Rasande Elvira.

Ofta hör jag ett ivrigt kacklande från dvärg kochina medan jag ger mat åt orpingtona. Men här en dag var det ett värre liv än vanligt. När jag kom in till dem var det nästan som i slaget vid Lützen, fast istället för dimma var luften fylld av damm. Elvira var fullständigt rasande och angrep häftigt Mustikka. Vad som egentligen hänt vet jag inte, men tydligen hade Mustikka stigit upp från sitt rede där hon troget legat, för att få i sig litet mat och släppa en mega bajskorv. Kanske hade hon kommit för nära kycklingarna eller så hade Elvira under sin ruvningstid glömt bort hela Mustikka och trodde att hon var ny i flocken. Hur som haver så rök både dammet, fjädrar och hela hönor. Jag aldrig sett en höna så vildsint angripa en annan. Slutligen räddade sig Mustikka upp på pinnen. När jag lyckats locka Elvira och kycklingarna till sin matskål smög sig Mustikka hastigt ner och åt litet innan hon återvände till det trygga redet.

Mustikka ligger platt i sitt rede.

Idag satt Mustikka igen på pinnen och en annan höna låg i redet. Ganska lumpet att nu tränga ut henne, för nu närmar sig K-dagen med stormsteg. Den hönan lämnade ändå redet efter att hon värpt ett ägg. Isabella sköter ivrigt kycklingarna tillsammans med Elvira som ju gjorde allt jobbet med ruvningen. Få se om Mustikka skall få vara ensam om sina.

Vårens första kycklingar.

I hönshuset piper tre ivriga kycklingar. De kläcktes för tre dagar sedan och nu har de med iver börjat förse sig av den mat som till en början serveras, d.v.s. hårdkokt äggula och grynost. Det tog några dagar innan Elvira lät dem komma fram från gömstället under hennes varma dun. Den värmen har de verkligen behövt. Jag hade ju varnat Elvira och sagt att det i början av mars är för kallt för kycklingar. Men brydde hon sig om varningens ord? Nej! I sin ungdoms dårskap envisades hon med att ruva. Och inte nog med det, systern Mustikka ligger platt som en pannkaka i ett annat hörn. Några dagar innan K-dagen (K som i kläckning) damp Isabella ner bredvid Elvira. Tur var det för på det sättet har hon fått litet mera värme i sitt ganska så kalla hörn. Samma kväll blev det plötsligt el-avbrott. Det räckte några långa timmar innan vi fick elektriciteten tillbaka. Jag låg i sängen och oroade mig för hur de skulle klara sig i hönshuset.

Så kom K-dagen och åtminstone en kyckling kläcktes faktiskt den dagen. Följande natt hade vi -18⁰ och inne i hönshuset var det bara +5, vilket är väl svalt för en liten nykläckt kyckling. Men så länge mamman/mammorna tar hand om sina barn lider de ingen nöd.

Det har inte riktigt gått upp för Elvira att barnen är här nu och hon kan gott sluta ruva. Viola som bara hunnit ruva några dagar har fått två ägg att ligga på. När Elvira upptäckte att den andra låg på ägg sträckte hon huvudet in under Isabella och rullade snabbt och elegant ett ägg in under sig själv. Kycklingarna, de ligger turvis hos den ena och turvis hos den andra. Igår tyckte väl Isabella att det var onödigt kallt för hon skuffade sig med huvudet före med kraft in under Elvira som såg något irriterad ut. Det var bara för Elvira att göra sig bred så att alla rymdes under hennes värmande vingar.

Envisa Elvira.

I en dryg veckas tid lyfte jag bort Elvira ur redet och tog bort alla ägg som hon och de andra hönorna värpt. Men vad hjälpte det? Lika envist låg hon där som en gammal bortglömd mössa. Till slut insåg jag att hon kommer att ruva oavsett vad jag gör. Lika bra att låta henne behålla några ägg. Nu ligger hon på fyra väl märkta ägg. De övriga äggen som under dagens lopp uppenbarar sig tar jag bort trots ilsket fräsande och hackande. Igår när jag kom in till hönshuset var Elvira uppe och åt. I rasande fart pickade hon i sig frön. Hon hade också presterat en bajskorv så stor att det verkade helt osannolikt att en så liten höna skulle åstadkomma något sådant. Ruvande hönor går sällan upp för att äta, när de gör det passar de på att också tömma tarmen.

I början av mars borde äggen kläckas och det är alltid lika spännande. Helst skulle jag ha sett att ruvningen skulle ha kommit igång litet senare så att både stora och små kunde gå ute. Därför kunde jag bara sucka när jag upptäckte att Mustikka, den svarta hönan, lagt sig i ett annat hörn. Hon ligger nu på tre ägg som skall kläckas om ca tre veckor. Jag väntar bara på att den tredje systern, Fluffy, skall besluta sig för att även hon vill ruva. Var skall de rymmas alla? Förstås hoppas jag på hönor och variation i färgskalan så att man kan indentifiera dem.

Nyttan av golfaren.

Det är tydligen på samma sätt med små hönor som med små barn, man skall inte skryta med hur de sover för strax ändrar de sina vanor och vill inte alls lägga sig/hoppa upp på sovpinnarna. Våra små och speciellt unghönsen som kläcktes i augusti tycker det är helt hejsan att hoppa ner från pinnarna just när man kommer för att släcka lampan. Nu har det varit så kallt att de hela tiden har en värmelampa tänd som lyser med ett rött sken. Det innebär att de hittar både ner och upp till pinnarna.

Både orpparna och dvärghönsen värper helt strålande bra. Visserligen är de ovannämnda unghönsens ägg inte bara små utan pyttesmå. De har också beslutat sig för att lämna de gamla beprövade värpredena och värper bakom det vi kallar lekställningen. Det är frågan om krokiga trädgrenar som är arrangerade så att hönsen kan hoppa upp på dem eller om det behövs dra sig undan bakom dem. Där har de nu inrett ett rede åt sig. Till en början lade jag mig snällt på knä och sträckte mig efter äggen. Det är ändå inte så fiffigt att ligga på knä i ett hönshus, det fastnar lätt en och annan klatt på knäna. Men så kom jag att tänka på att jag ju har en golfspelare i huset. Den som golfar slår ibland ut sin boll i små dammar som finns på banan. För att inte behöva traska ut i vattnet och bli genomvåt har den välförsedde golfaren en fiffig tingest som kan beskrivas som en längre käpp med en liten ”korg” i ändan som är formad som en halv boll. Den är alldeles utmärkt att fiska upp ägg med och kan säkert användas också av den som har svag rygg och svårt att dagligen böja sig efter äggen. Inte så dumt att en gång ha nytta av golfspelandet! 😊 

Dimmer i hönshuset.

Jag är verkligen ingen nattuggla och därför har hönsens sena kvällsvanor ibland ställt till med problem. På sommaren skall man stänga om dem så att inget rovdjur får sig en stek och på vinterhalvåret måste lampan i hönshuset släckas. Jag har levt i tron att en dimmer skulle innebära större elektriska ingrepp, men det visade sig inte vara fallet. En ny ”glödlampa” införskaffades som i sockeln hade en manick som med en behändig liten grej kan skapa skymning för att locka hönsen upp på pinnarna. Det är framför allt orpingtona som skall lockas, dvärghönsen sitter på sina pinnar redan kl. 20. De stora skulle, om de fick lov, dansa schottis in på småtimmarna. Men nu är det slut på det roliga. ”Solen” går ner kl. 20 och senast en timme senare sitter de alla på pinnen.

Litet opålitlig är lampan för det har hänt att den plötsligt slocknat och då står både höns och jag som förstenade innan jag tänt den igen. Höns blir ganska paralyserade om det ett tu tre blir mörkt och vet inte vad de skall ta sig till, eller hur de i den plötsliga natten skall ta sig upp på sina pinnar.

Tydligen är det bara svårt att röra sig uppåt i mörker, för det har hänt att någon höna redan legat i värpredet när jag kommit på morgonen för att åter låta ”solen” gå upp. Nu på vintern är det ju verkligen mörkt på morgnarna, men redan nu har det värsta mörkret börjat ge vika. Om någon av orpparna haft bråttom till redet då har också Albert hoppat ner från pinnen. Otåligt står han precis innanför dörren och väntar på mig. Det har hänt att han i sin iver ramlat ut över tröskeln och sedan värdigt fått kliva tillbaks för att anmäla att nu – äntligen – vankas det morgonmål.

Vintervädret har hittills varit ganska så varierande med plötsliga köldknäppar följda av blidväder. När det vankas kalla nätter då tänder jag en andra värmelampa hos dvärghönsen. Det är en glaslampa som sprider ett milt rött sken, den andra är keramisk. Jag har inte märkt att det röda skenet överhuvudtaget skulle störa hönsen och deras sömn. Den enda skillnaden är att om den röda lampan är tänd, då kommer hönsen ner från pinnarna när de hör att jag rumsterar hos de stora.

På sommaren är det svårare att få hönsen in i husen. Kanske jag måste börja med att ge dem litet nattmat inne, om det skulle få dem att överge de sköna sommarnätterna. Men till dess är det ännu långt.

Jag flyger inte.

Jag flyger inte. Varför blir så många provocerade av den lilla meningen? Från min sida är det inte något nytt påfund för att spara miljön. Jag är glad över att kunna bidra till ett minskat utsläpp, men det är inte orsaken. Jag bara inte flyger. I stället för att intressera sig för hur jag tar mig fram och om jag alls rest längre än till grannstaden triggar mitt konstaterande igång en störtflod av åsikter om att så kan man inte leva sitt liv. Jag får höra om hur mycket jag går miste om som aldrig varit utanför Europa. Jag uppmanas gå på kurs för att kunna sätta mig i ett flygplan igen. För jag har faktiskt flugit, flera gånger, men jag gör det inte mera. Mitt ställningstagande blir till ett stort problem, inte för mig, men för motparten som inte kan inse charmen i att med tre små pojkar åka till England för att där tuffa runt på en kanalbåt. Ja, det tar tid, men att ta sig till resmålet är en stor del av resandet.

Efter att ha klagat hemma över alla aggressiva påhopp jag fått utstå för att jag inte flyger föreslog yngsta sonen att jag skulle säga ”jag flyger inte förrän Tibet är fritt”.  Det här har nu varit min slogan i ca 15 år. Det har verkligen hjälpt. Blir det tal om att flyga någonstans säger jag stillsamt att jag inte flyger förrän Tibet är fritt. En del bara tittar och tänker säkert att den människan inte kan vara klok och släpper hela ämnet. Andra blir väldigt intresserade och funderar vidare på vad en flygbojkott kunde leda till. Sen finns de själsfränderna. Henne som jag träffade på tåget från Köpenhamn till Paris. Hon flyger inte heller och hennes man åkte solidariskt med på tåget. Hon anslöt sig genast till rörelsen att genom flygbojkott fria Tibet. Den resan blev extra dramatisk då vi kl. 6 på morgonen fick stiga av tåget i Köln för att så gott det gick ta oss till Paris eftersom tåget vi var på plötsligt inte gick dit efter enorma förseningar under natten. För det är ju inte precis bekvämare att åka tåg. Jag har mitt i natten sprungit som en galning vid ett tågbyte just i Köln för att hinna till nattåget till Köpenhamn. Jag har i Malmö på väg norrut konstaterat att tåget är så försenat att jag missar båten till Finland. Bor man i Finland är det allt annat än bekvämt att inte flyga, kontinenten ligger alltid bortom en båtresa och en tågfärd. Det finns de som liksom jag blivit bemötta som mindre begåvade och som nu tacksamt kan slänga tillbaka ”inte förrän Tibet är fritt”. Det är fritt fram för vem som helst som inte flyger och känner sig obekväm då folk har åsikter att använda sloganen.

Tuppslakt.

Denna märkliga höst har solen de senaste veckorna hållit sig väl dold bakom molnen. En grå fuktig trasa tycks ha lagt sig över oss och effektivt hållit solen gömd. Men idag har det verkligen varit solsken och det med besked. Under de två första veckorna har solen i våra trakter visat sig i drygt 4 timmar så avbrottet i det grå var välkommet.

I hönshuset har pappa Knut visat en viss irritation över sina söners framfusighet. Morgonen börjar ofta med att Albert gal sitt brandalarms gal varpå det bakom väggen hörs flera röster. När jag kommer in till de små sitter de alla i rad på pinnen, när så en ungtupp gal sträcker Knut på sig och spanar ner längs raden ”vem var det”, tycks han säga. Jag brukar öppna luckan ut i samband med att jag ger dem mat och numera kommer småpojkarna genast ut för pappa Knut vill ha sina hönor för sig själv när han på morgonen markerar vem som är TUPPEN i huset. När Kalle tog sig för att inte bra gala utan också försöka para sig var det bara att ta bort honom för att undvika större sammandrabbningar.

Jag tycker det är enklast att plocka ut den som skall slakats på kvällen då alla sitter på pinnen. Det är släckt i huset och själv har jag en pannlampa så jag ser vilket djur jag plockar med mig. Det går lätt och behändigt och man undviker onödigt flaxande och jagande. Själva slakten sköter H. om. Trots att jag försöker att inte fästa mig vid tuppkycklingarna kan jag ändå inte låta bli att tycka att de är något speciellt med dem. De är i mina ögon större personligheter än hönorna. När tuppen väl är slaktad har jag inga svårigheter att ta hand om kroppen.  De här små (Kalle vägde 420 gram flådd och urtagen) som skall bli en ingrediens i en köttgryta brukar jag flå. Det går ganska enkelt och man får mer eller mindre hela fjäderdräkten av på en gång. Också om det går rätt lätt med slakt och urtagning är det inte någon favoritsysselsättning, men när vintern står för dörren måste man se till att det råder lugn i hönshuset. Tidigare år har jag lyckats sälja tupparna, men nu kläcktes de så sent på året att ingen har behov av någon ny tupp. Så två slakter återstår ännu.

Roligare än slakt är det att både dvärg kochina och orpparna har börjat värpa igen. Efter en paus på ca tre månader började båda flockarna producera ägg. Det känns väldigt bra för de ägglösa månaderna kändes tröstlöst långa. Och har man höns drar man ju sig det längsta från att köpa butiksägg.