Talesättet att man aldrig väntar för länge när man väntar på
något gott stämmer väl in på sparrisodling. För två år sedan köpte vi några
sparrisplantor och anlade sedan enligt konstens alla regler en sparrisbänk. De
två första säsongerna kom det upp smala eländiga växter, som ju längre sommaren
led, allt mer började påminna om magra granar.
Nu den tredje säsongen stack det äntligen upp en knopp som
såg helt ätlig ut, men som sagt det var bara en, så den stora sparrisfesten såg
ut att bli en ganska blygsam tillställning. Men det fanns hopp om mera, bara
värmen skulle komma så att markerna verkligen skulle vakna till liv. För nog
har det varit en märklig vår med massor av regn och en förfärlig blåst. Det
enda goda blöta fört med sig är att ogräset kommer ovanligt lätt upp ur marken.
Just nu bekämpar jag med iver maskrosorna. Det är omöjligt att få det helt
maskrosfritt och det är inte heller nödvändigt för bina söker sig ivrigt till
dem.
Och visst kom det fler knoppar upp. Vi känner oss helt
stolta över att ha en egen, om också mycket liten, sparrisodling. Det är
lyxliv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar