Morotsodling

I år har mina morötter på friland inte utvecklats i positiv riktning. I fjol var det rödbetorna som misslyckades, men i år ser de i stället riktigt fina ut. Men jag har tur nog också andra odlingar än direkt i marken. Att odla i lådor, baljor, ämbaren och vad allt man kan hitta på är ju nu mycket populärt och därför tänkte jag att det kunde vara något att prova på. Jag har alltså med hjälp av Vincent sått morötter i de gamla oanvändbara bikuporna som fanns på Toivola. Det här försöket ser ut att lyckas bra.

Det vita lurvet som syns vid lådorna är fårull som jag lagt som täckningsmaterial runt om. Jag använder det också runt bland annat zucchiniplantorna. Tidigare har jag använt gräsklipp, men inte varit helt nöjd. Jag tycker gräset ofta möglar. Nu när jag har rätt mycket ull experimenterar jag på detta sätt.

Apropå morötter fick jag ett bra tips i trädgårdsonsdag, ett helt underbart trädgårdsprogram med Pernilla Månsson Colt, Tareq Taylor och John Taylor. Man kan bara avundas hur lättsamma svenskarna är. Käbblar med varandra, men lyckas hålla det på en nivå som inte utesluter tittarna och som samtidigt är pedagogiskt. Tipset var att under våren när de gröna fingrarna kliar göra såband. Man tar litet mjöl och blandar det med litet vatten så att det blir en jämntjock smet. På strimlor av tidningspapper klickar man ut smeten och i varje liten klick läggs ett morotsfrö. När smeten torkat har man ett såband med frön på jämna avstånd!  Fröna är ju minimala och besvärliga att så om man inte har en barnhand som stadigt lägger ut frön på lagom avstånd. Det finns nog att köpa färdiga såband, men kanske inte av just den sort du vill odla. Dessutom är det ju roligt att trädgårdspyssla innan marken är så varm att du kan ta dig ut och så och sätta allt du planerat under vintern.

Pärlhöna?

Hönorna har definitivt gjort sig hemmastadda och kommer ilande när de märker att någon närmar sig hönsgården. Vankas det kanske något gott? För det mesta värper alla fyra varje dag, men under några dagar när det blivit mindre matrester över till dem minskade antalet ägg till tre. De har hela tiden fri tillgång till värpfoder så svälta behöver de inte fast det inte alltid faller så många smulor från rikemans bord. Det är ändå tydligt att de hellre äter av det de hittar ute och av matresterna. I sista hand söker de sig till värpfodret.

Ibland får vi ägg med två gulor. Det beror på att unghönsen inte ännu fullt ut utvecklat processen med att värpa. Ett ägg kommer till genom att gulan släpps från äggstocken ner till äggledaren, ett långt vitt rör som löper från äggstocken till kloaken. Ja, det låter inte så trevligt det där med kloak, men så heter det. Äggvitan bildas i äggledarens väggar. När äggvitan omslutit gulan passerar ägget genom den del av äggledaren där det överdras med en flytande kalkavsöndring som hastigt hårdnar och bildar äggskalet. För att äggskalen inte skall bli tunna och sköra är det viktigt att hönsen har tillgång till kalk. Två gulor blir det då de omogna unghönsen släpper två gulor som sedan bildar ett enda ägg.

När en unghöna närmar sig tiden då hon börjar värpa börjar kammen växa och den känns varm. Kammen och haklapparna påverkas nämligen direkt av äggstockens aktivitet. När hönan är mitt i värpningsperioden är kam och haklappar mycket uppsvällda, röda och oljeaktigt glänsande och glatta. På unghöns är de inte ännu helt utvecklade och på gamla trötta hönor som inte värper så mycket blir de svagare i färgen, litet gulare och skrumpnar ihop.

Det är ett drygt arbete att varje dag producera ett ägg. Estrid Andreasen framhåller i sin bok Den amerikanska 300 äggs hönan från 1928 att man måste se till att alla hönor får varken:

för riklig eller för knapp utfodring, att hålla deras hus luftigt och rent, att regelbundet släppa ut dem varje morgon, att bibehålla deras utfodringstider orubbade, lika väl som sina egna, och att behandla dem lugnt och tåligt, så att deras förtroende kan bli helt och hållet väckt och deras liv förflyta jämnt och lugnt.

En belåten och tillfredsställd höna kan bliva en liten guldgruva varemot en förvirrad, orolig och osäker höna är till ingen nytta, för att inte tala om att hon är mera till pina än till glädje för en själv att sköta.

De här reglerna är fortfarande alldeles gångbara. Idag lever de flesta hönor i stora produktionsenheter där de varken får gå ut eller ha mycken annan förströelse. Därför är det så roligt att se de egna hönorna spankulera runt och leta efter godbitar.

Äggen kan vara av olika bruna schatteringar.

En dag överraskades vi av ett alldeles minimalt ägg. Ägg uppdelas i allmänhet i följande viktklasser: små 43-53 gram, medelstora 53-63 gram, stora 63-73 gram och extra stora över 73 gram. Medan en av våra hönor samma dag överpresterade med ett ägg på 80 gram var det lilla, lilla ägget bara 21 gram tungt, eller snarare lätt. Man kan misstänka att hönan som värpte tror att hon är en pärlhöna som skall trilla ur sig små, visserligen vackra, pärlor.

Från vänster 80 gram, 59, gram och 21 gram ägg.

Fåren har kommit

Strax före midsommar kom äntligen våra sommarfår. Redan på 1980-talet hade vi får som betade våra ängarna och höll efter slyet. Till en början lånade vi dem av svärföräldrarna, men senare fick vi söka våra får på annat håll. De senaste decennierna har vi döpt varje kull i alfabetisk ordning och nu har vi hunnit fram till bokstaven P. Eftersom det är fotbolls-VM på gång skulle bässlammen i år få namn efter kända spelare. Så nu betar Pelé, Pukki, Pirlo och Piqué i hagen.

Just nu håller de på att vänja sig vid människor och hundar. Speciellt svarta Cora är de en aning skeptisk mot. I slutet av sommaren brukar lammen ta hundar med upphöjd ro, vilket kan vara besvärligt sedan när de verkligen skall drivas av border collies och borde förstå att hundar skall man lyda.

I allmänhet går lammen till slakt på hösten. Våra barn har aldrig upplevt det som problematiskt att äta de egna lammen, men naturligtvis har vi inte heller presenterat lammsteken med att ”smakar inte Ceasar gott”. Han blev förresten en mycket vacker väst, vit med en svart strimma på ryggen.

ALO2

I lördags var det tidig uppstigning och en lång dag låg framför mig. Strax efter kl. 7 startade jag med Cora i bilen norrut mot Ruovesi och drygt 12 timmar senare var vi hemma igen. Vi hade fått startplats i ett nybörjarprov där. Det här med startplatser är inte alls så enkelt att man bara anmäler att man skulle vilja vara med i något prov. Till ett prov tas 15 hundar och om det är fler anmälda än så, vilket det oftast är, prioriteras de som är medlemmar i den arrangerande föreningen. Resten lottas. Vi hade alltså tur och kunde starta igen.

Motorvägen mot Tammerfors är inte så spännande att köra, men efter Tammerfors svängde vi in på en ganska liten landsväg som förde norrut förbi Teisko. Fördelen med prov långt borta är att man får se en hel del mycket vackra ställen. Den enda verkliga sevärdheten var en gammal stenbro, Aunessilta, byggd 1898–99. Tidigare gick landsvägen mellan Tammerfors och Ruovesi över den här bron som med sitt valv på 19 meter är Finlands största.

Själva provplatsen var ett litet träsk, mycket likt de vi har tränat vid. Provet inleddes med ett sök där Cora, het efter att i några timmar ha fått sitta i bilen och vänta, störtade iväg och hämtade kråkan som låg längst bort. Sen kom hon ännu med en kanin. Därefter fick man gå en bit och ställa sig vid vattenbrynet, med risk för att sjunka in i gungflyet. En dubbelmarkering kastades från en båt så att den första truten hamnade på öppet vatten och den andra på torra land på andra sidan vattnet. Cora hämtade först den från torra land. Sen var hon nog fortfarande ganska upp i varv och jag kanske också för ivrig att skicka iväg henne på den andra markeringen.  Hur som haver så begav hon sig inte ut i vattnet utan sprang längs strandkanten på ett sök. Kallade tillbaks henne och fick iväg henne på nytt. Men då simmade hon över till den gamla platsen. Hon hade alltså helt glömt var trut nummer ett låg, trots att hon tidigare registrerat den. Den låg inte heller kvar på nedslagsplatsen för vinden hade fört den nästan ända fram till vår strand. Det var en ganska svår markering för unghundar. Den långa simsträckan tog på krafterna och gjorde att hundarna glömde var den andra truten låg, oavsett vilken de tog först. Förargligt var det, speciellt som dirigeringen som var från en annan utgångspunkt över vattnet, gick perfekt. Ett kommando – ut, när hon nådde stranden en vissling och kommandot – vänster och truten var bärgad. Det avslutande söket gick i ett nafs och domaren konstaterade att det här säkert var dagens snabbaste hund. Också han beklagade mycket att markeringen misslyckats.

Ur mänsklig synvinkel såg provet lätt ut, men det faktum att bara två hundar fick en etta visar att det för hundarna inte alls var så lätt. ALO2 blev det igen och det är ju inte fy skam. Nu blir det en längre paus i tävlandet. Hoppeligen går vi framåt under den tiden.

Ny svärm

Så var vi då där där vi egentligen inte ville vara. Vi har nu sex bikupor i trädgården. Förutom de tre som övervintrade har vi en som vi själv skapat = en avläggare och två svärmar. I går när jag kom från jobbet fanns det en svärm i äppelträdet.

Svärmen har den här gången sökt sig högre upp

Jag plockade ner den, men vips var den där igen. Sen väntade jag till kl 18 och tog ner den på nytt, men de hölls inte heller den här gången i kupan utan återvände till samma kära äppelträd. Det är inte det lättaste att i full utstyrsel klänga omkring i ett träd med en papplåda som man skall skyffla ner en svärm i. Också när bina väl är i lådan är det ganska bökigt att komma ner helskinnad och utan att allt för många bin flugit bort. Först när vi med gemensamma krafter sent på kvällen tog ner svärmen lyckades vi med att få dem att stanna i sin nya kupa.

Genom att samhällena ökat i väldig takt och alla skall ha tilläggslådor på för att samla honung i har jag varit nödd och tvungen att lära mig att också spika ihop ramarna. Nu går spikandet, trådandet och vaxandet ganska så elegant. Däremellan målar jag lådor för brinn kära livet.

Idag har det regnat hela dagen så jag har inte tagit itu med en kupa som ser överfull ut. Bäst att göra det snarast innan de sticker iväg.

Så här livat kan de se ut strax efter att man gått igenom ett samhälle. Här har de dessutom fått en låda till.

Tävlingssäsongen inleddes

Under veckoslutet inledde jag tävlingssäsongen med Cora (Chilihunters Law Caynne) genom att starta i nybörjarklass. Jag hade fått plats i förmiddagsgruppen så väntan blev inte olidligt lång. Nackdelen var att jag skulle vara på plats 7.30 vilket betydde tidig uppstigning.

Provet inleddes med ett skott följt av en enkel markering kastad från en roddbåt som låg alldeles i strandvattnet. Hunden sprang längs stranden och tog sig genom vassen ut till truten. Därefter roddes båten ut på öppet vatten och hund + förare flyttade litet på sig så att vi såg ut över viken. Efter ett skott kastades en trut ut på öppet vatten. Cora hade inga problem med de två markeringarna. Sedan följde provets stötesten som skulle skilja agnarna från vetet. Hunden skickas på en vattendirigering snett till höger (sett från den första markeringen och från roddbåten som låg kvar på öppet vatten) längs stranden. Endast tre av 15 hundar klarade detta och fick en nybörjar 1:a. Massor av hundar begav sig ut till roddbåten i tron att bytet låg där. Cora gick ganska bra mot anden, men stranden lockade henne för mycket och trots rop och visslingar tog hon sig i land. Det gick alltså inte så bra.

Följande moment bestod av att vi skulle gå ett kort stycke mot sökområdet med hunden lös. Medan vi gick avlossades ett skott. Sökområdet bestod mestadels av torr fjolårsvass som stod så tät att varken domare eller förare såg ett skvatt av hur hunden arbetade. Cora hämtade in två kråkor, en trut och en fasan och sen provet över. Domaren hade ganska mycket att säga om det faktum att Cora inte riktigt lyssnade på mig men sade att han kommer att belöna oss. Eftersom han lät så sur tänkte jag att det blir en trea så stor var min glädje när vi fick en tvåa. Den skriftliga bedömningen var också betydligt positivare. Bl.a. följande omdömen gavs: ”Hunden söker med god fart genom hela området utan att ty sig till förarens hjälp. Viltbehandlingen är god och avlämningarna bra. En självständig och arbetsvillig hund”.

Nu tränar vi dirigeringar för kommande duster.

Lömska hönor

Jag skrev tidigare att hönorna är så unga att de inte ännu alla värper. Jo, pyttsan. Häromdagen upptäcktes i hönsgården en hel hög med ägg.

Där hade tydligen alla fyra gottat sig och värpt under flera dagar. Någon hade också masat sig in i hönshuset och värpt några ägg där, i uppenbar avsikt att hålla oss lugna. Vi litar på att alla ägg är okej. De har ju inte legat ute länge. Därmed behöver vi utföra lilla Idas hyss och knäcka äggen mot ett träd ett efter ett.

En höna togs på bar gärning, hon syns bakom allt det gröna. Sen vi plockat ägg från deras lugna vrå har de sökt sig in och idag hade alla fyra lagt sina ägg inne. De har i golvhöet gjort åt sig en liten grop där de ligger bekvämt med utsikt ut genom luckan mot hönsgården. Redena struntar de högaktningsfullt i. Jag tror att jag i vinterhönshuset gör reden som står på golvet, men som vid behov kan lyftas upp på väggen.

Parningsflykt

Våra bin svärmade på måndagen. När jag på onsdagförmiddag gick ut i trädgården hörde jag ett väldigt surrande och tyckte det var bin överallt. De steg högt upp mot toppen av våra stora, gamla ekar. Bekymrat tittade jag på spektaklet. Jag är inte helt säker på vad som skedde, men antar att det var frågan om en parningsflykt. Den nya drottningen som uppsteg på tronen i och med svärmningen måste paras. Hon flyger högt upp i luften och följs av de parningsvilliga drönarna. 

Drönarnas korta liv är ur mänsklig synvinkel ganska trist. Han är ändå ganska intressant. Han föds ur ett obefruktat ägg och bär alltså bara på drottningens arvsanlag. Här kan man verkligen tala om jungfrufödelse. Någon nytta i kupan gör drönaren inte. Han hjälper inte alls till med arbeten såsom insamling av nektar eller skötseln av larverna. Hans uppgift är att para sig med drottningen, vilket han gör med livet som insats. Efter att parningen fullbordats slits drönarens parningslem av eftersom den fastnar i drottningen.  Ett tråkigt slut för drönaren. När nästa drönare skall para sig tar han bort föregångarens lem, men tycks intet ont ana utan slutför akten med lika sorgligt slut. De drönare som inte dör i parning får leva till hösten. Då knuffar arbetsbina ut dem ur kupan och vaktbina vägrar släppa in dem igen. Eftersom de inte gör någon nytta för samhället skulle de bara uppta onödigt plats under vintern.

Den stora aktiviteten i bigården gjorde att det verkligen var hög tid att få fler ramar och lådor klara. Vi använder oss av styroxlådor som vi målar med Miranol, gärna i pastellfärger. Innan jag lärde mig bättre var jag orolig för hur man skulle kunna såga till lämpliga bitar för ramarna. Det behöver man inte bekymra sig för. Det finns att köpa färdigt sågat material som sedan ganska enkelt byggs ihop. Vi sätter en limklick mellan träbitarna och sedan kan de antingen spikas eller nitas fast. De färdiga ramarna skall sedan trådas. Genom mitten av ramen dras en tunn metalltråd så att det blir fyra trådar där vaxet kan fästas. Det svåra här är att få trådarna tillräcklig spända, slappa trådar håller inte i slungningen. Tråden skär lätt in i fingrarna när man drar i den. Småningom blir ju fingrarna härdade. När det här momentet är avklarat skall vaxet på. Man köper färdiga vaxskivor som smälts fast på tråden. Här har vi ännu litet att jobba på. Det har inte varit det lättaste att få en sådan spänning i trådarna att de blir varma. Blixtsnabb får man också vara så att trådarna inte blir så heta att de smälter genom vaxet. Det här är alltså arbete som med fördel kan göras vintertid och inte under stor stress när bina skriker efter mera utrymme.

Bina svärmar!

Ibland blir det riktigt dramatiskt med biodling. Bin svärmar för att de tycker att de har det för trångt i kupan (eller för att drottningen blivit gammal).  Det här avhjälps lättast genom att dela på samhället och göra avläggare. I förrgår delade vi på två av våra bisamhällen, allt för att förhindra svärmning. Det tredje samhället lämnade vi dock ifred. Det fick redan förra veckan en tredje låda på och hade alltså mer utrymme än de andra.

I går kväll när jag i sakta mak vandrade mot järnvägsstationen efter en middag inne i centrum nåddes jag av katastrofmeddelandet från Toivola. Bina svärmar! De hade säkert redan under eftermiddagen gett sig iväg och Cora upptäckte under kvällskisset att allt inte stod rätt till i trädgården. Något underligt hade hänt med höstören som stod lutad mot äppelträdet. Den hade blivit betydligt fetare. Stel i kroppen stod hon och stirrade. Rätt hade hon i att det var något underligt. Bisvärmen hängde fast där. Det var tursamt att de valt en sådan plats för då var det tämligen lätt att flytta över dem i en papplåda.

När bin svärmar slår de sig först ner i närheten för att sedan skicka ut spanare i jakten på en ny bostad. De kan sitta kvar någon timme eller ett helt dygn, allt beroende på hur det ut ser på bostadsfronten i närheten.  Vi hade tur, för de var fortfarande kvar på höstören när min taxi svängde upp på gården. Ja, jag kunde inte ta det långsamma tåget hem när det var fara på färde.

Ur papplådan skakade vi ner så många bin vi kunde i en ny kupa. Mot flustret lade vi en skiva och där lade vi papplådan med de bin som inte velat lossna. De var många. Sen var det bara för dem att vandra fram mot flustret. De gick faktiskt målmedvetet fram mot sitt nya hem, vilket såg ganska roligt ut. Nu hoppas vi att detta var årets svärm.

Hönorna har kommit

Sommarhönor, och för den delen biodling, är verkligen inne nu. Vi har i nästan 20 år haft sommarhönor som på hösten returnerats till den gård där våra får övervintrat. Efter att vi blev ägare till en stor ladugård började jag fundera på att hålla hönorna också över vintern. Det lämpligaste utrymmet för ett isolerat hönshus visade sig vara det som dittills fungerat som vedlider. Det vetter mot söder vilket betyder rimligt ljus under vintern och en solig och torr hönsgård.

Först måste veden, som vi de senaste åren omsorgsfullt travat in, flyttas till det utrymme där den lilla traktorn står. Grus på jordgolvet och ett trägolv på det och ett nytt vedlider var fött. Sen skulle ju veden förstås flyttas. Att flytta och trava 8 kubikmeter ved är ganska jobbigt. Som av bilden, från det blivande hönshuset, synes var det mycket att bära och kånka.
De fyra första hönorna har nu kommit, vanliga hy line brown. Den här flocken var ovanligt ung och har just börjat värpa, d.v.s. två av dem. De första äggen var ännu små och vägde under 50 gram. En dag klämde dock en ur sig ett ägg på hela 66 gram!

Den första dagen vågade de sig inte alls ut ur sommarhönshuset. Försiktigt gluttade de ut genom luckan men konstaterade att världen utanför såg allt för farlig ut. Kanske solskenet också skrämde dem, vana som de var vid endast ett dunkelt ljus. På den andra dagen lyckades jag locka ut dem med hjälp av en bytta med mat. Då vågade de ändå vara ute endast korta stunder. Nu efter en dryg vecka rör de sig mestadels ute och sprätter av hjärtans lust. Höns ägnar en stor del av dagen åt födosök, bara de får möjlighet till det. Fodersök ger inte bara mat utan också underhållning. Kosten blir mer varierande och så får de viktig D-vitamin av solljuset. Äggen blir också mycket godare och gulan får en kraftig lysande färg.
In i hönshuset går hönorna nu för att sova samt för att värpa. Värper gör de på golvet, redan duger inte.

För den som vill läsa mer om hönor rekommenderar jag bl.a. "Höns i trädgård"av Karin Neuschütz (1998), "Börja med höns" av Anette Sievers (2010) samt nyutkomna "Omat kanat, omat munat. Pihakanalan perustaminen" av Kirsti Hassinen (2014). Den sistnämnda är en utmärkt guide för den som vill skaffa sig en liten flocka med lantrashönor.