Upp till kamp mot lupinerna!

Även om det låtsas vara vinter, i går hade vi drygt 11 grader, kan man planera den kommande odlingssäsongen som även kan inbegripa bekämpande av ogräs. Jag känner mig fylld av lust att gå ut i kamp mot lupinerna. I åratal har man kunnat läsa i tidningarna om hur så kallade invasiva arter skall bort. Här senast utropades ett krig mot bl.a. jätteflokan. En växt som jag faktiskt tror att jag aldrig har sett. Också lupinerna hör till dem som man skall bekämpa, men några goda råd hur det skall gå till har jag inte sett. Vi har en äng/fårhage där det på våren blommar rikligt av narcisser i gult och vitt. Det ser mycket vackert ut och nog måste man ju också anse det vackert när lupinerna står i full blom kring midsommar, speciellt om man har också lupiner som blommar i vitt och i olika schatteringar av rött. Vägrenarnas blålila blommor är mera enformigt tråkiga.

Visst kan lupinerna vara vackra, men ett odrägligt ogräs är det.

Problemet med lupinerna är ju att de kväver allt annat i omgivningen och jag har tyckt mig konstatera att i deras fotspår kommer nässlorna, stärkta av det kväve lupinerna drar ner i sitt rotsystem. Jag har försökt allt för att bli av med de eländiga lupinerna. Jag har dragit upp dem med rötterna, klippt dem senast när de blommar, låtit fåren beta dem innan de kommit så långt att de bildat knoppar – allt. Men lika glatt sticker de upp år efter år och det trots att det som dragits upp eller klippts ner förs bort till annan plats. Inte bara jag, utan hela klanen från minsta knytt till äldsta mormor, har kommenderats ut för att bekämpa blommorna.

Nu har jag ändå läst om ett nytt försök som skall göras i Mäntsälä. Lupiner trivs av hävd i sur jord och vantrivs om Ph-värdet stiger och marken blir basisk. Man försöker nu höja jorden Ph-värde genom att strö ut träaska. I artikeln i Helsingin Sanomat framgår det som jag redan insett att man inte har kommit på ett effektivt sätt att bekämpa lupinerna då det är förbjudet att använda gift. Också Jere Nieminen från naturskyddsföreningen Villi vyöhyke (Vild zon) konstaterar att det är arbetsdrygt att slå eller dra upp lupinerna och att de dessutom tenderar att återkomma. Om försöket med aska visar sig lyckat, vilket kommer att framgå först om några år, löser man också ett annat problem nämligen vad man skall göra med de stora mängder aska som uppstår vid biokraftverk. Hittills har askan först till problemavfallsanläggningar.

Jag har i allmänhet strött ut askan runt bärbuskarna eller direkt på gräsmattan, men nu skall den omsorgsfullt samlas in för att sedan spridas framför allt där lupinerna växer. Eftersom jag tills dags dato kämpat på i flera år skall jag väl också orka vänta på resultat ett par tre år till.