Nedtrappning av Melissas medicinering.

Idag har det gått två veckor sedan Melissa åt av maskmedlet. Det har varit en dyster och trött hund vi haft här hemma. De första dagarna efter krampanfallet gick Melissa som en zombie – rakt fram tills t.ex. stängslet mot skogen hindrade henne. Nerförsbacken till vägen tog hon som en slalomåkare i zick-zack. Trots att hon var så trött och säkert drogad satt anlaget att apportera ändå där. När vi stillsamt gick bland äppelträden snusade hon reda på ett gammalt äpple och så kom hon lunkande med det och avlevererade det till mig.

Jag hade till en början svårt att få i henne medicinen för hon knep hårt ihop käkarna. Det är inte alls ett normalt beteende för henne. Melissa är den som alltid tyckt det är ganska roligt att få tabletter, när hon efteråt fått mycket beröm. Eftersom hon hade svårt att äta gick det inte heller att blanda medicinen med maten. En rejäl smörklick gjorde dock susen. Jag kan tänka mig att det långa krampanfallet påverkat hennes käkar för efter två dagar kunde jag få upp hennes mun helt normalt.

Bakkroppen rörde sig i flera dagar sin egen väg. Det här ledde till att hon föll omkull när huvudet och framkroppen vände åt ett håll och bakbenen fortsatte åt det håll hon först varit på väg. Också när hon stod stilla svajade kroppen från sida till sida.

Jag kunde inte lämna tanken på att Melissa medicinerades för epilepsi när det högst sannolikt varit så att hon ätit maskmedel. En medicinering med tre olika medel verkade ganska onödigt. Det kan ändå vara känsligt att kontakta veterinären och hävda att medicineringen är fel. Jag skrev ett e-mail till Anne Muhle där jag lade fram mina tankar om det hela och någon dag senare ringde hon upp. Jag var självfallet helt införstådd med att man först varit tvungen att bryta de kramper Melissa drabbats av, men var glad över att också Muhle tyckte att man efter en veckas medicinering kunde trappa ner på medicinerna. Den medicin som heter Kepra fick jag genast lämna bort medan jag skulle halvera dosen av Libramid och Barbivet för att en vecka senare helt sluta med dem.

Melissa är vad man kan kalla en humoristisk hund, men under den 1 ½ veckan hon fick full medicinering har hon bara sett ledsen ut. Riktigt glad blev hon först när Tobina tre dagar efter anfallet kom för att ta blodprov på henne och när Cora ytterligare några dagar senare kom hem igen. Därför var det så roligt att igen de senaste dagarna se henne se glad ut. Nu rör hon sig helt normalt. Hon har till och med tagit sig vissa friheter. Jag har nämligen kommit på henne med att ligga i soffan när jag varit ute på gården. Där får hon inte ligga, men jag tror hon resonerat som så att det varit ganska synd om henne och hon måste nu få vila på ett skönt ställe. När Cora lagt sig på Melissas favoritplats travar Melissa runt och ser missnöjt på henne, ställer sig och snusar på henne och slutligen lägger hon försiktigt ner sig bredvid Cora uppenbarligen i den förhoppningen att denna skulle flytta på sig. Det är Melissa som i alla sammanhang bestämmer och Cora har varit litet förvånad över att kompisen varit så frånvarande och trött.

Melissa är inte glad när Cora lagt sig på hennes favoritplats.

Om några veckor skall vi på efterkontroll. Det skall tas blodprov för att kontrollera att lever- och njurvärdena är normala. Muhle varnade också för att hjärnan kan ha påverkats av det långa krampanfallet, men åtminstone nu verkar Melissa helt återställd.