Nu är det jul igen...

Nåja, julen har ju kommit och gott, men julhelgen är lång - åtminstone i hönshuset. Efter en otroligt varm höst har kölden slagit till och de senaste morgnarna har det varit -10 grader. Hönorna får alltså lov att hålla sig inne och där har de omkring +10 grader. Den räv som häromdagen strök runt på gården fick alltså tji, hönorna var tryggt inom lås och bom.

Många pyntar till jul hela hönshuset med ljusslingor och annat roligt. Våra höns fick nöja sig med en kärve, men den väckte också stort behag. Nu är den redan ganska så uttjänt. Jag upptäckte förresten till min överraskning att ekorren är den flitigaste gästen i den kärve har vi har satt upp för småfåglarna.

Med spänt intresse följer jag med hur hönsen väljer var de skall värpa. De hade ju alla följt Albertinas exempel och börjat värpa i en relativt stor gul plastlåda som står helt öppet vid väggen. Så en dag hade de tre alhona valt att värpa bakom en grep som står lutad mot vid ytterdörren (används endast på våren då ströbädden kastas ut). Där hade de boat åt sig ett trevligt rede i höet. Ganska kallt är där ändå, för trots isolering kommer det in kyla vid dörren. Albertina och Cleopatra har hittills inte brytt sig om att klämma sig in där, det är nämligen ganska trångt att komma in bakom grepen. I stället visade Cleopatra intresse för det rede som står mest i skymundan och som också har ett tak, det skymtar till höger på bilden. Det är helt enkelt en låda som jag har ställt på kant. Det redet använde alhona till en början tills de insåg att Albertina värpte i den gula lådan. Jag trodde att Albertina skulle vara allt för stor för det redet men nu har hon även hon börjat använda det och alhona har följt efter. Att alla nu värper i den skummaste vrån får mig att börja hoppas att någons ruvinstinkter småningom skall vakna. För nog skulle det vara besynnerligt om ingen av alhona är beredd att ruva när man på nätet kan läsa hur folk klagar över att deras lantrashönor och just av alho-stammen inte just gör annat än ruvar och det till på köpet året om. Så nu när dagarna börjar bli längre håller jag tummarna att någon skall lägga sig platt på äggen.

Upp till kamp mot lupinerna!

Även om det låtsas vara vinter, i går hade vi drygt 11 grader, kan man planera den kommande odlingssäsongen som även kan inbegripa bekämpande av ogräs. Jag känner mig fylld av lust att gå ut i kamp mot lupinerna. I åratal har man kunnat läsa i tidningarna om hur så kallade invasiva arter skall bort. Här senast utropades ett krig mot bl.a. jätteflokan. En växt som jag faktiskt tror att jag aldrig har sett. Också lupinerna hör till dem som man skall bekämpa, men några goda råd hur det skall gå till har jag inte sett. Vi har en äng/fårhage där det på våren blommar rikligt av narcisser i gult och vitt. Det ser mycket vackert ut och nog måste man ju också anse det vackert när lupinerna står i full blom kring midsommar, speciellt om man har också lupiner som blommar i vitt och i olika schatteringar av rött. Vägrenarnas blålila blommor är mera enformigt tråkiga.

Visst kan lupinerna vara vackra, men ett odrägligt ogräs är det.

Problemet med lupinerna är ju att de kväver allt annat i omgivningen och jag har tyckt mig konstatera att i deras fotspår kommer nässlorna, stärkta av det kväve lupinerna drar ner i sitt rotsystem. Jag har försökt allt för att bli av med de eländiga lupinerna. Jag har dragit upp dem med rötterna, klippt dem senast när de blommar, låtit fåren beta dem innan de kommit så långt att de bildat knoppar – allt. Men lika glatt sticker de upp år efter år och det trots att det som dragits upp eller klippts ner förs bort till annan plats. Inte bara jag, utan hela klanen från minsta knytt till äldsta mormor, har kommenderats ut för att bekämpa blommorna.

Nu har jag ändå läst om ett nytt försök som skall göras i Mäntsälä. Lupiner trivs av hävd i sur jord och vantrivs om Ph-värdet stiger och marken blir basisk. Man försöker nu höja jorden Ph-värde genom att strö ut träaska. I artikeln i Helsingin Sanomat framgår det som jag redan insett att man inte har kommit på ett effektivt sätt att bekämpa lupinerna då det är förbjudet att använda gift. Också Jere Nieminen från naturskyddsföreningen Villi vyöhyke (Vild zon) konstaterar att det är arbetsdrygt att slå eller dra upp lupinerna och att de dessutom tenderar att återkomma. Om försöket med aska visar sig lyckat, vilket kommer att framgå först om några år, löser man också ett annat problem nämligen vad man skall göra med de stora mängder aska som uppstår vid biokraftverk. Hittills har askan först till problemavfallsanläggningar.

Jag har i allmänhet strött ut askan runt bärbuskarna eller direkt på gräsmattan, men nu skall den omsorgsfullt samlas in för att sedan spridas framför allt där lupinerna växer. Eftersom jag tills dags dato kämpat på i flera år skall jag väl också orka vänta på resultat ett par tre år till. 

Ruggningen är över.

När jag kommer med maten till hönshuset på morgonen sitter hönsen ännu uppe på pinnarna. Tuppen är den första som hoppar ned och sen trippar han alldeles uppburrad runt nedanför hönorna och uppmanar dem ivrigt att hoppa ner. Det är uppenbart att han är väldigt hormonstinn så här tidigt på dagen. Den som vågar komma ner blir dock utsatt för en vild jakt. Det vill säga jakten uppstår för att hönorna inte snällt finner sig i hans uppvaktning. Alho-hönorna som är lätta flyger ledigt runt i hela hönshuset och de två andra räddar sig tillbaks upp på pinnarna. Efter en stund tycks hormonnivån sjunka varefter Elrond lugnar sig och alla kan äta i godan ro. Eftersom alla flyr undan har jag ändå funderat över om han alls lyckas bestiga dem. Han är också stor i förhållande till alho-hönorna så jag har allt mer börjat fundera på att byta ut honom. Litet synd är det för han har annars varit en trevlig personlighet.

Igår morse uppvaktade tuppen också Cleopatra som han inte har brytt sig om på flera månader. Jag tänkte då att det kanske är ett tecken på att hon börjar vara färdig att efter ruggningen igen inleda värpandet. Och verkligen, tuppen känner sina Pappenheimare, på eftermiddagen hade alla fem hönor värpt. Cleopatras värppaus kändes oändlig de facto var den ca 2,5 månader för hon värpte senast i månadsskiftet september-oktober.

Alla fem hönor har värpt i samma rede.

Till en början värpte alhona i ett litet takförsett rede jag ställt i ett mera undanskymt hörn. Efter att Albertina återupptagit sitt värpande i en stor plastlåda (en sådan affärerna förvara mjölktetror i) har de andra tagit efter henne och alla lägger nu sina ägg så att säga i samma korg.

Ruggningen är över också för Cleopatras del.

I och med att mörkret sänkt sig där ute och solen vissa dagar helt lyser (J) med sin frånvaro är hönorna beroende av konstgjort ljus. Det här har lett till att de är mycket senare på kvällarna. Vi har inga finesser som en timer i hönshuset utan jag går varje morgon för att tända och varje kväll för att släcka. När lampan släcks blir det kolmörkt och om hönorna inte då sitter på pinnarna hittar de inte upp utan tvingas sova på golvet. Det är knappast någon katastrof, men bättre är det ju om de hinner flyga upp. Tuppen är alltid först ”i säng” och väntar sedan otåligt på att madammerna skall följa hans exempel. Nu släcker jag först strax före kl. 21, men vi går ju snart mot ljusare tider och då skall också deras naturliga rytm infinna sig.

Jakttrofé.

Nog är det en högst märkvärdig "vinter" vi har. Idag har vi haft +7 grader och trots att det har blåst har vindarna känts milda. Jaktsäsongen på klövdjur är i full gång och det får mig att tänka på hjorten Melissa hittade förra säsongen. Det var en bock som troligen en lo tagit livet av. Melissa är alltid mäkta stolt när hon gör dylika fynd. Vi kunde bärga huvudet med de fina hornen och hängde upp det i en gran i väntan på bättre tider.

Efter flera månader i ett träd var huvudet ganska så förtorkat, modell Parma-skinka. Doften var dock en helt annan än skinkan. På sommaren var det dags att göra en riktig jakt-trofé av hjorthuvudet. För att göra det hade jag hjälp av M. som kommit körande hela vägen från Skåne.

Det gäller att kunna såga rakt för att få en jämn snittyta. Dessutom krävs det en del styrka när man sågar skallen mitt itu.

Den gamla bastugrytan som vi besorgat från ett rivningshus kommer väl till pass när man skall koka hjorthuvuden.

Småningom börjar köttet lossna från skelettet och diverse oläckra bitar flyter omkring. Lukten är inte heller den mest aptitliga.

Efter att huvudet kokat och putsats skall det ännu bäddas in i bomull dränkt i vätesuperoxid för att skallen skall bli helt vit. Det visade sig lättare sagt än gjort att få tag på tillräckligt stark vätesuperoxid. Slutligen lyckades jag via diverse kontakter få en lagom skvätt för en skalle. Nu är den vit och fin och hornen renputsade. Det återstår bara att hitta en tillräckligt stor sköld för att sedan kunna sätta upp trofén på väggen.