp. Det är bara bra för komposten skall ju vändas för att brinna bra.

Till färgen är de gyllene eller rödbruna. Fjäderskruden kan också vara helt prickig. De anses vara goda värpare och ruvar också ganska gärna. Den dagen jag hämtade hönsen hade en av de tre som det var meningen att jag skulle få just lagt sig för att ruva så det blev en annan i stället.

Hönorna hade redan namn när de kom till oss; Viivi, Ninni och Minttu. Eftersom de är finsk lantras tyckte jag att de kunde få behålla sina finska namn.

Viivi har en prickig fjäderskrud och går därför lätt att identifiera.

De ”gamla” hönorna tog litet betänksamt emot nykomlingarna. Tuppen ville först inte alls ha med dem att göra, men efter en dag verkade det som om han inte hade ögon för någon annan.

Möss på loftet.

Somliga har tomtar på loftet, vi har möss. I fjol fångade jag 17 möss och i år har det börjat lovande. Om man nu kan anse det lovande att mössen går i fällorna. Jag har alltid haft en motvilja för att ladda fällor. Jag är helt enkelt rädd för att den skall smälla mig på fingrarna. Dessutom har det inte varit så trevligt att göra sig av med fångsten. Nu har vi införskaffat fällor av märket Super Cat. De har ett färdigt doftbete som räcker väldigt länge. Med ett enkelt handgrepp laddar man den och har man fått en mus i fällan öppnar man fällan med samma enkla handgrepp. Utmärkt för en något sjåpig person.

Hittills har vi fångat åtta möss. Det enda jag har att anmärka mot fällan är att den är ganska lätt och kanske därför inte alla gånger dräper de arma mössen direkt. För en tid sedan hade en mus fastnat litet illa och levde ännu när jag kom på granskningstur (jag kontrollerar dem varje dag). Då var det bara att lämna all sjåpighet därhän och själv klobba den. Det gör jag ogärna igen.

Första starten i öppen klass.

Sedan Cora kom hem från Tobina och återhämtat sig från valparna har jag smått våndats över att jag nu borde starta med henne i öppen klass. Skulle hon vara redo för det? Vad hjälper det att våndas, steget måste tas. Sagt och gjort så anmälde jag henne till ett prov och fick också startplats. I söndags var det då sent om sider dags för vår första start för säsongen.

Provet var en parkörning, vilket jag saligen glömt att är vanligt i öppen klass. Det lottades vem som fick inleda med att vänta bakom ett kamouflagenät. Första uppgiften var en dirigering ut på öppet vatten med en vit roddbåt på andra sidan träsket som ett lockbete. Ett skott föll och så var det ”bara” att skicka iväg hunden. Cora kastade sig i vattnet och började cirkla runt framför skytten, förmodligen väntade hon på att han skulle kasta något åt henne. Jag fick försöka en gång till men resultatet var det samma. Inte en så lyckad start på provet.

Vilt som hundarna hämtat in hänger på tork.

Eftersom det skulle skjutas ett skott och kastas en markering medan hunden var på väg tillbaks med viltet från dirigeringen var det viktigt att jag ändå skulle få ut henne på vattnet. Så vid tredje försöket kastade hon sig igen ut och den här gången valde hon att målmedvetet börja simma åt rätt håll. Då var det ju redan för sent och jag fick kalla henne tillbaks för att sedan skicka henne på markeringen som kastats. Tack och lov lydde hon mig och kom tillbaks och hade inga som helst problem med markeringen.

Därefter var det vår tur att vänta bakom nätet. Följande uppgift för vår del var en markering som kastades i vattnet alldeles i kanten av sökområdet. Cora simmade direkt till markeringen steg upp på land och kom löpande till mig med viltet. Att det låg annat vilt i terrängen brydde hon sig inte alls om. Också söket gick galant, men resultatet blev en AVO3. Det grämer mig förstås att hon/vi missade på dirigeringen, men det är bara att träna flitigare.

Melissa tyckte det var gräsligt orättvist att bara Cora fick delta i provet.

Honungsåret 2015

I fjol sades det att bina var ovanligt rivningsfärdiga, något vi också själva fick uppleva. I år fick vi höra att bina svärmat mycket p.g.a. det dåliga vädret. Medan bina fått sitta inne under regniga och kyliga dagar har de smitt illvilliga planer och vid första solglimt har de med ett stort surr rusat ut ur kupan för att söka sig ett nytt och gemytligare hem. Vi ser därför fram emot ett normalt år med få svärmar, om det alls finns sådana år. Övning ger färdighet så svärmarna har vi lyckats fånga ganska enkelt. Jag tror också att det är en fördel att vi har äppelträd och olika buskar nära bikuporna. Det har gjort att svärmarna satt sig på sådan höjd att de gått att nå.

Tre års biodlarerfarenhet har gett en trygghet i hanteringen av kuporna och dess invånare, men inte kan man alltid förstå varför bina gör som de gör. På våren sätter man en ny ren låda med tomma fina ramar under den låda som bina övervintrat i. På det sättet flyttas de ramar som varit i användning ett år uppåt och kan vid skörd tas bort och smältas ner för återanvändning. I år har invånarna i flera kupor försmått mina rena fina nyvaxade ramar och bara hållit till högre upp. Jag ingen aning om varför. Nu när jag invintrat dem och kört ihop samhällena på en enda låda har jag i några fall tvingats använda de redan gamla och mörka ramarna. Någon direkt katastrof är det inte, men det skulle ha varit bättre att få bort dem.

Här kryllar det av bin efter att vi skördat honungen och lagt på en matningslåda med sockerlösning. I fjol löste jag själv upp sockret, men med nio kupor som skall ha 20 kilo socker per kupa valde jag att köpa färdig lösning. T.v. i flustret syns skumgummi som jag täppt till öppningen med. En mindre öppning underlättar för bina att mota bort oinbjudna gäster som vill komma åt deras mat.

 En god regel är att man har skördat honungen, börjat invintringen med sockerlösning och gjort den första varroabekämpningen innan mitten av augusti. Den tidtabellen har vi inte lyckats hålla. Allt annat skall ju också tas till vara just då! Bäst fungerar det om vi är två om att ur kuporna ta de förhoppningsvis fulla honungsramarna. En lyfter upp ramarna ur kuporna och borsta bort så mycket bin det bara går. Den andra borstar ytterligare bin och sätter ramen i en låda med tätt botten och tak så att bina inte mer kommer åt ramarna. Sen kärrar vi iväg de tunga lådorna till ladugården där vi inrett vårt slungningsrum. Jag avtäcker ramarna medan H. vevar slungan och tillsammans beundrar vi honungen som flyter ner i kärlet under slungan.

Årets skörd är totalt sett större än i fjol, men antalet kilo per kupa har varit sämre precis som på många andra håll. Att totalskörden blivit bättre beror på att vi haft flera kupor. Jämfört med i fjol är konsistensen på honungen annorlunda. Den sista satsen vi slungade var redan efter ett par dagar färdig att sättas på burk. När jag läste in mig på varför det var så lärde jag mig att kristalliseringen i honungen börjar tidigt om vattenhalten är låg och andel druvsocker hög. Om procenten druvsocker i honungen är mindre än 25 % kristalliseras den just aldrig. T.ex. akaciahonung har en mycket låg druvsockerhalt och hålls därför flytande. I Finland har vi inte växter med så låg druvsockerhalt så inhemsk honung är alltid mer eller mindre fast till sin konsistens. En hög druvsockerhalt ger också en mycket ljus honung.