Kalabalik i hönsflocken.

Nu har Esmeralda bott i hönshuset i nästan tre månader och jag har med allt större oro sett fram emot flytten till sommarhönshuset som är rätt litet. Då måste hon kunna fungera i flocken med de andra hönorna. Blanka, den inställsamma hönan, har slutat stå och stirra argt in i buren där Esmeralda bor. Därför gjorde jag för några dagar sedan ett försök att locka Esmeralda ut från buren till det större utrymmet. Det var inte lätt. Höns tycks vara mycket revirbundna och inte alls lystna på äventyr på främmande mark. När jag sedan placerade matkoppen utanför hennes tröskel blev hon så snål att hon beslöt sig för att frisk vågat är hälften vunnet. Blanka gav henne strax ett tjuvnyp, men resten fortsatte äta. En stund gick det helt bra, men så blev tuppen tydligen mätt och då blev det liv i honom. Han rusade fram till Esmeralda och puffade iväg henne så att hon skrikande störtade in i den trygga buren.

Vår tupp som är en sådan gentleman! Jag var riktigt förargad på honom. Annars är han nog så demokratisk och sover bredvid olika hönor mest varje natt. Jag har misstänkt honom för att mest dansa runt och inte ta sitt tuppvärv på allvar. Jag har till och med spekulerat i att låta honom hamna i grytan i höst. Tydligen är han tankeläsare för samma dag som jag tänkt dessa onda tankar passade han på att bestiga Cleopatra, som verkade ganska missnöjd, när jag kom med eftermiddagsmaten och visade därmed att visst kan han.

Igår beslöt jag mig för att nu måste Esmeraldas burdörr stå öppen, det får bära eller brista. Hon visade inga tecken på att vilja komma ut och där var hon ännu på eftermiddagen. När jag senare passerade hönsgården hördes ett kacklande därifrån. Där sprang Esmeralda ensam omkring. Jag är ganska säker på att hon beslutat sig för att komma ut ur buren och att tuppen då igen tacklat iväg henne så att hon i förskräckelsen flytt ut genom luckan. Småningom kom även de andra ut. De lät henne inte komma in i flocken, men hon fick cirkla i utkanten.

Esmeralda ute i den stora skrämmande världen.

18-tiden hade alla andra gått in medan Esmeralda stod utanför och tvekade. Hon såg riktigt ledsen ut. Jag övervägde att försöka lyfta in henne, men avstod. Någon famnhöna är hon nämligen inte. Efter en timme tittade jag efter henne, men då var hönsgården tom och när jag kom in i hönshuset satt de alla på sina pinnar. Också Esmeralda som tagit plats direkt under tuppen. Kan man vara mera underdånig?

När jag idag kom hem från jobbet var vi tillbaka i ruta ett. Esmeralda var i sin bur. Det tog lång tid innan hon började äta så jag misstänker att hon haft det rätt tufft. Det har varit ruggigt och kallt idag så hönorna har säkert mestadels varit inne. Om de alla kan vara ute och det verkligen finns gott om plats går det bättre att ha dem tillsammans.

Det verkliga dramat uppstod först i kväll. Där jag satt framför Tv:n hade jag också uppsikt över hönsgården och fick plötsligt syn på hur hönorna kom rusande och efter en stund kom tuppen efter. De verkade konstigt uppskärrade. Det visade sig att livet i hönsgården var bra mycket mer spännande än vad Tv:n hade att erbjuda. Mickel Räv strök runt hönsgården! De stackars hönsen visste inte var de skulle kunna gömma sig. Jag greppade förstås först kameran innan jag med Melissas hjälp jagade bort inkräktaren. Tur att vi lagt taktegel runt hela hönsnätet, vilket gör det svårare att gräva sig in. 

Observera den listiga blicken. Det är uppenbart att räven funderar på hur den skall komma åt de goda hönorna. Här ser man dessutom tydligt att räven har skabb. Den är kal över skuldrorna. Skabb kan också smitta hundar och det vill man verkligen inte drabbas av.