Rangordningen i hönshuset.

Höns har en förmåga att med säkerhet känna igen 25 andra individer, man kan också med viss säkerhet känna igen upp till 50 andra hönor. Bäst trivs de ändå i mindre och stabila flockar. Vi har ju nog fått lära oss att det inte är så lätt att sammanföra nya individer med en flock. Det lär vara på basis av huvudets form och utseende som hönan huvudsakligen känner igen en annan individ. Också befjädringen, kroppshållningen och färgen spelar en roll för identifieringen.

Ninni.

Jag har skrivit tidigare om rangordningen i flocken och jag har fortfarande inte blivit riktigt klok på den. Minttu har klättrat högst upp och lägst ner står Cleopatra. Samtidigt har jag sett Cleopatra picka till Ninni när hon ville trängas vid matskålen. Det här med hönornas hackordning upptäcktes så sent som på 1920-talet. Den norske sociologen och zoologen Thorleif Schjelderup-Ebbes (1894–1976) beskrev i sin doktorsavhandling Gallus domesticus in seinem tägliche Leben 1921 hur hönorna i en flock, där tillgången på föda var begränsad, hackade på varandra i ett återkommande mönster. Den som stod högst i rang fick äta först och kunde hacka på alla andra medan nummer två inte hackade på högsta hönset men alla andra o.s.v. ner till den allra sista lilla hönan som inte hackade på någon och som alltid fick äta till sist. Jag tycker ändå att mönstret inte är så entydigt hos oss. Dessutom är det inte alltid frågan om att de hackar på varandra. Albertina kan uttrycka sitt missnöje med svagt knorrande läte om Cleopatra vill äta innan Albertina fått sitt. Litet på samma sätt som Melissa kan morra helt svagt om hon inte är intresserad av Coras, ibland burdusa, propå om att leka.

Minttu, högsta hönset.

Tuppen har hela tiden varit en ovanligt lustig prick. Häromdagen fick jag igen ett bevis på hans konstiga idéer. När H. kom in i hönshuset låg en Alho-höna i ett rede och värpte medan tuppen låg i ett annat rede! Han lär ha sett generad ut. Tuppar lär kunna delta i ruvandet genom att lägga sig på äggen när hönan lämnar redet för att äta. Det finns till och med tuppar som tagit sig för att ruva, men mer än några dagar tror jag inte de har orkat. Jag vet inte om tuppen inspirerade Albertina men när jag den 9 november kom för att ta äggen hade hon helt lämpligt lagt ett ägg efter över två månads paus.

Cleopatra och Albertina har nu bestämt sig för att sova inne i den avbalkning vi har för eventuella nykomlingar. Där bodde Viivi, Minttu och Ninni innan de förenades med de gamla hönorna. En fördel är att de nu kommer närmare batteriet vi har som värmekälla, men de fryser knappast annars heller för den senaste veckan har vi haft tämligen varma nätter. Den största fördelen är säkert att de slipper sitta ett pinnsteg nedanför tuppen och de andra hönorna. Genom att sova på sitt eget ställe blir den sociala hierarkin, ur deras synvinkel, litet uppluckrad.

Apropå att sova så är tuppen väldigt kvällssömnig. Senaste år släkte jag hos hönorna ca 19.30 och då fick man passa på att alla verkligen var uppe på pinnarna. Om man släcker innan dess och det blir kolmörkt tar sig hönorna inte upp på pinnarna. Nu tycks tuppen ha bestämt sig för att följa solen så han sitter ofta uppe på pinnen redan 16-tiden och klagar över att hönorna ännu vill uggla uppe. Klockan 17 har jag i allmänhet släkt deras lampa och ofta har de inte kommit ner på golvet när jag ca ½ 8 kommer för att tända och ge dem morgonmål.