Höstarbete.

 

Nu är hösten verkligen här efter en lång och varm september. I morse meddelade jag när jag tände hos hönsen att idag regnar det inte. När jag kom ut från hönshuset kunde jag konstatera att nej, det regnade inte, det snöade.

Hösten innebär också återkommande sysslor. De pelargoner som inte mera blommar har får flytta till ladugården i vinterförvar. Trädgårdsmöblerna har ställts undan, båtarna är upptagna. Jag har tvättat bikupornas lådor och sorterat de ramar som skall sparas för nästa säsong.

Till de jobbigaste sysslorna hör att kratta. Egentligen får löven gärna för min del ligga kvar på marken och småningom förmultna, men lönnlöven bildar så kompakta mattor att de måste krattas bort för att inte helt förstöra gräset. Nu har jag inspirerats till att samla löven i stora säckar för att under vinterns lopp bre ut dem i hönshusen. Jag har varit skeptisk med det där med plastsäckar, men på olika diskussionsforum bedyrar man att löven inte börjar mögla. Försöka kan man alltid för löven skall ju ändå samlas ihop och jag vet att om det bara lyckas bli hönorna jätteglada över att få krafsa runt bland dem. En del av löven skall läggas runt vinrankorna i orangeriet. Det skyddar rötterna bl.a. från tidig uttorkning då vårens solstrålar börjar värma igen. Den ena vinrankan som växer ute har fått nytt skydd för den (nuförtiden) ständigt pinande blåsten.

Två lastpallar bildar skydd för vinrankan.

En del av löven har hamnat på komposten där jag gjorde ett överraskande fynd. Där växte i september en mycket stor och kraftig tomatplanta. I något skede har vi kastat det vi rensat bort i orangeriet på komposten och så har ett tomatfrö börjat gro. Nu har den ju säckat ihop, men fin var den så länge värmen räckte till. 

På komposten blommade en tomatplanta sent i september.

Vi har för övrigt i år experimenterat med egna frön. Det vill säga det var frön från en ovanligt god tomatsort inköpt på Lidl. Nu blir ju resultatet av en sådan odling inte precis det samma som modertomaten, men vi hade faktiskt tur och de var urgoda. Nu har vi lagt undan litet frön för nästa år så får vi se vad det sen blir. Vi har enats om att nästa år skall det inte bli fullt så många busktomatplantor. Vi konsumerar hellre större tomater. Jättestora blev tomatsorten Black Russian. Det lär vara en kulturarvssort och som namnet säger från Ryssland. Faktiskt blev frukterna så stora att 11-åringen undrade om det verkligen var en tomat jag gav honom när han behövde en till matlagningen. En annan sort vi gärna odlat är Dansk export, med gula tomater. Men nu är det långt tills nästa odlingssäsong och man kan bara planera för den.

Tomaten från Lidl gav stora saftiga frukter.

Hönsgårds nytt.

 

I somras fyllde vår äldsta dvärgkochin-höna, Isabella, fem år.  Hon hörde till de allra första som jag köpte. Egentligen hade jag inte tänkt ta henne, men hon hade mobbats av de andra och mest fått sitta högt uppe under taket. Hos oss blev hon en av flocken och trivdes bra med de andra. Ännu i somras lade hon något enstaka ägg. Mycket rörde hon sig i par med Regina, den enda som är kvar av vår första kull med kycklingar. En dag i förra veckan satt Isabella i luckan ut till hönsgården och följde med vad de andra gjorde där ute. Du ser trött ut, så jag åt henne när jag passerade. Då visste jag inte hur rätt jag hade, för följande dag hittade jag henne död på den mest undanskymda platsen i hönshuset. På något sätt kändes det bra att hon dragit sig undan för att dö i stillhet i stället för att ligga där bland alla de andra.

Här är Isabella t.v. i sin krafts dagar där hon ruvar med Margareta och Snövit.

Nån dag senare upptäckte jag att Tyrnävä-hönan Marjatta haltade. Hon gick inte heller ut utan höll sig inomhus tillsammans med Ellen som trivs bra inne. Följde med det någon dag och kunde konstatera att hon inte ville stöda på det ena benet. Det är bara sorg och bedrövelse med hönsen tänkte jag då. En kväll plockade jag ner henne från sovpinnen och tog in henne för att undersöka benet litet närmare. Tvättade foten för att se om det eventuellt var något under foten som besvärade henne, men det verkade helt okej. Däremot var hon inte helt glad över att bli undersökt högre upp. Innan undersökningen hade jag läst på om höns och smärtstillande medel. Jag är ingen vän av att krampaktigt hålla liv i sjuka höns och än mindre av att ge dem antibiotika. Men visst vill ju även jag hellre se en frisk höna än att tvingas nacka den. Så jag gav henne litet Metacam som blivit över då Cora i somras fick sin klo opererad. Det kan jag säga, det är inte lätt att medan man har en höna i famnen försöka dosera medicinen i en minimal spruta och sen öppna näbben för att ge henne dosen. Slutligen var det fixat och jag förde henne tillbaks till hönshuset där jag förmodar att hon berättade skräckhistorier för de andra om vad hon upplevt. Följande morgon när jag kom in i hönshuset satt alla ännu på pinnarna så jag lyfte ner Marjatta. Antingen hon valde att ta stegen ner eller flyga ner skulle det belasta benet. Två dagar senare var hon helt som vanligt. Inget linkande, hon gick ut och allt var frid och fröjd. Nu tror jag ju att hon säkert blivit bra utan min insats, men å andra sidan kan man inte bara passivt se på hur en höna haltar omkring.

Med friskt ben trivs Marjatta ute igen. I vintergården finns det ännu en hel del grönt att krafsa runt i.

Tvestjärtar i kupan.

 

Av en god vän fick jag nyligen en bok som heter Handledning i praktisk biskötsel skriven av J.W. Lewerén. Trots att den är tryckt 1913 verkar det mesta vara hur aktuellt som helst. En del av de goda råden kanske ändå inte är helt dagsaktuella. Som t.ex. den om tvestjärten. När jag öppnar mina kupor ser jag ibland tvestjärtar som hastigt slinker iväg. Nu vet jag hur de skall bekämpas. Man lägger gamla utslitna skor vid kuporna! Dit in kryper tvestjärtarna på natten och så kan man enkelt göra sig av med dem. Om skorna lockar för att de utgör ett mörkt gömsle eller om den goda doften av välanvända skor utgör en lockelse framgick inte.

Om röveri under våren ger Lewerén följande råd: För att afhålla ens egna bin från att under de första flygdagarna om våren ofreda hvarandra, gifver man dem på ett soligt ställe, 40 à 50 meter framför biståndet, hvete- eller ärtmjöl. Detta tömmes i ett par tomma kakors celler och några celler fyllas med honungs- eller sockervatten, som ditlockar bina. Sen är det meningen att bina skall före hem mjölet. Eftersom de hålls strängt sysselsatta med det glömmer de bort röveriet.

Tydligen har jag inte heller varit riktigt på alerten när det gäller reningsflykten som hos oss ofta infaller i februari. På frusen snö lär bina inte stelna, vilket de alltså gör på nyfallen. Därför skall marken framför kupan beströs med hackelse, torvströ eller gamla mattor. Jag tycker nog att mina bin stelnat också på frusen snö, men vem vet kanske mattor gör susen.

Det här året var litet knepigt för bina. Först var det kallt i maj och samhällena kom trögt igång. Sen blev det väldigt varmt i juni och i juli var draget ganska magert. På en del ställen har man fått en normal skörd, medan den på andra varit helt usel. Vi fick hälften av vad vi fick i fjol. Uppenbarligen har pollinerarna ändå gjort sitt för det har funnits otroliga mängder blåbär, 11-åringen plockade 30 liter. Också hallon har det funnits mycket av. Däremot är det litet sämre ställt med lingonskörden, men det tror jag mera beror på kalhygge av ”mina” lingonmarker. Inte bara lingonen strök med nedtrampade av stora skogsmaskiner utan framför allt mina fina kantarellställen.