Trädgård i blom.

Jag kan inte låta bli, att som något skrutt från Mumindalen, sno runt i trädgården och dag för dag notera vad som skett. Våra äppelträd har inte ännu slagit ut, men plommonen och päronträden vi planterade i fjol blommar. Potatisen har kommit upp. Rödbetorna, morötterna, löken, ärterna och bönorna är sådda.

Det nya päronträdet blommar helt lovande.

I skogen finns det ett sådant överdåd av blåbärsblom att man blir alldeles matt vid tanken på allt som skall plockas. 6-åringen planerar redan sin blåbärsförsäljning. Visserligen skall de flesta presumtiva köparna få rabatt, men om vi får en sådan skörd som blommen antyder kommer förtjänsten att bli ansenlig. Jag vill ju inte slå ner entusiasmen med att förutspå att det kan bli en så torr sommar att blåbären torkar bort. Med tanke på den våta våren skulle det inte förvåna mig om sommaren blir torr. Numera är väderleken mera oberäknelig och det är svårare att spå framtida väder. Tids nog får vi se hur det blir.

Jag tycker blåbären blommar bättre än på flera år.

Ur bisynvinkel har våren varit ganska bra med mycket blom. Endast den ständiga blåsten stör dem. Jag läste att bisamhällen som står på blåsiga platser producerar mindre honung och det är ju lätt att förstå. De kan inte komma hem med lika tung last som i lugna förhållanden. Tyvärr bor just vi på ett mycket blåsigt ställe. Vinden kommer farande över de stora fälten upp på vår backe. För något år sedan beslöt Gården att ta ner alla buskar som växte vid dikeskanterna så nu viner det etter värre.

Den här synen möter en när man lyfter taket av bikupan. Aktiviteten är så här års mycket stor.

När jag gick på biodlarkursen poängterades det att man skall skriva upp sina iakttagelser när man går igenom samhällena och kanske framför allt de åtgärder man vidtagit vid sin genomgång. Då tyckte jag det lät överarbetat med ett kartotekssystem för kuporna. Idag har jag den största förståelsen för det här. Jag kan i alla fall inte hålla i minnet när jag gjort vad i de olika kuporna. Med fjolårets många svärmar i gott minne förbereder jag mig nu för kommande svärmar. I går köpte jag mera material, satte ihop lådor, målade dem, trådade ramar och vaxade dem. Ju mer man håller på desto snabbare går det när greppen börjar bli innötta.

De här bina är missnöjda med att det blivit en glipa mellan lådorna. De har gått igång med att täta den.

Cora har valpat!

Sedan en knapp vecka har det varit liv i valplådan. Vi hade ursprungligen beräknat att Cora förmodligen valpar på onsdag, men så blev det inte. Redan lördagseftermiddag ringde Tobina och sade att Cora, som varit hos henne i några dagar, hade blivit rastlös och litet börjat bädda. Hon lovade återkomma så fort något verkligen började ske. Kl. 03 natten mot söndagen kom beskedet att Cora nu börjat darra och det kanske skulle vara bäst att jag kunde komma. Det var bara att kasta den färdigpackade barnmorskeväskan = byteskläder och vad man nu kan behöva som valpvakt, i bilen och köra iväg. Det var en underbar morgon och det blev ju hela tiden ljusare, men så här års får man hålla ögonen öppna för älgar och hjortar. Strax före kl. 5 var jag framme och hann t.o.m. sova ½ timme innan Cora satt igång med att flåsa. Det slog mig, medan hon flåsade på, att här går kvinnor på kurs för att lära sig den rätta andningstekniken, medan djuren instinktivt vet hur de skall göra. Vi förberedde oss på en lång flåsande väntan. Coras mamma, Manta, flåsade i sin tid nästan ett dygn. Men det skulle visa sig att det skulle gå betydligt snabbare.

Tobina hade tänkt ägna söndagen åt träning med sina egna hundar och en del uppfödningar. Därför hade hon också tagit fram en del vilt ur frysen. För att de inte skulle gå helt till spillo fick jag på morgonen, det som den dagen var morgon för vanliga människor, föra viltet till träningsplatsen. Det var inte långt att köra och det var tur. När jag ca 40 minuter senare återvände visade det sig att Cora satt igång att krysta i samma stund som jag körde ut från gården. Hon var ganska trång, vilket gjorde att det dröjde innan den första valpen kl. 9.20 var född. Man skall ha tålamod vid valpningar för vi fick vänta till 10.50 innan nästa valp föddes. Den sista och 7:nde såg dagens ljus kl.14.30. Då var både mor och barnmorskor ganska trötta.

Nu finns det i valplådan 7 energiska valpar, 3 tikar och 4 hannar. Till vår oförställda häpnad är två av tikarna gula. Visserligen är valparnas farfar gul, men Coras föräldrar är båda svarta liksom alla hennes kullsyskon. Tydligen är Manta bärare på en gul gen som Cora ärvt. Av Mantas kullsyskon är tre gula, däribland Melissa, så möjligheten till gult fanns ju om den också var ganska liten.

Sparrisen sticker upp!

Talesättet att man aldrig väntar för länge när man väntar på något gott stämmer väl in på sparrisodling. För två år sedan köpte vi några sparrisplantor och anlade sedan enligt konstens alla regler en sparrisbänk. De två första säsongerna kom det upp smala eländiga växter, som ju längre sommaren led, allt mer började påminna om magra granar.

Nu den tredje säsongen stack det äntligen upp en knopp som såg helt ätlig ut, men som sagt det var bara en, så den stora sparrisfesten såg ut att bli en ganska blygsam tillställning. Men det fanns hopp om mera, bara värmen skulle komma så att markerna verkligen skulle vakna till liv. För nog har det varit en märklig vår med massor av regn och en förfärlig blåst. Det enda goda blöta fört med sig är att ogräset kommer ovanligt lätt upp ur marken. Just nu bekämpar jag med iver maskrosorna. Det är omöjligt att få det helt maskrosfritt och det är inte heller nödvändigt för bina söker sig ivrigt till dem.

Och visst kom det fler knoppar upp. Vi känner oss helt stolta över att ha en egen, om också mycket liten, sparrisodling. Det är lyxliv!

Det sparkar i magen.

Jag vet inte vad som är mera fascinerande, att följa med Coras växande mage, eller hur våren gör framsteg i trädgården. Flera gånger om dagen gör jag rundturer i trädgården och beundrar de blommor som finns, ser hur bärbuskarna utvecklar sig, hur bina jobbar flitigt och hur hönsen pickar i sin gård. Jag tycker det här är den absolut bästa tiden på året, när man varje dag kan se förändringar och grönskan är som allra skirats.

Gulsippan är rätt ovanlig i Finland, men här på Toivola finns det ett litet bestånd.

Lika spännande är det att se hur Coras mage växer. För några dagar sedan kände jag för första gången hur en valp rörde på sig i magen. Nu ser man hur magen böljar när hon ligger på rygg och sover. Att ligga bekvämt är inte så lätt med en stor mage. Det är speciellt en valp på vänster sida som är mycket aktiv, få se om jag kan identifiera den i valplådan. Magen har blivit betydligt mycket barare under den senaste veckan och nu har inte bara spenarna vuxit, det ser ut som om hon hade mjölkfyllda juver. Men än har jag inte provat om det kommer mjölk. Matransonen har vuxit från normala knappt 8 dl till 11 dl. Det fördelas på tre gånger per dygn.

När Cora sitter hänger magen riktigt ordentligt.

Ett vårtecken, fast ganska ovälkommet, är att ormarna vaknar. I går dödade H. en stor huggorm som gonade sig i rabatten just där jag hade tänkt rensa. Snokars rätt att leva försvarar jag intensivt, men huggormar på egen gård har jag ingenting till övers för. Nu är ormen död och jag kan fortsätta rensandet. Inte bara maskrosor och kvickrot skall bort, också den enorma mängden av rotskott från plommonträden har nu fått ge vika. Det ser helt kalt ut där plommonsnårskogen tidigare brett ut sig. Några plommonträd har vi ändå bevarat.

Kalabalik i hönsflocken.

Nu har Esmeralda bott i hönshuset i nästan tre månader och jag har med allt större oro sett fram emot flytten till sommarhönshuset som är rätt litet. Då måste hon kunna fungera i flocken med de andra hönorna. Blanka, den inställsamma hönan, har slutat stå och stirra argt in i buren där Esmeralda bor. Därför gjorde jag för några dagar sedan ett försök att locka Esmeralda ut från buren till det större utrymmet. Det var inte lätt. Höns tycks vara mycket revirbundna och inte alls lystna på äventyr på främmande mark. När jag sedan placerade matkoppen utanför hennes tröskel blev hon så snål att hon beslöt sig för att frisk vågat är hälften vunnet. Blanka gav henne strax ett tjuvnyp, men resten fortsatte äta. En stund gick det helt bra, men så blev tuppen tydligen mätt och då blev det liv i honom. Han rusade fram till Esmeralda och puffade iväg henne så att hon skrikande störtade in i den trygga buren.

Vår tupp som är en sådan gentleman! Jag var riktigt förargad på honom. Annars är han nog så demokratisk och sover bredvid olika hönor mest varje natt. Jag har misstänkt honom för att mest dansa runt och inte ta sitt tuppvärv på allvar. Jag har till och med spekulerat i att låta honom hamna i grytan i höst. Tydligen är han tankeläsare för samma dag som jag tänkt dessa onda tankar passade han på att bestiga Cleopatra, som verkade ganska missnöjd, när jag kom med eftermiddagsmaten och visade därmed att visst kan han.

Igår beslöt jag mig för att nu måste Esmeraldas burdörr stå öppen, det får bära eller brista. Hon visade inga tecken på att vilja komma ut och där var hon ännu på eftermiddagen. När jag senare passerade hönsgården hördes ett kacklande därifrån. Där sprang Esmeralda ensam omkring. Jag är ganska säker på att hon beslutat sig för att komma ut ur buren och att tuppen då igen tacklat iväg henne så att hon i förskräckelsen flytt ut genom luckan. Småningom kom även de andra ut. De lät henne inte komma in i flocken, men hon fick cirkla i utkanten.

Esmeralda ute i den stora skrämmande världen.

18-tiden hade alla andra gått in medan Esmeralda stod utanför och tvekade. Hon såg riktigt ledsen ut. Jag övervägde att försöka lyfta in henne, men avstod. Någon famnhöna är hon nämligen inte. Efter en timme tittade jag efter henne, men då var hönsgården tom och när jag kom in i hönshuset satt de alla på sina pinnar. Också Esmeralda som tagit plats direkt under tuppen. Kan man vara mera underdånig?

När jag idag kom hem från jobbet var vi tillbaka i ruta ett. Esmeralda var i sin bur. Det tog lång tid innan hon började äta så jag misstänker att hon haft det rätt tufft. Det har varit ruggigt och kallt idag så hönorna har säkert mestadels varit inne. Om de alla kan vara ute och det verkligen finns gott om plats går det bättre att ha dem tillsammans.

Det verkliga dramat uppstod först i kväll. Där jag satt framför Tv:n hade jag också uppsikt över hönsgården och fick plötsligt syn på hur hönorna kom rusande och efter en stund kom tuppen efter. De verkade konstigt uppskärrade. Det visade sig att livet i hönsgården var bra mycket mer spännande än vad Tv:n hade att erbjuda. Mickel Räv strök runt hönsgården! De stackars hönsen visste inte var de skulle kunna gömma sig. Jag greppade förstås först kameran innan jag med Melissas hjälp jagade bort inkräktaren. Tur att vi lagt taktegel runt hela hönsnätet, vilket gör det svårare att gräva sig in. 

Observera den listiga blicken. Det är uppenbart att räven funderar på hur den skall komma åt de goda hönorna. Här ser man dessutom tydligt att räven har skabb. Den är kal över skuldrorna. Skabb kan också smitta hundar och det vill man verkligen inte drabbas av.

Magen växer.

När vi ultrade Cora för två veckor sedan kunde man inte så där bara på utanskriften se på henne att hon var dräktig. Idag kan ingen vara i tvivelsmål om det. Hennes magomfång har ökat kraftigt och hon ligger mycket på sidan. Labradoren skall enligt rasbeskrivningen vara litet lik en tunna, vilket jaktlabradorerna inte är, och just som en tunna ser hon ut. Spenarna har också vuxit och snart skall väl det sista lurvet på magen falla av så att valparna lättare kommer åt att dia. Hon äter nu foder för dräktiga tikar och matmängden har också i någon mån ökats. Få se hur stor hon skall bli de här sista tre veckorna.

Med flera valpar i magen blir det ganska trångt och det här har lett till att Cora några morgnar väckt oss klockan sex för att få komma ut och förrätta sina bestyr. Det är ändå inte så farligt, för den tiden på dygnet är fågelkonserten i full gång. Det är ett kvittrande och kvintilerande utan like och man strövar gärna runt i trädgården och njuter. Nu skulle det bara få bli varmt. I förgår kväll snöade det! Stora vita flingor dalade till marken.

I

Inte bara fåglarna är flitiga med att bygga bon. Bina är i full gång och kommer hem med stora lass av pollen. De ser ut som om de skulle ha gula puffbyxor på sig när pollenet samlas i klumpar på deras bakben. På det starkaste samhället har jag satt en extra låda, medan jag väntar på mera värme för att bygga ut de andra samhällena.

I diket har grodorna lagt sin rom och där flyter stora sjok av grodyngel. En mycket sen natt när jag kom hem satt det en stor groda nedanför vår trappa, faktiskt en groda och inte en padda. Jag undrade om det kanske var min prins som väntade på en kyss. Taxichauffören skulle nog ha blivit bra förvånad om han sett mig lyfta upp en groda för att kyssa den. 

Det heter ju i sången ”Små grodorna” att ”ej öron, ej öron, ej svansar hava de”. Men då har skribenten nog inte sett grodyngel, för just svansar hava de. Det är roligt att följa med deras utveckling och se hur de från att ha varit små orörliga svarta klumpar nu fått svansar som de ivrigt viftar på för att ta sig fram.