Hönsgårds nytt.

 

I somras fyllde vår äldsta dvärgkochin-höna, Isabella, fem år.  Hon hörde till de allra första som jag köpte. Egentligen hade jag inte tänkt ta henne, men hon hade mobbats av de andra och mest fått sitta högt uppe under taket. Hos oss blev hon en av flocken och trivdes bra med de andra. Ännu i somras lade hon något enstaka ägg. Mycket rörde hon sig i par med Regina, den enda som är kvar av vår första kull med kycklingar. En dag i förra veckan satt Isabella i luckan ut till hönsgården och följde med vad de andra gjorde där ute. Du ser trött ut, så jag åt henne när jag passerade. Då visste jag inte hur rätt jag hade, för följande dag hittade jag henne död på den mest undanskymda platsen i hönshuset. På något sätt kändes det bra att hon dragit sig undan för att dö i stillhet i stället för att ligga där bland alla de andra.

Här är Isabella t.v. i sin krafts dagar där hon ruvar med Margareta och Snövit.

Nån dag senare upptäckte jag att Tyrnävä-hönan Marjatta haltade. Hon gick inte heller ut utan höll sig inomhus tillsammans med Ellen som trivs bra inne. Följde med det någon dag och kunde konstatera att hon inte ville stöda på det ena benet. Det är bara sorg och bedrövelse med hönsen tänkte jag då. En kväll plockade jag ner henne från sovpinnen och tog in henne för att undersöka benet litet närmare. Tvättade foten för att se om det eventuellt var något under foten som besvärade henne, men det verkade helt okej. Däremot var hon inte helt glad över att bli undersökt högre upp. Innan undersökningen hade jag läst på om höns och smärtstillande medel. Jag är ingen vän av att krampaktigt hålla liv i sjuka höns och än mindre av att ge dem antibiotika. Men visst vill ju även jag hellre se en frisk höna än att tvingas nacka den. Så jag gav henne litet Metacam som blivit över då Cora i somras fick sin klo opererad. Det kan jag säga, det är inte lätt att medan man har en höna i famnen försöka dosera medicinen i en minimal spruta och sen öppna näbben för att ge henne dosen. Slutligen var det fixat och jag förde henne tillbaks till hönshuset där jag förmodar att hon berättade skräckhistorier för de andra om vad hon upplevt. Följande morgon när jag kom in i hönshuset satt alla ännu på pinnarna så jag lyfte ner Marjatta. Antingen hon valde att ta stegen ner eller flyga ner skulle det belasta benet. Två dagar senare var hon helt som vanligt. Inget linkande, hon gick ut och allt var frid och fröjd. Nu tror jag ju att hon säkert blivit bra utan min insats, men å andra sidan kan man inte bara passivt se på hur en höna haltar omkring.

Med friskt ben trivs Marjatta ute igen. I vintergården finns det ännu en hel del grönt att krafsa runt i.