Den goda tuppen.

Äntligen har vi sluppit, åtminstone tillfälligt, den gastkramande kylan. Idag är det bara några grader kallt och i hönshuset har värmen stigit från gårdagens +3 till +10. Jag tog bort bubbelplastet som jag hade spikat för ytterfönstret och därmed blev det betydligt ljusare. En längre stund stod jag och följde med tuppens morgonbestyr. Han fortsätter med att helt uppburrad fara runt kring varje höna som hoppar ner från pinnen när jag kommer med morgonmålet. Nu har han också börjat hoppa upp på den lägsta pinnen för att tydligen driva ner de hönor som är litet morgontrötta eller som tagit sin tillflykt upp på pinnarna p.g.a. hans hetsiga jakt.

Till tuppens viktiga roller hör, förutom att varna flocken för olika faror, att visa hönorna på vilka godbitar som hittas på marken eller i matbunken. Elrond har inte på morgonen tid till sådant, men på eftermiddagen då han är mera sansad kluckar han och plockar upp det som verkar extra gott och kastar det sedan på golvet så att någon av hönorna kan äta upp det. Hönorna behöver ju ordentligt med mat för att de skall orka producera ägg.

Det är inte nog med att tuppen är ”vakthund” för flocken och se till att hönorna får mat i sig, tuppen skall också uppmuntra dem att värpa och ruva. Det ligger förstås i hans intresse att just hans arvsanlag förs vidare. Idag hade Elrond en genomgång av värpställen. Han inspekterade först det rede där de i allmänhet värper, sedan lade han sig kluckande längst in i hörnet bakom sittpinnarna. Därefter tittade han in i vårt hembyggda rede innan han klev in i den gula plastlådan. Slutligen klämde han sig in under stegen som leder ut till hönsgården. Det såg ändå ganska obekvämt ut. När jag på eftermiddagen kom för att plocka ägg låg de alla utströdda framför det populäraste redet. Hade månntro hönsen blivit förvirrade av den grundliga genomgången och de uppenbart olika förslagen till var man skulle värpa?

Elrond visar att man också kan värpa i den gula plastlådan. Det randiga tyget i bakgrunden är ett gammalt hundtäcke från bilen som jag hängt upp för att hindra drag vid ytterdörren.

Tuppen kan lägga sig i redet för att locka hönorna att värpa. När hönan börjar ruva ligger hon, förutom korta pauser för mat, troget på äggen i tre veckor. Om hönan stiger upp från redet kan tuppen för en stund ta hennes plats för att äggen inte skall bli kalla. Den goda tuppen ser också till att kycklingarna hittar mat. Han är alltså verkligen vad man kan kalla en modern man med ansvar för familjen.

Tuppen parar sig i princip med alla i flocken. Elrond har hela tiden hållit på sin rätt till privatliv så det är inte många gånger jag sett honom para sig med någon. Det har ju också fått mig att tänka på ett byte av tupp. Nu har han i alla fall några gånger bestigit Cleopatra, som till och med bjudit ut sig åt honom. Nyligen läste jag att tuppen gärna väljer att para sig med den höna som har den största kammen och ger henne den största dosen sperma. Det har visat sig att stor kam hänger ihop med kraftiga ben och för att kunna lägga många ägg behövs en kraftig benstomme. Det är benvävnaden som levererar kalk till äggläggningen, ensam räcker den ändå inte till utan ett tillskott av kalk behövs hela tiden.

Tuppen har en väldigt stor och kraftig kam som kan tänkas verka lockande på hönorna. 

Det har följaktligen sin betydelse hurudan tupp man har. Eftersom Elrond har varit mycket sympatisk har jag också tvekat över ett byte. Framtiden får visa hur det går. Om han t.ex. inte alls parar sig med alhona är hans bidrag till flocken kanske ändå inte det bästa.

I kung Bores omfamning.

Den här veckan har kung Bore verkligen hållit hela landet i en stadig omfamning. Det började med att han pustade en kallfront från Sibirien in över oss. I några dagar stod termometern stadigt på -20. Någon dag var det vid lunchtid "bara" -18, men annars rörde termometern inte på sig.

Så beslöt sig vinterkungen för att ytterligare vrida till sitt grepp om våra frusna lemmar. I går hade vi på morgonen -25 och vattnet hade frusit hos hönorna. De arma hönsen hade då +4 grader. Eftersom deras termometer är i ögonhöjd var det nog betydligt kallare på golvet. Jag lät lampan vara tänd hela natten i hopp om att den skulle ge litet värme, den finns nämligen just över deras pinnar. Dessutom spikade jag bubbelplats för fönstret och satte stoppning i deras utgångslucka som består av två glasrutor. Vi har ett oljebatteri i hönshuset, men under rådande förhållanden förmår det inte värma speciellt mycket.

I morse var det -28 grader och hos hönorna hade det sjunkit till 0 grader. Vattnet var en enda isklump. Hönorna verkade ändå okej, om också tuppen var ganska dämpad, kanske han sovit dåligt då lampan var tänd. Alla hönorna kom med fart ner från pinnarna för att äta och tuppen hann inte alls rusa omkring och visa vem som är herre på täppan. När jag senare kom med vatten åt dem satt han ändå tillsammans med sina damer på pinnarna och gol i ett.

Jag har givit dem extra mat och mera proteiner i form av malet kött eller fisk för att de bättre skall hålla värmen. Idag på eftermiddagen har temperaturen stigit till -19 och också hos hönorna går det uppåt, +2. Jag funderar på att till nästa vinter köpa små halmbalar som man kan trava längs väggarna på de dragigaste ställena. Jag får ju erkänna att jag är väldigt glad över att det inte finns kycklingar i hönshuset nu. Att hålla dem varma skulle vara rätt besvärligt. Det är alltså förnuftiga hönor som väntar till vårens värmande solstrålar innan de börjar ruva. På Facebook ser jag ändå att det är en hel del hönor som ruvar så gott som året om. Till exempel silkeshönorna tycks vara riktiga ruvmaskiner. På samma ställe läser jag också om hur många av oss hobbyhönsägare nu kämpar med att hålla djuren i drägliga förhållanden.

Också om det känns eländigt med så här sträng kyla kan man glädja sig åt att fästingarna fryser ihjäl, för speciellt mycket snö finns det inte som kan skydda dem. Det tycker jag känns helt nöjsamt att tänka på.

Om tandpasta.

Av någon anledning har temat tandborstning och tandpasta eller tandkräm varit väldigt aktuellt den senaste tiden. Det började med stränga order från veterinären att Coras tänder måste borstas varje dag (Melissa skall få tandsten borttaget först senare). Plikttroget har jag gjort det och Cora finner sig i det, fast hon uppenbarligen tycker det kunde räcka med att borsta bara på den ena sidan.

I TV såg jag ett program med Kevin McCloud, han som också leder programserien Grand Design, som levde ekologiskt liv och byggde ett hus av restbitar och allmänt skräp. Det såg ganska besynnerligt ut, men han gjorde alltså också egenhändigt tandpasta. En viktig ingrediens i tandpasta är någon form av slip- och polermedel. Under drottning Victorias tid använde man bläckfiskben eller brosk som slipmedel.

Redan egyptierna tillverkade ett slags tandpulver som bestod av malda oxhuvuden, pimpsten, äggskal och myrra. Romarna och grekerna använde bark och träkol. För att dämpa dålig andedräkt, som säkert var vardagsmat, tillsatte romarna i sitt tandpulver också örter.

Om man borstade tänderna i det viktorianska England var det sämre ställt med tandhygienen några hundra år tidigare under Elisabeth I:s tid. Då hade man inga tandborstar, men åtminstone i hovet användes det flitigt tandpetare. Elisabeth hade också en mängd holländska ”tanddukar” som man kunde rensa tänderna med ett hopkok av vitt vin och vinäger som kokats samman med honung(!). Också hon använde myrra, men också avkok på rosmarin, kåda och kanel för att dölja lukten från sina dåliga tänder. Myrra är också en slags kåda eller harts som fås från familjen rökelseträdsväxter. Under antiken var den väldoftande myrran mer värd i vikt än guld. Det var alltså ingen oansenlig gåva Jesusbarnet fick av de tre vise männen.

Men tillbaka till McCloud som malde bläckfiskbenen och blandade dem med pepparmyntsolja som både binder och ger smak. McCloud ville också ha något i pastan som gjorde tänderna vitare. Därför ångade han sin egen urin i ett fat på öppen eld tills det bara återstod en svart smörja. Ganska så äckligt! Än värre blev det när han smakade på det och fann att det smakade just det det var – urin. Av hans min att döma blev urinen inte mycket bättre av att blandas med de malda bläckfiskbenen och pepparmyntsoljan. Uppenbarligen blev hans tandpasta också ganska salt. Kanske bläckfisken hade en del i det, men säkert också urinen. Själv trodde McCloud att det kunde ha varit bättre att lämna bort urinen. Jag kan inte annat än hålla med. Men det är fritt fram för vem som helst att skapa sitt eget recept av ovanstående ingredienser.

Nu är det jul igen...

Nåja, julen har ju kommit och gott, men julhelgen är lång - åtminstone i hönshuset. Efter en otroligt varm höst har kölden slagit till och de senaste morgnarna har det varit -10 grader. Hönorna får alltså lov att hålla sig inne och där har de omkring +10 grader. Den räv som häromdagen strök runt på gården fick alltså tji, hönorna var tryggt inom lås och bom.

Många pyntar till jul hela hönshuset med ljusslingor och annat roligt. Våra höns fick nöja sig med en kärve, men den väckte också stort behag. Nu är den redan ganska så uttjänt. Jag upptäckte förresten till min överraskning att ekorren är den flitigaste gästen i den kärve har vi har satt upp för småfåglarna.

Med spänt intresse följer jag med hur hönsen väljer var de skall värpa. De hade ju alla följt Albertinas exempel och börjat värpa i en relativt stor gul plastlåda som står helt öppet vid väggen. Så en dag hade de tre alhona valt att värpa bakom en grep som står lutad mot vid ytterdörren (används endast på våren då ströbädden kastas ut). Där hade de boat åt sig ett trevligt rede i höet. Ganska kallt är där ändå, för trots isolering kommer det in kyla vid dörren. Albertina och Cleopatra har hittills inte brytt sig om att klämma sig in där, det är nämligen ganska trångt att komma in bakom grepen. I stället visade Cleopatra intresse för det rede som står mest i skymundan och som också har ett tak, det skymtar till höger på bilden. Det är helt enkelt en låda som jag har ställt på kant. Det redet använde alhona till en början tills de insåg att Albertina värpte i den gula lådan. Jag trodde att Albertina skulle vara allt för stor för det redet men nu har hon även hon börjat använda det och alhona har följt efter. Att alla nu värper i den skummaste vrån får mig att börja hoppas att någons ruvinstinkter småningom skall vakna. För nog skulle det vara besynnerligt om ingen av alhona är beredd att ruva när man på nätet kan läsa hur folk klagar över att deras lantrashönor och just av alho-stammen inte just gör annat än ruvar och det till på köpet året om. Så nu när dagarna börjar bli längre håller jag tummarna att någon skall lägga sig platt på äggen.

Upp till kamp mot lupinerna!

Även om det låtsas vara vinter, i går hade vi drygt 11 grader, kan man planera den kommande odlingssäsongen som även kan inbegripa bekämpande av ogräs. Jag känner mig fylld av lust att gå ut i kamp mot lupinerna. I åratal har man kunnat läsa i tidningarna om hur så kallade invasiva arter skall bort. Här senast utropades ett krig mot bl.a. jätteflokan. En växt som jag faktiskt tror att jag aldrig har sett. Också lupinerna hör till dem som man skall bekämpa, men några goda råd hur det skall gå till har jag inte sett. Vi har en äng/fårhage där det på våren blommar rikligt av narcisser i gult och vitt. Det ser mycket vackert ut och nog måste man ju också anse det vackert när lupinerna står i full blom kring midsommar, speciellt om man har också lupiner som blommar i vitt och i olika schatteringar av rött. Vägrenarnas blålila blommor är mera enformigt tråkiga.

Visst kan lupinerna vara vackra, men ett odrägligt ogräs är det.

Problemet med lupinerna är ju att de kväver allt annat i omgivningen och jag har tyckt mig konstatera att i deras fotspår kommer nässlorna, stärkta av det kväve lupinerna drar ner i sitt rotsystem. Jag har försökt allt för att bli av med de eländiga lupinerna. Jag har dragit upp dem med rötterna, klippt dem senast när de blommar, låtit fåren beta dem innan de kommit så långt att de bildat knoppar – allt. Men lika glatt sticker de upp år efter år och det trots att det som dragits upp eller klippts ner förs bort till annan plats. Inte bara jag, utan hela klanen från minsta knytt till äldsta mormor, har kommenderats ut för att bekämpa blommorna.

Nu har jag ändå läst om ett nytt försök som skall göras i Mäntsälä. Lupiner trivs av hävd i sur jord och vantrivs om Ph-värdet stiger och marken blir basisk. Man försöker nu höja jorden Ph-värde genom att strö ut träaska. I artikeln i Helsingin Sanomat framgår det som jag redan insett att man inte har kommit på ett effektivt sätt att bekämpa lupinerna då det är förbjudet att använda gift. Också Jere Nieminen från naturskyddsföreningen Villi vyöhyke (Vild zon) konstaterar att det är arbetsdrygt att slå eller dra upp lupinerna och att de dessutom tenderar att återkomma. Om försöket med aska visar sig lyckat, vilket kommer att framgå först om några år, löser man också ett annat problem nämligen vad man skall göra med de stora mängder aska som uppstår vid biokraftverk. Hittills har askan först till problemavfallsanläggningar.

Jag har i allmänhet strött ut askan runt bärbuskarna eller direkt på gräsmattan, men nu skall den omsorgsfullt samlas in för att sedan spridas framför allt där lupinerna växer. Eftersom jag tills dags dato kämpat på i flera år skall jag väl också orka vänta på resultat ett par tre år till. 

Ruggningen är över.

När jag kommer med maten till hönshuset på morgonen sitter hönsen ännu uppe på pinnarna. Tuppen är den första som hoppar ned och sen trippar han alldeles uppburrad runt nedanför hönorna och uppmanar dem ivrigt att hoppa ner. Det är uppenbart att han är väldigt hormonstinn så här tidigt på dagen. Den som vågar komma ner blir dock utsatt för en vild jakt. Det vill säga jakten uppstår för att hönorna inte snällt finner sig i hans uppvaktning. Alho-hönorna som är lätta flyger ledigt runt i hela hönshuset och de två andra räddar sig tillbaks upp på pinnarna. Efter en stund tycks hormonnivån sjunka varefter Elrond lugnar sig och alla kan äta i godan ro. Eftersom alla flyr undan har jag ändå funderat över om han alls lyckas bestiga dem. Han är också stor i förhållande till alho-hönorna så jag har allt mer börjat fundera på att byta ut honom. Litet synd är det för han har annars varit en trevlig personlighet.

Igår morse uppvaktade tuppen också Cleopatra som han inte har brytt sig om på flera månader. Jag tänkte då att det kanske är ett tecken på att hon börjar vara färdig att efter ruggningen igen inleda värpandet. Och verkligen, tuppen känner sina Pappenheimare, på eftermiddagen hade alla fem hönor värpt. Cleopatras värppaus kändes oändlig de facto var den ca 2,5 månader för hon värpte senast i månadsskiftet september-oktober.

Alla fem hönor har värpt i samma rede.

Till en början värpte alhona i ett litet takförsett rede jag ställt i ett mera undanskymt hörn. Efter att Albertina återupptagit sitt värpande i en stor plastlåda (en sådan affärerna förvara mjölktetror i) har de andra tagit efter henne och alla lägger nu sina ägg så att säga i samma korg.

Ruggningen är över också för Cleopatras del.

I och med att mörkret sänkt sig där ute och solen vissa dagar helt lyser (J) med sin frånvaro är hönorna beroende av konstgjort ljus. Det här har lett till att de är mycket senare på kvällarna. Vi har inga finesser som en timer i hönshuset utan jag går varje morgon för att tända och varje kväll för att släcka. När lampan släcks blir det kolmörkt och om hönorna inte då sitter på pinnarna hittar de inte upp utan tvingas sova på golvet. Det är knappast någon katastrof, men bättre är det ju om de hinner flyga upp. Tuppen är alltid först ”i säng” och väntar sedan otåligt på att madammerna skall följa hans exempel. Nu släcker jag först strax före kl. 21, men vi går ju snart mot ljusare tider och då skall också deras naturliga rytm infinna sig.

Jakttrofé.

Nog är det en högst märkvärdig "vinter" vi har. Idag har vi haft +7 grader och trots att det har blåst har vindarna känts milda. Jaktsäsongen på klövdjur är i full gång och det får mig att tänka på hjorten Melissa hittade förra säsongen. Det var en bock som troligen en lo tagit livet av. Melissa är alltid mäkta stolt när hon gör dylika fynd. Vi kunde bärga huvudet med de fina hornen och hängde upp det i en gran i väntan på bättre tider.

Efter flera månader i ett träd var huvudet ganska så förtorkat, modell Parma-skinka. Doften var dock en helt annan än skinkan. På sommaren var det dags att göra en riktig jakt-trofé av hjorthuvudet. För att göra det hade jag hjälp av M. som kommit körande hela vägen från Skåne.

Det gäller att kunna såga rakt för att få en jämn snittyta. Dessutom krävs det en del styrka när man sågar skallen mitt itu.

Den gamla bastugrytan som vi besorgat från ett rivningshus kommer väl till pass när man skall koka hjorthuvuden.

Småningom börjar köttet lossna från skelettet och diverse oläckra bitar flyter omkring. Lukten är inte heller den mest aptitliga.

Efter att huvudet kokat och putsats skall det ännu bäddas in i bomull dränkt i vätesuperoxid för att skallen skall bli helt vit. Det visade sig lättare sagt än gjort att få tag på tillräckligt stark vätesuperoxid. Slutligen lyckades jag via diverse kontakter få en lagom skvätt för en skalle. Nu är den vit och fin och hornen renputsade. Det återstår bara att hitta en tillräckligt stor sköld för att sedan kunna sätta upp trofén på väggen.