Envisa Elvira.

I en dryg veckas tid lyfte jag bort Elvira ur redet och tog bort alla ägg som hon och de andra hönorna värpt. Men vad hjälpte det? Lika envist låg hon där som en gammal bortglömd mössa. Till slut insåg jag att hon kommer att ruva oavsett vad jag gör. Lika bra att låta henne behålla några ägg. Nu ligger hon på fyra väl märkta ägg. De övriga äggen som under dagens lopp uppenbarar sig tar jag bort trots ilsket fräsande och hackande. Igår när jag kom in till hönshuset var Elvira uppe och åt. I rasande fart pickade hon i sig frön. Hon hade också presterat en bajskorv så stor att det verkade helt osannolikt att en så liten höna skulle åstadkomma något sådant. Ruvande hönor går sällan upp för att äta, när de gör det passar de på att också tömma tarmen.

I början av mars borde äggen kläckas och det är alltid lika spännande. Helst skulle jag ha sett att ruvningen skulle ha kommit igång litet senare så att både stora och små kunde gå ute. Därför kunde jag bara sucka när jag upptäckte att Mustikka, den svarta hönan, lagt sig i ett annat hörn. Hon ligger nu på tre ägg som skall kläckas om ca tre veckor. Jag väntar bara på att den tredje systern, Fluffy, skall besluta sig för att även hon vill ruva. Var skall de rymmas alla? Förstås hoppas jag på hönor och variation i färgskalan så att man kan indentifiera dem.

Nyttan av golfaren.

Det är tydligen på samma sätt med små hönor som med små barn, man skall inte skryta med hur de sover för strax ändrar de sina vanor och vill inte alls lägga sig/hoppa upp på sovpinnarna. Våra små och speciellt unghönsen som kläcktes i augusti tycker det är helt hejsan att hoppa ner från pinnarna just när man kommer för att släcka lampan. Nu har det varit så kallt att de hela tiden har en värmelampa tänd som lyser med ett rött sken. Det innebär att de hittar både ner och upp till pinnarna.

Både orpparna och dvärghönsen värper helt strålande bra. Visserligen är de ovannämnda unghönsens ägg inte bara små utan pyttesmå. De har också beslutat sig för att lämna de gamla beprövade värpredena och värper bakom det vi kallar lekställningen. Det är frågan om krokiga trädgrenar som är arrangerade så att hönsen kan hoppa upp på dem eller om det behövs dra sig undan bakom dem. Där har de nu inrett ett rede åt sig. Till en början lade jag mig snällt på knä och sträckte mig efter äggen. Det är ändå inte så fiffigt att ligga på knä i ett hönshus, det fastnar lätt en och annan klatt på knäna. Men så kom jag att tänka på att jag ju har en golfspelare i huset. Den som golfar slår ibland ut sin boll i små dammar som finns på banan. För att inte behöva traska ut i vattnet och bli genomvåt har den välförsedde golfaren en fiffig tingest som kan beskrivas som en längre käpp med en liten ”korg” i ändan som är formad som en halv boll. Den är alldeles utmärkt att fiska upp ägg med och kan säkert användas också av den som har svag rygg och svårt att dagligen böja sig efter äggen. Inte så dumt att en gång ha nytta av golfspelandet! 😊 

Dimmer i hönshuset.

Jag är verkligen ingen nattuggla och därför har hönsens sena kvällsvanor ibland ställt till med problem. På sommaren skall man stänga om dem så att inget rovdjur får sig en stek och på vinterhalvåret måste lampan i hönshuset släckas. Jag har levt i tron att en dimmer skulle innebära större elektriska ingrepp, men det visade sig inte vara fallet. En ny ”glödlampa” införskaffades som i sockeln hade en manick som med en behändig liten grej kan skapa skymning för att locka hönsen upp på pinnarna. Det är framför allt orpingtona som skall lockas, dvärghönsen sitter på sina pinnar redan kl. 20. De stora skulle, om de fick lov, dansa schottis in på småtimmarna. Men nu är det slut på det roliga. ”Solen” går ner kl. 20 och senast en timme senare sitter de alla på pinnen.

Litet opålitlig är lampan för det har hänt att den plötsligt slocknat och då står både höns och jag som förstenade innan jag tänt den igen. Höns blir ganska paralyserade om det ett tu tre blir mörkt och vet inte vad de skall ta sig till, eller hur de i den plötsliga natten skall ta sig upp på sina pinnar.

Tydligen är det bara svårt att röra sig uppåt i mörker, för det har hänt att någon höna redan legat i värpredet när jag kommit på morgonen för att åter låta ”solen” gå upp. Nu på vintern är det ju verkligen mörkt på morgnarna, men redan nu har det värsta mörkret börjat ge vika. Om någon av orpparna haft bråttom till redet då har också Albert hoppat ner från pinnen. Otåligt står han precis innanför dörren och väntar på mig. Det har hänt att han i sin iver ramlat ut över tröskeln och sedan värdigt fått kliva tillbaks för att anmäla att nu – äntligen – vankas det morgonmål.

Vintervädret har hittills varit ganska så varierande med plötsliga köldknäppar följda av blidväder. När det vankas kalla nätter då tänder jag en andra värmelampa hos dvärghönsen. Det är en glaslampa som sprider ett milt rött sken, den andra är keramisk. Jag har inte märkt att det röda skenet överhuvudtaget skulle störa hönsen och deras sömn. Den enda skillnaden är att om den röda lampan är tänd, då kommer hönsen ner från pinnarna när de hör att jag rumsterar hos de stora.

På sommaren är det svårare att få hönsen in i husen. Kanske jag måste börja med att ge dem litet nattmat inne, om det skulle få dem att överge de sköna sommarnätterna. Men till dess är det ännu långt.

Jag flyger inte.

Jag flyger inte. Varför blir så många provocerade av den lilla meningen? Från min sida är det inte något nytt påfund för att spara miljön. Jag är glad över att kunna bidra till ett minskat utsläpp, men det är inte orsaken. Jag bara inte flyger. I stället för att intressera sig för hur jag tar mig fram och om jag alls rest längre än till grannstaden triggar mitt konstaterande igång en störtflod av åsikter om att så kan man inte leva sitt liv. Jag får höra om hur mycket jag går miste om som aldrig varit utanför Europa. Jag uppmanas gå på kurs för att kunna sätta mig i ett flygplan igen. För jag har faktiskt flugit, flera gånger, men jag gör det inte mera. Mitt ställningstagande blir till ett stort problem, inte för mig, men för motparten som inte kan inse charmen i att med tre små pojkar åka till England för att där tuffa runt på en kanalbåt. Ja, det tar tid, men att ta sig till resmålet är en stor del av resandet.

Efter att ha klagat hemma över alla aggressiva påhopp jag fått utstå för att jag inte flyger föreslog yngsta sonen att jag skulle säga ”jag flyger inte förrän Tibet är fritt”.  Det här har nu varit min slogan i ca 15 år. Det har verkligen hjälpt. Blir det tal om att flyga någonstans säger jag stillsamt att jag inte flyger förrän Tibet är fritt. En del bara tittar och tänker säkert att den människan inte kan vara klok och släpper hela ämnet. Andra blir väldigt intresserade och funderar vidare på vad en flygbojkott kunde leda till. Sen finns de själsfränderna. Henne som jag träffade på tåget från Köpenhamn till Paris. Hon flyger inte heller och hennes man åkte solidariskt med på tåget. Hon anslöt sig genast till rörelsen att genom flygbojkott fria Tibet. Den resan blev extra dramatisk då vi kl. 6 på morgonen fick stiga av tåget i Köln för att så gott det gick ta oss till Paris eftersom tåget vi var på plötsligt inte gick dit efter enorma förseningar under natten. För det är ju inte precis bekvämare att åka tåg. Jag har mitt i natten sprungit som en galning vid ett tågbyte just i Köln för att hinna till nattåget till Köpenhamn. Jag har i Malmö på väg norrut konstaterat att tåget är så försenat att jag missar båten till Finland. Bor man i Finland är det allt annat än bekvämt att inte flyga, kontinenten ligger alltid bortom en båtresa och en tågfärd. Det finns de som liksom jag blivit bemötta som mindre begåvade och som nu tacksamt kan slänga tillbaka ”inte förrän Tibet är fritt”. Det är fritt fram för vem som helst som inte flyger och känner sig obekväm då folk har åsikter att använda sloganen.

Tuppslakt.

Denna märkliga höst har solen de senaste veckorna hållit sig väl dold bakom molnen. En grå fuktig trasa tycks ha lagt sig över oss och effektivt hållit solen gömd. Men idag har det verkligen varit solsken och det med besked. Under de två första veckorna har solen i våra trakter visat sig i drygt 4 timmar så avbrottet i det grå var välkommet.

I hönshuset har pappa Knut visat en viss irritation över sina söners framfusighet. Morgonen börjar ofta med att Albert gal sitt brandalarms gal varpå det bakom väggen hörs flera röster. När jag kommer in till de små sitter de alla i rad på pinnen, när så en ungtupp gal sträcker Knut på sig och spanar ner längs raden ”vem var det”, tycks han säga. Jag brukar öppna luckan ut i samband med att jag ger dem mat och numera kommer småpojkarna genast ut för pappa Knut vill ha sina hönor för sig själv när han på morgonen markerar vem som är TUPPEN i huset. När Kalle tog sig för att inte bra gala utan också försöka para sig var det bara att ta bort honom för att undvika större sammandrabbningar.

Jag tycker det är enklast att plocka ut den som skall slakats på kvällen då alla sitter på pinnen. Det är släckt i huset och själv har jag en pannlampa så jag ser vilket djur jag plockar med mig. Det går lätt och behändigt och man undviker onödigt flaxande och jagande. Själva slakten sköter H. om. Trots att jag försöker att inte fästa mig vid tuppkycklingarna kan jag ändå inte låta bli att tycka att de är något speciellt med dem. De är i mina ögon större personligheter än hönorna. När tuppen väl är slaktad har jag inga svårigheter att ta hand om kroppen.  De här små (Kalle vägde 420 gram flådd och urtagen) som skall bli en ingrediens i en köttgryta brukar jag flå. Det går ganska enkelt och man får mer eller mindre hela fjäderdräkten av på en gång. Också om det går rätt lätt med slakt och urtagning är det inte någon favoritsysselsättning, men när vintern står för dörren måste man se till att det råder lugn i hönshuset. Tidigare år har jag lyckats sälja tupparna, men nu kläcktes de så sent på året att ingen har behov av någon ny tupp. Så två slakter återstår ännu.

Roligare än slakt är det att både dvärg kochina och orpparna har börjat värpa igen. Efter en paus på ca tre månader började båda flockarna producera ägg. Det känns väldigt bra för de ägglösa månaderna kändes tröstlöst långa. Och har man höns drar man ju sig det längsta från att köpa butiksägg.

Ett överflödav tuppar.

Vår orpingtontupp, Lord Melbourne, blev sjuk i början av hösten och vi tvingades slutligen slakta honom. Han hade säkert blivit väldigt stressad av transporten till vinterhuset och därmed försvagad och mottaglig för allehanda krämpor. Jag hade varit litet missnöjd med hans mesiga sätt, det här var en tupp som ängslades för allt och spred sin oro till hönorna. Därför var det inte ett svårt beslut att ta bort honom.

Småningom började jag så smått se mig om efter en ny tupp. Eftersom utbudet på stora tuppar här i vår landsända verkade klen funderade jag t.o.m. på att överge det rasrena. Blandraser finns det mycket av och egentligen borde man i Finland, där den genetiska poolen är liten, försöka hålla hönsraserna rena. Till slut hittade jag på en dryg timmes köravstånd en vit orpingtontupp som var till salu. Dess ägare hade för att stärka sin stam av orpington på våren köpt en vit tupp och lyckats tigga sig till att få köpa också en vit höna från samma ställe. Det gick några veckor och kycklingarna, som vid köpet var 8 veckor gamla (så tidigt är det väldigt svårt att se skillnad på könen), växte och till den nya ägarens fröjd såg det ut att vara två hönor i stället för en tupp och en höna. Därför åkte hon iväg till samma ställe och köpte en tupp, fortfarande ur samma kull. Efter ytterligare en månad insåg hon att hon stod där med tre vita tuppynglingar och ingen höna alls!

Den nye orpingtontuppen Albert.

Så flyttade Albert in hos oss. För naturligtvis måste Lord Melbourne efterträdas av prins Albert. Skräckslagna stirrade Victoria och de andra på den vita bjässe som klev ut ur transportboxen. Han är verkligen enorm. Alla hönorna klämde sig in i den avbalkning vi kallar jungfrukammaren och vågade inte ens komma fram för att äta. Albert, han klev värdigt omkring och utstötte emellanåt ett dystert ”hoo”.

Så gick det några dagar, hönorna hölls i sin vrå och Albert var allmänt dyster och längtade hem. Tills han plötsligt en morgon hov upp ett ”kuckeliku”. Både hönorna och jag spratt till, de för att de nu insåg att bjässen var en tupp och jag för att det närmast lät som mistlur. Han har en helt annan, betydligt mera klingande, röst än Lord M som mera lät som en dinosaurusbröl.

Jag var litet osäker på könsfördelning i dvärgkochin-kullen. Den visade sig vara 3+3 för tyvärr var Lilla grå också en tupp. Nu är jag i valet och kvalet, vem skall jag behålla?

Lilla grå.

Surkål åt höns.

I höst har jag börjat ge fermenterad/syrad mat åt hönorna. De första dagarna var de litet betänksamma, som med nästan allt nytt, men nu äter de med god aptit. Det är väldigt enkelt att göra i ett ämbar som sen får stå för sig själv i ett hörn och pysa. Varje gång man tar ur ämbaret skall man också fylla på med vad man nu råkar ha till hands. Surkål, yoghurt och ostar är våra vanligaste former av fermenterade matvaror, d.v.s. de har jäst utan syre. Den kontrollerade jäsningen ger längre hållbarhet. Blandningen skall dofta lätt syrligt, inte alkohol och än mindre mögel. Under jäsningen uppstår hälsosamma bakterier och entsymer som gör gott både för människans och för hönans tarmsystem. Immunförsvaret stärks och därmed hålls hönan friskare och fjäderdräkten blir mera glänsande. Vem vill inte ha en frisk och sund flock? Därför ger jag nu fermenterad föda varje dag.

Man börjar med att genomsöka sina köksskåp efter allehanda frön och flingor. Släng dem i ett ämbar med lock.

Tillsätt rivna grönsaker och frukter. Jag använde äpplen, morötter, gurka och zucchini till den första satsen, men man tager vad man haver.

Därefter tillsätter man en förpackning surkål och allra sist så mycket vatten att alltsammans täcks. Rör om ordentligt! Slutligen sätter man på locket och låter ämbaret stå i rumstemperatur några dagar innan det är dags att servera det goda åt dina hönor. Därefter behöver man inte mera sätta till surkål för den har redan gjort sitt då den satt igång jäsningsprocessen. Man tillsätter alltså bara flingor, frön ,grönsaker, brödkanter m.m. och häller på vatten så att allt hålls under ytan och rör om så att allt blandas.