Flocken utökas

Det var dumt av mig att ens antyda att det första ägget hos unghönsen skulle ha varit värpt av Lillis. Hon hade nämligen redan i några veckor sett hängig ut och hennes kam var överhuvudtaget inte utvecklad. Veckan före jul tog jag upp henne och kände då att hon hade en svulst på bringan/halsen. Det var inte frågan om krävan som också kan kännas hård. Det här var något annat och eftersom hon inte just åt var det bara att ta bort henne. Höns är utpräglade flockdjur och vill ha sällskap så det såg litet dyster ut med bara Albertina i lilla båset. Hönsentusiasterna har ett diskussionsforum som heter Munanetti (ungefär äggnätet) där hittar man allt man behöver veta om höns. Där finns också höns till salu. När jag granskade vad som för tillfället erbjöds hittade jag i Kyrkslätt både hönor och tuppar till salu. Det är ju alltid en fördel att inte behöva köra väldigt långa vägar så jag tog kontakt med Pauliina och vi beslöt att vi skulle träffas samma dag.  

Pauliina hade en flock med flera tuppar och olika blandras hönor. Det egentliga hönshuset var avskärmat från stallet, men när jag kom på besök släpptes alla ut i stallet så att jag kunde se vad där fanns. Förutom några renrasiga Orpingtonhönor hade hon blandningar av Faverolle och Brahma höns. Det är alla tunga raser som bör ge gott kött. Faverolle, som är uppkallad efter byn Faverolles utanför Paris, har den lustiga egenskapen att de har ett fylligt skägg och därför ser rätt lustiga ut. Alla de här raserna är också lugna till lynnet. Det kanske hänger ihop med deras tunga kroppshydda.

Efter mycket funderande stannade jag så för en svart höna som förmodligen är en blandning av lantras och Orpington. Hon fick namnet Cleopatra, som väl inte behöver desto mer presentation. Som sällskap till henne tog jag en annan unghöna som inte heller ännu har börjat värpa. Hon är vit med svarta inslag vid nacken och stjärten. Påminner litet om en ljus Sussex. Hon döptes strax till Blanka. Ni vet, hon i barnsången ”Rida, Rida ranka, hästen heter Blanka”. Den sången handlar om Blanka av Namur, som föddes ca 1320 i vad som idag är en provins i Belgien. Genom sitt äktenskap 1335 med kung Magnus Eriksson blev hon svensk, norsk och skånsk drottning. År 1363 avled Blanka. Och nu har hon alltså flyttat in i vårt hönshus.

Cleopatra uppflugen på sovpinnen.

Närbild av Blanka som här ser närmast vemodig ut.

Jag hade egentligen inte tänkt ta en tupp i det här skedet, men eftersom det fanns flera stycken och de annars skulle hamna i grytan valde jag en ung stilig tupp. Vad han riktigt är för en blandning vet jag inte, men han är ganska storväxt. Han fick heta Elrond. Hans namne förekommer i Sagan om ringen. Han är halvalven som är far till Arwen och lord of Rivendale. Riktigt så manlig verkar inte vår Elrond. När H. kom ut i hönshuset för att beskåda nykomlingarna började Elrond efter en stund pipa på ett barnsligt sätt och klev in i värplådan där han sen låg platt på mage och pep. Man kan undra om han för en stund misstog sig och trodde att han var en höna eller om han annars bara ville göra sig till för husets herre. 

Elrond har inte ännu börjat gala, men det kommer väl bara vårkänslorna börjar svalla.

God jul

GOD JUL 

Vad höns äter

Hurra, idag har någon av småhönorna lagt ett ägg! Jag vet bara inte vilken det är. Ingendera har ännu röd kam, men Albertinas har nog vuxit ordentligt, liksom hela hon. Man kan egentligen inte tala om småhönorna längre. Om Albertina är en äkta maran borde hon värpa mörkbruna ägg. Det här ser helt normalt ut till färgen, väger 52 gram att jämföra med de bruna hönornas ägg på ca 65 gram. Nå, tiden får utvisa om det är Albertina eller Lillis som börjat värpa.

Småhönornas första ägg.

Jag försöker variera hönsens mat för, konstigt nog, kan också fåglar känna smak. Så måste det ju vara eftersom vissa saker inte alls går åt. Det sägs att deras magar kan råka i olag om kosten är alltför varierande, men hittills verkar allt okej. Basen utgörs av värpfoder och havre jag köpt direkt av en bonde. Dessutom får de matrester. Därutöver har jag ju under sommaren torkat och fryst godis åt dem. Rönnbären som jag torkat äter de med förtjusning, liksom de frysta svarta vinbären. Majs går ner, men andra grönsaker är de inte så pigga på. Tidigare har jag haft höns som ätit t.ex. morot, men den här flocken är ganska ointresserad. Torkad persilja, som jag misstänker i misstag hamnat i hönsens matförråd, och torkade maskrosor går bra åt. Nu när det varit bar mark långt in i december har jag också repat gräs åt dem som de tacksamt pickar i sig.

Jag torkade i somras nässlor, morotsblast och lövruskor. I hönsböckerna står det att hönorna under vintern med iver kommer att kasta sig över det här. Men pytt fick jag. De knappt ser åt mina mödosamt ihopsamlade gåvor. Däremot blir de mycket ivriga när jag kommer med ett fång hö, av det där årsgångshöet vi har på ladugårdsvinden. Jag räknar med att det skall räcka ännu i flera år. Också spån som jag strör ut över kompostbädden mottas med glädje och stor nyfikenhet. Det är ju inte meningen att de skall äta det, men de tycker om att sprätta runt och picka i det. Sprättandet är ju hönsens stora nöje och det är bra synd om alla de hönor som inte får göra det.

Maten skall också förvaras utan att möss och andra gnagare kommer åt det. Nu när det nedre snickeriet blivit färdigt har jag fått mera utrymme för mina behov i det övre snickeriet. Från Ikea har jag köpt stora tunnor med tillhörande lock där jag kan ha havre och värpfoder. En stor blå vattentunna med ett plåtfat som lock fyller också den funktionen. H. klagar litet över att vårt kök mera ser ut som ett foderkök. I ett hörn finns påsar med brödkanter, burkar med frön och torkade nässlor m.m. Hundarna har sin mat och eftersom de äter olika sorts mat behövs det två tunnor, eller egentligen en tunna och en stor mjölkstånka.

Som synes finns det en del att städa i det övre snickeriet ännu. Här skall jag kunna ha hönsens mat och allt som behövs för att snickra ramar för bikuporna.

I hönshuset finns vattenautomater. De stora hönorna har sin hängande från taket. Det visade sig vara fiffigt att inte ha den stående på golvet, för trots att jag höjde upp automaten och lade tegelstenar under den, sprätte de så mycket att vattnet alltid var smutsigt. Nu när den hänger hålls det mycket renare. Albertina och Lillis har sin automat stående på tegelstenar och det har hittills fungerat. De sprätter väl mindre än de andra. Från Ikea har jag köpt en ställning som egentligen är avsedd för bestick. Där finns i en bytta vatten (satte en grynostburk i byttan så det är lätt att byta), i en värpfoder, i en kalkstenar och i den sista grus. De lärde sig snabbt att förse sig ur de olika byttorna.

Här kan hönorna, allt efter behov, plocka åt sig foder, kalk och grus eller ta några klunkar vatten. 

Jul i lilleputtland

Nu nalkas julafton med stormsteg. Det firas naturligtvis också jul i dockskåpet. Det här är stadigt byggt i två våningar och med fyra rum. Högst upp finns en vind där man, om man sticker in handen, kan hitta gamla granbarr, trasiga möbler, karamellpapper eller en apelsinkärna som av någon outgrundlig anledning hamnat där. Min farmor fick huset någon gång på 1880-talet. Huset är en av de få av familjens möbler som räddades från Viborg innan staden slutligen hamnade i ryssarnas händer under det som i Finland heter fortsättningskriget. 

I köket är det bråda tider. Här har pepparkakorna just tagits ur ugnen.

Storebror har fått en cykel till julklapp. Gossen är bortskämd och har redan en massa leksaker.

Mamman håller på och lägger babyn. Han får ännu dela sovrum med föräldrarna. Pappan har, slarvigt nog lämnat flera dagstidningar på sängen. I det här hemmet föredrar man att läsa papperstidningar.

Pappan och farmor sitter i lugn och ro i salen. På bordet har köksan dukat fram en tårta och en flaska champagne.

Missvisande marknadsföring?

Ibland känner man lust att litet skämma bort sig själv. Speciellt nu under den mörka årstiden kan det vara roligt med något litet extra. Jag hörde av en granne att vi här i södra Finland haft 13 (!) timmar sol under november månad. Nog har jag tyckt att det varit mörkt och grått när jag gått med hundarna på morgonen och sedan igen på seneftermiddagen, men inte har jag riktigt förstått hur mörkt. Nu när jag går med dem över stora stubbåkrar är det otroligt svårt att se Melissa som är gul och har helt samma färg som åkern. Så fort vi kommer in i skogen är det jättesvårt att se den svarta Cora som i dunklet smälter in bland stubbar och små granar. När man den här årstiden går i skogen är det lätt att förstås att folk förr trodde på allehanda troll, grådvärgar och rumpnissar. Buskar, stenar och stubbar ser ut som de konstigaste varelser.

Det egentliga temat var ju inte väderleken och skogens invånare utan det där med att skämma bort sig själv. Jag köpte i det stora varuhuset en burk ekologisk vildhallonsylt med vanilj. Det lät så väldigt gott och kändes sympatiskt med beskrivningen av hur tillverkaren redan 1977 flyttat till de Värmländska skogarna med ”brinnande ambitioner om en grönare värld”. Texten fortsatte med att ”vi använder enbart ekologiska råvaror och vi är stolta över att få bjuda dig på ’Mat vi själva vill äta’”. Sylten innehåller 55 % bär och det låter ju bra, men när man läser vidare visar det sig att hallonen, de förmodade vilda, kommer från Bosnien och ingalunda från de Värmländska skogarna. Då känner man sig litet lurad trots att det aldrig sagts att det är frågan om en rent svensk vildhallonsylt. Men onekligen får man av den vackra etikettexten en vision av en sylt som är gjord på svenska hallon. Det gäller alltså att även läsa det finstilta, också på syltburken. Men sylten är mycket god, det skall inte förnekas.

Tomtar i farten

I morgon är det lillajul och julförberedelserna börjar ta fart. Pepparkakor skall bakas, ljusslingor sättas upp, fisken skall lutas, grisen slaktas och paket skall slås in. De ivrigaste julfirarna byter till och med till andra gardiner, s.k. julgardiner. Innan den stora stressen slår till kan vi ändå njuta av advent och tända ljus.

Alla vet väl att julgubben bor i Korvatunturi i finska Lappland. Det är därifrån han startar på sin långa färd för att föra gåvor till alla snälla barn. Det blir naturligtvis svårt att hinna till alla samma kväll och därför får t.ex. de amerikanska barnen sina gåvor först på juldagsmorgonen. Annars skulle det ju bli stört omöjligt att hinna med allt och alla. Här kommer behovet av hjälpande tomtar in. De finns spridda över hela världen och kan vid behov hjälpa julgubben och ibland också människor.

Det som ni kanske inte visste är att tomtarna är organiserade i tomtegillen. Det största gillet lär finnas på Grönland. Det är förmodligen därför danskarna tror att också julgubben bor på Grönland. När det ur tomtesynvinkel är lågsäsong och man inte behöver läsa önskelistor eller slå in paket träffas de olika gillena för olika aktiviteter. Årligen samlas världens tomtar i Danmark för att hålla världskongress och riksdag. Då mötet hålls i juli är det en ganska överraskande syn när tomtar plötsligt dyker upp på gator och torg.

Toivolatomten har flyttat hit på genom Ville-Veikko Salminens försorg.

För att orka med långa resor världen runt under det magiska dygnet 24-25 december krävs en god kondition. Varje år samlas världens tomtar till stora vinterspel i Gällivare. Där tävlar man i fyra grenar; renridning, sparkåkning, skorstensklättring och grötätning. I renracet gäller det att hålla hårt fast och då man åker sparkstöttning gäller det att komma fort fram. Också gröten är en fartgren där det gäller att äta fort, men snyggt. Ingen gröt får fastna i skägget. Man kunde tänka sig att de amerikanska tomtarna skulle vara speciellt duktiga på skorstensklättring. Av någon outgrundlig anledning skall tomtarna där åla sig genom trånga, sotiga skorstenar för att avleverera pakten. Det här måste ju bero på att alla i huset sover vid den tiden som julgubben och tomtarna passerar USA. Då ingen öppnar dörren finns det bara en ingång – genom skorstenen. 

Tävlingarna i Gällivare lockar massor av publik och åtminstone år 2013 deltog tävlanden från tolv länder. Något överraskande vann Hongkong som varken är känt för sin många renar eller för goda möjligheter att åka sparkstötting. De måste ha varit ena hejare på att äta gröt och klättra i skorstenar. Tvåa blev Norge följt av Holland.

En jurta kan lösa många problem.

Det är ofattbart att så många hus och kanske framför allt skolor drabbas av dåligt inomhusluft p.g.a. mögel i konstruktionerna. Man undrar om folk överhuvudtaget kan bygga hus i det här landet. Flera skolor har fått utrymmas inför omfattande reparationer. I Helsingfors pågår en veritabel flyttrumba där skola efter skola töms och för ett skolår, i värsta fall mer, få verka i andra utrymmen. Det lär t.o.m. vara upp till ett års väntetid för att få en större barack att ha på skolgården där några klasser kunde få arbeta.

Den första jurtan har rests i Brunakärr.

När det visade sig att också Rudolf Steinerskolan, den största waldorfskolan i Finland med ca 900 elever, drabbats av mögel slog kloka huvuden ihop. Var kunde man placera barnen medan reparationerna pågick? En del fick plats i en närliggande kyrkas utrymmen. Baracker gick inte att få tag på, men då kom någon på att man kunde bygga en jurta. Jurtorna (ordet kommer från turkiskans yurt = bostad) kommer ursprungligen från Centralasien där de används av nomaderna. Den ser ut som ett runt tält med filttäckta gallerväggar. Fortfarande finns det mongoler som året om bor i en jurta. Tältet är lätt att packa ihop och ta med sig då man vill flytta. Som klassrum ger det med sina tjocka ullväggar förstås en helt annan varm och ombonad känsla än ett vanligt skolrum och påverkar säkert positivt gruppen som arbetar där.

På grund av brandfaran måste man ha elektriskt ljus. Lampor kan man för all del också ha nytta av i själva undervisningen.

En detaljbild av väggen där man ser gallerväggarna som tältduken fästs vid.

Skolan hyrde den första jurtan av teatergruppen Quo Vadis. Man hoppas också på bästa sätt kunna använda den här tiden i undervisningen och tillsammans med eleverna bygga fler jurtor. Jag kan tänka mig att man kan kombinera byggandet med, förutom hantverk, också åtminstone matematik, geografi och historia. Varför inte ställa till med en mongolisk fest med maträtter från området?

Vem skulle inte vilja sitta här och höra på en saga?

Dorian Grays sorliga ändalykt.

Tidigt på lördag morgon var det dags för den stora höstslakten. När man slaktar höns och tuppar är det bra om de fastat åtminstone ett halvt dygn innan så att tarmen är någorlunda tom. Hönorna hade fått mat föregående eftermiddag och väntade nu otåligt på sitt morgonmål. Lillis och Albertina hade det inte så roligt i sin avbalkning med den hungriga Gullfia. I stället för att bli ödmjuk av den behandling hon fått av tuppen så domderade hon värre med unghönsen och såg till att hon fick av maten först och att de höll sig ur vägen när hon ville sprätta omkring. Hon hade också sprättat så att deras vattenautomat var helt överhöljd av boss och omöjlig att dricka ur. Både Albertina och Lillis drog en lättnadens suck när Gullfia kunde återförenas med sina systrar.

Dorian måtte ha anat oråd för han var mycket mån om att inte vända ryggen till när jag kom in i hönshuset. H. fick slutligen tag i honom. Den mycket känsliga kan sluta läsa här. Efter ett klubbslag i huvudet som bedövade honom fördes han till huggkubben och därmed var Dorian Grays korta, men förmodligen lyckliga, liv slut. Han fick hänga en stund i ett träd så att blodet rann ut.

Här hänger tuppen upphängd i ett hundkoppel som jag alltid har i fickan.

Hundarna gjorde stora ögon när jag klev in genom dörren med den huvudlösa tuppen i handen. Det var uppenbart att de tyckte att jag varit ute på olovliga ärenden då jag inte tagit dem med på jakten. Innan jag grep mig verket an hade jag studerat hur man tar ur en tupp och beslutat mig för att flå den i stället för att doppa den i hett vatten och sedan plocka den. Med hjälp av sekatör, Fiskars kökssax och en kniv fick jag av fötterna och vingarna. Sen började jag flå uppifrån nacken. Det gick överraskande lätt och skulle ha gått ännu lättare om jag bara haft starkare händer. Ganska snart hade jag en naken tupp.

En liten del av köttet har blivit synligt

 

Den flådda tuppen. Det gula är fett, men notera hur mörkt köttet är i jämförelse med den broiler man annars äter här.

När jag kom ner till kloaken tryckte jag litet på den så att den tömdes. Sedan klippte jag upp runt den och drog och ut kom en massa tarmar. Jag hade läst mig till att alla inälvor skulle komma ut på samma gång, men så bra gick det inte. Jag fick alltså gräva runt för att få ut lever, hjärta, njure och muskelmagen. Den sistnämnda var litet spännande att skära upp. Den innehöll som sig bör en hel del små stenar och en grönaktig massa. Det gröna var mat som fågeln med hjälp av stenarna kan finfördela. 

Uppe t.v. bröstet och t.h. lårbitarna. Nere syns levern och ovanför den luftstrupen. Längst t.h. ligger magmuskeln och snett ovanför den hjärtat. Vi åt hjärtat och hundarna fick kalas på de andra inälvorna.

Av allt detta blev det en utsökt Coq au vin. Jag måste säga att det kändes mycket tillfredsställande att själv åstadkomma allt från slakt och urtagning till en god maträtt.

Klockan klämtar för Dorian Gray

Jag har de senaste morgnarna lagt märke till att Dorian Gray har varit ovanligt alert genast på morgonen när jag tänt lampan i hönshuset och verkat förfölja Gullfia. Dels har han drivit bort henne från värpredet, dels har han bestigit henne trots att hon flytt upp på pinnarna. Jag trodde att han kanske var något översexuell. 

I morse plockade hon ur matbyttan en extra stor godbit men tuppen jagade bort henne och lät henne inte äta den. Nu skall tuppar servera det godaste åt hönsen och locka dem till maten med ivriga kurrljud, inte stjäla maten av dem. När jag idag på eftermiddagen kom till hönshuset för att ge mat och vatten låg Gullfia (som heter så inte p.g.a. att hon skulle vara tuppens favorit utan för att hon har ett gult bräm i nacken till skillnad från de andra bruna hönorna) hoptryckt mellan värpredet och väggen. Det såg ju mycket konstigt ut. Jag tog upp henne för att se om det var något fel på henne. Inga yttre skador syntes så jag släppte ner henne på golvet. Då blev Dorian som tokig och for iväg efter henne. Gullfia flög upp på en av sittpinnarna men tuppen jagade ner henne och högg henne flera gånger i huvudet. Hon försökte gömma sig bland de andra hönorna, men tuppen bara hackade. Jag lyfte då upp henne och satte in henne med unghönorna Lillis och Albertina i deras egen avbalkning. De blev något förvånade och Gullfia rusade iväg till deras värprede (de värper inte ännu) för att gömma sig där och tuppen sprang rasande av och an längs stängslet och förargade sig över att bytet kom undan.

Så här kan det ju inte fortgå. Tuppen måste bort. Jag minns med viss bävan hur besvärligt det tidigare var att fånga honom, både då han först kom till oss och sedan när han skulle flyttas till sitt vinterhem. Det kommer alltså att bli en kamp.

Lantbruksmässa

Det här veckoslutet är det lantbruksmässa. Där kan man beundra alla slags skogsmaskiner och andra nyttiga redskap för skogsbruk. Dessutom säljs det ostar, korvar, sylter, marmelader och safter. Jag tycker det roligaste är att se på de olika djuren. Allra roligast tycker jag det skulle vara att delta i en jordbruksutställning i England (en sån som ofta förekommer i brittiska tv-serier) där man förutom djur också kan beundra de vackraste rosorna eller den största pumpan. Apropå pumpor såg jag i en film hur man odlade jättepumpor. För att de alls skulle gå att flytta när de är"mogna" sattes de i ett tidigt skede att växa på en s.k. eurolava = pall. Sen gick det lätt att flytta den med hjälp av en liten traktor. Något att tänka på inför nästa år.

Grisar har alltid hört till mina favoritdjur. De här var ca 1,5 månader gamla. De växer fort.

Kalkoner har de mest märkvärdiga ljud, litet som om de skulle skratta.

Nog måste vi i något skede utöka hönsflocken med svarta hönor. De ser väldigt ståtliga ut.

Bonderöven inspirerar

Visst ser ni alla på den danska bonderöven (hur kan det vara så svårt att hitta ett danskt ö på datorn?) Frank Erichsen? Nya avsnitt har just börjat igen på YLE Femman under namnet En tvättäkta lantis. I Sverige heter programmet 100 % bonde och jag fick nog fundera en stund innan jag fattade att det var samma program. Frank är ju otroligt charmerande och framför allt händig. Sen tycker jag att det är fullständigt ovidkommande om han kan försörja sin familj enbart genom det lilla jordbruk vi ser i Tv:n och som för det mesta sköts utan maskiner. Det finns tydligen magsura personer som tycker att Frank ger en felaktig bild av hur det är att vara bonde. Familjen lär också ha fått kritik för att de använder dator, bil och traktor. Vad tror folk, att det här är en familj som skall leva helt utanför det vanliga samhället enbart till vår förnöjelse där vi sitter i våra soffor och myser över det lantliga livet?

Alldeles nyligen gick det upp för mig att Frank också har gett ut två böcker Det enkle liv och dess efterföljare Det enkle liv - flere skridt på vejen mod selvforsyning. De här bör ju finnas på varje månskensjordbrukares (= arbetena utförs på kvällar och semestertider) bokhylla. Där får de trängas med bl.a. Livet på gården, jordnära hästbruk av Lennart Fröding och Bondens Jord, En gård – ett sätt att leva av Nils Pihl. Dessutom finns det på hyllan en uppsjö av böcker om trädgårdsodling, växthusodling, hönsuppfödning, biodling, hundträning m.m.

Jag tycker det är väldigt inspirerande att se på den danska lantisen och följer spänt med grisslakt, kalkbränning (tänk att kunna bränna sin egen kalk!) och husbyggen. Nu är vi långt ifrån så händiga som Frank men vi lät oss inspireras till ett ”staketbygge” som han förevisade i ett avsnitt. Det har under de år vi bott här ute på landet framgått att vi uppenbarligen bosatt oss på ett av de mest blåsiga ställen i landet. Vinden kommer farande över fälten på ett sådant sätt att tankarna går till de vinpinade slätterna i Skåne. På vintern kan vägen på vissa ställen ha ordentliga drivor. Tur nog sköts plogningen exemplariskt men det skadar inte heller att ha en fyrhjulsdriven bil. För att något avhjälpa det ständiga blåsandet in över trädgården och för att hålla hjortarna på andra sidan beslöt vi oss för att bygga någon form av staket mot åkrarna. Senast i morse visade det sig att hjortarna nog struntar i våra staketbyggen, de går runt och smaskar sedan fallfrukt så det står härliga till. Om jag haft en bättre kamera skulle jag ha fått fina bilder av bocken när han stod och försåg sig av äpplena.

Staketbygget fick sin början då vi fällde ett pilträd och tog till vara några grenar och satte dem att stå i en vattentunna. Det tog inte lång tid innan det började bildas rötter. Jag tror till och med att man kan köra en pilgren bara så där i marken och att den snart slår rot. Sen köpte vi ytterligare några japanska träddödare, trots vissa släktingars varnande ord. Några stolpar slogs ner i marken mitt emot varandra med några meters mellanrum. Mellan dem sattes pilgrenar och träddödare i akt och mening att ta över stabiliteten när stolparna förruttnat. Träddödarna skall dessutom vackert slingra runt staketet. Mellan stolparna lade vi ut sly med relativt tjock omkrets. Vi har inte hunnit avverka tillräckligt ännu så staketet är inte färdigt men man ser ju vad det skall bli.

Biodlarens julklappstips

Det är kanske litet tidigt att börja skriva om julklappar, men det finns redan glögg till försäljning så varför inte. I flera år har man kunnat skaffa en annorlunda julklapp bestående av getter, höns, filtar, redskap eller vad man nu vill att en fattig familj i ett u-land skall få. Den ultimata gåvan till den som har allt, samtidigt som givaren och kanske också mottagaren får gott samvete. Och det vill vi ju alla ha i juletider. 

Nu kan man också ge en bikupa och utbildning i biodling. Kyrkans utlandshjälp utbildar internflyktingar i Somalia i biskötsel. Genom försäljning av honung får en fattig familj viktiga inkomster. Dessutom medför honungen variation i den ensidiga kosten och är även utmärkt för att sköta små sår och lindra hosta. Vi får hoppas att många nappar på den här idén. Här är länken för den som vill understöda flyktingar och biodling i fattigare länder. www.toisenlainenlahja.fi

Små hönshusiakttagelser

Både i böcker och på diskussionsforum på nätet framhålls det hur roligt det är att följa med sin hönsflock. Den charmen har jag upptäckt först nu när vi har ett hönshus som är så stort att man kan vistas där tillsammans med hönsen.

Höns har en massa olika läten. Vi hade i tiden en höna som när hon lagt ett ägg högljutt ropade ”kaakaa, jaag har laagt ett ääägg”. Eftersom hon ibland smög sig in i ladugården och där värpte i en låda var det helt bra att hon skrek så visste man att gå och se efter.

Nu börjar jag också lära mig att urskilja tuppens olika läten. Galandet som alla känner till har ju att göra med reviret. Det slår lock för öronen när Dorian Gray besluter sig för att gala just när man håller på och sysslar i hönshuset. Grannen sade häromdagen att när hon inte hör vår tupp blir hon orolig att någon varit framme och tagit honom. Vi såg faktiskt en räv härom veckan så risken finns ju. Sen har tuppen också olika varningsläten. Ett ljud, som jag omöjligt kan härma i skrift, knappt muntligt heller, betyder ”FARA, stå helt stilla”. Det är helt fascinerande att se hur hönorna fryser till stoder och länge står blickstilla innan Dorian inser att han än en gång hört fel. Han gör lätt det.

När tuppen hittar någon ovanligt god matbit skrockar han på ett speciellt sätt och visar sin favorithöna vad han funnit. Med mat mutade han också en höna som han just parat sig med. Hon hade varit ganska ovillig och så fort han var klar, det går verkligen snabbt, lade han framför henne en matbit och den tackade hon inte nej till.

I morse fick jag se hur en höna efter att hon ätit litet sökte sig till värpredet. Hon tittade spanande in i det som om hon sökt efter något. Men det var tomt för jag hade just tagit de två ägg som fanns där. Hon beslöt sig i alla fall för att kliva in i redet, som är en plastback fylld med hö. Då kom en annan höna som pep rysligt och klev också hon i redet. Tuppen kom farande och hackade till den första hönan. När hon inte lydde direkt hackade han på nytt. Då resignerade hon och klev ur redet medan den pipande hönan kunde lägga sig ner, tystna och börja värpa. Den pipande hönan måste ju ha sagt att hon har ett rysligt behov av att värpa och tuppen som skall hålla sams i flocken fick lov att agera barnmorska och hjälpa hönan med födslovåndorna.

Jag sliter fortfarande med att få kompostbädden att börja brinna. Den är nog litet varm, men någon rykande kompost är det inte frågan om. Det är bara att hela tiden mata den med mera näring och vända, vända. Jag har också införskaffat en präktig grep som står precis utanför hönshuset och alltid skall finnas till hands när man grips av häftig lust att vända kompost.

Skördetider II

När hösten kommer kan man tidiga morgnar se hur älvorna har hängt upp sitt byk till tork.

Jag läste i dagens Västra Nyland en kolumn under rubriken Äppelstress. Det var en betraktelse över den stress som kan drabba en i skördetider när allt mognar och man skall safta, sylta, lägga in, frysa, torka och ta vara på allt. Även om jag själv är en ekorrsjäl av stora mått tycker jag inte det är så farligt om en del, eventuellt en stor del, blir kvar i trädgården eller skogen. Det mesta tas till vara av djur som kanske behöver det bättre än vi. I vår trädgård har vi haft besök av både mårdhund och hjortar som har ätit av fallfrukten. De vilda djur som kommer in på vår gård gör det nog på egen risk. Hundarna driver med hård hand, eller kanske snarare genom ett gräsligt skällande, bort alla oinbjudna gäster.

Så här fint blommade de gamla träden i våras.

I år har vi, liksom mången annan, haft enorma mängder äpplen. Vi plockade hel del. Det såg ut som om de rödaste och finaste fanns högst upp och det kändes ganska äventyrligt att balansera ute på en gren som eventuellt skulle kunna ge efter. Nästa år måste jag ha någon yngre som kan klänga uppe bland grenarna. Sammanlagt plockade vi 50 kilo och det förde vi till ett musteri. Jag tyckte att 50 kg lät ganska mycket, men det var ju ingenting. En person kom släpande med 200 kilo. När äpplena pressas får man, litet beroende på äppelsort, ungefär hälften av mängden i form av saft. Nästa gång äppelskörden blir stor skall jag plocka mera, för saften försvinner i rasande takt.

Skörden blev fin. Till det bidrog säkert bina men kanske också att vi varsamt ansat träden eftersom de länge hade fått stå utan skötas.

Det är klart att jag fröjdar mig åt att ha äppelsaft av egna frukter, lingonsylt av bär jag plockat själv och löken som torkat färdigt på loftet. Det finns en stor tillfredsställelse i att ha fyllda förråd. Är det kanske ett arv från förfäder som levde i ett samlarsamhälle? Numera tenderar människan ändå mer att samla på sig allt möjligt onödigt och inte jordkällaren full av rotfrukter. Säkert skulle jag också koka sylt i större mängder om det fanns någon som åt av den. Svartvinbärssaft kokar jag bara vartannat år och det räcker mer än väl till. Det är ingen idé att fylla ladorna om maten inte har någon åtgång. Därför försöker jag också se till att frysen töms innan följande skörd skall in. Fast det skall erkännas att vi har torkade trattkantareller som vid det här laget nog är ganska gamla. Inte vill jag kasta dem heller efter allt besvär med att rensa och sedan torka dem. Nu väntar frysen på att älgjakten skall ge resultat och att fåren skall slaktas. För att allt skall få plats har hundarnas övningsobjekt = kråkor och fasaner fått ge vika för bättre kött och getts vidare till personer med unghundar.

Gullök, rödlök, vitlök och schalottenlök.

Biodlarens vedermödor

I måndags träffades biodlarna för att lära sig mera om amerikansk yngelröta – en av de många sjukdomar bin kan drabbas av. Yngelrötan orsakas av en bakterie (bacillus larvae). Den här otäcka bakterien kan bilda sporer som motstår alla sorter av angrepp. De överlever både stark hetta och stark köld, uttorkning och antibiotika. Dessutom kan de överleva i upp till 70 år i ett dvaltillstånd. Tydligen finns den här yngelrötan i nästan alla bigårdar, men det är inte alltid den verkligen bryter ut. Om den gör det måste man förstöra samhället. Det görs genom att man gräver en ordentlig grop och tuttar eld på hela kupan. Askan skall sedan täckas över att så att andra bin inte kan komma åt resterna. Honungen påverkas tack och lov inte alls av den här sjukdomen, det är ynglen som drabbas.

För att motverka yngelrötan skall man alltid varje år smälta ner de använda vaxramarna. Det betyder förstås mera arbete för biodlaren, men också friskare bin. Alla kupor skall också tvättas med t.ex. Virkon S eller tryckspruta. Har man träkupor kan de brännas.  Man har också odlat fram bin som har anlag för stor städiver. De har nämligen större motståndskraft mot sjukdomen. Jag är så glad att jag inte är ett bi, för till skillnad mot hemulen i ”Vad tror du att det hände sen” är städning inte min största fröjd.

Förutom yngelröta finns det i Finland åtminstone sex olika virus som kan angripa bin. Virusen sprids bl.a. genom den trafik av s.k. paketbin (en låda med ett litet bisamhälle) som skickas mellan länder i Europa. Eftersom handeln är fri är det ganska svårt att förhindra spridningen av olika sjukdomar.

Efter det här föredraget kände man sig ganska dyster. Då det dessutom visade sig att två av de nyblivna biodlare, som liksom jag gick kursen i fjol, plötsligt utan synbar orsak förlorat alla sina bin i augusti kändes det ännu värre. Att samhällena gick under kan ju bero på svaga drottningar. En biodlare hade under sommaren flera gånger fått lov att byta drottning för att hennes drottningar av någon orsak dog. Två personer hade fått samhällen förstörda av getingar som tydligen matar sina egna larver med bin, men de är också ute efter honungen.

Nu är jag ganska betänksam – hur skall det gå för mina samhällen. De tre gamla kuporna har dragit ner all sin vinterföda, men alla de tre kuporna som bildades av svärmar har varit mycket dåliga på det. Man kan ju inte heller tvångsmata dem om de i sitt oförstånd inte förstått att fylla förråden inför den annalkande vintern. Det gäller nu att vänta och se vad som händer nästa vår. Litet orolig är jag allt.

Nya invånare i hönshuset

I augusti köpte jag några unghöns. De har får vistas skilt från de övriga eftersom de gamla hönorna inte har tagit emot dem speciellt hjärtligt. Jag läste att tuppen börjar acceptera unghönsen när de börjar värpa och då bör de bli en del av flocken.

Den ena är en gökfärgad höna av rasen Maran. Det är en så kallad kombinationsras, det vill säga den är både en god köttras och en bra värphöna. Rasen härstammar från den franska byn Maran. För mer än 100 år sedan började man där korsa mera anspråkslöst byggda höns med köttiga asiatiska raser. På det sättet fick man hönor som både producerade ägg och som också gav kött. Det speciella med äggen är att skalet är närmast mörkbrunt. De finaste lär se ut som choklad. Hönorna är gökfärgade som vår eller svarta.

.

Jag har för mig att Maranerna ruvar ganska gärna. Eftersom hönan är klumpig kan hon inte ligga på allt för många ägg. Risken är stor att hon ligger eller trampar sönder dem. Kycklingarna ses väl efter av hönan och växer snabbt, de är jämförelsevis tåliga och robusta av sig, men blir fullt befjädrade relativt sent. En höna börjar värpa vid en uppnådd ålder av cirka 6 månander.

Rasen sägs ha ett lugnt temperament, men kan vara något skygg.

Det finns mycket att förundra sig över i hönshuset. En kväll när jag följde med deras kvällsbestyr fick jag se hur en höna kämpade för att få ha tuppen för sig själv. Hon satt med honom på översta pinnen. En annan höna stod på pinnen nedanför och ville upp på andra sidan om tuppen. Det kunde fru nr 1 inte acceptera. Hon knuffade tuppen i sidan tills han makade på sig så att nykomlingen inte rymdes upp bredvid honom. Därmed gav höna nr 2 för en stund upp försöket och tuppen återvände till sin plats i mitten.

Här betraktar fru nr 1 oroligt omgivningen medan tuppen lugnt har slagit sig till ro.

Den andra hönan beslöt sig sedan för ett nytt försök. Fru nr 1 puffade tuppen i sidan - ingen reaktion. Han tyckte väl att det var okej med en höna på andra sidan också. Då steg fru nr 1 upp och satte sitt huvud i sidan på tuppen och puffade så envist att han måste flytta på sig och den andra hönan fick ge upp alla försök till att sova bredvid honom. Vem kunde tro att hönor kan vara så sluga.

Livsnjutare

Underbara dagar har vi fått uppleva nu i september. Nog har det varit en märklig sommar – först så kallt i juni, sedan värmebölja i juli följt av ett stadigt regnande i augusti och nu sommarvärme långt in i höstmånaden. Fast det var trist med det myckna regnandet i augusti var jag ändå glad. Nu har vi vatten i brunnen. Senaste år sinade den och vi fick hämta vatten från jobbet, vilket i längden blev besvärligt. (Tur att vi har en utetupp). Sen upptäckte vi att det finns ett allmänt vattentag i byn för törstande själar. Få se hurudan vintern skall bli. Jag tror jag aldrig sett så mycket rönnbär som i år. Det finns ju olika talspråk gällande mängden rönnbär och den kommande vintern. Jag håller på att mycket rönnbär innebär en sträng = kall vinter. Om det också innebär en snörik vinter är en annan sak.

Djuren har också njutit av det fina vädret. Bina flyger fortfarande flitigt omkring fast det knappast finns mycket i naturen för dem att hämta. De suger med fart i sig det sockervatten vi ger åt dem. Jag är en flitig kund i de butiker som har billigt socker. Ni kan inte tro hur mycket sockerpriset varierar. Det billigaste jag hittat kostar 85 cent kilot och det dyraste 1.39.

Njuta av livet kan man göra på många sätt. Till exempel genom att gå i skogen en vacker höstdag. Det är så otroligt tyst och lugnt. Sen får man ha överseende med älgflugorna. Melissa njuter då hon får åka båt. Här sitter hon och njuter av alla dofter som fyller luften.

Också hönorna har njutit. När jag kommer med maten på morgonen och samtidigt öppnar luckan åt dem pickar de hastigt i sig de bästa godbitarna innan de tågar ut.

Där solen värmt bäst har de grävt en skön badgrop åt sig. Höns, och andra fåglar med, tar gärna sandbad. Det hjälper dem att hålla fjäderskruden ren. Det var svårt att få en bra bild av den badande hönan. Dorian ställde sig ideligen i vägen och ville uppenbarligen att hans fru inte skulle fotograferas under sina badbestyr. Här ligger hon i bakgrunden och ser närmast ut att vara döende. Men hon njuter och jag svär på att hon försökte lägga sig på rygg och riktigt skrubba sig.

Bevattning

Det här med att klättra på tak har aldrig riktigt varit min grej. Framför allt att ta klivet från stegen upp på taket eller ännu värre klivet från taket ner på stegen är något jag gruvar mig för. Men om taket måste vattnas så måste det. Då är det bara att klättra upp på sina skakiga ben. Sedan började det förstås regna någon dag senare. Ännu är plantorna glesa, men nästa år skall de ha spritt sig så att taket ser grönt ut.

Här växer bl.a. ett slags veronica.

Smultron på det sluttande planet.

Gräslök.

Toivola goes green

Så var det då dags för det nybyggda garaget att få ett gröntak. Vi hade planerat att dagen samtidigt skulle bli ett skolnings- och demonstrationstillfälle för intresserade landskapsarkitekter och trädgårdsplanerare. Föreläsningen hölls inne i garaget. Den gamla stenbron, som finns kvar som en påminnelse om den jättelada som stod på garagets plats när vi flyttade hit, fungerade som en utmärkt utkikspost när den praktiska delen inleddes. Man kan inte ha 25 entusiaster samtidigt uppe på taket så en del arbete var gjort på förhand.

Först gjordes ett normalt vattentak av filt. På det lades dränerande styroxplattor och ett fibertyg. Växtunderlaget består i huvudsak av krossat tegel. Den blandningen skall hjälpa växterna att behålla fukten, men också släppa igenom regnvattnet i lagom stora doser.

Omkring 30 olika arter planterades. Där finns självfallet olika sedumarter, men också liten blåklocka, gråtimjan, kattfot, gräslök och smultron. Om någon annan än fåglarna får glädje av de ätbara arterna är tveksamt. Det skall bli mycket spännande att se hur växtligheten utvecklar sig.

Än ser taket inte mycket ut för världen. Eftersom det varit varmt och torrt måste vi nu upp på taket för att vattna. När växterna väl rotat sig sköter de sig själv.

Hönsmat

Hönor äter praktiskt taget allt, utom lök och avokado. Fisk i stora mängder kan ge smak åt äggen. Torkad fisk lär man kunna ge i större mängder än färsk. Nån sade sig torka fisken i vanlig ugn men det har jag inte provat på.

Jag låter våra hönor ha fri tillgång till värpfoder (och förstås kalk). Det har visat sig att de i första hand äter matrester från rikemans bord och först i andra hand pickar i sig av det industriella fodret. Nu är vi ett tvåpersoners hushåll så det blir inte speciellt mycket mat över. Helt ekologiskt är det inte heller, men betydligt mer etiskt än många som har ekologisk äggproduktion. Det är lätt att koka lite mera pasta eller gröt. Brödkanter äter hönorna förstås gärna, men råg skall man undvika för att hönsen inte skall få diarré. Och för mycket vete gör dem tjocka. Men månne det inte är med höns som med människor – måtta i allt och ät en balanserad kost.

När jag härförleden var på genom resa i Stockholm råkade det vara bokbord längs hela Drottninggatan – och den är lång. Ett noggrant botaniserande av utbudet ledde till ett fynd, Fjäderfäskötsel av Sune Träskman från år 1953. Han konstaterar att husbehovshönserierna långt matar sina hönor med köksavfall. Jag tycker det låter trevligare med matrester. Det viktiga med avfallet är i alla fall, säger Träskman, att det inte innehåller ruttet kött eller för stora mängder koksalt. Det är knappast någon risk numera. Jag tror inte heller att jag kommer att mata dem med färskt blod som tydligen kan ges upp till 0,5 kg per hundra hönor. Nå, nu har jag ju också långt ifrån hundra hönor.

Lövruskor har jag hängt på tork i ladugården och på loftet. Att picka i dem ger sysselsättning för hönorna under vintern. Också nässlor och morotsblast har jag torkat. Läste att man kan frysa blasten från rotfrukter så det provade jag också på. 

Hönor tycker i allmänhet om bär. Ett år hade jag en höna som brukade följa med mig när jag plockade hallon på andra sidan vägen. Hon stod bredvid mig och hoppade för att nå upp till de lägsta bären. Jag tänkte torka röda vinbär åt dem, men avstod när jag insåg att man måste låta den elektriska torken pusta på i åtminstone ett dygn – det var varmt redan förutan det. Istället fyllde jag några askar med rödvinbärsklasar och slängde dem i frysen. Sen får man se om hönsen gillar det. De har i alla fall med iver pickat i sig de klasar som jag gett färska åt dem.

Hönorna tycker mycket om röda vinbär.

Rönnbär är lättare att torka. Det är bara att hänga klasar på tork. Och i år ser det ut att bli mycket rikligt med rönnbär (förebådar det inte en bister vinter?). Alla hönor är inte så förtjusta i rönnbär, kanske de säger som räven i fabeln ”surt”.

Honungsskörd

Det är redan hög tid att slunga årets honungsskörd. Vi har nu slungat, rört och brukat 73 kg honung.

När vi fick vårt första bisamhälle i fjol fick vi ta oss en fundera på var vi skulle slunga honungen. Man kan förstås göra det i sitt kök eller i sin bastu. Men det blir lätt ett kladdigt göra. Dessutom är det bra om man kan förankra slungan i golvet så att den står stadigt och kanske man inte vill borra hål i köksgolvet. Slungningen tar, vid god skörd, flera dagar och då vill man inte gärna ha redskapen stående framme i sitt kök eller för den delen i sin bastu.

Vi beslöt därför att bygga ett slungrum i den stora ladugården. Det gamla mjölkrummet verkade passa bra för detta syfte. Först måste en mellan vägg rivas och de två bassängerna för mjölkstånkorna tömmas. Den ena var fylld med den tidigare ägarens tomma medicinburkar och den andra med det mest konstiga skräp; kottar, kvistar, plast en keps och en gammal bh. När allt detta var bortröjt revs den ruttna väggen ut mot den lilla ladugårdsfarstun och byggdes upp på nytt. Den ena bassängen fylldes helt med sten och golvet gjöts om innan det kaklades. Väggarna fick skivor som målades vita.

Så här dystert såg det gamla mjölkrummet ut när vi började bygga om det.

En ny vägg och dörr byggdes ut mot farstun.

Här står slungan fastmonterad i golvet, men väggarna har inte fått sina skivor och golvet är inte kaklat.

Lådor fulla med honung är väldigt tunga. För att skona ryggen har vi lyft ut enskilda ramar som placerats i en tom, övertäckt låda som stått på min mjölkkärra. På det sättet kan man genast borsta bort en del bin. Det mest praktiska skulle vara att någon dag innan slungningen sätta ett bitömmarbotten under de lådor som skall tömmas. Det fungerar som spärr för bin som vill in i skattlådan, men låter dem obehindrat passera ut. Använder man ett sådant tvingas man förstås lyfta de tunga lådorna för att få bottnen på plats.

Man ser hur det myllrar av upprörda bin omkring oss. I den stunden är man glad över att ha på sig skyddsdräkt.

Trots att största delen av bina borstades bort när vi tog ramarna från kuporna fanns det en hel del kvar på ramarna som fördes till slungrummet. De bin som följde med in efter ytterligare en avborstning sökte sig i allmänhet till fönstret. Det är skäl att se till att slungrummet är helt slutet och att man inte lämnar honungskladdiga lådor eller redskap ute. Bina är strax där och kalasar och det kan leda till ett hejdlöst röveri av de svagare samhällena. Något som man nog vill undvika.

Innan ramen kan slungas måste allt vax tas bort. Vi köpte i år en balja som underlättar avtäckandet av ramarna. Det finns mera avancerade baljor än vår bordsmodell, men tjänar sitt syfte. När ramarna är avtäckta och slungade, först den ena sidan och sedan den andra, kan man belåtet titta på hur honungen rinner ur slungan, genom två silar och ner i honungsämbaret.

Här avtäcker jag en ram.

Honungen som rinner ur slungan innehåller vaxrester och annat skräp. Därför silas honungen noggrant.

Efter slungningen skall honungen stå ett dygn så att återstående grums kan flyta upp till ytan och skummas bort. För att honungen skall kristalliseras, utan att bli stenhård, skall den röras. Det här skall göras omsorgsfullt så att det inte uppstår luftbubblor i honungen. Hur många dagar man skall ägna sig åt det här beror på – honungens sammansättning, vattenhalt m.m. En dag har den kristalliserats tillräckligt, vilket man skall kunna se med blotta ögat. När den dagen infaller varierar från en skörd till en annan. Av litteraturen får man ingen hjälp. Mina engelskspråkiga böcker nämner överhuvudtaget inte omrörning och de svenskspråkiga råder en att göra enligt metod försök och misstag. Här får man gå på intuition.

När man sedan står där med sina färdiga honungsburkar känner man sig rik. Nu är allt slit med att bygga, tråda och vaxa ramar glömt, liksom infångandet av svärmar och oron för nya svärmar.

Nu återstår att marknadsföra och sälja honungen:

Elämäntoivoa antavaa hunajaa Toivolasta

eller

Toivottoman hyvää hunajaa Toivolasta.