Tuppen Gustafs hälsotillstånd.

Tuppen Gustaf har inte mått bra. Han blev allt mattare och stod ofta ute i hönsgården och blundade. Kammen blev också småningom allt blekare. När jag en tid följt med det här tog jag fast honom och försökte känna om det fanns något yttre fel på honom. Eftersom krävan kändes något hård, han hade hela tiden en alldeles utmärkt aptit, beslöt jag att ge honom en dos paraffinolja. Medan jag höll i Gustaf och öppnade hans näbb fick 7-åringen, som aldrig missar ett avsnitt av Djursjukhuset, assistera genom att försiktigt spruta oljan in i näbben. Eventuellt blev Gustaf något piggare efter detta, men inte helt bra. Då beslöt jag att avmaska hela flocken. Det kan ha varit det som gjorde susen, eller också en upprepning av paraffinoljan för idag har Gustaf åter röd kam och jag har t.o.m. sett honom para en mycket ovillig Margareta.

Medan Gustaf kände sig krasslig beslöt sig Snövit för att nu kunde det vara dags för ytterligare en kull kycklingar. Då de nuvarande kycklingarna bara är knappa tre månader ingick det inte alls i mina planer och till hennes stora förargelse tog jag bort äggen. Efter några dagar lade sig Margareta bredvid Snövit och ville också ruva. Det ställde dock bara till förtret för Snövit, för nu blev det en kamp om var de skulle ruva. De bytte mellan olika reden och låg ibland på golvet. Gustaf som ju kände sig matt passade också på att tränga sig in i ett rede i ett försök att hjälpa till med ruvandet. På slutrakan när Snövit och Margareta redan började inse att de inte skulle få behålla sina ägg blandade sig Isabella i leken. Hon gav ändå ganska snart upp, men jag såg hur hon och Snövit kämpade om ett ägg genom att med näbben rulla det mellan varandra. I skrivande stund har alla tre gett upp tankarna på att ruva och bra är det för snart skall de få flytta in i sitt nytvättade vinterhus.

Till vänster ligger en bister Snövit och till höger tuppen Gustaf. Bakom honom kan man se Margareta titta fram.

Ett ovälkommet besök.

Det har flera gånger visat sig att i den här familjen gäller det att ha nerver av stål visavi ormar. Härom veckan satt hela storfamiljen församlad på verandan och intog eftermiddagskaffet. Jag har den känslan att för de yngsta är kaffebrödet, inte det faktum att man skall dricka kaffe men tilltugget, dagens höjdpunkt. Med på kaffet var också den yngsta familjemedlemmen, som då var ca två veckor. När kaffet var urdrucket och bullarna uppätna till sista smulan sprang barnen ut. Sjuåringen som kommit i gummistövlar, ett klokt beslut den här sommaren när det har öst ner nästan varje dag, tyckte att nu kunde han springa barfota och lade sina stövlar under babyns vagn, i den korg som finns där. I det samma utbrast han ”där är en orm”. Vi vuxna lystrade och vände oss om för att se var den var. Någon grep visst också efter en spade om det skulle vara en huggorm. Ingen såg någon orm, men gossen envisades och pekade och sa ”jag såg den slingra, titta där är den!”. Och visst var där en orm – inne i barnvagnen! Den, en snok, blev ganska nervös när vi alla visade stort intresse för dess sköna sovplats. Tack och lov var babyn ännu uppe i sin mors famn. Barnafadern lyckades med hjälp av en käpp pilla ut ormen, som hastigt försvann in under verandatrappan där den förmodligen bor.

Nu utspann sig en livlig diskussion – när hade ormen kommit in i vagnen? Hade den legat där redan innan kaffet, medan babyn sov där? Eller hade den, under det att vi drack kaffe, slingrat sig upp i vagnen, kanske ditlockad av en underbar doft av mjölk? Vi lutar åt det senare, för knappast skulle ormen ha legat helt stilla medan babyn var där och framför allt när han lyftes ut. Den kan inte heller, som någon släkting i djungeln, ha kastat sig ner från något träd för vagnen stod under helt bar himmel. Hur som helst skulle det ha varit intressant att se hur den bar sig åt då den tog sig upp i vagnen. Helt lätt kan det inte ha varit. Numera skakar jag för säkerhets skull till den tomma vagnen varje gång jag passerar den, utifall snoken skulle återkomma dit.

Hönsens uppfostringsmetoder.

Dvärg kochinas sommarhus = det flyttbara hönshuset står strategiskt placerat så att man från vardagsrumsfönstret kan följa med deras liv och leverne. Det har visat sig mycket lyckat även om vi kanske haft flera flugor inne än under tidigare år.

Varje dag sitter någon, från ett-åringen upp till gamle farfar, på pallen vid hönsgården och iakttar hönsen. Oftast hittar man, som nu, tre-åringen försjunken i tankar framför hönorna.

Kycklingarna är nu två månader gamla och tydligen enligt sina mödrar i de värsta tonåren. Odrägliga tycker hönorna. Vet inte alls sin plats, säger de och ger sina avkommor ordentliga tjuvnyp. Speciellt kvällsceremonierna har fått oss att mycket fundera på vad det rör sig i en hönshjärna. Klart är att det rör sig allehanda tankar där. Det är inte bara ett virrvarr, vilket man vanligtvis förknippar med uttrycket hönshjärna.

Oftast är kycklingarna de som på kvällen först söker sig inomhus. Sen följer tuppen makligt efter, följd av Isabella och Snövit. Flera gånger har Margareta varit den som sist kommit in, man kan se hur hon stannar upp och stelnar till i öppningen in till hönshuset. Sen kan man bara tänka sig vad hon ryter – förmodligen ”vad gör ni uppe på högsta pinnen!!??!”. Ut tumlar kycklingarna en efter en förföljda av en rasande Margareta som rycker fjädrarna av dem hon kommer åt. Sen vandrar hon värdigt in och sätter sig på översta pinnen. Kycklingarna går först runt och pickar litet innan de samlas vid luckan och kastar ängsliga blickar mot öppningen. Den modigaste, oftast en liten höna, ställer sig högst upp på stegen med alla de andra i en lång rad efter sig. Hon kikar in, verkar det lugnt tar hon mod till sig och kilar fort förbi hönorna uppe på sin pinne och söker sig till redena. Flera gånger har Gunnar och hans två bröder kommit in allt för tidigt och därmed på nytt blivit utkastade av Margareta. Det är tydligt att hon vill ordna med sina kvällsbestyr i avskildhet och inte höra tonåringarnas fnissande kommentarer. Till slut har alla vågat trippa förbi henne och lugnet sänker sig över hönshuset.

Det är inte helt optimalt att kycklingarna sover i redena för de lortar ner där. En dag måste de ju också få komma upp på pinnarna, kanske när de flyttar tillbaks till vinterhuset. Det är tydligt att nu skall rangordningen skapas i gruppen och medan Snövit varit en kärleksfull mor när kycklingarna var helt små, har Margareta tagit rollen som uppfostrare med stor U nu när kycklingarna på riktigt skall inlemmas i flocken. Isabella verkar mera vara en höna som tar lätt på det mesta och varken deltog i skötseln av de små eller uppfostran av de större.

Framöver kan man vänta sig sammandrabbningar mellan tupparna, som är till salu. Gunnar har redan tagit nackgrepp på några av sina systrar. Gustaf kommer nog inte att tillåta parningsförsök eller galande från småtupparna.

Att trilla av pinn.

Nu har jag handgriplig erfarenhet av vad uttrycket att trilla av pinn innebär. Vår Alhohöna Ninni dog nämligen häromdagen knall och fall. Hon hade inte visat upp några som helst symptom på sjukdom utan tvärtom värpt ännu två dagar innan hon dog. Det hela började med att hon inte kom ut när jag på morgonen öppnade luckan för att släppa ut hönorna och ge dem mat. Jag trodde hon låg i redet för att värpa, men när jag tittade in i hönshuset satt hon ännu uppe på pinnen och såg betryckt ut.

Jag beslöt mig för att litet honungsvatten alltid kan vara uppiggande och gav henne det. Samtidigt kände jag på henne, men allt verkade helt normalt och kammen var också röd som det brukade. Lyfte henne tillbaka på pinnen och tänkte att jag skulle titta till henne efter några timmar. Efter ca två timmar hördes det en duns från hönshuset och Ninni kom utfarande i hönsgården. Där låg hon sedan i sina dödsryckningar till de andra hönornas stora förvåning. Det hela gick mycket snabbt. Hon hade förmodligen verkligen trillat av pinn, men sedan förvirrad tumlat ut.

Vad hon riktigt led av vet jag inte för trots ivrigt läsande av en utmärkt bok jag fått om fjäderfäns sjukdomar hittade jag ingenting som direkt stämde på de här symptomen. Ålderdom var det i varje fall inte för hon var knappt ett år gammal. Jag vet inte om kammen i allmänhet ändrar färg när höns dör, jag tycker de tidigare inte gjort det, men Ninnis kam blev närmast lilafärgad. De andra hönorna i den flocken verkar fortfarande vara vid god vigör.

Vi ordnade naturligtvis med en hederlig begravning och Ninni följdes till graven av fyra nyfikna barn + gravgrävaren och jag själv. 

Ägg i redet.

Femåringen påpekade häromdagen att tuppen Gustaf och hönan Snövit länge uppehöll sig i hönshuset och tillsammans under stillsamt kackel studerade ett rede där. Vi undrade naturligtvis vad de månne kan ha för kuckel ihop. Mycket riktigt, någon dag senare låg det ett litet vitt ägg i redet. Kycklingarna är bara en dryg månad så jag tycker det gott kunde ha dröjt litet innan de började värpa igen. Risken är överhängande att de åter får för sig att börja ruva.

Violas fjädrar växer snabbt och hela hon verkar rundare än tuppkycklingarna.

Det roar mig att tuppen så uppenbart vill visa var det kan vara bra att lägga ägg. Men han månar väl om att hans gener går vidare. Samvaron med kycklingarna går bra men emellanåt måste han ingripa när pojkarna allt för mycket tuppar sig. Det är framför allt Gunnar som provocerar de andra till bråk och så far de med fart runt i hönsgården.

En av tuppkycklingarna med rätt röd kam och ganska outvecklad fjäderdräkt. 

Nu är det sommar!

Nu har alla hönorna fått flytta till sina sommarhus. De var inte helt nöjda över att fångas in, men nu njuter i alla fall alla. De större hönorna, som hade pickat sin inhägnad helt fri från gräs njuter av att kunna ströva runt och göra fynd i det höga gräset. Små hönorna kan vara ute allesammans, både hönor och kycklingar. Jag försöker fortfarande komma underfund med hur många av kycklingar som är hönor och hur många som är hönor. Jag tror mig ha identifierat fyra hönor och två tuppar. Numera heter Gullvivan Gunnar och lille Benjamin som kläcktes sist är verkligen en han.

Fördelen med olika hus är att jag i lugn och ro kan tömma vinterhusen och tvätta dem. Det är nämligen rätt så tungt att skyffla ut strö och boss, men härligt när man på hösten kan erbjuda hönsen ett rent hus.

Tamhönans ursprung står att finna i djungelhönan. Här ett modernt exemplar.

Gullvivan har blivit Gunnar med en tydlig växande kam.

Viol-Vidar är däremot med största sannolikhet en Viola.

Första gången ute.

Snart blir de äldsta kycklingarna en månad. De är inte mera gulliga små dunungar utan börjar se ganska ruggiga ut.

Här är de ännu ursöta.

Idag beslöt sig hönorna för att det skulle vara dags för familjen att gå ut. Jag var inte hemma närde beslöt sig för att presentera världen för sin barn, men ut kom de säkert helt elegant, in var värre. Vinterhönshuset, där de ännu bor, har en mycket brant stege ner till marken som inte riktigt är anpassad för små kycklingben.

Fundersamma kycklingar står i gluggen till hönshuset.

På kvällen fick jag helt enkelt lyfta in kycklingarna medan hönorna oroligt kacklade och gick an. I morgon skall de få flytta över till sommarhönshuset där det är lättare förde små att ta sig in och ut.

Åke-Orvokki som är äldst är redan så stor att den kan flyga upp på sittpinnarna. Jag är ganska så säker på att det är en Orvokki. Den har nämligen börjat sprätta och det gör ju hönor medan tupparna mera går värdigt runt och övervakar sin flock. Jag tror också att Gullviva, den enda gul-vita kycklingen, är en tupp. Kammen har vuxit betydligt och han springer runt och provocerar de andra till slagsmål. När Gustaf äter kan Gullviva komma löpande och ställa sig just under hans näbb. En gång såg jag honom försöka nappa mat ur sin fars mun! Gustaf stelnade till och stirrade länge på den lilla fräcka avkomman.