En bruten klo och tuppdans

För en tid sedan bröt Cora en klo på framtassen. Hur det gick till vet jag inte, men plötsligt upptäcktes blodspår i snön. Det här var en lördag och klon såg ganska bra ut så jag väntade till måndag med att kontakta veterinären som nog tyckte att klon måste visas upp. Sagt och gjort, vi for till veterinären som praktiskt nog ligger mitt i byn. Där visade det sig att Cora måste få en lugnande spruta så att klon kunde behandlas. Alltså en spruta i baken som skulle söva ner henne, en spruta som innehöll smärtstillande medicin, ytterligare en spruta som jag tror innehöll antibiotika, lokalbedövning runt klon och när allt var slut en spruta för att hon skulle vakna upp.

Jag visste inte att brutna klor behandlas genom att nagelmaterialet, d.v.s. det yttersta lagret på klon, helt tas bort med hjälp av en tång. När klokapseln var helt borta återstod en smal, illröd benbit fylld av nerver och blodkärl. Undra på att hon behövde sprutor av alla de slag. Nu skall tassen duschas morgon och kväll i 5-10 minuter! Vem står ut med så lång dusch? Därefter lägger man på ett lager Vetramil som är en honungsbaserad salva med eteriska oljor. I det här hushållet använder vi förstås mer än gärna honungssalvor. De eteriska oljorna luktar ändå ganska starkt.

Eventuellt ser klona litet långa ut. Jag hatar att klippa klor och är alltid rädd att klippa för mycket.

Efter duschen lägger man på salva. Jag har alla tillbehör i en korg. 

Tappert står Cora ut med behandlingen. Tassen skall ju också lindas, först med bomull (som finns på rulle, men kan vara svårt att få tag på), sen gasbinda och till sist med en självhäftande binda. Under den proceduren sitter hon med huvudet tätt tryckt mot min halsgrop som om hon inte skulle stå ut med att se på sin sjuka tass.

Stackars mig som har skadad tass! Efteråt vankas det en godbit. Därför sitter Melissa i bakgrunden. Hon tycker det är bara rättvist att hon också får en tröst.

Till slut ser tasspaketet ut så här, fast just den här gången blev det litet väl tjockt.

I hönshuset har Albertina mått litet si som så. En kall morgon var hon apatisk och stod bara uppburrad och blundade. Jag trodde hon låg för döden, men efter några dagar piggnade hon till. Jag drog slutsatsen att hon frös eftersom det då var bara +5 grader i hönshuset. Efter det har hon inte värpt så kanske det ändå beror på något annat.

Tuppen har redan en tid försökt uppvakta Albertina. Till skillnad från Dorian Grey som bara hoppade på utan desto mera kurtis är Elrond mer av en gentleman. Han burrar upp sina bröstfjädrar och så tar han lustiga små danssteg runt Albertina. Hon bryr sig inte alls om honom och viker skickligt undan varje försök till mera fysiskt närmande. Blanka och Cleopatra får än så länge vara helt i fred för tuppen, men Blankas kam har börjat växa så jag väntar att hon skall börja värpa inom de närmaste veckorna. Elrond gal naturligtvis, men mera sparsamt. Dorian kunde klämma i så det slog lock för öronen. I jämförelse har Elrond en betydligt djupare, litet hes röst. Om Dorian var en tenor så är Elrond snarare en baryton.

Jag har för flera veckor sedan flyttat om hönsen så att nykomlingarna/unghönsen är i det större utrymmet och de bruna hybriderna får vara i den mindre avbalkningen. Det här ledde till att värmen steg. De bruna hönorna både äter och sprätter intensivt. De rör med andra ord om i sin egen lilla kompost och då den brinner blir det varmare. De stora köttraserna verkar inte vara lika sprättiga. Bara Cleopatra har visat tendenser till ett aktivare födosök. Hon är också den tamaste och äter ur min hand.

Det här med den varma komposten var en biprodukt av omflyttningen. Den huvudsakliga orsaken var att unghönsen dels är större och dels var betydligt oroligare när jag klev in i deras avbalkning. Nu när de har mera plats tar de min närvaro med ro och Gullfia med sina systrar bryr sig inte alls om att jag trampar runt bland dem.