Gunnar slåss för livet.

När jag kommer hem från jobbet på eftermiddagarna brukar de små hönorna ofta vara inomhus i väntan på mat. Efter att de ätit går de ännu ut en stund. Däremot brukar de stora alltid vara ute, därför blev jag något förvånad när jag idag kom hem och fann Ukko tillsammans med Minttu och Viivi uppe på pinnarna medan Albertina och Cleopatra höll till på golvet. Desto mer funderade jag ändå inte på att de var inne. Förklaringen fick jag när jag stötte på Esko, som hjälper oss med ditt och datt, på gården. Han kunde berätta att en hök tagit sig in till de stora hönornas gård. Där fanns också en hel del fjädrar, förmodligen från Minttu.

Det här hade kunnat vara de sista sorliga resterna av en höna när höken gjorde ett ovälkommet besök i hönsgården.

Esko hade hört oljud från hönsgården men till en början inte funderat desto mer över det, höns håller ibland mycket oljud när de blir upprörda över någonting. När oljudet bara ökade i styrka gick han för att se vad som var på gång. Då hade alla de stora räddat sig inomhus och höken hade krånglat sig in till de små hönorna. Det har verkligen inte varit en stor glipa mellan de två hönsgårdarna, den är nu tillbommad med nät. När Esko kom på plats fick han se Gunnar i slagsmål med höken beredd att rädda både sitt eget och hönsens liv. När Esko kom flydde höken samma väg den kommit. Hans bedömning var att Gunnar nog hade räddat livet på någon av de små hönorna. Även om det här var en liten hök, i alla fall mindre än en duvhök som lämpligt nog heter kanahaukka (hönshök) på finska, kunde den kanske ha fått med sig en av de små hönorna. Hur som helst är jag mycket stolt över Gunnar som gjorde just det han skall göra, offra sig och försvara flocken. Några men tycks han inte ha fått och hönorna följer honom i hälarna. Han är helt tydligt deras hjälte.