Det blev en cochin!

Så har vi då igen en nykomling i hönshuset. Den här gången är det en höna av rasen cochin. Jag har funderat hit och dit kring vilka raser som intresserar mig och slutligen fastnat för de stora s.k. dual purpose raserna. Det vill säga de skall både värpa och kunna producera kött. Dessutom sägs det att de tunga raserna är lugnare än de små och det är inte helt fel när barnen också skall kunna röra sig i hönshuset. Så blev det alltså en cochin denna gång.

Rasen kallades till en början cochinchina och härstammar från Kina där den är känd från 1300-talet. I mitten av 1800-talet importerades den till USA och Europa och blev snart populär. En höna väger 3–4,5 kg och en tupp 3,5–5,5 kg. Den ser ännu större ut på grund av sina mjuka och fluffiga fjädrar. Fjädrarna växer också ner längs benen, vilket gör att den ser ut att ha byxor. De blir lätt tama och anses vara en av de ”vänligaste” hönsraserna. De finns i flera olika färgvarianter bland annat vita, gula, grå, rapphönsfärgade och svarta. Esmeralda, som vår nykomling heter, är gul.

Cochin hör inte till de snabbvuxna hönsraserna, individerna blir fullvuxna först vid omkring 10 månaders ålder. Äggen skall, när de väl kommer, ha brungulaktigt skal och väga ungefär 53 gram. Att hönan är stor betyder alltså inte att äggen blir jättelika, snarare tvärtom. Våra värphybrider producerar i en jämn ström ägg på ca 65–70 gram. Däremot är Blankas och Cleopatras, ja även hon har börjat värpa, små usliga ägg på knappt 50 gram.

Rasen är känd för att vara goda mödrar, och också fungera som goda fostermödrar för andra raser. De kan lägga många ägg, men håller också värppauser.  

Näbben ser ganska respektingivande ut.

När man åker runt för att handla hönor får man se ett och annat. På den här gården fanns det diverse små hus där det bodde kalkoner (som kom ut för att se vilka vi var), ankor (som travade omkring ute på snön) och hundar (som skällde sig hesa). Dessutom fanns där åtminstone tre husvagnar som uppenbarligen härbärgerade höns för man hörde tuppar gala. Härs och tvärs hade man dragit förlängningssladdar, vilket såg litet vådligt ut. I Tipulan = kycklinghuset fanns det helt nykläckta bittesmå vaktlar och kycklingar av olika slag och storlek.

Det var inte precis med öppna armar våra hönor tog emot Esmeralda. Blanka, som tycks vara tuppens favorit, for genast på henne, men hackade inte utan snarare tacklade henne med kroppen. Skrikande for Esmeralda iväg in i ett hörn. Där låg hon sedan platt hoptryckt. Eftersom den hörnan var just under sittpinnarna beslöt vi att bygga en bur i andra ändan av hönshuset och dit flyttade Esmeralda. Där bor hon nu inom syn- och hörhåll och skall väl småningom kunna införlivas med resten av flocken.

Hönorna har fått ett nytt värprede som Cleopatra tagit som sitt.