Drömmen om ett orangeri.

När vi flyttade till Toivola blev vi lyckliga ägare, förutom till en ladugård och ett loft, också till ett enormt växthus. De flesta glasen hade fallit ner och i och runt växthuset låg det glas, glas och ännu mera glas. Vi har plockat och plockat och till och med tvingat gäster att plocka. De hela glasen har vi lagrat i ladugården om det så skulle vara att de någon gång skulle behövas. De sista takglasen fick jag varsamt plockade ner balanserande högst uppe på en hög stege.

Här står det gamla växthuset i all sin prakt. De kvarlämnade glasen blänker ännu. 

Det stod klart för oss att växthuset inte på länge hade varit i bruk för mitt i det växte en stor gran. När den för några år sedan fälldes rasade hela gaveln som bestod av en mur byggd av en sorts gammaldags leca-block. De är oerhört porösa och upplöses lätt i sina egna beståndsdelar. Tur var det att gaveln ramlade ihop i samband med trädfällningen och inte när någon stod i närheten av den.

När vi flyttade hit stod växte det en stor gran i växthuset och gaveln stod ännu.

Så återstod ju frågan, vad gör man med ett växthusskelett bestående av en järnstomme med takstolar av trä? Det skulle förresten visa sig att träet var helt friskt. Det tålde att fundera på. Att bara låta det stå som det var kunde vi inte tänka oss. Nu har flera år gått åt till planering och framför allt studier av Claus Dalbys böcker ”Vis mig dit drivhus” och ”Drivhusdrömmar”. Både böckerna innehåller de mest fantastiska växthus och orangerier. Det stod snart klart för oss att ett regelrätt växthus skulle det inte bli och inte heller skulle vi renovera hela det drygt 300 m² stora växthuset. Ett orangeri skulle det bli med möjlighet till odlingar i krukor, men framför allt en plats att vistas i och fly undan den ständigt vinande blåsten.

Här arbetas det med grunden.

I fjol satte så H. igång med att lägga grunden, gräva bort den gamla marken, jämna och lägga isoleringsskivor på plats och slutligen köra grus på. Till sidoväggarna behövs tegel och det har vi hittat litet överallt på tomten. När de inte räckte till tog vi ner skorstenen på den murkna bastun som står nere vid vägen.

Uppe på bastutaket i färd med att ta ner skorstenen.

Gunnar slåss för livet.

När jag kommer hem från jobbet på eftermiddagarna brukar de små hönorna ofta vara inomhus i väntan på mat. Efter att de ätit går de ännu ut en stund. Däremot brukar de stora alltid vara ute, därför blev jag något förvånad när jag idag kom hem och fann Ukko tillsammans med Minttu och Viivi uppe på pinnarna medan Albertina och Cleopatra höll till på golvet. Desto mer funderade jag ändå inte på att de var inne. Förklaringen fick jag när jag stötte på Esko, som hjälper oss med ditt och datt, på gården. Han kunde berätta att en hök tagit sig in till de stora hönornas gård. Där fanns också en hel del fjädrar, förmodligen från Minttu.

Det här hade kunnat vara de sista sorliga resterna av en höna när höken gjorde ett ovälkommet besök i hönsgården.

Esko hade hört oljud från hönsgården men till en början inte funderat desto mer över det, höns håller ibland mycket oljud när de blir upprörda över någonting. När oljudet bara ökade i styrka gick han för att se vad som var på gång. Då hade alla de stora räddat sig inomhus och höken hade krånglat sig in till de små hönorna. Det har verkligen inte varit en stor glipa mellan de två hönsgårdarna, den är nu tillbommad med nät. När Esko kom på plats fick han se Gunnar i slagsmål med höken beredd att rädda både sitt eget och hönsens liv. När Esko kom flydde höken samma väg den kommit. Hans bedömning var att Gunnar nog hade räddat livet på någon av de små hönorna. Även om det här var en liten hök, i alla fall mindre än en duvhök som lämpligt nog heter kanahaukka (hönshök) på finska, kunde den kanske ha fått med sig en av de små hönorna. Hur som helst är jag mycket stolt över Gunnar som gjorde just det han skall göra, offra sig och försvara flocken. Några men tycks han inte ha fått och hönorna följer honom i hälarna. Han är helt tydligt deras hjälte.

Gunnar - the King.

Dagen efter att Gunnar blivit ensam herre på täppan bland dvärg kochina skedde det, han hade gått från den yngsta förtryckta brodern till att bestiga tronen och bli kung. Redan på morgonen hörde jag när jag kom med maten hur han gol med kraftig stämma. Jag må vara litet partisk, men jag tycker han har en vackrare och mera klangfull röst än bröderna och pappa Gustaf, salig i åminnelse.

Under veckan som gått har Gunnar sedan sakta lärt sig vad som hör till en tupps uppgifter. Nu kuttrar han redan uppmuntrande åt hönorna när de närmar sig matskålen. Till skillnad från Ukko och de tidigare tupparna i de stora hönornas flock äter han ändå själv med god aptit. Ukko håller sig oftast, liksom sina föregångare, artigt på avstånd tills hönorna ätit färdigt.

Gunnar, som till en början hette Gullvivan, var den enda gula kycklingen. Här är han som mycket liten kyckling.

Där Bill och Bull med energi kastade sig över de skrikande hönorna för att para sig har jag inte ännu märkt att Gunnar skulle våga ta det steget. Häromdagen såg jag hur han och Margareta stod och stirrade på varandra. M. tog några steg framåt och Gunnar backade undergivet, men så har också Margareta alltid varit ett barskt fruntimmer som satt pojkarna på plats. För tillfället verkar det råda stort lugn i flocken och bra är det för nu när vi går mot kallare tider har de ett mindre område att röra sig på.

Myteri!

Gustaf har en tid igen sett hängig ut. Han har ändå ätit bra och orsaken till hans tillstånd klarnade först igår. Bill, eller om det nu är Bull, har gjort myteri! H. var inne i hönshuset och såg hur Bill, eller Bull, hoppade ner från pinnen och helt oprovocerat hackade Gustaf i huvudet. De är alltså ena riktiga gangstrar de två. Slynglar, rebeller som nu utfört det verkliga fadersmordet. Redan under sommaren klarnade det för oss att Gunnar är kronprinsen och tronpretendent. Så mycket får man böja sig för den yngre generationens önskemål. Gunnar har, tillbakadragen som han varit i flocken, inte alls visat tecken på trakta efter tronen. Men även den blygaste kronprins kan ändå bli en bra och klok kung en dag.

Jag hade ursprungligen tänkt hålla både Gustaf och Gunnar, åtminstone en tid. Däremot var det givet att grytan väntar på B&B. Nu tänkte jag om, för om Gustaf redan gett efter kommer han nog inte mera att kravla sig upp som flockledare även efter att rebellerna tagits bort. För att inte ytterligare plåga Gustaf har han fått vandra vidare till de sälla hönsmarkerna (vi vill inte ens äta honom). B&B får snart följa efter.

Kronprinsen Gunnar.

Nu blir det intressant att se vad Gunnar gör. Hittills har han inte sagt ett pip och inte alls betett sig tuppigt. Vänligt kommer han alltid emot mig när jag har ärende till hönshuset. Få se vad det blir av honom. Men kungen är död, länge leve kungen!

Övriga nyheter från djurvärlden kunde F. berätta om efter sin veckolånga vistelse på landet senaste månad. En kväll när han gick upp till sovrummet mötte han en liten snok utanför sitt rum! Genom att kasta ett par pyjamasbyxor över den fick han den infångad och kunde föra ut den. Jag blev litet betänksam när jag hörde det här – hur hade den kommit dit? Jag drog mig till minnes historier om ormar som rört sig innanför tapeter. Hade den funnits där och kommit ut genom något hål? Vi brukar nämligen ha dörren till övre våningen stängd, därför uteslöt jag möjligheten att den kommit den vägen. När F. sedan berättade att han haft korsdrag i flera timmar och därför hållit dörren öppen enades vi om att den nog först tagit sig in på verandan och sedan nyfiket sökt sig upp för trapporna. Tanken på att den skulle ha tagit sig dit någon annan väg är inte riktigt lockande. Ett tu tre hittar man en orm i sin säng. Också om jag är ganska så ormvänlig känns den tanken motbjudande.

Den här lilla gynnaren hittades uppe i övre våningen.