Varför finns det inga ormar i paradiset?

Den här eländiga sommaren har barometern stadigt stått på ostadigt väder och rätt har den haft. Det har varit ständiga regn och kyligt. Det här har lett till att vi sett ovanligt få ormar. På vårt sommarviste har vi sedan urminnestider haft en snok som bott under verandan, en som bott i den gamla ladugården och en som vistats i stranden under bryggan. De har naturligtvis ynglat av sig och det har varit vardagsmat att få syn på en snok. Från min barndom kommer jag ihåg hur man kunde hitta snokägg i den gamla gödselstacken bakom ladugården. Var de lägger ägg idag vet jag inte.

Varma vårdagar kan verandasnoken ta sig under ytterdörren och ligga och sola på verandan när man kommer ut till landet. Vanligare är dock att den solbadar på trappan. En gång kom den in i vardagsrummet och gömde sig vid det ståhej som uppstod genom att ligga stel som en pinne tätt intill kaminen. Mamma tog helt sonika i den och bar ut den. Hon fick förresten en gång syn på en ormstjärt i gödselstacken, tog tag i den och drog ut den för att se vem det var.

Snoken är lätt att känna igen på de gula fläckarna i nacken.

De enda ormar vi idag ser dagligen är två kopparormar, som ju inte alls är ormar, som ligger överst i vårt kompostkärl och surmulet ringlar undan när man lyfter på locket.

Till det mera spännande hör att hitta ormskinn. I fjol låg ett långt sådant i växthuset. Men i år har vi bara några få iakttagelser av snokar. Det samma gäller ödlor, som det brukar finnas rikligt av. De ligger väl som alla andra hemma och trycker.

En huggorm har jag dödat (jag tycker man får döda dem på egen tomt). Barnen hade en av dessa sällsynta vackra dagar varit nere i stranden och lekt. Jag kom dit strax efter tillsammans med hundarna. Melissa snusade litet runt och studsade plötsligt tillbaka. Cora som alltid är nyfiken gick till samma ställe och uppförde sig på samma sätt. Då måste jag ju se efter vad de reagerade på och där låg en huggorm skönt hopslingrad. Tursamt nog fanns det en spade i närheten och dess saga var all.

Jag läste förresten i Zoologi för lärdomsskolor från 1951 att man vid huggormsbett för att förhindra att giftet skall sprida sig i kroppen skall binda om den bitna lemmen ett stycke ovanför bettet. Därefter skall man placera den sjuke i säng och ge patienten starkt kaffe eller te och något alkohol. Jag misstänker att tilltron till kaffets läkande effekt har minskat och tycker det är bäst att man uppsöker läkare.

Träningskurs med Tineke.

Under veckoslutet deltog jag med Cora i en träningskurs som leddes av Tineke Antonisse från Holland. Hon har lång erfarenhet av uppfödning och framförallt träning av retrievers runt om i Europa. Trots att vi gick igenom en massa som redan var bekant för mig från tidigare var det väldigt nyttigt att få en järndos av grundläggande träning som linjetagning, markeringar och framför allt stadga. Det senare tränade vi genom att förarna med sina hundar i bredd gick framåt över en äng. Tineke hade till sin hjälp en väninna från Österrike, Karin vars uppgift under skolningen var att kasta dummies åt hundarna. Så medan vi sakta gick framåt med hundarna gående fot vi vår sida var Karin i beredskap långt framför oss. När Karin gjorde ett ljud och därefter kastade en dummy stannade vi och då skulle hundarna sätta sig vid vår sida. Medan detta upprepades, d.v.s. ljud, kast, stanna, hade vi olika slag av övningar där hunden satt och vi ställde oss framför hunden varefter vi återvände till vår plats, alternativt gick vi runt hunden, eller också vände hela ekipaget 180 grader om bort från kastet. Meningen var alltså att hunden skulle ignorera kastet eftersom föraren så ville.

Tineke med Karin i bakgrunden.

Linjetagning övar Tineke alltid med hjälp av vita käppar. Hunden lär sig att en vit käpp betyder att där finns något och börjar fokusera framåt. Småningom när man kommit längre i träningen snedställs käppen bort från ekipaget så att hunden först efter att ha löpt framåt en bit får syn på käppen och därmed målet. Också dirigeringar till höger och vänster sker med hjälp av käppar.

Den första träningsdagen var Cora ganska så ute i det blå. Markeringar som hon alltid klarat av med glans gick helt åt pipan. Det är tydligen inte så lätt att ställa om sig från mor till jakthund. Den andra dagen hade hon redan vaknat upp och då gick det betydligt bättre.

Apropå moderskapet så fick Cora på kursen träffa en av sina valpar, Peggy. Det var nästan rörande att se Coras reaktion när hon fick syn på valpen. Hon tittade och tittade en gång till och började sedan gnälla och ville uppenbart fram till valpen och det är inte ett vanligt beteende för henne när hon får syn på en hund. När hon sen fick komma fram till valpen snusade hon henne i baken, under magen, i öronen och konstaterade att det verkligen var hennes valp. Också Peggy verkade glad över att träffa sin mamma och krumbuktade för henne så närapå slog knut på sin lilla kropp. I ett skede stod Peggy på bakbenen och slickade Cora i mungiporna och Cora såg helt nöjd ut över en sådan tillbedjan. Tyvärr blev bilderna jag tog på dem i arla morgonstund inte bra, det slog imma på linsen hur jag än försökte putsa den.

Örtagården.

För några år sedan tröttnade jag på ett ganska vildvuxet buskage av spireor. Området låg i en liten solbelyst slänt upp mot vägen och jag tyckte det kunde passa utmärkt som örtagård. Sagt och gjort, buskarnas grävdes bort och en duk som skulle hålla ogräset borta lades som grund innan vi fyllde på med grus, sand och mull. Jag hade en tanke om att bygga örtagården i en klassisk cirkel, men i praktiken blev det ändå inte riktigt så. Örter lär nämligen trivas med att växa i cirkel och många biodynamiker odlar just på det sättet.

Den första tiden såg odlingen ganska ynklig ut.

Först hade jag en blå kruka som centrum i odlingen, men sedan kom vi på att flytta dit en gammal kvarnsten som vi lade i mitten och som gav örtagården ett slags rytm och centrum, dessutom finns det stenar att stiga på när man skall rensa. Matta eller inte, ogräs kommer det ändå. Dessutom fick vi av en vänlig (?) själ mynta och det sprider sig ju helt ohämmat. Nu har vi lyckats rensa bort det mesta och satt en planta att växa i ett djupt rör, men ändå tycker jag att det sticker upp mynta här och där. Citronmelissen har också en tendens att breda ut sig. Det var en nyhet för mig när jag läste i Anna Bergenströms bok Annas örtagård att Melissa kommer från grekiskans ord för bi och att örten även kallas bisuga. Anna berättar vidare att man kan gnugga in nya bikupor med citronmeliss för att få bisvärmar att stanna kvar och trivas. Det är kanske något jag borde prova på

.

Gräslök är ett måste i en örtagård. Jag låter det ofta blomma, fast stråna då blir grova och hårda, för att blomman är så vacker. Vår gräslök har sällskap av piplök och kinesisk gräslök som blommar med fina vita blommor. Det som däremot inte trivts är persiljan. Bara det första året växte den riktigt fint, men därefter har plantorna varit bleka och usla. Dem måste jag kanske flytta till det vanliga trädgårdslandet.

Salvia hör inte direkt till mina favoriter i matlagningen. Men vi har ändå av den i örtagården. Vanligen brukar den inte blomma i Finland. Vi blev därför ganska förvånade när vi i juni märkte att vår salvia, som vuxit enormt plötsligt hade knoppar. Sedan gick det flera veckor innan knopparna slog ut. Jag hade redan gett upp hoppet och tänkte att kanske det som jag trodde var knoppar egentligen var blommor. Men efter trägen väntan slog de ljusröda knopparna ut och blommorna visade sig vara blå.

I fjol såg salvian ut så här, men nu har den verkligen skjutit fart.

Till vår oförställda häpnad fick salvian i år knoppar.

De ljusröda salviaknopparna visade sig vara blå när de slog ut.

Vi tyckte, medan vi grävde, att området var litet väl tilltaget, men idag när frodigheten brett ut sig är det inte alls så stort. Den största fröjden med örtagården är utan vidare att strax utanför köksdörren ha tillgång till färska örter. Längst ut växer det lavendel som doftar underbart när man då man passerar den rör vid den. Tillsammans med lavendeln växer isop som har underbara blå blommor också de högt uppskattade av en mängd insekter. Vi brukar soliga dagar ha en massa surrande insekter i örtagården, trots bina, kanske mest humlor.