Älgbesök.

 Alla som byggt hönsgårdar vet att de skall göras rovdjurssäkra. Om man riktigt följer alla konstens regler skall nätet vara finmaskigt och tåla attacker och dessutom grävas ner. På det sättet säkrar man att hungriga rävar inte kommer åt hönorna. Nättak måste man också ha för att hålla rovfåglar och t.ex. mårdar som är bra på att klättra borta. Men ingen har talat om att man måste göra hönsgården säkra för älgar. Vi har två gånger haft besök av en väldigt orädd älg, jag misstänker att han är sjuk på något sätt. Senast gick han fram till hönsgården och verkade helt fascinerad av hönorna. De drog sig undan och samlades i ett hörn, medan han nyfiket gick fram och sniffade. Så flaxade en höna till vilket skrämde älgen som nog aldrig upplevt så konstiga varelser.

Pumpans hemlighet.

 

I år hade jag tänkt odla både jättepumpa och myskpumpa, men så frågade 13-åringen om vi inte kan ha spagettipumpa även detta år. Då måste jag ju köpa även sådana frön. Det är nog litet frågan om var jag skall få allt att rymmas. Nu har det visat sig att det blir ännu fler pumpor.

En av fjolårets pumpor hade blivit liggande länge, allt för länge visade det sig. När jag tog fram den hade den redan börjat ruttna på ena sidan. I stället för att slänga den direkt, tänkte jag att jag kanske kan ge den friska delen till hönsen. De älskar att picka i sig pumpakött. Döm om min förvåning när jag såg att fröna inne i pumpan hade börjat gro med gröna kraftiga groddar.

En grön överraskning i pumpan.

Inte har jag hjärta att slänga bort det som redan har börjat gro. Försiktig pillade jag ut dem ur pumpan, de lär ha känsliga rötter, och planterade dem i krukor. Nu har jag tio små överraskningsplantor som växer så att det knakar. Innan vi kommit så långt att man kan plantera ut dem har vi säkert en hel djungel här inne.

Självförsörjande lär vi bli på pumpor och vi kan sen fram emot en höst med mycket pumpsoppa och många pumppajer. Det är så till vida fiffigt med att odla pumpor att också hönsen får sin beskärda del och med de stigande foderpriserna får man lov att också tänka på alternativ mat.

Ur led är tiden.

 

Ur led är tiden. Ur led är världen. Stackars Tosca fick för sig att nu, när det äntligen blivit ljusare, var det dags att rugga. Hon mer eller mindre tappade alla fjädrar på en gång. Senast när man ser henne så gott som naken inser man att av de här hönorna blir det inte några stora stekar av. Så är det med lantraserna, de har små anspråk på livet, värper bra (åtminstone Tyrnävähönsen) och är väldigt nyfikna. Nu har jag inte heller tänkt att vi skall äta upp hönorna, men tuppen lever farligt. Signe har igen en misslyckad ruvning bakom sig. Nu pekar jag nog anklagande på Hjalmar. Han lever inte upp till mina förväntningar i fråga om att åstadkomma avkomlingar. Senare i vår får vi nog lov att se oss om efter en ny tupp.

Vi har fortfarande kallt, med ner till minus -10 grader på nätterna. Bikuporna har under de varmare dagar visat viss aktivitet. Till och med litet pollen har de hämtat hem. Det måste vara frågan om alpollen, för annat har vi inte som blommar. Runt den 19 april brukar jag byta bottnen. Få se om vi i år skall ha det så varmt att man alls vill störa dem. Till vårsysslorna hör att gå igenom de färdigt vaxade ramar som jag har i lager. Det är inger mig verkligen vårkänslor när jag går igenom de tvättade skattlådorna med färdiga ramar och kontrollerar att allt är okej. Vilken underbar doft det stiger ur dem. Varken möss eller vaxmott hade kommit åt att ställa till det för mig. Det gamla vaxet har vi smält och ramarna är nytvättade. Nu återstår att tråda dem och lägga nytt vax.

Till vårsysslorna hör också att städa fågelholkarna. I så gott som alla har det bott fåglar och nu finns det på listan att tillverka fler holkar. Fåglarna minskar hela tiden i antal, men de som finns skall i alla fall erbjudas goda häckningsmöjligheter.

Kloakprolaps hos höns.

Allt möjligt skall man få uppleva som hönsägare. En morgon när jag gav hönsen deras morgonmål märkte jag att Marjatta gick litet knäande. När jag såg närmare efter visade det sig att hon fått kloakprolaps, en del av kloaken hängde utanför. Sista stumpen av tjocktarmen, kloaken, är gemensam för både ägg och bajs och vid värpningen skall äggledaren och tarmen vända sig litet avigt så att slemhinnan är utåt. Normalt skall de snabbt vända sig tillbaka tack vare de muskler som finns i tarmen. Om olyckan är framme och fel delar kommer ut kan man försiktigt pilla in det som hänger utanför, men alltid hjälper det inte. Eftersom höns är nyfikna finns det en risk för att de andra börjar picka på det som hänger utanför. Jag hade tur som upptäckte det genast på morgonen. 

Marjatta när hon i somras rensade under rosenbusken.

Glad var jag också över att vi hade kirurgiska engångs handskar hemma. Hygien är alltid a och o när det gäller såna här ingrepp. Nappade tag i Marjatta och petade in det hela. Hon reagerade inte nämnvärt och fortsatte sedan äta. Nu har det gått närmare en månad och hon verkar glad och nöjd. Jag kommer förstås att hålla ett öga på henne och i värsta fall ta bort henne om det upprepar sig.

Tuppens roll i flocken.

En god tupp skall förutom att väcka husfolket underst bittida också se om sin flock. Det gör han genom att t.ex. visa på godbitar åt hönorna, ibland undrar jag hur mycket tuppen själv får i sig. Tuppen skall också rekommendera goda värpplatser, varna för faror och hålla ordning i flocken. Det sistnämnda blev idag extra tydligt hos oss efter att vi igår varit tvungna att ta bort Pippin den lille. Han hade fått något slags tumör i huvudet och blev småningom allt hängigare, så han fick gå till sällare jaktmarker. I morse uppstod det ett förfärligt slagsmål mellan Fluffy och en av de fyra svarta hönorna. Utan en tupp i flocken, som håller styr på hönorna, kan de brutalt göra upp om rangordningen.

Fluffy är en rätt vacker höna med vita friserade lockar. Under höstens lopp har hon visat sitt temperament och barskt hållit efter ungdomarna. Hon är redan tre år och hör liksom Elvira och Mustikka till de äldsta i flocken. Tydligen brast allt för henne idag och hon angrep den svarta hönan med en fruktansvärd frenesi. Det var ingen idé att försöka skilja slagskämparna åt. Fluffy brydde sig överhuvudtaget inte om att jag en längre stund höll henne i famnen, när jag släppte ner henne rusade hon hämndgirigt iväg för att igen angripa den andra. Hon riktigt knep till i den andras kind och höll hårt fast, svarta och vita fjädrar för att inte tala om dammet rök. De andra hönorna höll sig nogsamt ur vägen och tackade nog sin skapare för att de slapp bli attackerade på det här sättet. Litet tveksamt lämnade jag dem åt sitt öde och undrade vilket blodbad som skulle möta mig senare på dagen. Men allt verkade vara frid och fröjd även om de andra artigt gick åt sidan när Fluffy ville äta.

Sandbad.

Den här tiden på året har hönsen ganska tråkigt då de för det mesta måste hålla sig inomhus. Endast några dagar har vi haft så pass varmt att åtminstone dvärg kochina har velat gå ut. Därför är det viktigt att de har ett ordentligt sandbad där de kan vårda fjärdedräkten. Sand behöver badet förstås inte innehålla, det kan lika väl vara mull och litet aska. I år har mina fått bada i den allra finaste badstrandssanden. Sedan barnsben har jag fått höra att marken vi odlat på varit så lerig. Och det är den, man behöver inte alls gräva djupt förrän man kommer till ett hårt lager lera. Det är gammalt havsbotten. Därför blev jag i våras mycket förvånad när det plötsligt dök upp den finaste sanden när elbolaget beslöt sig för att elledningarna som gick över våra marker skulle grävas ner. Varifrån hade den sanden kommit? Det visade sig att där vår köksträdgård ligger där finns det lera, men börjar man gräva hundra meter längre bort ner i backen stöter man på fin sand. Så fin sand kan man ju inte låta gå till spillo. Därför fyllde jag i höstas flera ämbar med sand som grävmaskinen grävt upp för att använda i hönshuset. Nu var jag litet sent ute och det hade regnat rejält under hösten, sanden var därför väldigt fuktig. Nu har den stått i vårt badrum och torkat, bara galna hönsmadammer kan syssla med sådant. Hittills har inte de övriga i hushållet knorrat över den underliga lagringsplatsen.

I hönshuset gav Elvira till allmän förvåning upp ruvandet redan före jul. I början hade hon svårt att ge sig om hon upptäckte att någon annan värpt, då var hon genast där och lade sig på äggen. Det kunde gå rätt vilt till om ytterligare någon skulle värpa, naturligtvis vill de alla trängas i samma rede, äggen skramlade omkring när Elvira makade på sig. Matti-Matilda som kläcktes i våras har också börjat värpa. Tuppen tycks ha ett speciellt öga till henne för jag har flere gånger sett honom ligga i redet tillsammans med henne. Det ser mycket rart ut. Bland de hemtrevligaste ljuden som finns är förresten hönsens småprat när jag på morgonen satt ner deras matbyttor. De pickar ivrigt under ett stilla kuttrande, medan jag städar undan nattens lämningar.

Hos dvärghönorna bytte vi fönster i höstas. De hade tidigare ett enkelt fönster plus ett genomskinligt plexiglas. Nu tog vi bort plexit och satte i stället in ett innerfönster som var överlopps i ladugården. Det har haft en stor betydelse för värmehållningen. När det blir varmt igen skall vi nog byta det andra fönstret de har på samma sätt.

Kycklingar till jul?

 Mitt svar på rubrikens fråga är nej tack. Vi har bitande kallt här. Igår kväll var det -18, men i morse ”bara” -12. En tråkig nordlig vind gör att det känns ännu kallare. Nu gäller det att hålla ett öga på värmen hos hönsen. I natt hade vattnet frusit hos de små. Igår kokade jag en god gröt åt dem, men små spagettin, havregryn, ägg och ärter. Tyrnävähönsen kastade sig över det och åt med god aptit, med dvärghönsen ställde sig mycket skeptiskt till serveringen. Småningom gick det nog ner hos dem också.

Hjalmar visar åt hönorna hur man skall vifta med vingarna för att komma ner från pinnarna.

Signe som fick en kyckling i somras gjorde redan tidigt på hösten ett nytt försök. Jag tyckte inte att det var en god idé med fler kycklingar mitt under ruggningsperioden och oväntat lätt gav hon upp efter att jag envist hade plockat bort äggen. För någon vecka sedan började hon igen ruva, men än mindre vill jag ha kycklingar vid juletid, när det kan vara hur kallt som helst. Lika lätt fogade hon sig i sitt öde även denna gång. Men det gäller ju nog att hålla sig på god fot med henne, eftersom hon tycks vara den enda av lantrashönorna som överhuvudtaget är intresserad av att ruva. Elvira ruggade först, började sedan småningom värpa, men bara några gånger innan hon lade sig till rätta i redet. Hon är envis som den, så att få henne att sluta ruva är verkligen en kamp. Jag ber båda två att återkomma på vårsidan.

Nu när det är så här kallt är luckorna in stängda och tillvaron blir ju ganska trist och enahanda när hönorna inte kan gå ut. Det är inte bara frågan om att inte kunna, de vill inte heller gå ut. Då är det bra med olika ställningar där de kan sitta på dagen, ett kålhuvud att hacka på eller som idag då de fick resterna av pumpan vi åt till lunch. Det skalet håller dem sysselsatta medan de pickar det helt rent.