Glad Påsk!

Vi har under hela veckan haft väldigt kalla nätter, ner till - 10 grader på morgnarna. Grått har det också varit. Nu har hönsen förenat sig och gått i strejk och bara tre stycken värper. De protesterar mot det kalla vädret hoppas jag och inte mot min goda omvårdnad. När jag bytte strö i redet förkastade de som ännu värper det helt och värper nu vid den iskalla ytterdörren. Det hänger fortfarande en gammal filt framför dörren för att skydda mot drag och jag antar att de uppfattar stället som välskyddat. För att få hönorna att värpa serverar jag dem allehanda godsaker, men nej. Nu har det i alla fall till nästa vecka förutspåtts varmare väder så då kanske de äntligen kan få komma ut och sprätta av hjärtans lust.

Snön har ställvis smultit, men t.ex. flera rabatter ligger fortfarande snötäckta. I den gamla rosenbusken blommar i alla fall snödropparna troget. Och vattnet porlar i alla bäckar där den vikande isen formas i de mest fantasifulla former.

Små hönor, små ägg.

Våra nya dvärgkochin presterar de allra minsta små ägg. Precis som det utlovades i rasbeskrivningen väger de 30 gr. Kokar man dem 2 minuter blir de perfekta, men för äggkopparna är de allt för små. Kanske det är bäst att steka dem. Som jämförelse kan jag berätta att Alho-hönorna värper ägg som väger 52-55 gram, medan Albertina som är en fransk Maran presterar ägg på omkring 65 gram.

Cleopatra som är en blandning av okänd sort värper konstigt långsmala ägg. Goda är de, oftast med en gulare gula än de andra, trots att de alla äter samma mat.

Från höger Albertina vars ägg inte alls är så mörkbrunt som Maranägg brukar vara (det är nog mörkare än här på bilden). Jag misstänker att hon inte är renrasig. Sedan följer ett Alhoägg, Cleopatras långsmala vita ägg (hon själv är kolsvart) och till sist ett litet, litet dvärgkochinägg

I flera dagar har vi haft grått och mulet väder med några minusgrader på morgonen och några plus på eftermiddagen. Idag såg jag att det var liv och rörelse i en bikupa. Jag tillsade dem strängt att genast gå och lägga sig för ingenting blommar ännu. Videkissor finns det, men någon blomning har jag inte sett. Nu utlovas nästa vecka varma vindar, men jag vet inte om det är så bra för våra bin om det sedan ändå kommer de sedvanliga bakslagen. Fast snön skulle nog få smälta i hönsgården så att hönorna kunde gå ut. De gånger jag öppnat hönsluckan har någon av Alho-hönorna ställt sig och glott på allt det vita, men ut har hon inte velat gå. Och ja, hönsgården är täckt så att inga flyttfåglar kan slå sig ner där och smitta hönorna med allehanda obehagliga utländska fågelsjukdomar. På den här punkten är Evira mycket bestämt – höns skall hållas inne tills sommaren eller alternativt i en hönsgård som är ointaglig för flyttfåglar.

Gustaf och hans hönor

Det har varit tyst och stilla på gården. I lördags var det åtminstone till en del slut med vinterdvalan när en del bin ute och flög, med fatala följder. Det var trots det fina solskenet så kallt att de inte alla orkade hem efter att ha tömt tarmen utan föll döda ner på snön.

Nu är det full rulle i hönshuset, eller borde jag skriva hönshusen. Vi har nämligen under vintern utvidgat hönsens utrymme genom att bygga ett nytt litet ”hönshus” i det oisolerade rummet utanför det egentliga hönshuset. På ladugårdsvinden hade vi en del stora styroxskivor som vi kunde använda för isoleringen. Där fanns också ett paket oanvänt Ikea parkettlaminat som vi använde till ”ytterväggarna”.  Innanför och på golvet blev det ”maatalousvaneria”. Dessutom hittade vi ett paket med samma takpanel som vi har i bostadshuset och som nu fick bli innertak hos hönsen.

I bakgrunden syns dörren in till det stora hönshuset.

I ladugården finns olika sorters gamla fönster som vi strävar efter att använda.

Också om det nya utrymmet byggdes för att tas i bruk vid framtida behov är det klart att med ett tomt oanvänt utrymme uppstod småningom ett behov av att skaffa en liten flock till. När jag så såg att det här i närheten fanns dvärgkochin till salu bestämde jag mig tvärt. Dvärgkochin, eller Pekin bantam som den heter i England, är en s.k. urdvärg vilket betyder att det inte finns en motsvarande hönor i stort format. Det är en mycket gammal ras som har sitt ursprung i Kina där den främst hölls som dekoration. Till Europa hämtades den i mitten av 1800-talet. Liksom andra dvärghöns är det alltså i första hand frågan om en prydnadsras som ändå beskrivs som robust och härdig. De skall också vara lugna, sällskapliga och lätta att få tama.

Gustaf III

De små hönorna, som väger ca 600-750 gram, värper små ägg på ungefär 30 gram. Det enda som litet gjort mig betänksam är att dvärgkochin lär vara fanatiska med att ruva och vi vill ju inte bli helt översvämmade av små fluffiga hönor, men den tiden den sorgen.

Isabella, vardagligt Bella.

 Dvärgkochin finns i alla upptänkliga färger, allt från helt vita till svarta. Till oss flyttade nu Gustaf III med hönorna Margareta, Isabella och Snövit. Den tidigare ägaren har deltagit i hönsutställningar och vann till och med i fjol första pris med en av sina svarta tuppar, så det måste ju utan tvekan vara en fin skara som nu har flyttat in till oss.

Margareta eller Greta.

 Dvärgkochin finns i alla upptänkliga färger, allt från helt vita till svarta. Till oss flyttade nu Gustaf III med hönorna Margareta, Isabella och Snövit. Den tidigare ägaren har deltagit i hönsutställningar och vann till och med i fjol första pris med en av sina svarta tuppar, så det måste ju utan tvekan vara en fin skara som nu har flyttat in till oss.

Snövit.

Maten sinar i frysen.

Nu är vi inne i februari och hönornas mat i frysen börjar småningom sina. Jag väntar med andra ord otåligt på en ny odlingssäsong, men än ligger snön djup hos oss. Häromdagen när det var litet mildare öppnade jag hönsens lucka varpå Ninni genast ställde sig där och såg länge och förmodligen förbryllat ut över den snötäckta gården. Varken hon eller de andra visade någon som helst lust att gå ut. Däremot pickar de i sig snön från mina stövlar när jag kommer in till dem.

Som basföda äter hönorna havre, även havreflingor, och värpfoder men därutöver försöker jag till varje måltid hitta på något litet roligt. Det kan förstås vara matrester eller brödskalkar, men vi brukar inte ha så mycket sådant. Därför frös jag i slutet av sommaren in en hel del bär, främst olika vinbär, och blast av morot samt rödbeta. De senare klipper jag mindre bitar av. Jag har torkat nässlor med frön och nypon, som blev verkligt stenhårda och besvärliga att hantera. Av någon outgrundlig anledning torkade jag inte maskrosor senaste säsong. Det berodde verkligen inte på att vi inte skulle ha haft av dem. Där måste det i år bli bot och bättring, för hönsen har tidigare tyckt mycket om de torkade blommorna. Dessutom får hönorna under vintern ibland köpta majskorn, grynost och till och med kokta ägg (mycket populärt) samt malet kött (nästan ännu populärare). Också kål i olika former är populärt. Jag brukar hänga upp ett halvt huvud så får de också litet sysselsättning när de pickar på det. 

Nu har jag bara någon påse blast kvar i frysen och någon bunke med drönarlarver. Drönarlarverna har jag frusit in efter att jag tog dem ur bikuporna under sommaren. Drönarlarver får man genom att sätta ram i kupan som bara till hälften är täckt med vax och sedan får bina bygga ut resten själva. De åstadkommer då celler där de sedan börjar föda upp drönare och dem gör ju samhället egentligen inget med. Men de är viktiga därför att de otäcka varroakvalstren framför allt utvecklas på drönarlarver. För att inte starta en veritabel varroaodling skärs under sommarens lopp vaxet med drönarlarverna bort. En stor del av de här satte jag i frysen för senare bruk, en del åt hönorna upp genast.

Drönarlarver är mums för hönorna. Nu när det allt mer diskuteras att människan borde äta insekter undrar jag om det kanske är slöseri att ge larven till hönsen.

Den goda tuppen.

Äntligen har vi sluppit, åtminstone tillfälligt, den gastkramande kylan. Idag är det bara några grader kallt och i hönshuset har värmen stigit från gårdagens +3 till +10. Jag tog bort bubbelplastet som jag hade spikat för ytterfönstret och därmed blev det betydligt ljusare. En längre stund stod jag och följde med tuppens morgonbestyr. Han fortsätter med att helt uppburrad fara runt kring varje höna som hoppar ner från pinnen när jag kommer med morgonmålet. Nu har han också börjat hoppa upp på den lägsta pinnen för att tydligen driva ner de hönor som är litet morgontrötta eller som tagit sin tillflykt upp på pinnarna p.g.a. hans hetsiga jakt.

Till tuppens viktiga roller hör, förutom att varna flocken för olika faror, att visa hönorna på vilka godbitar som hittas på marken eller i matbunken. Elrond har inte på morgonen tid till sådant, men på eftermiddagen då han är mera sansad kluckar han och plockar upp det som verkar extra gott och kastar det sedan på golvet så att någon av hönorna kan äta upp det. Hönorna behöver ju ordentligt med mat för att de skall orka producera ägg.

Det är inte nog med att tuppen är ”vakthund” för flocken och se till att hönorna får mat i sig, tuppen skall också uppmuntra dem att värpa och ruva. Det ligger förstås i hans intresse att just hans arvsanlag förs vidare. Idag hade Elrond en genomgång av värpställen. Han inspekterade först det rede där de i allmänhet värper, sedan lade han sig kluckande längst in i hörnet bakom sittpinnarna. Därefter tittade han in i vårt hembyggda rede innan han klev in i den gula plastlådan. Slutligen klämde han sig in under stegen som leder ut till hönsgården. Det såg ändå ganska obekvämt ut. När jag på eftermiddagen kom för att plocka ägg låg de alla utströdda framför det populäraste redet. Hade månntro hönsen blivit förvirrade av den grundliga genomgången och de uppenbart olika förslagen till var man skulle värpa?

Elrond visar att man också kan värpa i den gula plastlådan. Det randiga tyget i bakgrunden är ett gammalt hundtäcke från bilen som jag hängt upp för att hindra drag vid ytterdörren.

Tuppen kan lägga sig i redet för att locka hönorna att värpa. När hönan börjar ruva ligger hon, förutom korta pauser för mat, troget på äggen i tre veckor. Om hönan stiger upp från redet kan tuppen för en stund ta hennes plats för att äggen inte skall bli kalla. Den goda tuppen ser också till att kycklingarna hittar mat. Han är alltså verkligen vad man kan kalla en modern man med ansvar för familjen.

Tuppen parar sig i princip med alla i flocken. Elrond har hela tiden hållit på sin rätt till privatliv så det är inte många gånger jag sett honom para sig med någon. Det har ju också fått mig att tänka på ett byte av tupp. Nu har han i alla fall några gånger bestigit Cleopatra, som till och med bjudit ut sig åt honom. Nyligen läste jag att tuppen gärna väljer att para sig med den höna som har den största kammen och ger henne den största dosen sperma. Det har visat sig att stor kam hänger ihop med kraftiga ben och för att kunna lägga många ägg behövs en kraftig benstomme. Det är benvävnaden som levererar kalk till äggläggningen, ensam räcker den ändå inte till utan ett tillskott av kalk behövs hela tiden.

Tuppen har en väldigt stor och kraftig kam som kan tänkas verka lockande på hönorna. 

Det har följaktligen sin betydelse hurudan tupp man har. Eftersom Elrond har varit mycket sympatisk har jag också tvekat över ett byte. Framtiden får visa hur det går. Om han t.ex. inte alls parar sig med alhona är hans bidrag till flocken kanske ändå inte det bästa.

I kung Bores omfamning.

Den här veckan har kung Bore verkligen hållit hela landet i en stadig omfamning. Det började med att han pustade en kallfront från Sibirien in över oss. I några dagar stod termometern stadigt på -20. Någon dag var det vid lunchtid "bara" -18, men annars rörde termometern inte på sig.

Så beslöt sig vinterkungen för att ytterligare vrida till sitt grepp om våra frusna lemmar. I går hade vi på morgonen -25 och vattnet hade frusit hos hönorna. De arma hönsen hade då +4 grader. Eftersom deras termometer är i ögonhöjd var det nog betydligt kallare på golvet. Jag lät lampan vara tänd hela natten i hopp om att den skulle ge litet värme, den finns nämligen just över deras pinnar. Dessutom spikade jag bubbelplats för fönstret och satte stoppning i deras utgångslucka som består av två glasrutor. Vi har ett oljebatteri i hönshuset, men under rådande förhållanden förmår det inte värma speciellt mycket.

I morse var det -28 grader och hos hönorna hade det sjunkit till 0 grader. Vattnet var en enda isklump. Hönorna verkade ändå okej, om också tuppen var ganska dämpad, kanske han sovit dåligt då lampan var tänd. Alla hönorna kom med fart ner från pinnarna för att äta och tuppen hann inte alls rusa omkring och visa vem som är herre på täppan. När jag senare kom med vatten åt dem satt han ändå tillsammans med sina damer på pinnarna och gol i ett.

Jag har givit dem extra mat och mera proteiner i form av malet kött eller fisk för att de bättre skall hålla värmen. Idag på eftermiddagen har temperaturen stigit till -19 och också hos hönorna går det uppåt, +2. Jag funderar på att till nästa vinter köpa små halmbalar som man kan trava längs väggarna på de dragigaste ställena. Jag får ju erkänna att jag är väldigt glad över att det inte finns kycklingar i hönshuset nu. Att hålla dem varma skulle vara rätt besvärligt. Det är alltså förnuftiga hönor som väntar till vårens värmande solstrålar innan de börjar ruva. På Facebook ser jag ändå att det är en hel del hönor som ruvar så gott som året om. Till exempel silkeshönorna tycks vara riktiga ruvmaskiner. På samma ställe läser jag också om hur många av oss hobbyhönsägare nu kämpar med att hålla djuren i drägliga förhållanden.

Också om det känns eländigt med så här sträng kyla kan man glädja sig åt att fästingarna fryser ihjäl, för speciellt mycket snö finns det inte som kan skydda dem. Det tycker jag känns helt nöjsamt att tänka på.

Om tandpasta.

Av någon anledning har temat tandborstning och tandpasta eller tandkräm varit väldigt aktuellt den senaste tiden. Det började med stränga order från veterinären att Coras tänder måste borstas varje dag (Melissa skall få tandsten borttaget först senare). Plikttroget har jag gjort det och Cora finner sig i det, fast hon uppenbarligen tycker det kunde räcka med att borsta bara på den ena sidan.

I TV såg jag ett program med Kevin McCloud, han som också leder programserien Grand Design, som levde ekologiskt liv och byggde ett hus av restbitar och allmänt skräp. Det såg ganska besynnerligt ut, men han gjorde alltså också egenhändigt tandpasta. En viktig ingrediens i tandpasta är någon form av slip- och polermedel. Under drottning Victorias tid använde man bläckfiskben eller brosk som slipmedel.

Redan egyptierna tillverkade ett slags tandpulver som bestod av malda oxhuvuden, pimpsten, äggskal och myrra. Romarna och grekerna använde bark och träkol. För att dämpa dålig andedräkt, som säkert var vardagsmat, tillsatte romarna i sitt tandpulver också örter.

Om man borstade tänderna i det viktorianska England var det sämre ställt med tandhygienen några hundra år tidigare under Elisabeth I:s tid. Då hade man inga tandborstar, men åtminstone i hovet användes det flitigt tandpetare. Elisabeth hade också en mängd holländska ”tanddukar” som man kunde rensa tänderna med ett hopkok av vitt vin och vinäger som kokats samman med honung(!). Också hon använde myrra, men också avkok på rosmarin, kåda och kanel för att dölja lukten från sina dåliga tänder. Myrra är också en slags kåda eller harts som fås från familjen rökelseträdsväxter. Under antiken var den väldoftande myrran mer värd i vikt än guld. Det var alltså ingen oansenlig gåva Jesusbarnet fick av de tre vise männen.

Men tillbaka till McCloud som malde bläckfiskbenen och blandade dem med pepparmyntsolja som både binder och ger smak. McCloud ville också ha något i pastan som gjorde tänderna vitare. Därför ångade han sin egen urin i ett fat på öppen eld tills det bara återstod en svart smörja. Ganska så äckligt! Än värre blev det när han smakade på det och fann att det smakade just det det var – urin. Av hans min att döma blev urinen inte mycket bättre av att blandas med de malda bläckfiskbenen och pepparmyntsoljan. Uppenbarligen blev hans tandpasta också ganska salt. Kanske bläckfisken hade en del i det, men säkert också urinen. Själv trodde McCloud att det kunde ha varit bättre att lämna bort urinen. Jag kan inte annat än hålla med. Men det är fritt fram för vem som helst att skapa sitt eget recept av ovanstående ingredienser.