Orangeriets förlängning.

Just lagom innan vintern blev vi klara med orangeriets förlängning. Det gamla växthuset från 1950-talet var ursprungligen ca 200 kvm och dess stomme av järn står fortfarande stadigt kvar. Det är klart att det utöver orangeriet på ca 70 kvm också måste byggasnågot annat. Ett hönshus har varit mitt stående förslag, men det har varje gång ratats. Nu blev det i stället en tillbyggnad där man t.ex. kan förvara krukor och annat nyttigt. Det är inte precis som om vi skulle lida brist av förvaringsutrymmen på gården. Snarare finns det övernog av dem. Förunderligt snabbt tenderar de att fyllas med allehanda nödvändigheter.

Tegelstenarna är återanvända liksom även takteglen. Vi har på tomten hittat massor av taktegel, alla prydligt travade i högar som under årens lopp täckts av mossa. Till höger ses en bit av orangeriet.

Dörren, som visat sig vara rätt sned, togs från den gamla bastun som står i ett hörn av tomten och med åren har börjat luta betänkligt. Det gäller att rädda det som räddas kan.

Hyllorna är gamla plankor från den inrasade ladan som fick ersättas med ett garage.

Med hösten kommer höken.

När jag i förrgår kom hem från jobbet visste gårdsfolket berätta att det varit stor dramatik hos hönsen. E. hade hört gällt skrik från hönsgården och funderat vad som gått åt tuppen som plötsligt skrek i falsett.  Han beslöt sig för att kolla läget och när han närmade sig dvärg kochinas gård fick han se en duvhök (som faktiskt i äldre tider också gick under namnet hönshök) komma utflygande genom luckan in till hönshuset. Det var den som skrek i högan sky, tydligen hade den fått stryk av Tuppeli och Elvis. De små tupparna har faktiskt en beundransvärd attityd och försvarar sin flock med alla krafter. Jag har varit noga med att deras inhägnad skall vara säker för alla slags intrång, men i vintras fick ett hörn sig en knäck p.g.a. snömängden och där hade uppstått en rätt bred springa på drygt 10 centimeters höjd, som jag slarvat med att täppa till. Där hade höken krånglat sig igenom. Nu flydde den samma väg och hamnade då tillbaks i de stora hönornas inhägnad där den först hade tagit sig in. När jag kom hem fick vi hjälpas åt att driva ut den därifrån.

Jag gav mat åt de små hönorna som fortfarande var ganska upprörda och gick så in till de stora. Där stod de och tryckte i ett hörn, Jean-Claude och hans höns, men en saknades. Begav mig ut i hönsgården beredd att hitta en sargad höna som jag skulle tvingas avliva. Först såg jag henne ingenstans, men så föll mina blickar på ett hörn där jag satt upp tätt nät så att hönorna inte skulle kunna ta sig in under huset. Ibland är det bra att vara litet slarvig för jag hade inte tagit bort den ca ½ meters biten som var överlopps utan den stod där hoprullad och längst ner låg Beatrice, något tilltufsad med annars välbehållen. Hon skulle aldrig på egen hand ha kunnat ta sig ut ur rullen, men höken hade inte heller kunnat förfölja henne dit ner.

Idag när jag kom hem saknades två av Elviras kycklingar. De är nu två månader gamla och definitivt inte så små att de kan gömma sig var som helst. Tittade runt i hönsgården, men såg dem ingenstans. Gick in i hönshuset igen och kände mig rätt dum när jag glodde runt för där finns inga ställen att gömma sig på och knappast lekte de kurragömma med mig genom att gömma sig under halmen. Någonstans måste de ju finnas så jag gick ut och tog en ny omgång i hönsgården. Då fick jag under ett taktegel syn på något vitt. Jag har litet taktegel på de ställen där mycket små kycklingar eventuellt kan klämma sig ut under nätet. Där låg den gula kycklingen Hedda och splasch tuppkycklingen tätt ihop. Jag tror att Tuppeli är så uppskakad över sitt hökäventyr att han varnar alldeles förskräckligt fast det bara är en helt oskyldig fågel som flyger över hönsgården. Så har det uppstått tumult och alla har trängts för att snabbt ta sig in och de här två små har tyckt att vrån under takteglet har varit den snabbaste räddningen.

Det bidde ingenting.

Det gick för oss som för den lille mannen som gick till skräddaren för att låta sy en rock. Det bidde ingen rock, inte ens ett par vantar bidde det, det bidde ingenting. Troget låg Victoria på äggen, men det bidde ingenting. Det visade sig att äggen inte var befruktade. Våra anklagande blickar faller nu på Jean-Claude, den hete franske älskaren. Han har nog ivrigt gjort sitt bästa, men är han oförmögen till avkommor? Eller är det så att orpingtonhönornas mycket fluffiga bakar gör det svårt att träffa rätt och få sperman på rätt plats? Inte vet jag, men både Victoria och jag är mycket besvikna. Inte vill jag heller lägga tuppen i grytan för han är ett så trevligt exemplar.

Här gal Jean-Claude så han nästan förvinner ut ur bilden.

Hos de små hönorna står vi också inför dilemmat med att välja tupp. Den ena av de tuppar som kläcktes i våras har vi tagit bort för han jagade kycklingarna. Det blev genast lugnare sen han försvann. Nu är frågan om vi skall låta brodern som utvecklats till ett fint exemplar ta över. Eller borde vi tillföra nytt blod med en helt ny tupp? Det är besvärligt med tuppar för man fäster sig vid dem och ganska sällan lyckas det att hitta ett nytt hem åt dem.

Elvis kandiderar för att ta över hos små hönorna.

Bitömmarbotten.

Tacka vet jag bitömmarbotten, detta enkla behändiga redskap som används när man skattar, d.v.s. skördar sin honung. Man kan tillverka dem själv, om man är händig, men jag har köpt mina. Det är frågan om en relativt tunn skiva som läggs under skattlådan. I skivan finns en eller flera ”labyrinter” vars öppning är större uppåt och sedan smalnar ner mot den undre lådan. Det här gör att biet lätt kan söka sig bort från lådan, men har svårare att hitta tillbaks. De klurar dock ut det om skivan får vara på plats för länge. Jag brukar ha mitt bitömmarbotten på plats bara några timmar. När jag sedan skall ta bort honungsramarna kan det nog finnas bin kvar, men det är inget problem med att borsta bort dem. Jag minns med viss fasa våra första år som biodlare när det fanns myriader med bin runt oss då vi skattade honungen. Nu är det hela betydligt stressfriare både för bina och för odlaren.

Under veckoslutet har jag slitit med att ta honungen, avtäcka ramarna, slunga med vår handdrivna slunga och slutligen bära in ämbar efter ämbar med den härligaste guldgula honung. Man blir stark av sådant arbete! Det blev drygt 120 kg fördelat på tre kupor, vilket jag tycker att är ett helt gott resultat. Målet är inte att få så mycket som möjligt för honungen skall ju också säljas.

I år har grannen odlat rybs som skall ge en mycket ljus honungen som tenderar att kristalliseras rätt snabbt. Nu tycker jag inte att vår honung är speciellt ljus. Liksom i fjol har vi fått en del betydligt mörkare honung med kraftigare kanske litet nötig smak. Det är svårt att för en nötallergiker definiera hur nötter egentligen smakar, men jag antar att man kan beskriva smaken som nötig. Att våra bin skulle ha varit i rybsåkern tvivlar jag inte på. En dag råkade jag stå på trappan när jag märkte att det blåst upp litet och just skulle börja regna, de första dropparna föll redan. Då kom det bin flygande från rybsåkern i kopiösa mängder. Jag var glad över att inte befinna mig i vägen för dem där de skyndade hem, förmodligen med full last. Så nog har de varit där och eftersom en del av honungen är betydligt styvare att röra tänker jag mig att det kan finnas ett visst mått av rybs i den.

Nu håller jag på med vintermatningen samtidigt som jag bekämpar varroakvalster med myrsyra. Småningom faller bigården till ro och nästa vår ser vi med spänningen fram emot hur övervintringen gått.

Elviras sommarkycklingar.

För en dryg vecka sedan kläcktes fyra av de ägg jag lagt under Elvira. Det femte sparkade hon ut ur boet redan när halva tiden hade gått. Eftersom jag tidigare sett henne hala in alla ägg hon kommit under sig åt undrar jag om hon kanske kände på sig att något var fel med detta. När 21 dagar gått kunde jag konstatera att något rörde sig under henne, men hon låg kvar i redet ytterligare två dagar. Sen flyttade hon och lämnade därmed en nykläckt kyckling efter sig. Den var redan torr, men hade svårt att gå. Om den inte skulle ha skrikit så envetet så att förbipasserande hörde den skulle det förmodligen ha gått illa. Jag trodde faktiskt att det var något fel på den då den var så eländig och svag. Alla ägg borde ha kläckts samtidigt, men tydligen hade den här lillingen kommit ut senare. Efter en natt under moderns varma dun var den hur käck som helst, men något mindre än de andra.

Ett dygn senare tog Elvira ut kycklingarna och nu envisas hon med att vilja tillbringa natten ute. Jag vet inte om det beror på att de små inte kan gå upp för ”trappan” eller om hon bara vill vara ifred. Hur som helst är inte sommarhönsgården byggd för att stå emot nattliga attacker av eventuella rovdjur och med tanke på att här rör sig mårdhund och i fjol också en mård lyfter jag trots Elviras arga motstånd in familjen varje kväll.

Flocken är ju helt brokig så det är alltid roligt att följa med vilken färg kycklingarna kommer att få. Knappast blir den så mörk som marskullen där fyra av fem var svarta. Gärna skulle jag se att någon skulle ärva Elviras gula färg. Ja, strängt taget behöver hon inte vara biologisk mor, men jag hoppas det

Ruvning på gång.

Nu ruvas det i alla stugor. Jag har ju vetat att dvärg kochin är ökända för sin ruvningslust, men aldrig hade jag kunnat ana hur starka drifter en enskild liten höna kan ha. Elvira fick kycklingar för fyra månader sedan. I maj gjorde hon ett nytt försök att börja ruva, men flytten till sommarhuset avbröt det försöket. Nu ligger hon igen platt som en pannkaka och försvarar sina fem ägg med stor frenesi.

Att någon av de små skulle börja ruva kom inte som en överraskning. Däremot blev jag nog häpen när jag upptäckte att orpingtonhönan Victoria börjat ruva. De hönorna är nu två år gamla och har hittills inte visat någon som helst tendens att vilja ruva. Men där ligger hon – och from som ett lamm. Nu håller jag bara tummarna att allt skall gå väl. Jag har inte genomlyst äggen så jag vet inte om de är befruktade. Stora tunga hönor kan också lätt trampa sönder sina ägg, som kan ha svagt skal, eller rentav trampa ner de nykläckta kycklingarna.

Victoria och de andra hönorna i flocken är inte alls benägna att låta någon komma nära dem. Ser de främmande personer så flyr de gärna fältet. När jag skulle märka äggen under Victoria var jag beredd på hårda hack. Men nej, hon bara snurrade runt av förskräckelse ett halvt varv i boet. Sedan dess har jag kunnat smeka henne över ryggen och städa runt henne utan att hon går upp. Jag är helt fascinerad av hur stark driften att ligga tätt på äggen är.

De gånger Victoria går upp för att äta och sträcka på benen kommer hon ut ur hönshuset som skjuten ur en kanon. Inte alls värdigt bekvämt rultande som annars är typiskt för orpingtons. Hela tiden medan hon äter säger hon potpot på ett sätt som bara hör från en ruvande höna.

Att hon alls börjat ruva tillskriver jag tuppens, Jean-Claude, goda egenskaper. Visserligen tycker jag hans parningsritualer på morgonen inte är helt sympatiska, men han är ju dock en tupp. Han har ett lugn som Lord M saknade och han serverar hönorna först till skillnad från den glupske Albert vars devis tydligen var ”make me great”.

Korpar i hönsgården.

När hönsen flyttade över till sitt sommarhus uppstod ett helt nytt problem. Ett gäng på fyra korpar, jag tänker mig att de var en ohängd hop tonåringar, började ansätta de stora hönorna. Vi har inte haft tak på sommarinhägnaden där orpingtonhönsen vistas, men när det dagligen hoppade stora korpar omkring i gården måste ju någonting göras. Jag hade bara nät för bärbuskar hemma, så med viss möda fick jag det uppspänt över gården. För att åstadkomma ett stadigt nättak borde man ha satt upp stödstolpar på strategiska ställen. Jean-Claude höll noga vakt över sina hönor och föste dem in i ett hörn när han märkte att korpgänget satt uppe i träden runt hönsgården. Där stod han sedan som den yttersta vaktposten i beredskap att försvara sin lilla flock.

Bärbuskenät håller inte en listig korp så snart hoppade de igen omkring i gården.  Jag märkte sedan att de alltid satt i närheten och väntade på morgonen när hönorna fick mat och att de skriande och skränande återkom när det var dags för mera mat på eftermiddagen.  Korpen är en klok och läraktig fågel som snabbt lärde sig våra vardagsrutiner. Men de kan inte avhålla sig från att skräna så man hör ju på långt håll när de finns i närheten. Problemet löstes genom att hönorna fick äta inne med dörren stängd och genom att en bit fårnät lades över de värsta hålen.

Kanske korparna hittade ställen med bättre servering, för nu återkommer de bara stundvis och flyger snart vidare. När det var som värst vågade jag inte låta hönsen gå fria. Inte för att jag skulle ha sett att korparna attackerade hönsen, men man vill ju inte ta några onödiga risker. Däremot är jag ganska säker på att de hoppade in i hönshuset och stal ägg.