När man bor på landet och dessutom i huset har två
jaktlabradorer med stark apportvilja är det givet att de hämtar hem ett och
annat. Eftersom vi inte ägnar oss åt sedvanlig jakt med gevär får vi nöja oss
med det, utom den gången mor stolt kom hem med en hare i näven.
Händelsen med haren ligger något år tillbaka. En vinterkväll hade jag hållit föredrag inne i staden och
till tack för det fått en flaska gott vin. Eftersom vi saknar vägbelysning den
sista knappa halv kilometern innan vi är hemma var det var kolmörkt när jag kom
hem. Några hundra meter innan jag var hemma mötte jag en hare som kom
springande emot mig på vägen. Jag bromsade och sade förmodligen för mig själv ”akta
dig, låt bli att springa emot mig”. Vad jag inte förstod var att, förutom att
bromsa kraftigt, borde jag ha lyckats släcka ljusen för haren bara rusade på
och smällde med kraft i underredet (jag har en ganska hög bil). Jag backade
lätt skakad och där låg den stackars harpalten och ryckte. Det var bara att
stiga ut för att slå ihjäl den. Jag hade närmast tänkt slå den mot bilen, men
fick förebråelser för mina dumma tankar när jag väl kom hem. Tursamt nog låg
den död när jag väl kom fram till den. Så det var bara att slänga haren bak i
bilen och köra hem. Hundarnas miner var obeskrivliga när jag stolt steg hem med
en hare i ena handen och en flaska vin i den andra. H. gjorde också stora ögon
och undrade vad vi nu skulle ta oss till med min fångst.
Tanke och handling är ju ett hos kvinnan, så haren hängdes
upp utanför bakdörren. Två par hundögon
följde noga med bakom dörrens fönsterruta hur H. skar upp haren och hur vi
sedan tog ut inälvorna. Sen lät vi den hänga i ladugården i ca en vecka. Jag
skall säga att det blev en mycket god gryta med extra krydda av att det var
egen fångst.
Melissa har också försökt bidra till hushållet, men den
första gången var jag för mesig. Hon stötte upp en rovfågel och fann till sin
lycka att den just tagit en fasan. Stolt hämtade hon den huvudlösa fågeln till
mig. När jag gick hem med fågeln under armen kände jag mig litet som tjuvskytten
Peggy Armstrong i den brittiska serien Heartbeat. Fasanen var ännu varm så nog
kunde vi ha tillrett den, men som sagt jag var för mesig och den blev
övningsobjekt för apporter i stället.
En annan gång då Melissa ”gladde” med sin fångst var en het
sommardag då alla samlats för att fira en 70-årsdag. Gästerna hade just anlänt
och jag var ännu inne när upprörda röster ropade på mig. När jag kom ut stod de
alla där i en halvcirkel runt Melissa som, förmodligen i triumf, kommit
släpande med en ca 3 kilos gädda! Den måste ha varit relativt färsk eftersom
den överlevt apporten till hemtrappan. Men
som den luktade! Antagligen hade hon hittat den i stranden liggande i
vassbrämet. Det var bara att lyfta upp härligheten och med helt utsträckta
armar bära iväg den till komposten. Melissa
såg snopen ut när hennes fina gåva så försmåddes.