Ruggningen är över.

När jag kommer med maten till hönshuset på morgonen sitter hönsen ännu uppe på pinnarna. Tuppen är den första som hoppar ned och sen trippar han alldeles uppburrad runt nedanför hönorna och uppmanar dem ivrigt att hoppa ner. Det är uppenbart att han är väldigt hormonstinn så här tidigt på dagen. Den som vågar komma ner blir dock utsatt för en vild jakt. Det vill säga jakten uppstår för att hönorna inte snällt finner sig i hans uppvaktning. Alho-hönorna som är lätta flyger ledigt runt i hela hönshuset och de två andra räddar sig tillbaks upp på pinnarna. Efter en stund tycks hormonnivån sjunka varefter Elrond lugnar sig och alla kan äta i godan ro. Eftersom alla flyr undan har jag ändå funderat över om han alls lyckas bestiga dem. Han är också stor i förhållande till alho-hönorna så jag har allt mer börjat fundera på att byta ut honom. Litet synd är det för han har annars varit en trevlig personlighet.

Igår morse uppvaktade tuppen också Cleopatra som han inte har brytt sig om på flera månader. Jag tänkte då att det kanske är ett tecken på att hon börjar vara färdig att efter ruggningen igen inleda värpandet. Och verkligen, tuppen känner sina Pappenheimare, på eftermiddagen hade alla fem hönor värpt. Cleopatras värppaus kändes oändlig de facto var den ca 2,5 månader för hon värpte senast i månadsskiftet september-oktober.

Alla fem hönor har värpt i samma rede.

Till en början värpte alhona i ett litet takförsett rede jag ställt i ett mera undanskymt hörn. Efter att Albertina återupptagit sitt värpande i en stor plastlåda (en sådan affärerna förvara mjölktetror i) har de andra tagit efter henne och alla lägger nu sina ägg så att säga i samma korg.

Ruggningen är över också för Cleopatras del.

I och med att mörkret sänkt sig där ute och solen vissa dagar helt lyser (J) med sin frånvaro är hönorna beroende av konstgjort ljus. Det här har lett till att de är mycket senare på kvällarna. Vi har inga finesser som en timer i hönshuset utan jag går varje morgon för att tända och varje kväll för att släcka. När lampan släcks blir det kolmörkt och om hönorna inte då sitter på pinnarna hittar de inte upp utan tvingas sova på golvet. Det är knappast någon katastrof, men bättre är det ju om de hinner flyga upp. Tuppen är alltid först ”i säng” och väntar sedan otåligt på att madammerna skall följa hans exempel. Nu släcker jag först strax före kl. 21, men vi går ju snart mot ljusare tider och då skall också deras naturliga rytm infinna sig.