Ett ägg!

Orpingtontuppen lord Melbourne har under en månad ökat sitt galande. Någon vacker röst har han inte, men han klämmer i för kung (eller i hans fall för drottning) och fosterland. Klumpiga försök har han också gjort för att para sig, men hamnar lätt fel på den ointresserade hönan.

Orpingtonhönan Victoria

Jag har läst att orpingtonhönsen börjar värpa först efter 1/2 års ålder och eftersom vi nu genomlever en mycket mörk vinter har jag tänkt mig att ägg får vi se först närmare påsk när det börjar ljusna ute. I går konstaterade jag efter att ha gett hönsen mat, att Victoria ser ut att ha en bra röd kam, måntro hon snart börjar värpa. Orparna är bara drygt 5 månader gamla, så otålig behöver man inte vara. Hon hade för en tid sedan legat och boat sig, men som sagt hade jag inga större förväntningar på ägg ännu på en tid. Stor var därför min häpnad när jag i går hittade ett ägg strax innanför dörren när jag tittade till hönsen för natten. Victoria måtte ha varit lika häpen som jag eftersom det låg där bara till synes helt slumpmässigt. Skalet var uselt och för att bärga det utan att det skulle gå sönder måste jag ta i det med stor försiktighet. Jag hoppas dock att skalen med tiden blir bättre för annars blir det minsann inga kycklingar.

Louise har ännu en mera outvecklad kam.

Det vitare och mera ovala ägget är värpt av en dvärgkochin och väger närmare 40 gram. Det innebär att det första orpingtonägget minsann inte var stort.

God Jul 2017!

Utsikt från ett fönster.

Här har det varit ett varierande väder. Just nu är det lugnt och torrt. Tyckte i morse när jag gick till hönshuset att det kändes helt konstigt då maten inte höll på att blåsa bort medan jag korsade gården. För nog har det blåst den här hösten. När vinden kommer svepande över fälten skallrar det i fönstren och huset blir långsamt allt kallare. Sådana dagar måste man inte bara eld i kaminen utan också sätta på värmen hos de små hönorna vars avdelning är mera utsatt för vinden. Regn har det kommit så att de brusar i alla bäckar och åar. Grannen har en bro som går över deras lilla å och jag har med spänning följt med hur vattnet stigit och sjunkit, men än har det inte helt nått upp till bron fast det varit nära.

Mellan regnen och de grå dagarna har kung Bore gjort tafatt försök att få ett grepp om landet. Det är på tid att det kommer litet snö så att det skulle bli något ljusare. En morgon hade vi en alldeles underbar utsikt från vårt sovrumsfönster när solen sakta gick upp.

Samtidigt letade en liten flock hjortar efter mat på den snöiga havreåkern.

I hönshuset har orpingtonhönorna och deras tupp vuxit väldigt sedan de kom. De är nu fem månader gamla och lord Melbourne har sedan några veckor tillbaka prövat på att gala. Där Gunnar möter morgonen med ett ganska så genomträngande kuckeliku har Melbourne klämt i med ett dovt uhuu. Närmast har han låtit som en uv med ett litet målbrottsskri i slutet. Nu går det redan bättre, men dovt är hans galande, mycket dovt.

Eftersom jag inte lyckades överföra en filmsnutt med Melbourne och hans hönor får jag visa upp dem så här. De uppskattade inte att jag förde kameran närmare dem och störde dem mitt i maten.

Om hjortar än en gång.

Jag har blivit kontaktad av en jägare på Åland som visste berätta varför hjortarna väljer att gå åt mina trädgårdsträd när det kliar på huvudet. Enligt honom, eller egentligen enligt Jägarens uppslagsbok, gnider eller fejar hjortdjuren sina horn mot träd för att få bort den s.k. basthuden som täcker de nyutväxta hornen. Basten lossnar oftast nerifrån och blir hängande från hornspetsarna som våta blodiga slamsor. Hjortdjuren gör sig av med dem genom att gnida eller slå av blasten mot buskar och träd. Ibland äter de sedan upp dem. Jag antar att om de inte gör det så ser andra djur till att de försvinner. Jag har i varje fall, trots att här vimlar av hjortar, aldrig hittat basthud hängande i någon buske. Under fejandet upptar det benvita hornet barkens garvämnen. Genom en oxideringsprocedur i luften får hornen sin mer eller mindre mörkbruna färg. Kan det då vara så att ädelträd har en annan sammansättning av garvämnen än vanliga skogsträd och att de därför framstår som mera lockande?

Hjort fotograferad i vår trädgård senaste år när det fanns mycket fallfrukt.

Alla frågetecken är ändå inte uträtade. Nu, på senhösten, fäller hjortarna sina horn och i januari när dagarna blir längre börjar det växa ut nya. Varför har de nu, för några veckor sedan,skrubbat huvudet mot trädet? Kan det vara så att det börjar kännas konstigt när hornen är på väg att lossna och det driver hjortarna till vår trädgård för allmän "hornmanikyr"?

Hjortar i trädgården.

Det har sina sidor, det här att bo på landet. Åtminstone om man helt snålt vill hålla på sina egna odlingar och inte dela dem med skogens vilda djur. Och det vill man ju, hålla dem för sig själv. Jag har tidigare klagat över sorkar i rabatten och nu är det hjortarna som är föremål för mina klagomål. Just nu tycks det vimla av hjortar och rådjur i våra trakter. Man ser dem dagligen och överallt. Speciellt flitigt verkar de röra sig över fältet som ligger nedanom orangeriet. Havren är tröskad och nu äter de spillsäd. Innan tröskan hade gjort sitt såg det ganska roligt ut när bara ett par, eller flera, hjortöron stack upp i havren. Nu ser man dem helt och hållet och i orangeriet har man en ganska bra utsikt över deras förehavanden.

Mera spännande än hjortar är ändå älgarna. Några dagar hade vi en älg som lugnt strosade runt på de stora jordgubbsodlingarna och förmodligen betade av plantorna. En eftermiddag fick jag på min hundpromenad uppleva hur två relativt unga älgtjurar stod och brottades lekfullt med varandra. De var så upptagna av varandra att det tog en lång stund innan de märkte att de hade publik. Sådana iakttagelser är verkligen spännande, men hjortar i trädgården – nej tack.

Vår köksträdgård är omgärdad med ett stängsel på ca 120 cm. Det håller både hjortar och harar utanför, bara sorkarna härjar där hej vilt. Den övriga delen av tomten har alla som vill tillgång till. Ogenerat strövar hjortarna över backen. Hararna mumsar tulpaner och buskar och lämnar efter sig underbara lortar som hundarna formligen dammsuger upp. Men varför hjortarna, som har tillgång till hela skogen och alla träd där, envisas med att skrubba sina huvuden mot våra ädelträd begriper jag inte. Ger barken ifrån sig någon speciellt bra doft eller ger själva trädet ett annat motstånd än en simpel skogsbjörk eller strandal? Varför kan de inte, om det skall vara ett ädelträd, välja vår plommondunge som hotar ta över hela backen med sina rotskott? Jag skulle inget ha emot att de tog livet av de träden. Se här ett ämne för en pro gradu avhandling, om det inte tidigare undersökts.

Så här vill jag inte att hjortarna skall behandla mina träd.

När vi flyttade hit fanns det strumpbyxor med människohår bundna vid diverse träd. I ladugården hittade jag en hel plastkass fylld av hår. Om det är något jag har svårt med så är det håravfall, så det kastade jag bums bas bort. Nu har jag funnit ett nytt tips – fårull. På en av gårdarna jag besökte under den åländska skördemarknaden fick man plocka åt sig ull som skulle läggas ut i trädgården för att hålla bort hjortdjur. Ännu har jag inte prövat. Jag har däremot tidigare använt ull som täckmaterial. Det fungerade helt bra och kråkorna var också glada. Den använde ullen i sitt bobygge. Förmodligen har kråkungar aldrig legat så bekvämt som det året.

Honungsåret 2017.

Det är alltid lika spännande när man på vårsidan skall se hur bikuporna har övervintrat. I år hade de flesta kuporna varit ute och tömt tarmen redan i början av februari, vilket fick mig att litet bekymra mig för hur det nu skulle gå. Skulle maten räcka ända till våren? Det gjorde den uppenbarligen för fyra av de sju samhällen som jag invintrat. Ett var från början alltför litet och borde nog ha slagits samman med ett starkare, men varför de andra dog vet jag inte.

I maj hade vi faktiskt +20 grader och de överlevande samhällena kom bra igång. Med tanke på att vi året innan, det formidabla katastrofåret 2016, bara fick 17 kilo honung såg jag nu med tillförsikt på framtiden. I mitten av juni noterade jag i min biodlardagbok att aktiviteten var våldsam och att samhälle nummer 5 precis som året innan var ganska så aggressivt. En vecka senare skriver jag att det varit ostadigt och att det gäller att pricka in kontrollen av kuporna när det inte regnar. Då visste jag ju inte att så skulle det fortsätta hela sommaren. Det var kallt och ostadigt och skörden såg ut att bli klen.

För att undvika svärmning delade jag på två samhällen med lyckat resultat. I juli kunde jag konstatera att det trots köld och regn skulle bli ett bättre honungsår än året innan. En svalare sommar gör att blomningen blir längre. Men det får ju inte vara så svalt att ingen är ute och flyger. Jag tycker det var förrehumlor i farten i år och knappt en geting såg vi till. Rätt fick jag ändå gällande skörden, när vi väl slungat allt hade vi 92 kilo och det är inte illa för våra förhållanden.

Hönornas goda morgonmål, säd av olika slag och drönarlarver. Mums!

Hela sommaren använde jag mig av drönarramar och skar bort de täckta drönarcellerna. Dem satte jag i frysen och nu äter hönorna dem med god aptit. Jag tycker att varroakvalstren faktiskt minskat jämfört med tidigare år. Jag brukar nämligen pilla fram drönarlarverna ur sina celler och då ser jag om det finns kvalster eller inte. Varroa bekämpar jag också genom myrsyra i augusti efter skattningen och oxalsyra i december när det blivit köldgrader.

Hälsokost för hönsen.

Nu när vintern närmar sig kan det vara dags att fundera på om hönsen eventuellt kommer att behöva något tillskott förutom det vanliga hönsfodret. Jag köpte för någon tid från Anta gård i Sjundeå en blandning av vete, korn, havre, hampa, linfrön samt kross av ärter och bondbönor. Hönorna älskar det och nu ger jag ungefär hälften av detta och hälften foder.

Mina hönor får mycket grönt, färskt förstås på sommaren och torkat eller fryst på vintern. Många torkar nässlor i stora fång och låter hönsen picka det i sig. Mina hönor har dock aldrig varit intresserade av dem så jag har övergått till att smula ner torkade nässelblad och nässelblom i maten. Också maskrosblommor torkar jag och ger dem på vintern. Det samma kan man göra med klöver så får hönsen i sig både vitaminer och proteiner. Apropå proteiner så får de så gott som varje morgon en sats av de drönarlarver som jag har i frysen. Jag stekte faktiskt några på prov och de var riktigt goda, mjuka och fina i konsistensen så de går säkert ner hos den personen som drar sig för att äta insekter.

Även om höns inte skall äta lök kan de uppenbarligen äta vitlök. Både vitlök och äppelvinäger har en antibiotisk effekt. Äppelvinägern håller tarmen i skick och gör det otrivsamt för bakterier att rota sig där. Vinägern kan man ge som en kur då och då. Sätt en matsked äppelvinäger per liter dricksvatten. Det sägs att om man ger hönsen vitlök så får de inte så lätt inälvsmask. Om det verkligen stämmer vet jag inte, men man kan ju prova. Vitlöken kan ges i pulverform eller helt enkelt krossas och blandas in i maten. Jag har också i några fall då hönsen drabbats av diarré bland i litet Tehobakt avsett för hundar.

Jag har märkt att många ger olika vitamintillskott avsedda för människor åt sina hönor. Man kan ju, om det verkar som om flocken skulle vara hängig, ge en brustablett av vitaminer i deras dricksvatten. Själv försöker jag ge dem grönt eller bär och frukt varje dag. Nu äter de gärna de sista växthustomaterna som är spruckna och inte speciellt smakliga.

Potatis har man i tiderna gett åt hönsen i ganska stora givor. Vi äter egentligen bara potatis på sommaren och då lägger jag undan en del åt hönsen annars får de nöja sig med t.ex. morötter. Jag fick ett bra tips om hur man får hönsen att vänja sig vid nya smaker. Riv morötterna, kålrötterna och vad man nu har att tillgå så smakar hönsen lättare på det nya. Om potatis läste jag förresten i en hönsbok från 1953 att man kunde konservera den, vilket jag aldrig hört talas om. Här ett tips för den som har mycket potatis och vill konservera den för vinterbehov. Man skall koka potatisen i en lågtryckspanna och sen lägger man den i en behållare som grävs ner i marken och täcks väl med tidningspapper (se där en orsak att ha kvar papperstidningen) och 20 cm fuktig sand. Det är viktigt att luften blir utestängd sägs det i boken. När man sedan på vintern tar fram sin potatis behöver man inte koka den. Jag frågar mig dock hur man kan gräva fram den om snön ligger djup och tjälen gått i jorden. Men pröva kan man alltid.

Orangeriet är färdigt!

Äntligen är orangeriet färdigt. Tak och väggar är på plats, nu återstår endast litet finputs och naturligtvis att ta det i egentligt bruk. Hela byggnaden är stor, 70 kvadratmeter, och framför allt är det rejält högt i tak vilket betyder att våra stol och bord ser ut som dockskåpsmöbler.

Norra sidan är en tegelmur av de gamla tegel vi kunnat återanvända från den gamla bastun. En humle skall småningom klänga upp där, men nu har den vissnat för i år.

Gaveln är kanske inte riktigt vad jag drömt om och här måste vi i vår rusta upp och lägga stenar vid ingången. Talgoxarna har redan varit framme och ätit av kittet och ändå skulle det göras osmakligt genom att man blandade vitpeppar i kittet.

Södersidan är helt i glas och har en dubbeldörr där man kan vädra varma sommardagar.

Det här är den andra gaveln på inre sidan, jag är speciellt nöjd med dörren som ser utatt leda till den hemliga trädgården.

Utsikt ut över åkrarna.

Den gamla vävbänken som stod i ett uthus fick en ny uppgift.

Vinrankan har tagit sig fint, nu väntar vi med spänning på nästa år och eventuella druvor.

Velourtupp.

Medan jag var på Åland, bl.a. för att uppleva Ålands skördefest (kan verkligen rekommendera ett besök) skötte H. hönorna. När jag kom hem full av intryck efter alla de fina gårdar jag sett påpekade H. för mig att jag gått och köpt en velourtupp. Hurså undrade jag, varpå han berättade att tuppen inte alls kom först till maten för att sen locka hönorna dit. Det hade jag ju också märkt, morskast är Helena och Victoria håller sig alltid litet i bakgrunden. Det anstår säkert en drottning att inte glupskt kasta sig över maten och dessutom kan det vara klokt att låta hovdamerna äta först utifall att maten skulle vara förgiftad.

Velourtupp, utmärkt för villaträdgården, gal sällan eller aldrig och stör därmed inte grannarna.

Att lord Melbourne inte är så modig i det här skedet beror nog på att han är så ung. Kammen håller bara på att utvecklas och än gal han överhuvudtaget inte. Fast han och hans hönor är större än dvärg kochina är de ju bara barn ännu. Jag hoppas han utvecklas till en god avelstupp som tar väl hand om sin flock.

Varje dag öppnar jag luckan ut åt dem, men ingen hade visat intresse för omvärlden förrän tuppen en dag stod i öppningen och spanade ut. Länge stod han så och tittade sig omkring innan han tog några försiktiga steg ner för stegen. Jag hann inte stanna kvar för att se hur det hela utvecklade sig, men jag tror att stora världen ändå var för skrämmande, för efter det har jag inte lagt märke till några som helst tendenser hos orparna för att gå ut.

Lord Melbourne spanar försiktigt ut över hönsgården.

Våra Orpington höns.

Äntligen är de här, våra nya hönor. Jag har inte varit riktigt nöjd med den finska lantrasen Alho, trots att de skall vara mycket benägna att ruva har våra envist vägrat att lägga sig ner på sina ägg. Vis av skadan visavi att utöka flocken med ett antal nya höns beslöt jag mig för att starta med en helt ny liten flock. Alhona, Cleopatra, som det sista året inte alls värpte samt Albertina slaktades och ligger nu i frysen i väntan på kommande middagar.

Jag har läst och studerat och funderat över vad jag vill ha och beslöt mig slutligen för Orpington höns som både blir stora och som värper relativt bra, ca 170 ägg per år. Dessutom skall de också vara villiga att ruva. Hur det riktigt blir med den saken är något osäkert för jag köpte dem från en gård där de föder upp enbart Orpington och detta sker i relativt stor skala i äggkläckningsmaskiner. Det här betyder att man på just den här gården strängt taget inte har någon uppfattning om hönornas ruvlust. Jag håller tummarna för att flocken småningom växer på naturlig väg.

Orpington hönan avlades fram av engelsmannen William Cook, f. 1849. Han blev intresserad av hönsuppfödning redan som tonåring, men först 1886 lyckades han utveckla den första Orpington hönan uppkallad efter hans hemort Orpington i Kent. För att få fram den nya rasen korsade Cook svart Minorca med svart Plymouth Rock, lade till litet Langshan och ur denna bland utvecklades dagens Orpington. Den var till en början svart, vilket var en fördel i det smutsiga och sotiga London. Cook avlade vidare och fick ca 1890 fram både en vit variant och den gyllene färgen som allmänt kallas buff. Den buff-färgade hade dock i bakgrunden helt andra raser än den svarta, nämligen Hamburg, Cochin och Dorking. I mina öron låter det som om den därför skulle vara en skild ras, men den räknas som en färgvariant av Orpington. Han utvecklade också en Orpington-anka, men den har inte blivit lika populär som hönan.

Louise, eller om det är Beatrice, det är inte lätt att se skillnad.

Orpington hör till de tunga hönsraserna och växer långsamt. De har väldigt små vingar och flyger därför dåligt så det bör vara enkelt att hålla dem inhägnade. Våra ”små” hönorna hämtade jag hem i söndags. Små är de verkligen inte, men de är bara 9 veckor så det är ju frågan om kycklingar. Ut har de inte vågat gå och först i natt har de sovit på pinnarna, i stället för i en enda hög i en vrå.

Lord Melbourne med en av splash-hönorna.

När man får nya höns i huset gäller det ju att hitta på namn och att lära resten av familjen vem som är vem. En brittisk ras bör väl ha namn med anknytning till regionen? En höna är svart, vilket fick mig att tänka på drottning Victoria som alltid gick svartklädd efter att prins Albert avlidit. Så Victoria blev det. Nu har vi relativt nyligen sett en TV-serie om den unga drottning Victoria och lord Melbourne så tuppen uppkallades efter honom. Ännu tre hönor skulle få namn så jag studerade Victorias barn (hon var själv enda barnet annars skulle jag ha använt någon systers namn) där hittade jag Louise och Beatrice. De namnen rimmar så bra och därmed fick de två splash-hönorna heta så (spättad är visst den term som används för färgen i Sverige). Den sista hönan, som är blå precis som lord Melbourne, fick namnet Helena, som också var en av Victorias döttrar. Hon, drottningen, lär förresten ha varit en förskräcklig mor något jag hoppas inte skall följa med namnet.

Victoria, en splash-höna samt Helena som är en blå höna.

Något är på gång.

Det är nästan så att man inte tror att det är sant, men något är på gång i orangeriet. Senaste vecka jobbades där flitigt i hela dagarna tre. Vi gladde oss förstås och tänkte att flitens lampa skulle lysa även denna vecka. Men icke sa Nicke. Men så, efter en arg e-mail från H., så har det idag börjat hända igen. Allt skäl för jag kan tänka mig att det inte är det roligaste att lägga glas på taket när det regnar och regn har det lovats för de kommande dagarna.

Jag frågade försynt hur det är tänkt att glasen skall tvättas. Åtminstone just nu är de fulla av fingermärken. H. svarade glatt att det får jag ta hand om försiktigt klivande längs med trävirket. Aldrig i livet gör jag det. Fönstren får vara otvättade tills vi har en hop vigulanta och långbenta tonåringar som kan ta hand om det.

Men visst ser man att det nu håller på att bli någonting. Få se om vi skall få dörrarna gjorda innan kölden är här så att man kan ställa till med invigningsfest.

En larv och en blomma.

Världen är full av de mest märkvärdiga små kryp. Sedan barnsben har jag intresserat mig för fjärilslarver och periodvis fött upp dem i glasburkar för att sedan antingen släppa dem fria inför puppstadiet eller sett dem förpuppas och sedan krypa ut som färdiga fjärilar. Häromdagen såg jag på vår trappa en oerhört grann fjärilslarv. En grann larv betyder att själva fjärilen är mycket anspråkslös. Så var också fallet med den här larven med det poetiska namnet lönnaftonflyet (Acronicta aceris). I Finland förekom den sparsamt i sydväst innan den helt och hållet försvann på 1970-talet. Numera förkommer den igen på Åland och längs kusten. Larven lever, som av namnet framgår, främst av lönnblad.

En ny bekantskap, en lönnaftonflylarv.

Lönnaftonflyfjärilen ser betydligt anspråkslösare ut. Foto: Wikipedia.

Jag vet inte om det beror på avsaknaden av gröna fingrar eller om sommarvädret ställt till det, men av mina sommarblommor som jag omsorgsfullt sådde i juni har det just ingenting blivit. Bara vid vår utedusch växer det bra och det kan knappast bero på att det skulle ha varit så torrt på andra ställen.. Där växer både väldoftande luktärter och en ny bekantskap, Törnrosas kjortel (Rochdochiton atrosanguineum) som också är en klängväxt.

Ser den inte fin ut, Törnrosas kjortel?

Sedan jag skrev om orangeriet har allt självfallet stått stilla. Visserligen hämtades glasen hit i förrgår, vilket förstås gladde oss och fick våra förhoppningar att stiga. Segt är det, mycket segt.

Orangeriet än en gång.

Jag förstår ju nog att hantverkare tackar ja till alla jobberbjudande de får, men när man står där och väntar på avtalad tid och ingen syns till då är ju förståelsen litet mindre. Var och en tycker förstås att just dess tidtabell är den viktigaste i världen. Vårt orangeri skulle vara färdigt till midsommar, nå det var nog helt överoptimistiskt. Först i augusti har trävirket sågats upp och hyvlats. Efter det har H. målat alla ribbor på alla sidor. Det tar också tid. Tid har det dock funnits för efter att trävirket levererades har inga hantverkare synats till. Just när adrenalinet stigit till ohälsosamma höjder dyker de upp för en dag och den största känslan man känner är tacksamhet.

När drängen inte är verksam tar naturen över. Här har humlen börjat klättra upp längs den onvända krattan.

Senaste vecka började det hända på allvar. Trävirket är uppe och för att hålla oss riktigt lugna har det också dykt upp tre glasskivor som förmodligen i något skede skall läggas på taket. Det finns alltså hopp och att vi kanske redan någon kväll kan sitta där och mysa och se hur solen går ned.

Nytt hönshus.

När någon på nätet ber om råd angående sitt hönshusbygge brukar standardsvaret vara "bygg tillräckligt stort, du kommer ändå att vilja utöka din flock". Men man kan också tänka sig att man håller sig med flera hönshus. Sedan det blev klart att svärföräldrarnas sommarställe skulle säljas har jag kastat giriga blickar på lekstugan som fanns där. I lyriska ordalag beskrev jag för H. vilket fint sommarhus det skulle bli för hönsen. Trots att han inte alls var entusiastisk gav han efter och förberedde en flytt av lekstugan till oss.

Först användes kofot och starka armar för att lyfta av taket. Sedan sågades verandan bort och därefter delade vi på väggarna av i två olika delar, litet som att bygga med duplo.

Visserligen stack delar av huset ut över kanterna på flaket, men vi skulle ju bara köra omkring 20 kilometer.

Här hemma gick det enkelt att lyfta de två väggdelarna på plats. Jag var mycket skeptisk till hur vi skulle orka lyfta taket tillräckligt högt. Jag trodde inte att den präktiga bobcaten skulle få upp taket i rätt höjd.

Allt gick dock mycket elegant och taket kom tryggt på plats. Nu återstår finishen, några lister saknas, en trappa för hönsen och hönsamor samt själva inredningen med sittpinnar och reden. En hönsgård måste vi naturligtvis också bygga. Huset skall tas i bruk först nästa år så det brådskar inte ännu.

Hönsaffärer.

Jag lade i början av sommaren ut en bild av de små hönorna på Face Book. Väldigt förvånad och smickrad blev jag när jag efter några dagar blev kontaktad av en kvinna som frågade om jag säljer avelsägg. Jag – avelsägg! Självklart var jag beredd att börja samla ihop sådana ägg. Under en veckas tid fick jag ihop 15 ägg som sedan avlevererades på en bensinstation. Köparen hade kört i hela två timmar för att få mina ägg! Med stor spänning väntade jag på resultatet. Det skulle ju vara genant om Gunnar inte gjort sitt. Men visst hade han skött sig och av de 15 äggen kläcktes det 12 små kycklingar.

Våra kycklingar har vuxit enormt och har redan en tid nog gått under benämningen unghöns. De tre har intensivt hållit ihop och tröstat varandra när hönorna gett dem tjuvnyp eller Gunnar hänsynslöst jagat de två tupparna. Jag hade redan hittat ett recept på en god hönsbuljong med tanke på tupparna, men gjorde ändå ett försök att få Ettan och Pricken sålda. Regina håller jag självfallet. Och verkligen, det lyckades. Ettan, den vita tuppkycklingen, åkte för någon vecka sedan långa vägar till Joensuu i östra Finland, en resa på knappa 6 timmar. Han fick ett bra hem där han placerades med en grupp lavendelfärgade hönor. 4-åringen begrät hans avfärd för just vita kycklingar tycker hon speciellt mycket om. Jag tröstade med att kanske vi får nya vita kycklingar nästa vår.

Ettan flyttade till Joensuu.

Också Pricken lyckades jag placera. Han blev tupp i en flock med Mille Fleur-höns. Varför raserna skulle blandas framgick inte. De sista dagarna jag hade honom kvar var Gunnar efter honom i ett. Det var betydligt lugnare i flocken medan Ettan ännu var kvar. Honom hade Gunnar tolererat som kompis helt intill sig när de åt, men Pricken jagade han bort. Det var bra att han nu fick en egen flock för så fort jag packat in honom i transportlådan började han gala. 

Också Pricken slapp bli buljong.

Sorkar i rabatten.

I våras när jag tog itu med att gå igenom den stora rabatten framför vårt hus blev jag ganska snopen. Ogräset som skulle bort kom upp hur lätt som helst, men inte bara det, också rosor och annat som skulle växa där följde elegant med upp i luften. Rötterna var helt avgnagda och när jag tittade närmare efter såg jag att det gick en stor gång tvärs genom rabatten. Sorkar av något slag hade uppenbarligen varit i farten. Också andra rabatter hade fått påhälsning av de ovälkomna djuren liksom en del av odlingsbassängerna i köksträdgården.

Jag ville inte lägga ut gift eller gräva ner fällor som man också kan göra. Grannen berättade att hon satt vitlökar i gångarna och då flyttade djuren – uppenbarligen till oss. Vitlöksknepet fick mig att tänka på att det kanske var på grund av sorkarna som det, när vi köpte stället, växte vitlök precis överallt i köksträdgården. Det upptäckte vi först efter att snön smultit och kanske en vitlöksodling mot sorkar inte är det bästa försäljningsargumentet. Jag har fört en envis kamp mot vitlökarna, i hopp om att kunna odla även annat, nu får jag mitt straff.

En bekant rådde mig att lägga strömmingar i ingångshålen, vilket jag också gjorde. Nu läste jag i en trädgårdstidning att man skall hälla spadet från en surströmmingsburk i hålet. Det förstår jag kan vara ett verksamt trick, för det luktar ju vedervärdigt. Förmodligen åt sorkarna bara tacksamt upp mina strömmingar. Nu ser vi fram emot surströmmingsfest så att vi har något att hälla av. Kanske också hjortarna drar sig för den lukten.

Det knepet som jag stannade för var att sätta flaskor på en järnpinne och sticka ner den i sorkgången. Det skall förorsaka tråkigt buller i gångarna när flaskorna vajar i vinden. Det ser onekligen litet konstigt ut med ett antal vinflaskor ”på tork” i trädgården.

Modern konst eller sorkskrämma?

Bin i skorstenen.

Vi har en skorsten vars eldstad revs på 1970-talet och således sedan dess stått oanvänd. I omgångar har där bott bin utan att vi fått klart för oss varifrån de kommit. Senaste sommar var det en av grannens svärmar som slog sig ner där, de överlevde inte länge och nu har skorstenen stått obebodd. 

Jag har ofta funderat på hur det ser ut inuti skorstenen och idag kom jag äntligen till skott. Efter stränga order om att jag inte får klättra upp på egen hand fick jag hjälp med att baxa upp en stege på taket, för skorstenen är oväntat hög. Sen var det bara att klättra upp först för en stege och sen för en till. Plockade bort de tegelstenar som lagts som regnskydd på rökkanalerna och tittade ner. Den ena kanalen var helt tom, förutom en hel del spindelväv, och det var nästan svindlande att kika ner i den. I den andra var det däremot fullt av vaxkakor. De var alla tomma, men visade att där under en lång tid varit mycket aktivitet. Om de första bina bosatt sig långt nere har de kanske haft litet nytta av den värme som huset avger, för periodvis har vi haft "underhyresgäster" i flera år.

För att nå upp till skorstenen krävdes det en stege.

Vi har inte störts av att det funnits bin där eftersom vi ändå inte haft någat att elda i, men om man får en bisvärm i skorstenen lönar det sig att tända eld i spisen så att svärmen söker sig till en annan plats. Om bina hunnit börja bygga rikligt med vaxkakor är det bara sotaren som kan få bort dem.

När jag lyfte bort tegelstenarna som skyddade rökkanalerna mötte den här synen mig.

Jag hoppas att våra egentliga bikupor inte skall gapa lika tomma vid sommarens slut. Just nu ser det inte så lovande ut med kyligt väder, blåst och regn. Men vädret kan man inget göra åt, det är bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa.

När jag tog bort litet av de översta vaxkakorna såg jag att de fortsatte långt ner.

Midsommarsnok.

Midsommaren är över och firades, som så ofta förr, i kylslaget väder. I vissa delar av landet kom det till och med hagel så att marken låg vit. Hos oss var det uppehållsväder men som sagt rätt kyligt. Under dagen dracks kaffe på verandan, vår tillflykt då vädret inte riktigt inbjuder till att sitta ute och njuta. Först efter kaffet märkte jag att vi haft en åskådare som tittat in genom fönstret allt för blyg för att knacka på och fråga om den också fick komma in i den sköna värmen. För visst trivs ormar bäst i värme? Vår hus-snok och dess ättlingar brukar gärna ligga på trappan och njuta i solen, men nu har det varit för mycket klamp av fötter och spring av hundtassar (en dag snubblade Cora nästan över en orm). Det var väl för att få lugn och ro en av snokarna beslöt sig för att klänga upp längs klematisen och slå sig till ro på den lilla fönsterlisten. Där låg den länge och njöt av de solstrålar som emellanåt behagade titta fram. Snokarna är ju skickliga klättrare och jag skulle gärna ha sett den klättra upp, eller ned. Men trots att den låg där länge och villigt lät sig beskådas av stora och små bjöd den inte på några akrobatikkonster.

Utedusch.

Ända sedan vi flyttade ut på ”landet” har jag förargat mig över att vårt avloppsvatten rinner till ett slutet system. Dit rinner följaktligen också duschvattnet och det har känts väldigt onödigt, för så smutsigt kan det ju inte vara. Att riva upp systemet och bygga ett annat har ändå inte känts relevant. Ännu mer frustrerande blev det i år när nya bestämmelser krävde att vi skulle anlita den slamhanteringsfirma som vunnit upphandlingen i vårt kommunala storområde. Dittills hade vi själva kunna välja slaskvattensproducent (= hämtare) och vi hade varit mycket nöjda med den, som visserligen hade sin hemort i grannkommunen, men som hämtade slaskvatten också i vår kommun. Dit kunde man ringa också när det var kris och vi hotades av översvämning och bilen kom så fort den bara hade tillfälle till det. Nu är det byråkrati som gäller och minst 5 arbetsdagar krävs det för att behandla ens begäran om tömning. Vi tycker att om man skall få välja fritt inom sjukvården är det rimligt att man också kan välja sin slaskvattenshanterare fritt, därmed inte sagt att jag egentligen skulle understöda det förslag om valfrihet i sjukvården som Samlingspartiet pläderar för.

Allt det här gjorde att jag i våras föreslog för H. att vi skulle ha en utedusch där man fritt kan spola sitt vatten utan att tänka på att cisternen fylls. Han nappade på idén och nu har vi en utedusch. Det är visserligen litet bökigt, för innan man kan stå i duschen måste man koppla en slang till badkarets kran och sticka ut den genom badrumsfönstret. Den olägenheten uppvägs ändå av hur skönt det känns att stå ute i det fria och låta det varma vattnet rinna över en. Vi bor så att ingen rimligen kan se oss duscha, men för att inte helt blåsa bort har vi satt upp en vägg.

Väggen skyddar mot vindarna som kommer farande över de öppna fälten.

I krukorna växer luktärter som skall förhöja njutningen.

Rom byggdes inte på en dag.

Att Rom inte byggdes på en dag säger sig självt. I dag har jag också en större förståelse för att det gick 40 år innan Isak-katedralen i S:t Petersburg stod färdig. Jag menar den är ju ändå stor, på den högsta punkten över 100 meter. Oändligt långsamt segar sig nämligen bygget med vårt orangeri fram. Sten läggs vid sten och däremellan skall murbruket torka, men inte för snabbt och inte för långsamt. De några varma dagar vi haft har murarna alltså vid dagens slut täckts in för att de inte skall torka för fort. Idag har det inte varit någon som helst risk för det. I morse var det + 5 grader och därefter har dagen bestått av litet sol följt av regn och ordentliga hagelskurar. Och detta skall kallas sommarmånad! I nyheterna berättades det att det bara ett fåtal gånger per sekel är så här kallt i början av juni. Nu finns det risk för att murbruket i vätan rinner bort innan det alls hunnit torka. Det gäller alltså att ha tålamod med bygget.

Sakta men säkert börjar ena långsidan bli färdig. Notera till vänster det runda "bordet". En lagom bit av ett träd har fått torka och fått hjul under. Det kan användas som ett flyttbart kaffebord eller som en sittplats eller som underlag för en större kruka. 

Hönorna står inför flytten till sitt sommarhus. Fördelen med det mobila hönshuset var ju just att det är mobilt. Och visst gick det ganska enkelt att flytta. Värre var det med hönsgården som också skulle vara mobil. Vi var tre män av varierande raskhet och jag som bar och jag måste säga att det var bra tungt att flytta hela hagen på en gång. Men vad gör man inte för att ens kära höns skall få nya fräscha betesmarker. Jag hoppas de känner tacksamhet och värper flitigt. Jag rekommenderar varmt att man bygger hönsgården i fyra enskilda delar som förses med nät och som skruvas ihop för att vid behov kunna skruvas isär. Nu märkte vi att flytten av hela härligheten nog påverkade bygget, litet så där som IKEA möbler inte tål att skruvas ihop och isär allt för många gånger. 

Här kommer hönshuset rullande. Trots att chauffören ingenting såg gick flytten utan missöden. Tyvärr blev det ingen bild av flyttningen av hönsgården för då behövdes alla armar och händer. 

Livet på landet.

Det är spännande att bo på landet. När jag kom från hönshuset i går morse såg jag en älg lunka över åkern. Det var ju spännande, för älgar ser man inte så ofta. Däremot bemöts rapporter om hjortar numera med en förströdd gäspning, för dem ser vi så gott som dagligen.

Än mer spännande blev livet i går på eftermiddagen när jag beslöt mig för att flytta en krusbärsbuske till lilla hönsgården. Vi har ett snår av krusbärsbuskar som tydligen spritt sig för egen hand och nu har jag tänkt ta itu med dem. Sagt och gjort, jag grävde upp ett mindre exemplar och gick till hönsgården. Där var det inte så lätt att gräva för marken var full av mindre stenar. Plötsligt stötte jag på ett litet rostigt järnrör som jag plockade upp och en större sten som jag tog åt sidan. Därefter träffade spaden på ännu något hårt som till sin form såg konstigt ut, en oval grej. Det visade sig vara spetsen på en granat som jag försiktigt grävde fram. Vad gör man när man gräver fram en granat? Ja, kallar på sin man i första hand, som kunde bekräfta att visst var det en äkta granatkastarpjäs. Han lyfte den varsamt ut ur hönsgården och lade den på marken. På kvällen började jag undra vad man egentligen skall göra om man stöter på en gammal granat? En sökning på nätet visade att man skall ringa 112.

En krigstida granat vill man inte gräva fram i sin trädgård.

Idag ringde jag så till polisen. Mitt ”nödsamtal” ringde jag klockan 9.52 och inom en halv timme hade polisen varit på plats, konstaterat att granaten var farlig och spärrat av området där den låg. Jag förstår att det ingår i deras direktiv, men det såg ju litet lustigt ut med en avspärrning mellan hönsgården och bikuporna. Vem skulle nu gå där? Rask handlat var det i alla fall av polisen.

Det härär inte vardagsmat på vår fridfulla gård.

Precis när jag på eftermiddagen kom hem från jobbet anlände en armébil med släp. Det visade sig vara två militärpoliser från pioniärkompaniet som kom för att föra bort granaten. Fältväbeln, som var en man i mera mogen ålder, konstaterade att granaten är farlig varpå den yngre, en löjtnant, fick dra på sig skyddskläder. Vi andra fick lov att ta skydd helt i andra ändan av ladugården, bakom den, medan löjtnanten försiktigt lyfte över granaten i en röd väska som placerades i en stor ”tunna” på släpvagnens flak.

Sen fick vi stränga order att inte röra granater eller annat farligt som kan ligga nedgrävt i marken. Minsta skakning kan förorsaka en explosion liksom också temperaturväxlingar. Den hade ju legat i den svala jorden och fick sen ligga exponerad för de mycket varma solstrålarna som glatt alla de senaste dagarna.

Färdig för att transportera bort granaten.