Små jakthistorier

När man bor på landet och dessutom i huset har två jaktlabradorer med stark apportvilja är det givet att de hämtar hem ett och annat. Eftersom vi inte ägnar oss åt sedvanlig jakt med gevär får vi nöja oss med det, utom den gången mor stolt kom hem med en hare i näven.

Händelsen med haren ligger något år tillbaka. En vinterkväll hade jag hållit föredrag inne i staden och till tack för det fått en flaska gott vin. Eftersom vi saknar vägbelysning den sista knappa halv kilometern innan vi är hemma var det var kolmörkt när jag kom hem. Några hundra meter innan jag var hemma mötte jag en hare som kom springande emot mig på vägen. Jag bromsade och sade förmodligen för mig själv ”akta dig, låt bli att springa emot mig”. Vad jag inte förstod var att, förutom att bromsa kraftigt, borde jag ha lyckats släcka ljusen för haren bara rusade på och smällde med kraft i underredet (jag har en ganska hög bil). Jag backade lätt skakad och där låg den stackars harpalten och ryckte. Det var bara att stiga ut för att slå ihjäl den. Jag hade närmast tänkt slå den mot bilen, men fick förebråelser för mina dumma tankar när jag väl kom hem. Tursamt nog låg den död när jag väl kom fram till den. Så det var bara att slänga haren bak i bilen och köra hem. Hundarnas miner var obeskrivliga när jag stolt steg hem med en hare i ena handen och en flaska vin i den andra. H. gjorde också stora ögon och undrade vad vi nu skulle ta oss till med min fångst.

Tanke och handling är ju ett hos kvinnan, så haren hängdes upp utanför bakdörren.  Två par hundögon följde noga med bakom dörrens fönsterruta hur H. skar upp haren och hur vi sedan tog ut inälvorna. Sen lät vi den hänga i ladugården i ca en vecka. Jag skall säga att det blev en mycket god gryta med extra krydda av att det var egen fångst.

Melissa har också försökt bidra till hushållet, men den första gången var jag för mesig. Hon stötte upp en rovfågel och fann till sin lycka att den just tagit en fasan. Stolt hämtade hon den huvudlösa fågeln till mig. När jag gick hem med fågeln under armen kände jag mig litet som tjuvskytten Peggy Armstrong i den brittiska serien Heartbeat. Fasanen var ännu varm så nog kunde vi ha tillrett den, men som sagt jag var för mesig och den blev övningsobjekt för apporter i stället.

En annan gång då Melissa ”gladde” med sin fångst var en het sommardag då alla samlats för att fira en 70-årsdag. Gästerna hade just anlänt och jag var ännu inne när upprörda röster ropade på mig. När jag kom ut stod de alla där i en halvcirkel runt Melissa som, förmodligen i triumf, kommit släpande med en ca 3 kilos gädda! Den måste ha varit relativt färsk eftersom den överlevt apporten till hemtrappan.  Men som den luktade! Antagligen hade hon hittat den i stranden liggande i vassbrämet. Det var bara att lyfta upp härligheten och med helt utsträckta armar bära iväg den till komposten.  Melissa såg snopen ut när hennes fina gåva så försmåddes. 

En bruten klo och tuppdans

För en tid sedan bröt Cora en klo på framtassen. Hur det gick till vet jag inte, men plötsligt upptäcktes blodspår i snön. Det här var en lördag och klon såg ganska bra ut så jag väntade till måndag med att kontakta veterinären som nog tyckte att klon måste visas upp. Sagt och gjort, vi for till veterinären som praktiskt nog ligger mitt i byn. Där visade det sig att Cora måste få en lugnande spruta så att klon kunde behandlas. Alltså en spruta i baken som skulle söva ner henne, en spruta som innehöll smärtstillande medicin, ytterligare en spruta som jag tror innehöll antibiotika, lokalbedövning runt klon och när allt var slut en spruta för att hon skulle vakna upp.

Jag visste inte att brutna klor behandlas genom att nagelmaterialet, d.v.s. det yttersta lagret på klon, helt tas bort med hjälp av en tång. När klokapseln var helt borta återstod en smal, illröd benbit fylld av nerver och blodkärl. Undra på att hon behövde sprutor av alla de slag. Nu skall tassen duschas morgon och kväll i 5-10 minuter! Vem står ut med så lång dusch? Därefter lägger man på ett lager Vetramil som är en honungsbaserad salva med eteriska oljor. I det här hushållet använder vi förstås mer än gärna honungssalvor. De eteriska oljorna luktar ändå ganska starkt.

Eventuellt ser klona litet långa ut. Jag hatar att klippa klor och är alltid rädd att klippa för mycket.

Efter duschen lägger man på salva. Jag har alla tillbehör i en korg. 

Tappert står Cora ut med behandlingen. Tassen skall ju också lindas, först med bomull (som finns på rulle, men kan vara svårt att få tag på), sen gasbinda och till sist med en självhäftande binda. Under den proceduren sitter hon med huvudet tätt tryckt mot min halsgrop som om hon inte skulle stå ut med att se på sin sjuka tass.

Stackars mig som har skadad tass! Efteråt vankas det en godbit. Därför sitter Melissa i bakgrunden. Hon tycker det är bara rättvist att hon också får en tröst.

Till slut ser tasspaketet ut så här, fast just den här gången blev det litet väl tjockt.

I hönshuset har Albertina mått litet si som så. En kall morgon var hon apatisk och stod bara uppburrad och blundade. Jag trodde hon låg för döden, men efter några dagar piggnade hon till. Jag drog slutsatsen att hon frös eftersom det då var bara +5 grader i hönshuset. Efter det har hon inte värpt så kanske det ändå beror på något annat.

Tuppen har redan en tid försökt uppvakta Albertina. Till skillnad från Dorian Grey som bara hoppade på utan desto mera kurtis är Elrond mer av en gentleman. Han burrar upp sina bröstfjädrar och så tar han lustiga små danssteg runt Albertina. Hon bryr sig inte alls om honom och viker skickligt undan varje försök till mera fysiskt närmande. Blanka och Cleopatra får än så länge vara helt i fred för tuppen, men Blankas kam har börjat växa så jag väntar att hon skall börja värpa inom de närmaste veckorna. Elrond gal naturligtvis, men mera sparsamt. Dorian kunde klämma i så det slog lock för öronen. I jämförelse har Elrond en betydligt djupare, litet hes röst. Om Dorian var en tenor så är Elrond snarare en baryton.

Jag har för flera veckor sedan flyttat om hönsen så att nykomlingarna/unghönsen är i det större utrymmet och de bruna hybriderna får vara i den mindre avbalkningen. Det här ledde till att värmen steg. De bruna hönorna både äter och sprätter intensivt. De rör med andra ord om i sin egen lilla kompost och då den brinner blir det varmare. De stora köttraserna verkar inte vara lika sprättiga. Bara Cleopatra har visat tendenser till ett aktivare födosök. Hon är också den tamaste och äter ur min hand.

Det här med den varma komposten var en biprodukt av omflyttningen. Den huvudsakliga orsaken var att unghönsen dels är större och dels var betydligt oroligare när jag klev in i deras avbalkning. Nu när de har mera plats tar de min närvaro med ro och Gullfia med sina systrar bryr sig inte alls om att jag trampar runt bland dem.

Biodlarkurs i Karis

Finlands Biodlarförening planerar att hålla en biodlarkurs i samarbete med Raseborgs medborgarinstitut. Kursen hålls i Karis lördagarna 7 och 14 mars 2015. Kursledare är Stefan och Camilla Elf från Mellangårdshonung i Tenala.

Om man planerar att börja med biodling är det klokt att först gå en kurs. Man kan naturligtvis också bara läsa in sig på ämnet och starta på så vis, men jag tyckte att den kursen jag gick på var mycket lärorik. Dessutom fick man på kursen kontakt med andra nybörjare och vi har hållit kontakt. Det är ibland lättare att ställa ”dumma” frågor till en som står på samma nivå som man själv.

Preliminärt upplägg för kursen är följande:

Lördag 07.03 kl. 10.00–16.00

-          Biodlingens historik och utveckling.

-          Biodlingens betydelse, pollinering, honung, propolis och övriga produkter.

-          Livet i samhället, utveckling från ägg till bi.

-          Biets olika stadier och arbetsuppgifter.

-          Bigårdens placering och registrering.

-          Kupmaterial, redskap såsom klädsel, rökpust, kupkniv.

-          Varifrån får man bin och utrustning. Kostnader. 

Lördag  14.03 kl. 10.00 – 16.00

-          Sommararbeten i bigården, svärmning, slungning, skattning och utökning.

-          Ekologisk odling.

-          Höstarbeten och invintring, Varroa bekämpning.

-          Vinter- och vårutveckling, foderkontroll.

-          Allergier, vad göra vid stick.

-          Bi-sjukdomar.

-          Goda honungsväxter.

Givetvis med kaffe- och lunchpauser.

Senare vid överenskomna datum görs utfärder och besök till biodlare – Kirkkonummen mehiläistuote – Vahavalimo – Bistugan osv.

Anmälning till föreningens sekreterare j-f.selin@elisanet.fi

Plats: Raseborgs mbi, Torggatan 8, 10300 Karis

Kostnad: 45 euro

Avmaskning av höns

Det här är inte en text för kräsmagade, men kanske någon kan ha nytta av råden om avmaskning. 

Liksom andra husdjur och produktionsdjur måste nämligen höns avmaskas. Det kan vara bra att få det gjort när hönorna tas in för vintern. Jag har först nu fått det gjort, men bättre sent än … Först måste jag naturligtvis läsa in mig på hur det hela skulle gå till. 

Det är alltid roligt att se vad för råd man får i de gamla hönsböckerna. I den finska boken Uusi kananhoitokirja från 1934 beskrivs flera olika slag av inälvsmask. Angrepp av dem skall kureras på olika sätt, t.ex. genom att blanda 5 droppar terpentinolja med ricinolja. Jag antar att maskarna av blotta förskräckelsen rutschar ut. Man kan också, alltså enligt boken, ge en blandning av krossad vitlök, peppar och nejlika. Det här blandas med samma ricinolja och serveras hönan. Boken utlovar ett positivt resultat efter bara en timme. Stackars höna! Men man kan faktiskt även idag använda sig av vitlök för att fördriva inälvsmask. Lämna bort pepparn och nejlikan! Lök skall ges bara i små mängder och sällan. Löken förstör hönans röda blodkroppar och hon (eller kanske hen J) drabbas av anemi. Drabbas hönan av binnikemask är kuren följande; ge 2 gram pumpafrön åt hönan efter att hon fastat en dag. Blanda 2-4 teskedar matolja med litet terpentinolja och slutligen en dos ricinolja. Också de största maskar lär komma ut efter 3-4 timmar.

I boken Fjäderfäskötsel från år 1953 konstaterar man att spolmask och hårmaskar är de vanligaste bland höns. Ett effektivt medel mot mask skall vara att i torrfodret blanda 2 % tobakspulver med 1,5 % nikotinhalt. Som ett gott råd anges att pulvret fås från Svenska Tobaksmonopolet. Månntro det finns något gammal lager någonstans?

Idag ger man i allmänhet samma medel som åt t.ex. hundar. Flubenol, som finns på tub, kan ges direkt åt varje höna. Äter hon det inte frivilligt kan man försiktigt bända upp näbben och sticka in en liten klatt. Det var ett råd som jag tyckte inte riktigt passade mig. Jag vet inte hur man får upp näbben utan en massa stress och bråk. Därför tog jag i stället en tablett Axilur 250 mg och blandade det med fem liter vatten. Proceduren upprepades en vecka senare.

Nedre snickeriet

När vi flyttade till Toivola stod "Nordeuropas största lada" på tomten. Den var byggd i tre våningar, varje våning var närmare 300 kvadratmeter. Nederst fanns det plats för ett tröskverk. Tyvärr hade man låtit taket rasa in. Att reparera det skulle ha blivit allt för dyrt och vad skulle vi med en sån jättestor lada? Den var litet kyrkliknande, så det kunde ju ha gett ett ideér om hur man skulle använda den. Att få tillstånd att riva den var inte helt lätt. Här i trakten finns det inte många lador bevarade mer. Risken fanns dock att hela härligheten skulle ramla ut på vägen där hästar och människor passerar på väg ut på sina motionsrundor.

Huvudingången var den första sommaren nästan täckt av ogräs.

Förutom ett läckande plåttak bestod ladan av idel kärnfriskt virke. Allt var av enorma dimensioner och det grämer mig fortfarande att vi inte kunde riva försiktigt och ta till vara alla de goda plankorna och de friska timmerkonstruktionerna. Det skulle emellertid ha tagit en evighet och var skulle vi sedan förvara allt? Mycket finns ändå i högar på ladugårdsvinden och gömt bakom ladugården.

I somras restes det på ladans plats ett garage. Det har plats för bilarna och Avanten (behändig liten traktorliknande sak, ett måste på alla jordbruk). I ett hörn inreddes ett snickeri = nedre snickeriet.Där byggs biramar, fågelholkar, lådor av olika slag och görs nödvändiga reparationer.

I snickeriet finns grejorna till vänster och grunkorna till höger. Åtminstone än så länge råder reda och ordning.

Längs vägen har det byggts ett staket vars stomme består av virke från ladan. Här ser man hur friskt det 100-åriga träet ännu är. Det tjärades för att hålla bättre.