Små jakthistorier

När man bor på landet och dessutom i huset har två jaktlabradorer med stark apportvilja är det givet att de hämtar hem ett och annat. Eftersom vi inte ägnar oss åt sedvanlig jakt med gevär får vi nöja oss med det, utom den gången mor stolt kom hem med en hare i näven.

Händelsen med haren ligger något år tillbaka. En vinterkväll hade jag hållit föredrag inne i staden och till tack för det fått en flaska gott vin. Eftersom vi saknar vägbelysning den sista knappa halv kilometern innan vi är hemma var det var kolmörkt när jag kom hem. Några hundra meter innan jag var hemma mötte jag en hare som kom springande emot mig på vägen. Jag bromsade och sade förmodligen för mig själv ”akta dig, låt bli att springa emot mig”. Vad jag inte förstod var att, förutom att bromsa kraftigt, borde jag ha lyckats släcka ljusen för haren bara rusade på och smällde med kraft i underredet (jag har en ganska hög bil). Jag backade lätt skakad och där låg den stackars harpalten och ryckte. Det var bara att stiga ut för att slå ihjäl den. Jag hade närmast tänkt slå den mot bilen, men fick förebråelser för mina dumma tankar när jag väl kom hem. Tursamt nog låg den död när jag väl kom fram till den. Så det var bara att slänga haren bak i bilen och köra hem. Hundarnas miner var obeskrivliga när jag stolt steg hem med en hare i ena handen och en flaska vin i den andra. H. gjorde också stora ögon och undrade vad vi nu skulle ta oss till med min fångst.

Tanke och handling är ju ett hos kvinnan, så haren hängdes upp utanför bakdörren.  Två par hundögon följde noga med bakom dörrens fönsterruta hur H. skar upp haren och hur vi sedan tog ut inälvorna. Sen lät vi den hänga i ladugården i ca en vecka. Jag skall säga att det blev en mycket god gryta med extra krydda av att det var egen fångst.

Melissa har också försökt bidra till hushållet, men den första gången var jag för mesig. Hon stötte upp en rovfågel och fann till sin lycka att den just tagit en fasan. Stolt hämtade hon den huvudlösa fågeln till mig. När jag gick hem med fågeln under armen kände jag mig litet som tjuvskytten Peggy Armstrong i den brittiska serien Heartbeat. Fasanen var ännu varm så nog kunde vi ha tillrett den, men som sagt jag var för mesig och den blev övningsobjekt för apporter i stället.

En annan gång då Melissa ”gladde” med sin fångst var en het sommardag då alla samlats för att fira en 70-årsdag. Gästerna hade just anlänt och jag var ännu inne när upprörda röster ropade på mig. När jag kom ut stod de alla där i en halvcirkel runt Melissa som, förmodligen i triumf, kommit släpande med en ca 3 kilos gädda! Den måste ha varit relativt färsk eftersom den överlevt apporten till hemtrappan.  Men som den luktade! Antagligen hade hon hittat den i stranden liggande i vassbrämet. Det var bara att lyfta upp härligheten och med helt utsträckta armar bära iväg den till komposten.  Melissa såg snopen ut när hennes fina gåva så försmåddes.