Bin och andra insekter.

Jag tycker om att allt emellanåt strosa runt på Akademen (Akademiska Bokhandeln). Tyvärr är den inte mera vad den varit, desto gladare blev jag när jag för någon vecka fick syn på Galen i insekter av Dave Goulson som tidigare gett ut boken Galen i humlor. Den boken läste jag på engelska, men det är nog bra mycket lättare att läsa om djur och natur på sitt modersmål. Jag måste ändå titta i min flora eller mina insektböcker för att få helt klart för mig hur en t.ex. en ängsskallra ser ut, eller för den delen de olika fjärilar han beskriver.

Nässelfjärilen är på tillbakagång. I min barndom kom de ofta in på hösten och övervintrade hängande i taket i det tomma sommarhuset. Vanligare är nu påfågelögat vars larver i år har kal ätit nässelstånden.

Det här är alltså en bok för alla vänner av natur. Med humor och kärlek till de insekter som vi kanske inte alls lägger märke till, beskriver Goulson småkrypens magiska värld. Och magisk tycks den vara med bland annat de konstigaste ritualerna för att uppnå det alla strävar efter – fortplantning. Vem visste att dansflugshanarna ger sina honor riktiga bröllopsgåvor i form av små döda insekter som omsorgsfullt virats in i silke. Tänk vilken glädje när man öppnar ett sådant paket! Hanarna ger inte sina gåvor åt vem som helst, de vill ha en så stor hona som möjligt (en fördel i naturen för hon har större möjligheter att lägga flera ägg). För att se stora ut och därmed ha en möjlighet att få gåvan har honorna utvecklat svullna ben och ser då större ut. De stackars hanarna blir alltså lurade.

Att bli lurad är ändå ingenting mot de risker de arma bönsyrsehanarna tar. Honan är betydligt större och starkare och hanen vet aldrig hur hans närmanden skall sluta. Hon kan känna sig hungrig och därför plötsligt besluta sig för att bita huvudet av hanen. Huvud eller inte, konstigt nog tycks hanen ändå kunna genomföra parningsakten. Så honan går segrande ur det hela, hon blir mätt och kan nu fortplanta sig.

Pärlemofjäril.

I slutet av boken beskriver Goulson initierat hur såväl honungsbin som humlor och andra vilda bin drabbats av de neonikotinoider som allmänt används som bekämpningsmedel inom jordbruket. Det är inte så att de genast blir förgiftade och faller döda ner, men deras nervsystem och hjärna påverkas, vilket leder till att de får svårt att hitta mat och finna vägen hem igen. När det kommer mindre mängder mat in i boet eller kupan minskar drottningen äggläggningen och småningom leder det till att samhället kollapsar. Dessutom tycks växterna ta upp bara någon procent av giftet medan 80-98% hamnade i jorden. Som växtskydd är det alltså inte alls så effektivt och Goulson visar också hur de här gifterna i åratal blir kvar i jorden.

Vad gäller den massdöd av honungsbin som drabbat USA måste man också ta i beaktande hur bisamhällen där skjutsas runt hela landet till enorma odlingar, för att i tur och ordning pollinera allt från mandelträd, äpplen, blåbär och pumpaodlingar. Förutom att det med all sannolikhet stressar samhällena att flytta runt hela tiden betyder det här också att bina äter oerhört ensidigt. Det kan ha en betydelse för deras välmående.

Honungsskörden 2016.

Detta har verkligen varit ett katastrofår. Nödår och svälten står för dörren. I alla fall får jag inga nålpengar från honungsförsäljningen. Usla 17 kilo har vi slungat. Det är ju inte bara vi som är drabbade, hela landet kommer att ha brist på inhemsk honung. Så har det också varit ett trist väder här. Solen har lyst med sin frånvaro och när t.ex. hallonen blommade då regnade det så att bina inte ville ut för att samla nektar. Till detta skall ju läggas blåsten som alltid ligger på här. De små liven har väl gjort vad de kunnat. De skall nog vara mycket tacksamma för att vi nu försett varje kupa med en rejäl sats sockervatten (20 kg socker/kupa). Nu skall de väl överleva vintern, får vi hoppas. Hungriga var de, för de har slurpat i sig blandningen i oanad hastighet. Vi har släpat hem enorma mängder med sockerpaket. I fjol köpte vi en färdig blandning, men i år har vi blandat själva. Dels blev det billigare då sockret bara kostade 0,47 cent per kilo och dels måste man köra närmare två timmar efter blandningen. Medan jag stått och kokat vatten för att blanda ut sockret har jag funderat på om sockervattensångor eventuellt har en positiv inverkan på hyn. Sötare måtte man ju i alla fall bli J.

Inte har skörden annars heller varit något vidare. Först de senaste veckorna har våra växthustomater mognat, likaså ärterna. Morötterna blev ganska så små och rödbetorna ännu mindre. Löken är så genomvåt att det är frågan om den alls kommer att torka för vinterförvar. Men ogräset det har vuxit och frodats och det tycker hönsen om att få att picka och sprätta i.

Äppel har vi fått som aldrig förr. Det är ändå knappast något att skryta med för alla andra har också massvis av äpplen. Små är våra äpplen. Även här märker man av det mulna vädret. Vi mustade drygt 110 kg och fick en härlig, men ganska syrlig, must. Det är ett roligt sätt att ta vara på sina äpplen och enkelt också. Maskinen pressar och sen sitter man bara där och låter saften rinna ner i de medhavda flaskorna. Vi hade för få flaskor, men det var inget problem musteriet sålde flaskor så många man ville ha.

Färdigt packade äpplen som väntar på transport.

Hönor på vift.

Det har sina sidor det här med att flytta höns. Men först måste jag berätta om hur jag en dag letade efter Minttu. Hönsen hade fått mat i hönsgården, men Minttu kom inte för att äta. Jag kikade in i hönshuset där jag antog att hon låg och värpte, men ingen Minttu fanns där. Då letade jag igenom hönsgården, som är så vildvuxen att man faktiskt får lov att leta om man skall hitta någon höna, men ingen höna fanns där heller. Hon måste ju ändå ha varit i hönshuset tänkte jag, dumt nog för hönshuset är inte stort.  Fortfarande ingen höna. Då kom Cora för att se vad matte höll på med. Aj, är en höna försvunnen tänkte hon och nosade helt lätt vid hönshusets fot. Åh, du menar att hon ligger under huset. Mycket riktigt, där låg Minttu. Vi har satt nät runt huset som står på små pelare, just för att hönsen inte skall ta sig dit under. Men Minttu hade lyckats pressa sig förbi nätet. Där jag låg på knä och kikade in på henne begrep jag att det skulle bli svårt att få bort henne, men tack och lov övergav hon självmant sin gömma, som i och för sig skulle ha varit en utmärkt plats att ruva på.

Följande strapats med hönsen kom när de en morgon allesammans skulle packas in för att transporteras till sin vinterbostad. Helt som på Strömsö (TV-program där allt myssel och pyssel alltid lyckas perfekt) gick det nämligen inte. Jag började med att lägga Cleopatra i en låda. Sen tog jag tag i en vilt protesterande Albertina och i samma stund som jag skulle sätta henne ner i samma låda tändes en glimt i Cleopatras ögon och utropande ”frihet” kastade hon sig ut ur lådan följd av en belåtet skrockande Albertina. H. och jag tittade först helt dumt på varandra och såg sedan hur de två glada hönorna raskt tog sig genom nätet in till fårhagen och tydligen beredde sig på en längre rymmarstråt.

Jag beslöt genast att två så goda stekar skulle inte räven få, men nu gällde det att ta det med list ”sa käringen och tog lössen med tårna”. Jag gick i en vid båge för att avskära hönsens väg ut i de djupa skogarna och lyckades också sakta driva dem hemåt. Snart var de i tryggt förvar i sin hönsgård.  Efter en stunds funderande beslöt vi att jag packar in de övriga hönsen och kör i väg med dem medan H. blev kvar för att invänta den stund när de två skulle gå in i hönshuset och luckan stängas bakom dem. Det är nämligen betydligt lättare att fånga höns inomhus än när de rusar runt i gården.

Albertina och Cleopatra.

Vi hade en lugn bilfärd och alla verkade, till skillnad från i våras, införstådda med att nu åker vi bil och det är inget farligt. Senare på dagen rapporterade H. att nu hade hönorna tagit fram solstolar och låg där och njöt medan de kastade bär i varandras näbbar. Han hade kanske litet väl mycket inspirerats av gubben Pettson och hans hönor. Hur som helst så visade de inga som helst tecken på att gå in i hönshuset. Först när det mörknade ute kom han hem med de två frihetsälskande hönorna, som sedan helt förnöjda flyttade in i det renstädade vinterhuset.

Tuppen Gustafs hälsotillstånd.

Tuppen Gustaf har inte mått bra. Han blev allt mattare och stod ofta ute i hönsgården och blundade. Kammen blev också småningom allt blekare. När jag en tid följt med det här tog jag fast honom och försökte känna om det fanns något yttre fel på honom. Eftersom krävan kändes något hård, han hade hela tiden en alldeles utmärkt aptit, beslöt jag att ge honom en dos paraffinolja. Medan jag höll i Gustaf och öppnade hans näbb fick 7-åringen, som aldrig missar ett avsnitt av Djursjukhuset, assistera genom att försiktigt spruta oljan in i näbben. Eventuellt blev Gustaf något piggare efter detta, men inte helt bra. Då beslöt jag att avmaska hela flocken. Det kan ha varit det som gjorde susen, eller också en upprepning av paraffinoljan för idag har Gustaf åter röd kam och jag har t.o.m. sett honom para en mycket ovillig Margareta.

Medan Gustaf kände sig krasslig beslöt sig Snövit för att nu kunde det vara dags för ytterligare en kull kycklingar. Då de nuvarande kycklingarna bara är knappa tre månader ingick det inte alls i mina planer och till hennes stora förargelse tog jag bort äggen. Efter några dagar lade sig Margareta bredvid Snövit och ville också ruva. Det ställde dock bara till förtret för Snövit, för nu blev det en kamp om var de skulle ruva. De bytte mellan olika reden och låg ibland på golvet. Gustaf som ju kände sig matt passade också på att tränga sig in i ett rede i ett försök att hjälpa till med ruvandet. På slutrakan när Snövit och Margareta redan började inse att de inte skulle få behålla sina ägg blandade sig Isabella i leken. Hon gav ändå ganska snart upp, men jag såg hur hon och Snövit kämpade om ett ägg genom att med näbben rulla det mellan varandra. I skrivande stund har alla tre gett upp tankarna på att ruva och bra är det för snart skall de få flytta in i sitt nytvättade vinterhus.

Till vänster ligger en bister Snövit och till höger tuppen Gustaf. Bakom honom kan man se Margareta titta fram.

Ett ovälkommet besök.

Det har flera gånger visat sig att i den här familjen gäller det att ha nerver av stål visavi ormar. Härom veckan satt hela storfamiljen församlad på verandan och intog eftermiddagskaffet. Jag har den känslan att för de yngsta är kaffebrödet, inte det faktum att man skall dricka kaffe men tilltugget, dagens höjdpunkt. Med på kaffet var också den yngsta familjemedlemmen, som då var ca två veckor. När kaffet var urdrucket och bullarna uppätna till sista smulan sprang barnen ut. Sjuåringen som kommit i gummistövlar, ett klokt beslut den här sommaren när det har öst ner nästan varje dag, tyckte att nu kunde han springa barfota och lade sina stövlar under babyns vagn, i den korg som finns där. I det samma utbrast han ”där är en orm”. Vi vuxna lystrade och vände oss om för att se var den var. Någon grep visst också efter en spade om det skulle vara en huggorm. Ingen såg någon orm, men gossen envisades och pekade och sa ”jag såg den slingra, titta där är den!”. Och visst var där en orm – inne i barnvagnen! Den, en snok, blev ganska nervös när vi alla visade stort intresse för dess sköna sovplats. Tack och lov var babyn ännu uppe i sin mors famn. Barnafadern lyckades med hjälp av en käpp pilla ut ormen, som hastigt försvann in under verandatrappan där den förmodligen bor.

Nu utspann sig en livlig diskussion – när hade ormen kommit in i vagnen? Hade den legat där redan innan kaffet, medan babyn sov där? Eller hade den, under det att vi drack kaffe, slingrat sig upp i vagnen, kanske ditlockad av en underbar doft av mjölk? Vi lutar åt det senare, för knappast skulle ormen ha legat helt stilla medan babyn var där och framför allt när han lyftes ut. Den kan inte heller, som någon släkting i djungeln, ha kastat sig ner från något träd för vagnen stod under helt bar himmel. Hur som helst skulle det ha varit intressant att se hur den bar sig åt då den tog sig upp i vagnen. Helt lätt kan det inte ha varit. Numera skakar jag för säkerhets skull till den tomma vagnen varje gång jag passerar den, utifall snoken skulle återkomma dit.

Hönsens uppfostringsmetoder.

Dvärg kochinas sommarhus = det flyttbara hönshuset står strategiskt placerat så att man från vardagsrumsfönstret kan följa med deras liv och leverne. Det har visat sig mycket lyckat även om vi kanske haft flera flugor inne än under tidigare år.

Varje dag sitter någon, från ett-åringen upp till gamle farfar, på pallen vid hönsgården och iakttar hönsen. Oftast hittar man, som nu, tre-åringen försjunken i tankar framför hönorna.

Kycklingarna är nu två månader gamla och tydligen enligt sina mödrar i de värsta tonåren. Odrägliga tycker hönorna. Vet inte alls sin plats, säger de och ger sina avkommor ordentliga tjuvnyp. Speciellt kvällsceremonierna har fått oss att mycket fundera på vad det rör sig i en hönshjärna. Klart är att det rör sig allehanda tankar där. Det är inte bara ett virrvarr, vilket man vanligtvis förknippar med uttrycket hönshjärna.

Oftast är kycklingarna de som på kvällen först söker sig inomhus. Sen följer tuppen makligt efter, följd av Isabella och Snövit. Flera gånger har Margareta varit den som sist kommit in, man kan se hur hon stannar upp och stelnar till i öppningen in till hönshuset. Sen kan man bara tänka sig vad hon ryter – förmodligen ”vad gör ni uppe på högsta pinnen!!??!”. Ut tumlar kycklingarna en efter en förföljda av en rasande Margareta som rycker fjädrarna av dem hon kommer åt. Sen vandrar hon värdigt in och sätter sig på översta pinnen. Kycklingarna går först runt och pickar litet innan de samlas vid luckan och kastar ängsliga blickar mot öppningen. Den modigaste, oftast en liten höna, ställer sig högst upp på stegen med alla de andra i en lång rad efter sig. Hon kikar in, verkar det lugnt tar hon mod till sig och kilar fort förbi hönorna uppe på sin pinne och söker sig till redena. Flera gånger har Gunnar och hans två bröder kommit in allt för tidigt och därmed på nytt blivit utkastade av Margareta. Det är tydligt att hon vill ordna med sina kvällsbestyr i avskildhet och inte höra tonåringarnas fnissande kommentarer. Till slut har alla vågat trippa förbi henne och lugnet sänker sig över hönshuset.

Det är inte helt optimalt att kycklingarna sover i redena för de lortar ner där. En dag måste de ju också få komma upp på pinnarna, kanske när de flyttar tillbaks till vinterhuset. Det är tydligt att nu skall rangordningen skapas i gruppen och medan Snövit varit en kärleksfull mor när kycklingarna var helt små, har Margareta tagit rollen som uppfostrare med stor U nu när kycklingarna på riktigt skall inlemmas i flocken. Isabella verkar mera vara en höna som tar lätt på det mesta och varken deltog i skötseln av de små eller uppfostran av de större.

Framöver kan man vänta sig sammandrabbningar mellan tupparna, som är till salu. Gunnar har redan tagit nackgrepp på några av sina systrar. Gustaf kommer nog inte att tillåta parningsförsök eller galande från småtupparna.

Att trilla av pinn.

Nu har jag handgriplig erfarenhet av vad uttrycket att trilla av pinn innebär. Vår Alhohöna Ninni dog nämligen häromdagen knall och fall. Hon hade inte visat upp några som helst symptom på sjukdom utan tvärtom värpt ännu två dagar innan hon dog. Det hela började med att hon inte kom ut när jag på morgonen öppnade luckan för att släppa ut hönorna och ge dem mat. Jag trodde hon låg i redet för att värpa, men när jag tittade in i hönshuset satt hon ännu uppe på pinnen och såg betryckt ut.

Jag beslöt mig för att litet honungsvatten alltid kan vara uppiggande och gav henne det. Samtidigt kände jag på henne, men allt verkade helt normalt och kammen var också röd som det brukade. Lyfte henne tillbaka på pinnen och tänkte att jag skulle titta till henne efter några timmar. Efter ca två timmar hördes det en duns från hönshuset och Ninni kom utfarande i hönsgården. Där låg hon sedan i sina dödsryckningar till de andra hönornas stora förvåning. Det hela gick mycket snabbt. Hon hade förmodligen verkligen trillat av pinn, men sedan förvirrad tumlat ut.

Vad hon riktigt led av vet jag inte för trots ivrigt läsande av en utmärkt bok jag fått om fjäderfäns sjukdomar hittade jag ingenting som direkt stämde på de här symptomen. Ålderdom var det i varje fall inte för hon var knappt ett år gammal. Jag vet inte om kammen i allmänhet ändrar färg när höns dör, jag tycker de tidigare inte gjort det, men Ninnis kam blev närmast lilafärgad. De andra hönorna i den flocken verkar fortfarande vara vid god vigör.

Vi ordnade naturligtvis med en hederlig begravning och Ninni följdes till graven av fyra nyfikna barn + gravgrävaren och jag själv.