Kan man bekämpa Mycoplasma Gallisepticum?

Hela sommaren och hösten har man bland hobbyhönsuppfödarna diskuterat hur man skall bekämpa Mycoplasma Gallisepticum som på vissa håll blivit ett verkligt problem. De första fallen av sjukdomen i Finland rapporterades våren 2015. Hittills har 37 uppfödare drabbats och även om man inte undersökt alla kontakter verkar det uppenbart att sjukdomen fått fotfäste hösten 2014 och kanske redan mycket tidigare. Då det finns närmare 6 000 registrerade småskaliga hönsuppfödare verkar det inte vara många som smittats men eftersom sjukdomen är mycket smittsamt och som jag tidigare konstaterat också förs vidare via äggen (dock ej till människor), antingen genom den smittade hönan eller genom tuppens spermier, är situationen förstås besvärlig.

Sjukdomen beskrevs första gången 1936. Den förorsakas av en seg bakterie kan överleva i –30 grader i flera år. Den sprider sig snabbt mellan individerna och förutom höns kan åtminstone även kalkoner och fasaner drabbas. Man kan behandla sjukdomen med antibiotika, men det verkar som om den drabbade lätt skulle få återfall även efter en så att säga framgångsrik behandling. Det går att hålla sin egen flock frisk bl.a. genom att vara extremt noggrann med hygienen. I längden blir det dock svårt, om man inte håller den helt isolerad från kontakt med andra flockar, då sjukdomen kan finnas i flockar som verkar symptomfria.

Uppenbarligen kan hönor i små besättningar utveckla en viss grad av motståndskraft mot sjukdomen vilket leder till att de inte direkt lider av symptom även om de kan smitta friska höns. Hittills har de stora produktionsenheterna inte drabbats och vi skall hoppas att de inte gör det heller.

Trots att bilden av Viivi är inifrån är hönorna fortfarande ute varje dag och snart är det jul! 

Idag är Mycoplasma G. en sjukdom som skall bekämpas aktivt och anmälas till myndigheterna. Nu föreslår Evira att man inte skulle ha lika stränga regler för de småskaliga uppfödarna. Dels verkar det hopplöst att kunna följa vilka vägar hönsen smittats när höns och avelsägg säljs kors och tvärs, dels räknar myndigheterna kanske med att den ekonomiska förlusten är överkomlig också om man måste slakta hela besättningen. Ännu viktigare tycks vara att myndigheterna tycker att det skulle bli allt för dyrt att kartlägga situationen, spåra hur sjukdomen sprids och sedan bekämpa den. Vad gäller försäljning av höns och avelsägg kan man ändå inte i längden tänka sig att folk som har höns som hobby bara skulle sitta och panta på det de har att sälja, eller att man skulle låta bli att utvidga sin flock. Långt ifrån alla hönor som säljs är testade för sjukdomen och köparen får väl räkna med en risktagning. Tråkigt är det hur som helst.

Av församlingen fick jag en julkalender där det för var dag står ett litet visdomsord.

Dagens var inte helt tokigt: Det goda smittar, om man går tillräckligt nära.

Chilihunters Cap-kull hade träff.

Senaste veckoslut arrangerades valpträff för Coras valpar som nu är ett halvt år gamla. Alla utom den som bor i Sverige var närvarande. Dessutom var där valparnas mormor och mormorsmor. Naturligtvis var också Cora med och valparnas pappa Kapu.

Man såg nog att det här var energiska valpar (ärftligt från mamman?) som kräver en fast hand. Alla tog i alla fall viltet som visades dem och i slutändan blir det nog bra.

Chili, den ena gula valpen.

Luka

Noa, som jag tycker till en del liknar Cora.

Timmi som skall bli mögelhund. Jag har redan sett hur hon söker otroligt fint.

Upi.

Rangordningen i hönshuset.

Höns har en förmåga att med säkerhet känna igen 25 andra individer, man kan också med viss säkerhet känna igen upp till 50 andra hönor. Bäst trivs de ändå i mindre och stabila flockar. Vi har ju nog fått lära oss att det inte är så lätt att sammanföra nya individer med en flock. Det lär vara på basis av huvudets form och utseende som hönan huvudsakligen känner igen en annan individ. Också befjädringen, kroppshållningen och färgen spelar en roll för identifieringen.

Ninni.

Jag har skrivit tidigare om rangordningen i flocken och jag har fortfarande inte blivit riktigt klok på den. Minttu har klättrat högst upp och lägst ner står Cleopatra. Samtidigt har jag sett Cleopatra picka till Ninni när hon ville trängas vid matskålen. Det här med hönornas hackordning upptäcktes så sent som på 1920-talet. Den norske sociologen och zoologen Thorleif Schjelderup-Ebbes (1894–1976) beskrev i sin doktorsavhandling Gallus domesticus in seinem tägliche Leben 1921 hur hönorna i en flock, där tillgången på föda var begränsad, hackade på varandra i ett återkommande mönster. Den som stod högst i rang fick äta först och kunde hacka på alla andra medan nummer två inte hackade på högsta hönset men alla andra o.s.v. ner till den allra sista lilla hönan som inte hackade på någon och som alltid fick äta till sist. Jag tycker ändå att mönstret inte är så entydigt hos oss. Dessutom är det inte alltid frågan om att de hackar på varandra. Albertina kan uttrycka sitt missnöje med svagt knorrande läte om Cleopatra vill äta innan Albertina fått sitt. Litet på samma sätt som Melissa kan morra helt svagt om hon inte är intresserad av Coras, ibland burdusa, propå om att leka.

Minttu, högsta hönset.

Tuppen har hela tiden varit en ovanligt lustig prick. Häromdagen fick jag igen ett bevis på hans konstiga idéer. När H. kom in i hönshuset låg en Alho-höna i ett rede och värpte medan tuppen låg i ett annat rede! Han lär ha sett generad ut. Tuppar lär kunna delta i ruvandet genom att lägga sig på äggen när hönan lämnar redet för att äta. Det finns till och med tuppar som tagit sig för att ruva, men mer än några dagar tror jag inte de har orkat. Jag vet inte om tuppen inspirerade Albertina men när jag den 9 november kom för att ta äggen hade hon helt lämpligt lagt ett ägg efter över två månads paus.

Cleopatra och Albertina har nu bestämt sig för att sova inne i den avbalkning vi har för eventuella nykomlingar. Där bodde Viivi, Minttu och Ninni innan de förenades med de gamla hönorna. En fördel är att de nu kommer närmare batteriet vi har som värmekälla, men de fryser knappast annars heller för den senaste veckan har vi haft tämligen varma nätter. Den största fördelen är säkert att de slipper sitta ett pinnsteg nedanför tuppen och de andra hönorna. Genom att sova på sitt eget ställe blir den sociala hierarkin, ur deras synvinkel, litet uppluckrad.

Apropå att sova så är tuppen väldigt kvällssömnig. Senaste år släkte jag hos hönorna ca 19.30 och då fick man passa på att alla verkligen var uppe på pinnarna. Om man släcker innan dess och det blir kolmörkt tar sig hönorna inte upp på pinnarna. Nu tycks tuppen ha bestämt sig för att följa solen så han sitter ofta uppe på pinnen redan 16-tiden och klagar över att hönorna ännu vill uggla uppe. Klockan 17 har jag i allmänhet släkt deras lampa och ofta har de inte kommit ner på golvet när jag ca ½ 8 kommer för att tända och ge dem morgonmål.

Nedtrappning av Melissas medicinering.

Idag har det gått två veckor sedan Melissa åt av maskmedlet. Det har varit en dyster och trött hund vi haft här hemma. De första dagarna efter krampanfallet gick Melissa som en zombie – rakt fram tills t.ex. stängslet mot skogen hindrade henne. Nerförsbacken till vägen tog hon som en slalomåkare i zick-zack. Trots att hon var så trött och säkert drogad satt anlaget att apportera ändå där. När vi stillsamt gick bland äppelträden snusade hon reda på ett gammalt äpple och så kom hon lunkande med det och avlevererade det till mig.

Jag hade till en början svårt att få i henne medicinen för hon knep hårt ihop käkarna. Det är inte alls ett normalt beteende för henne. Melissa är den som alltid tyckt det är ganska roligt att få tabletter, när hon efteråt fått mycket beröm. Eftersom hon hade svårt att äta gick det inte heller att blanda medicinen med maten. En rejäl smörklick gjorde dock susen. Jag kan tänka mig att det långa krampanfallet påverkat hennes käkar för efter två dagar kunde jag få upp hennes mun helt normalt.

Bakkroppen rörde sig i flera dagar sin egen väg. Det här ledde till att hon föll omkull när huvudet och framkroppen vände åt ett håll och bakbenen fortsatte åt det håll hon först varit på väg. Också när hon stod stilla svajade kroppen från sida till sida.

Jag kunde inte lämna tanken på att Melissa medicinerades för epilepsi när det högst sannolikt varit så att hon ätit maskmedel. En medicinering med tre olika medel verkade ganska onödigt. Det kan ändå vara känsligt att kontakta veterinären och hävda att medicineringen är fel. Jag skrev ett e-mail till Anne Muhle där jag lade fram mina tankar om det hela och någon dag senare ringde hon upp. Jag var självfallet helt införstådd med att man först varit tvungen att bryta de kramper Melissa drabbats av, men var glad över att också Muhle tyckte att man efter en veckas medicinering kunde trappa ner på medicinerna. Den medicin som heter Kepra fick jag genast lämna bort medan jag skulle halvera dosen av Libramid och Barbivet för att en vecka senare helt sluta med dem.

Melissa är vad man kan kalla en humoristisk hund, men under den 1 ½ veckan hon fick full medicinering har hon bara sett ledsen ut. Riktigt glad blev hon först när Tobina tre dagar efter anfallet kom för att ta blodprov på henne och när Cora ytterligare några dagar senare kom hem igen. Därför var det så roligt att igen de senaste dagarna se henne se glad ut. Nu rör hon sig helt normalt. Hon har till och med tagit sig vissa friheter. Jag har nämligen kommit på henne med att ligga i soffan när jag varit ute på gården. Där får hon inte ligga, men jag tror hon resonerat som så att det varit ganska synd om henne och hon måste nu få vila på ett skönt ställe. När Cora lagt sig på Melissas favoritplats travar Melissa runt och ser missnöjt på henne, ställer sig och snusar på henne och slutligen lägger hon försiktigt ner sig bredvid Cora uppenbarligen i den förhoppningen att denna skulle flytta på sig. Det är Melissa som i alla sammanhang bestämmer och Cora har varit litet förvånad över att kompisen varit så frånvarande och trött.

Melissa är inte glad när Cora lagt sig på hennes favoritplats.

Om några veckor skall vi på efterkontroll. Det skall tas blodprov för att kontrollera att lever- och njurvärdena är normala. Muhle varnade också för att hjärnan kan ha påverkats av det långa krampanfallet, men åtminstone nu verkar Melissa helt återställd.