När valpen försvinner.

Den senaste veckan har halvan byn gått runt och spanat efter en 12 veckor gammal Bordercollie valp som sprungit bort efter att den blivit skrämd på sin egen gård. Tre timmar efter att den rymt hade en granne sett den på sin gård, men när denne ropade på den stack valpen iväg. Spårhundar kallades till hjälp, men de tappade spåret rätt nära oss. Ägaren satte ut valpen bur med mat i för att locka den till sig, men ingen hade rört maten. Det är rätt problematiskt när valpar rymmer, dels är inkallelsen inte ännu på plats, dels är de rätt dåligt orienterade trots att det rör sig om den närmaste omgivningen. Det är kanske inte heller det bästa sättet att folk trampar runt i skogen på jakt efter den. Den är säkert så skrämd och uppriven att den inte i första taget närmar sig okända människor. Ett sätt att försöka locka på borttappade hundar är också att grilla korv i det område där man tror att hunden rör sig. Doften borde locka den till grillplatsen. Vi har haft minusgrader på natten, så prognosen är inte direkt god för en så liten.

Det hela fick mig att tänka på den gången Melissa blev så fruktansvärt rädd för åskan, en rädsla som bestod livet igenom. Melissa var ungefär lika gammal som den borttappade bordercollievalpen. Pojkarna var ute på gräsmattan och spelade fotboll och Melissa var med dem. Fotboll var något hon älskade att vara med om. Den här gången kom det som en blixt från klar himmel, helt bokstavligen, utan förvarning om antågande åska ett sådant dunderbrak att Melissa i rasande fart sprang till den s.k. Lillstugan där vi då bodde. Jag var inte där utan i ett ärende i det större huset. När Melissa inte hittade mig rusade hon till lusthuset där vi ofta åt lunch, ingen matte där heller. Pojkarna hade då larmat mig och när valpen och jag möttes var hon helt hysterisk. Hon satt i min famn och bara skakade och slutligen kastade hon upp. Nu senare har jag funderat på om jag förstärkte hennes rädsla genom att trösta henne i stället för att hurtigt säga ”ibland brakar det, men det är inte farligt”. Melissa hade i alla fall förstånd nog att söka upp mig i stället för att rusa iväg ut i skogen.

Melissa 3 1/2 månad gammal med kompisen Joey.

Visst är det skönt att bo på landet men bara idyll är det inte. Grannens katt hittades död för något år sedan, eventuellt ihjälbiten av ett lodjur. När två hästar rymde från sin gård gick alla man ur huset och letade efter dem. Det slutade tyvärr mycket olyckligt. De hade båda gått ner sig i ett kärr inte så väldigt långt från hemmet och hittades döda.

Maktövertagande?

 Härom kväll visade det sig att Elvis inte var uppe på sovpinnen när jag kom för att släcka. Sur och mycket trumpen gick han nedanför pinnarna där alla de andra satt. Ingen såg ut att vilja bereda plats för honom och han är ju ändå den som bestämmer i hönshuset. Tycker han själv i varje fall. Surt tittade han på den ena av småtupparna som satt och gonade sig på hans plats. Hur understår du dig att göra så, tycktes Elvis säga. Får man inte välja sin plats med milda metoder så måste man ta till mera lumpna grepp. Sagt och gjort, Elvis tog ett hopp upp på den nedre pinnen och så gav han hönorna, som redan slagit sig till ro, tjuvnyp och pickade dem i huvudet. Ner kom en ungtupp, inte den som tagit hans plats men ändå, samt några av hönorna. Det var inte tillräckligt för Elvis. Jag vill sitta på min egen sovplats! Nu rymdes han i varje fall upp på den eftertraktade översta pinnen och genom att buffa och knuffa och picka tog han sig fram till sin plats. Till och med Elvira tvingades ner och hon hör ändå till de högts rankade hönorna. Det blev inget maktövertagande denna gång, men trumpna bufflar är inte så populära.

Kronprinsen som mycket liten.

Hos de ”stora” hönorna är det ett ståhej om morgnarna. När jag tänder hoppar ofta någon höna ner och Hjalmar efter. Sen inte bara jagar han de hönor som kommer ner utan han hoppar upp till de som är mera tröga på morgonen och ännu vill ta det lugnt. Han buffar och trampar runt och säger alldeles tydligt att nu är det verkligen dags att stiga upp. Hönorna verkar inte riktigt uppskatta hans virila tag så tidigt på dagen, men nu har jag kommit till vad som lugnar honom. I mattråget lägger jag överst litet gott som får honom på andra tankar, grynost t.ex. Ser han god mat får han genast bråttom att locka hönorna att äta och sen råder frid och ro.

Höken på taket.

Knappt hade jag tänkt tanken att vi i år förskonats från besök av höken innan det dök upp en. Den första gången, eller det första gången jag var medveten om vad som skedde, satt jag inne och råkade kasta en blick mot hönsgården. Där på taket satt en hök! Fick bråttom ut för att jaga iväg den. Dvärghönsen hade alla flytt in i hönshuset, medan tyrnävähönsen stod och tryckte i en vrå av hönsgården. Det är litet jobbigt att gömma sig nu när alla blad är borta.

När jag kommer med eftermiddagsmaten brukar en del av dvärghönsen gå ut, detta trots att de ju ser mig varje dag och vet att jag inte utgör något större hot. Hos de stora hönorna får man närmast se efter var man placerar sina fötter, så ivrigt trängs de runt en när man kommer med mat. 

Så igår när jag kom med maten pilade några dvärghöns ut ledda av ungtupparna Pan och Demi. Sen utbröt ett förfärligt kackel och alla kom instörtande och trängde ihop sig under bajsbrädan. Elvis som väntat på maten stack ut huvudet för att se vilken fara som hotade och började genast högljutt larma. Jag blev ju tvungen att gå ut och se efter vad det var som skrämde dem så. Där satt höken igen. Nu kan den inte komma in till dvärghönsens gård, men det kan ju inte de veta. 

Elvis

Hos tyrnävähönsen höll Hjalmar igång ett fasligt larmande allt medan hönorna stod hoptryckta bakom honom och gav ifrån sig ett svagt ”krrrr”. Plötsligt kom Ellen inrusande, hon hade väl inte hunnit med i svängarna och gömt sig någonstans i hönsgården. Hjalmar verkade inte alls intresserad av locka sina hönor till matbordet. Anastasia tyckte då med ungdomligt mod att serveras det mat gäller det att ta för sig. Först efter en stund blåstes faran över och lugnet lade sig igen.

Yr som en höna.

 

Lortig som en gris, hungrig som en varg och yr som en höna är välkända talesätt. Vargen är säkert ofta hungrig, det tvivlar jag inte på. Grisen är egentligen inte ett lortigt djur, men njuter av att få böka runt i marken och vem blir inte lortig av det. Nu har man ju kommit till att barn för att hålla sig friska borde böka mer i jorden, så det är inget fel med att böka. Yr som en höna? Ibland kan nog mina hönor verka helt yra i bollen, men oftast reagerar de ju helt riktigt. Det gäller att vara snabb i vändningen när höken anfaller. Att kackla upprört och springa omkring är också naturligt när grannens katt går förbi, men varför blir de helt till sig när jag passerar med en skottkärra?

Tamhönans historia började för omkring 7000–4000 år sedan i sydost Asien. Till en början hade man höns för olika religiösa ändamål och i tävlingssyfte (stridstuppar). Tamhönan spred sig långsamt med ungefär en kilometer per år. I Persien höll man sig med höns redan 500 år före vår tideräkning. Till Europa kom tamhönan under de första århundradena av vår tideräkning. I Finland och förmodligen även Sverige för riket var då ännu ett och helt, hade man ännu under 1700-talet hönor främst på slott och större herresäten. Där utgjorde hönorna snarare ett pittoreskt inslag i gårdsbilden än bidrog till hushållet.

Forskare vid Linköpings universitet har kommit till att våra tamhöns har mindre hjärnor än de vilda djungelhönsen. Forskare har fött upp vilda djungelhönor och under tio generationer valt ut de tamaste för fortsatt avel. Som jämförelsegrupp hade de hönor som var mest rädda för människor. Ett oväntat resultat av forskningen var att de tamaste hade mindre hjärnor, speciellt hjärnstammen där en primitiv del som har med stressreaktion att göra, i förhållande till sin kroppsstorlek. Genom olika test kom man till att den tamare gruppen hade lättare för att vänja sig vid olika sorters stressmoment. Just det att det hos djungelhönsen fanns individer som lättare blev tama hade förstås en stor betydelse för att tamhönan skulle utvecklas. Nästa gång hönsen yr i väg kan man glädja sig åt att det ändå är långt från sitt ursprung, djungelhönan.

Gerda och Ester har börjat värpa och får sova bredvid Hjalmar.

Nu funderar jag hur det står till med mina Tyrnävä-höns hjärnor. De är väldigt orädda och mycket nyfikna. När jag jobbat i hönsgården med att täppa till håligheter in under huset kommer de tätt intill och följer intresserat med ens små bemödanden. Speciellt Signe är oerhört nyfiken och kan picka i en med ett ”hallååå, jag är också här”. Den här stammen beskrivs också i allmänt som oerhört tama.

Hur är det med hundens hjärna i jämförelse med vargens? Här måste ha skett stora förändringar över tid. Jaktlabradoren med sin stora vilja att tjäna och behaga människan är långt från sin vilda broder. Jag tycker mig ha läst något om att människan i tidernas begynnelse valde ut valpar som inte hade något emot mänsklig kontakt.

Höstarbete.

 

Nu är hösten verkligen här efter en lång och varm september. I morse meddelade jag när jag tände hos hönsen att idag regnar det inte. När jag kom ut från hönshuset kunde jag konstatera att nej, det regnade inte, det snöade.

Hösten innebär också återkommande sysslor. De pelargoner som inte mera blommar har får flytta till ladugården i vinterförvar. Trädgårdsmöblerna har ställts undan, båtarna är upptagna. Jag har tvättat bikupornas lådor och sorterat de ramar som skall sparas för nästa säsong.

Till de jobbigaste sysslorna hör att kratta. Egentligen får löven gärna för min del ligga kvar på marken och småningom förmultna, men lönnlöven bildar så kompakta mattor att de måste krattas bort för att inte helt förstöra gräset. Nu har jag inspirerats till att samla löven i stora säckar för att under vinterns lopp bre ut dem i hönshusen. Jag har varit skeptisk med det där med plastsäckar, men på olika diskussionsforum bedyrar man att löven inte börjar mögla. Försöka kan man alltid för löven skall ju ändå samlas ihop och jag vet att om det bara lyckas bli hönorna jätteglada över att få krafsa runt bland dem. En del av löven skall läggas runt vinrankorna i orangeriet. Det skyddar rötterna bl.a. från tidig uttorkning då vårens solstrålar börjar värma igen. Den ena vinrankan som växer ute har fått nytt skydd för den (nuförtiden) ständigt pinande blåsten.

Två lastpallar bildar skydd för vinrankan.

En del av löven har hamnat på komposten där jag gjorde ett överraskande fynd. Där växte i september en mycket stor och kraftig tomatplanta. I något skede har vi kastat det vi rensat bort i orangeriet på komposten och så har ett tomatfrö börjat gro. Nu har den ju säckat ihop, men fin var den så länge värmen räckte till. 

På komposten blommade en tomatplanta sent i september.

Vi har för övrigt i år experimenterat med egna frön. Det vill säga det var frön från en ovanligt god tomatsort inköpt på Lidl. Nu blir ju resultatet av en sådan odling inte precis det samma som modertomaten, men vi hade faktiskt tur och de var urgoda. Nu har vi lagt undan litet frön för nästa år så får vi se vad det sen blir. Vi har enats om att nästa år skall det inte bli fullt så många busktomatplantor. Vi konsumerar hellre större tomater. Jättestora blev tomatsorten Black Russian. Det lär vara en kulturarvssort och som namnet säger från Ryssland. Faktiskt blev frukterna så stora att 11-åringen undrade om det verkligen var en tomat jag gav honom när han behövde en till matlagningen. En annan sort vi gärna odlat är Dansk export, med gula tomater. Men nu är det långt tills nästa odlingssäsong och man kan bara planera för den.

Tomaten från Lidl gav stora saftiga frukter.

Hönsgårds nytt.

 

I somras fyllde vår äldsta dvärgkochin-höna, Isabella, fem år.  Hon hörde till de allra första som jag köpte. Egentligen hade jag inte tänkt ta henne, men hon hade mobbats av de andra och mest fått sitta högt uppe under taket. Hos oss blev hon en av flocken och trivdes bra med de andra. Ännu i somras lade hon något enstaka ägg. Mycket rörde hon sig i par med Regina, den enda som är kvar av vår första kull med kycklingar. En dag i förra veckan satt Isabella i luckan ut till hönsgården och följde med vad de andra gjorde där ute. Du ser trött ut, så jag åt henne när jag passerade. Då visste jag inte hur rätt jag hade, för följande dag hittade jag henne död på den mest undanskymda platsen i hönshuset. På något sätt kändes det bra att hon dragit sig undan för att dö i stillhet i stället för att ligga där bland alla de andra.

Här är Isabella t.v. i sin krafts dagar där hon ruvar med Margareta och Snövit.

Nån dag senare upptäckte jag att Tyrnävä-hönan Marjatta haltade. Hon gick inte heller ut utan höll sig inomhus tillsammans med Ellen som trivs bra inne. Följde med det någon dag och kunde konstatera att hon inte ville stöda på det ena benet. Det är bara sorg och bedrövelse med hönsen tänkte jag då. En kväll plockade jag ner henne från sovpinnen och tog in henne för att undersöka benet litet närmare. Tvättade foten för att se om det eventuellt var något under foten som besvärade henne, men det verkade helt okej. Däremot var hon inte helt glad över att bli undersökt högre upp. Innan undersökningen hade jag läst på om höns och smärtstillande medel. Jag är ingen vän av att krampaktigt hålla liv i sjuka höns och än mindre av att ge dem antibiotika. Men visst vill ju även jag hellre se en frisk höna än att tvingas nacka den. Så jag gav henne litet Metacam som blivit över då Cora i somras fick sin klo opererad. Det kan jag säga, det är inte lätt att medan man har en höna i famnen försöka dosera medicinen i en minimal spruta och sen öppna näbben för att ge henne dosen. Slutligen var det fixat och jag förde henne tillbaks till hönshuset där jag förmodar att hon berättade skräckhistorier för de andra om vad hon upplevt. Följande morgon när jag kom in i hönshuset satt alla ännu på pinnarna så jag lyfte ner Marjatta. Antingen hon valde att ta stegen ner eller flyga ner skulle det belasta benet. Två dagar senare var hon helt som vanligt. Inget linkande, hon gick ut och allt var frid och fröjd. Nu tror jag ju att hon säkert blivit bra utan min insats, men å andra sidan kan man inte bara passivt se på hur en höna haltar omkring.

Med friskt ben trivs Marjatta ute igen. I vintergården finns det ännu en hel del grönt att krafsa runt i.

Tvestjärtar i kupan.

 

Av en god vän fick jag nyligen en bok som heter Handledning i praktisk biskötsel skriven av J.W. Lewerén. Trots att den är tryckt 1913 verkar det mesta vara hur aktuellt som helst. En del av de goda råden kanske ändå inte är helt dagsaktuella. Som t.ex. den om tvestjärten. När jag öppnar mina kupor ser jag ibland tvestjärtar som hastigt slinker iväg. Nu vet jag hur de skall bekämpas. Man lägger gamla utslitna skor vid kuporna! Dit in kryper tvestjärtarna på natten och så kan man enkelt göra sig av med dem. Om skorna lockar för att de utgör ett mörkt gömsle eller om den goda doften av välanvända skor utgör en lockelse framgick inte.

Om röveri under våren ger Lewerén följande råd: För att afhålla ens egna bin från att under de första flygdagarna om våren ofreda hvarandra, gifver man dem på ett soligt ställe, 40 à 50 meter framför biståndet, hvete- eller ärtmjöl. Detta tömmes i ett par tomma kakors celler och några celler fyllas med honungs- eller sockervatten, som ditlockar bina. Sen är det meningen att bina skall före hem mjölet. Eftersom de hålls strängt sysselsatta med det glömmer de bort röveriet.

Tydligen har jag inte heller varit riktigt på alerten när det gäller reningsflykten som hos oss ofta infaller i februari. På frusen snö lär bina inte stelna, vilket de alltså gör på nyfallen. Därför skall marken framför kupan beströs med hackelse, torvströ eller gamla mattor. Jag tycker nog att mina bin stelnat också på frusen snö, men vem vet kanske mattor gör susen.

Det här året var litet knepigt för bina. Först var det kallt i maj och samhällena kom trögt igång. Sen blev det väldigt varmt i juni och i juli var draget ganska magert. På en del ställen har man fått en normal skörd, medan den på andra varit helt usel. Vi fick hälften av vad vi fick i fjol. Uppenbarligen har pollinerarna ändå gjort sitt för det har funnits otroliga mängder blåbär, 11-åringen plockade 30 liter. Också hallon har det funnits mycket av. Däremot är det litet sämre ställt med lingonskörden, men det tror jag mera beror på kalhygge av ”mina” lingonmarker. Inte bara lingonen strök med nedtrampade av stora skogsmaskiner utan framför allt mina fina kantarellställen.