Köksflit.

Den här veckan har varit ovanligt stressig med husliga göromål och honungsslungning (mera om det senare). Med bästa vilja i världen kan man inte beskylla mig för att vara ovanlig huslig, men nu har jag fått ett ryck. Först gjorde jag örtsalt med libbsticka. Libbstickan ger en smak av kött och det här saltet skall kunna kompensera buljongtärningar. Jag tänker mig att örtsaltet som jag gjort själv av egen libbsticka är bra mycket naturligare än industriellt tillverkad buljong så det känns helt bra.

Sedan gjorde jag ketchup på krusbär som jag tyckte blev riktigt god. Vi har i år ovanligt mycket krusbär, men jag vet inte riktigt vad jag skall göra av dem. Kräm kan man koka, men vad annat. De är dessutom ovanligt tråkiga att plocka. Medan jag försiktigt plockade en liter krusbär och fick en hel del stick av taggarna stod hundarna bredvid och plockade oändligt försiktigt bär från de nedre grenarna. De älskar krusbär och det verkar inte alls som om taggarna skulle störa dem.

Ketchupen gjorde jag enligt följande recept från Kodin Kuvalehti:

1 liter krusbär kokas på svag värme utan lock i 1 ½ timme tillsammans med 1 lök, 1 ½ dl äppelvinäger, 1 msk salt, 3 dl farinsocker, 2 hela nejlikor, 1 msk gula senapsfrön, en gnutta svartpeppar och ½ - 1 dl vatten.

Vid behov kan man tillsätta vatten efter en timmes kokande.

Mosa det hela och passera genom en sil. Smaka av och burka ketchupen på rena, heta burkar.

Framgången med ketchupen fick mig att kasta mig över följande utmaning, nämligen honungssalva för torr hud. Det här receptet gavs i TV-programmet Strömsö där det knepas och knåpas med det mesta.

67 gr bivax (förstås gärna egen produktion) ställs i vattenbad och får smälta. När vaxet smält häller man i 3 dl ekologisk kallpressad rypsolja och låter det smälta igen. Därefter skall bunken lyftas ur vattenbadet och enligt receptet skall man röra, röra med visp. Jag vispade som besatt i omkring ½ timme. Ingenting hände, d.v.s. det stelnade inte som det enligt receptet skulle göra. Stelnar gör det ju förr eller senare så jag rörde i 2 msk honung innan det börjat stelna. Sedan skulle man röra ytterligare tills salvan skulle bli ogenomskinlig men fortfarande mjuk. Så långt kom jag aldrig. Nu har jag en gul salva som eventuellt inte doftar helt gott, det är nog oljan som luktar, men som säkert är fullt användbar för att smörja t.ex. gamla förhårdnade fötter.

Varför växer inte rödbetorna?

Den här kalla och regniga sommaren verkar det som om bara ogräset har vuxit med full kraft. Jag vet inte vad som är fel men för andra året å rad har rödbetorna blivit usla. Jag tycker ju att jorden vi har är ganska bra, men, men. I fjol ruttnade antagligen fröna bort på grund av den kalla försommaren och i år har de nog grott, litet här och där, men inte har det blivit de röda fina knallar jag drömt om. Bara i odlingslådorna har de vuxit något så när. Odlingslådor är ju praktiskt och behändigt, men det går åt väldigt mycket mull för att fylla dem och det blir i längden både kostsamt och arbetsdrygt. Så rödbetor är någonting jag inte skall odla i större skala.

I odlingslådorna har morötterna vuxit någorlunda, men på friland har enbart blasten vuxit och skjutit upp i oanade höjder. Inte heller zucchinin verkar ha trivas och i växthuset är vi flera veckor efter normal tidtabell. Gurkorna växer nu äntligen så snabbt att man nästan kan se det. Tomaterna har först under den senaste veckan börjat mogna. Alla har de ropat efter mera sol och värme.

Det enda som verkligen blev bra är löken. Den är skördad och hänger på tork. Hur gott och nyttigt det än är med lök skulle jag ju gärna vilja lyckas med också annat.

I våras skaffade vi ett rödvinbärsträd, ja egentligen är det en uppstammad buske. Det ser ganska dekorativt ut och har också gett stora och söta bär.

I skogen har blåbärsskörden blivit just så bra som utlovat. 6-åringen med familj har plockat 25 liter bär och sålt omkring hälften. Det sparas för en resa till Kolmården. Ett fantastiskt hallonår har det också varit. Det är länge sedan jag plockat så här mycket. Både magar och frys har fyllts.

Galen i humlor.

Den här märkliga sommaren då det i veckor vara kallt och regnigt har ju varit som gjord för att kura inne och läsa. Just nu när värmen äntligen kommit läser jag en bok av Dave Goulson, professor i biologi vid University of Sussex, som heter A Sting in the Tale. My Adventures with Bumblebees (2013). Den finns också i svensk översättning – Galen i humlor. Det kan ju tyckas att en hel bok om humlor inte skulle vara så intressant, men det är den faktiskt.

Så professor han är skriver han medryckande och hela tiden med en glimt i ögat. Redan som barn var Goulson väldigt naturintresserad och lärde sig till och med på egen hand att stoppa upp djur, fast de kanske ibland såg litet sneda och vinda ut. Hans föräldrar måste ha varit mycket toleranta för han förvarade i sitt rum både skelett och de uppstoppade djuren, som säkert luktade en del.

När man läser boken inser man hur viktiga också de minsta insekterna är för vår fortlevnad här på jorden. Och också hur skör balansen i naturen kan vara och hur lätt den kan rubbas om man inför nya arter. Jag visste t.ex. inte att man i slutet av 1800-talet i Australien grundade en förening för införande av djur och växter från good old England, Acclimatisation Society. Föreningens mål var att införa så många icke inhemska arter av djur och växter som möjligt, d.v.s. man ville skapa en miljö som påminde om de brittiska öarna. Det delades till och med ut pris till dem som varit mest framgångsrika i sin import från England. Så kom en växt som idag allmänt kallas Patterson’s curse (efter Jane Patterson som på 1880-talet i god tro introducerade blomman i sin trädgård), den har också ett vackrare namn Salvation Jane. På svenska heter den Blå snokört. Växten sprider sig lätt och kan konkurrera ut spannmål och grödor. Den är dessutom giftig, speciellt för hästar, men ger en god honung. Idag räknar man med att bönderna i Australien lägger ner 30 miljoner $ per år i sina försök att bekämpa denna förbannelse, precis som vi, men i mycket mindre skala, förutsätts bekämpa lupiner och jätteflokan.

Inte heller visste jag att det inte finns humlor i Australien. Där tvingas tomatodlarna pollinera sina tomater för hand. Jag blir alldeles matt när jag tänker på att man i stora växthus med en liten pensel skall vidröra varenda blomma. Humlor infördes, eller följde med någon båt, från New Zealand (dit de hämtats på 1870-talet från England) till Tasmanien i början av 1990-talet. Nu har de australiska tomatodlarna försökt lobba för att man skulle få importera humlor även till Australien. Hittills har myndigheterna sagt nej. Om man inför humlor kan det hända att de börjar pollinera, inte bara tomater utan också andra växter som hittills blivit dåligt pollinerade. Så har det gått på Tasmanien där en gul lupin raskt spritt sig sedan humlorna dök upp.

I flera veckor har vi kunnat följa med ett intensivt surrande i vår timjan. Den har besökts av massor av humlor.

Liksom alla pollinerare har humlorna en central plats i vårt ekosystem. Vi borde värna om dem genom att odla mycket olika slags blommor. De trivs bra och förökar sig också bättre i trädgårdar än i skogen. Extra bra trivs det om det finns kalla komposthögar där de kan bo, eller stenar som de kan gräva ner sig under.

Varför finns det inga ormar i paradiset?

Den här eländiga sommaren har barometern stadigt stått på ostadigt väder och rätt har den haft. Det har varit ständiga regn och kyligt. Det här har lett till att vi sett ovanligt få ormar. På vårt sommarviste har vi sedan urminnestider haft en snok som bott under verandan, en som bott i den gamla ladugården och en som vistats i stranden under bryggan. De har naturligtvis ynglat av sig och det har varit vardagsmat att få syn på en snok. Från min barndom kommer jag ihåg hur man kunde hitta snokägg i den gamla gödselstacken bakom ladugården. Var de lägger ägg idag vet jag inte.

Varma vårdagar kan verandasnoken ta sig under ytterdörren och ligga och sola på verandan när man kommer ut till landet. Vanligare är dock att den solbadar på trappan. En gång kom den in i vardagsrummet och gömde sig vid det ståhej som uppstod genom att ligga stel som en pinne tätt intill kaminen. Mamma tog helt sonika i den och bar ut den. Hon fick förresten en gång syn på en ormstjärt i gödselstacken, tog tag i den och drog ut den för att se vem det var.

Snoken är lätt att känna igen på de gula fläckarna i nacken.

De enda ormar vi idag ser dagligen är två kopparormar, som ju inte alls är ormar, som ligger överst i vårt kompostkärl och surmulet ringlar undan när man lyfter på locket.

Till det mera spännande hör att hitta ormskinn. I fjol låg ett långt sådant i växthuset. Men i år har vi bara några få iakttagelser av snokar. Det samma gäller ödlor, som det brukar finnas rikligt av. De ligger väl som alla andra hemma och trycker.

En huggorm har jag dödat (jag tycker man får döda dem på egen tomt). Barnen hade en av dessa sällsynta vackra dagar varit nere i stranden och lekt. Jag kom dit strax efter tillsammans med hundarna. Melissa snusade litet runt och studsade plötsligt tillbaka. Cora som alltid är nyfiken gick till samma ställe och uppförde sig på samma sätt. Då måste jag ju se efter vad de reagerade på och där låg en huggorm skönt hopslingrad. Tursamt nog fanns det en spade i närheten och dess saga var all.

Jag läste förresten i Zoologi för lärdomsskolor från 1951 att man vid huggormsbett för att förhindra att giftet skall sprida sig i kroppen skall binda om den bitna lemmen ett stycke ovanför bettet. Därefter skall man placera den sjuke i säng och ge patienten starkt kaffe eller te och något alkohol. Jag misstänker att tilltron till kaffets läkande effekt har minskat och tycker det är bäst att man uppsöker läkare.

Träningskurs med Tineke.

Under veckoslutet deltog jag med Cora i en träningskurs som leddes av Tineke Antonisse från Holland. Hon har lång erfarenhet av uppfödning och framförallt träning av retrievers runt om i Europa. Trots att vi gick igenom en massa som redan var bekant för mig från tidigare var det väldigt nyttigt att få en järndos av grundläggande träning som linjetagning, markeringar och framför allt stadga. Det senare tränade vi genom att förarna med sina hundar i bredd gick framåt över en äng. Tineke hade till sin hjälp en väninna från Österrike, Karin vars uppgift under skolningen var att kasta dummies åt hundarna. Så medan vi sakta gick framåt med hundarna gående fot vi vår sida var Karin i beredskap långt framför oss. När Karin gjorde ett ljud och därefter kastade en dummy stannade vi och då skulle hundarna sätta sig vid vår sida. Medan detta upprepades, d.v.s. ljud, kast, stanna, hade vi olika slag av övningar där hunden satt och vi ställde oss framför hunden varefter vi återvände till vår plats, alternativt gick vi runt hunden, eller också vände hela ekipaget 180 grader om bort från kastet. Meningen var alltså att hunden skulle ignorera kastet eftersom föraren så ville.

Tineke med Karin i bakgrunden.

Linjetagning övar Tineke alltid med hjälp av vita käppar. Hunden lär sig att en vit käpp betyder att där finns något och börjar fokusera framåt. Småningom när man kommit längre i träningen snedställs käppen bort från ekipaget så att hunden först efter att ha löpt framåt en bit får syn på käppen och därmed målet. Också dirigeringar till höger och vänster sker med hjälp av käppar.

Den första träningsdagen var Cora ganska så ute i det blå. Markeringar som hon alltid klarat av med glans gick helt åt pipan. Det är tydligen inte så lätt att ställa om sig från mor till jakthund. Den andra dagen hade hon redan vaknat upp och då gick det betydligt bättre.

Apropå moderskapet så fick Cora på kursen träffa en av sina valpar, Peggy. Det var nästan rörande att se Coras reaktion när hon fick syn på valpen. Hon tittade och tittade en gång till och började sedan gnälla och ville uppenbart fram till valpen och det är inte ett vanligt beteende för henne när hon får syn på en hund. När hon sen fick komma fram till valpen snusade hon henne i baken, under magen, i öronen och konstaterade att det verkligen var hennes valp. Också Peggy verkade glad över att träffa sin mamma och krumbuktade för henne så närapå slog knut på sin lilla kropp. I ett skede stod Peggy på bakbenen och slickade Cora i mungiporna och Cora såg helt nöjd ut över en sådan tillbedjan. Tyvärr blev bilderna jag tog på dem i arla morgonstund inte bra, det slog imma på linsen hur jag än försökte putsa den.

Örtagården.

För några år sedan tröttnade jag på ett ganska vildvuxet buskage av spireor. Området låg i en liten solbelyst slänt upp mot vägen och jag tyckte det kunde passa utmärkt som örtagård. Sagt och gjort, buskarnas grävdes bort och en duk som skulle hålla ogräset borta lades som grund innan vi fyllde på med grus, sand och mull. Jag hade en tanke om att bygga örtagården i en klassisk cirkel, men i praktiken blev det ändå inte riktigt så. Örter lär nämligen trivas med att växa i cirkel och många biodynamiker odlar just på det sättet.

Den första tiden såg odlingen ganska ynklig ut.

Först hade jag en blå kruka som centrum i odlingen, men sedan kom vi på att flytta dit en gammal kvarnsten som vi lade i mitten och som gav örtagården ett slags rytm och centrum, dessutom finns det stenar att stiga på när man skall rensa. Matta eller inte, ogräs kommer det ändå. Dessutom fick vi av en vänlig (?) själ mynta och det sprider sig ju helt ohämmat. Nu har vi lyckats rensa bort det mesta och satt en planta att växa i ett djupt rör, men ändå tycker jag att det sticker upp mynta här och där. Citronmelissen har också en tendens att breda ut sig. Det var en nyhet för mig när jag läste i Anna Bergenströms bok Annas örtagård att Melissa kommer från grekiskans ord för bi och att örten även kallas bisuga. Anna berättar vidare att man kan gnugga in nya bikupor med citronmeliss för att få bisvärmar att stanna kvar och trivas. Det är kanske något jag borde prova på

.

Gräslök är ett måste i en örtagård. Jag låter det ofta blomma, fast stråna då blir grova och hårda, för att blomman är så vacker. Vår gräslök har sällskap av piplök och kinesisk gräslök som blommar med fina vita blommor. Det som däremot inte trivts är persiljan. Bara det första året växte den riktigt fint, men därefter har plantorna varit bleka och usla. Dem måste jag kanske flytta till det vanliga trädgårdslandet.

Salvia hör inte direkt till mina favoriter i matlagningen. Men vi har ändå av den i örtagården. Vanligen brukar den inte blomma i Finland. Vi blev därför ganska förvånade när vi i juni märkte att vår salvia, som vuxit enormt plötsligt hade knoppar. Sedan gick det flera veckor innan knopparna slog ut. Jag hade redan gett upp hoppet och tänkte att kanske det som jag trodde var knoppar egentligen var blommor. Men efter trägen väntan slog de ljusröda knopparna ut och blommorna visade sig vara blå.

I fjol såg salvian ut så här, men nu har den verkligen skjutit fart.

Till vår oförställda häpnad fick salvian i år knoppar.

De ljusröda salviaknopparna visade sig vara blå när de slog ut.

Vi tyckte, medan vi grävde, att området var litet väl tilltaget, men idag när frodigheten brett ut sig är det inte alls så stort. Den största fröjden med örtagården är utan vidare att strax utanför köksdörren ha tillgång till färska örter. Längst ut växer det lavendel som doftar underbart när man då man passerar den rör vid den. Tillsammans med lavendeln växer isop som har underbara blå blommor också de högt uppskattade av en mängd insekter. Vi brukar soliga dagar ha en massa surrande insekter i örtagården, trots bina, kanske mest humlor.

Chilihunters Cap kull

Jag har under några dagar igen skött Coras valpar. Hon blev otroligt glad när jag kom. Mycket gladare än senast. Man märker att valparna inte mera är hennes högsta prioritet. Enligt Kennelklubbens nya bestämmelser måste tiken vara sju veckor tillsammans med valparna så vi får vänta ännu en dryg vecka innan Cora äntligen kommer hem.

Chilihunters kullar brukar ha en del av hannens namn som förled. Den här kullens pappa heter ju Waterfowlers Captain så det verkade logiskt att kullen blir Chilihunters Cap-kull. De övriga namnen är olika oljeväxter. Tikarna heter Cap Brassica, Cap Zea och Cap Camelina. Hannarnas namn blev Cap Linum, Cap Cocos, Cap Olea, Cap Elaeis. Coras kull är döpt efter olika chilisorter och mormor efter örter. Temat med växter fortsätter alltså.

Den här synen mötte mig när jag kom in. Nyfikna valpar som hängde över valplådans kant. Nu har vi höjt kanten så att de inte kanta sig över.

Jag måste erkänna att de gula tikarna är min absoluta favoriter. De visar goda takter, vilket hela kullen gör, och är ganska temperamentsfulla.

Cora är numera föga intresserad av att dia. Ännu mera avog blev hon efter att en valp drog upp ett ca 2 centimeter långt sår nära en bröstvårta. Antagligen hängde valpen kvar när hon steg upp och sen träffade hörntanden henne när valpen tvingades släppa. Såret såg lätt infekterat ut så det blev veterinärbesök och en antibiotikakur. Valparna äter mest fast föda så det spelar ingen roll att Cora får medicin. När man kommer med valparnas skålar blir det en otrolig aktivitet i lådan. I ett nafs har de sedan ätit färdigt.

Också om Cora råkade ut för det lilla missödet med såret verkar hon annars vara i god form. Hon har inte tappat i vikt. Innan hon parades vägde hon knappt 23 kg och nu är hon uppe i 25 kg. Vanligen äter hon 6 dl om dagen fördelat på två mål. Nu får hon 20 dl (!). Den här veckan har Tobina börjat skära ner på mängden och låter henne småningom gå över till sin vanliga mat efter att ha ätit valpfoder. Mycket mat har det krävts för att mjölkproduktionen skall hållas på lämplig nivå.

Vikten är alltså bra, men som många tikar som fött och diat tappar hon nu päls som aldrig förr. Ställvis ser hon helt skallig ut. Jag ser fram emot att huset kommer att översvämmas av svart hår när hon kommer hem.