Nu är det jul igen...

Nåja, julen har ju kommit och gott, men julhelgen är lång - åtminstone i hönshuset. Efter en otroligt varm höst har kölden slagit till och de senaste morgnarna har det varit -10 grader. Hönorna får alltså lov att hålla sig inne och där har de omkring +10 grader. Den räv som häromdagen strök runt på gården fick alltså tji, hönorna var tryggt inom lås och bom.

Många pyntar till jul hela hönshuset med ljusslingor och annat roligt. Våra höns fick nöja sig med en kärve, men den väckte också stort behag. Nu är den redan ganska så uttjänt. Jag upptäckte förresten till min överraskning att ekorren är den flitigaste gästen i den kärve har vi har satt upp för småfåglarna.

Med spänt intresse följer jag med hur hönsen väljer var de skall värpa. De hade ju alla följt Albertinas exempel och börjat värpa i en relativt stor gul plastlåda som står helt öppet vid väggen. Så en dag hade de tre alhona valt att värpa bakom en grep som står lutad mot vid ytterdörren (används endast på våren då ströbädden kastas ut). Där hade de boat åt sig ett trevligt rede i höet. Ganska kallt är där ändå, för trots isolering kommer det in kyla vid dörren. Albertina och Cleopatra har hittills inte brytt sig om att klämma sig in där, det är nämligen ganska trångt att komma in bakom grepen. I stället visade Cleopatra intresse för det rede som står mest i skymundan och som också har ett tak, det skymtar till höger på bilden. Det är helt enkelt en låda som jag har ställt på kant. Det redet använde alhona till en början tills de insåg att Albertina värpte i den gula lådan. Jag trodde att Albertina skulle vara allt för stor för det redet men nu har hon även hon börjat använda det och alhona har följt efter. Att alla nu värper i den skummaste vrån får mig att börja hoppas att någons ruvinstinkter småningom skall vakna. För nog skulle det vara besynnerligt om ingen av alhona är beredd att ruva när man på nätet kan läsa hur folk klagar över att deras lantrashönor och just av alho-stammen inte just gör annat än ruvar och det till på köpet året om. Så nu när dagarna börjar bli längre håller jag tummarna att någon skall lägga sig platt på äggen.

Upp till kamp mot lupinerna!

Även om det låtsas vara vinter, i går hade vi drygt 11 grader, kan man planera den kommande odlingssäsongen som även kan inbegripa bekämpande av ogräs. Jag känner mig fylld av lust att gå ut i kamp mot lupinerna. I åratal har man kunnat läsa i tidningarna om hur så kallade invasiva arter skall bort. Här senast utropades ett krig mot bl.a. jätteflokan. En växt som jag faktiskt tror att jag aldrig har sett. Också lupinerna hör till dem som man skall bekämpa, men några goda råd hur det skall gå till har jag inte sett. Vi har en äng/fårhage där det på våren blommar rikligt av narcisser i gult och vitt. Det ser mycket vackert ut och nog måste man ju också anse det vackert när lupinerna står i full blom kring midsommar, speciellt om man har också lupiner som blommar i vitt och i olika schatteringar av rött. Vägrenarnas blålila blommor är mera enformigt tråkiga.

Visst kan lupinerna vara vackra, men ett odrägligt ogräs är det.

Problemet med lupinerna är ju att de kväver allt annat i omgivningen och jag har tyckt mig konstatera att i deras fotspår kommer nässlorna, stärkta av det kväve lupinerna drar ner i sitt rotsystem. Jag har försökt allt för att bli av med de eländiga lupinerna. Jag har dragit upp dem med rötterna, klippt dem senast när de blommar, låtit fåren beta dem innan de kommit så långt att de bildat knoppar – allt. Men lika glatt sticker de upp år efter år och det trots att det som dragits upp eller klippts ner förs bort till annan plats. Inte bara jag, utan hela klanen från minsta knytt till äldsta mormor, har kommenderats ut för att bekämpa blommorna.

Nu har jag ändå läst om ett nytt försök som skall göras i Mäntsälä. Lupiner trivs av hävd i sur jord och vantrivs om Ph-värdet stiger och marken blir basisk. Man försöker nu höja jorden Ph-värde genom att strö ut träaska. I artikeln i Helsingin Sanomat framgår det som jag redan insett att man inte har kommit på ett effektivt sätt att bekämpa lupinerna då det är förbjudet att använda gift. Också Jere Nieminen från naturskyddsföreningen Villi vyöhyke (Vild zon) konstaterar att det är arbetsdrygt att slå eller dra upp lupinerna och att de dessutom tenderar att återkomma. Om försöket med aska visar sig lyckat, vilket kommer att framgå först om några år, löser man också ett annat problem nämligen vad man skall göra med de stora mängder aska som uppstår vid biokraftverk. Hittills har askan först till problemavfallsanläggningar.

Jag har i allmänhet strött ut askan runt bärbuskarna eller direkt på gräsmattan, men nu skall den omsorgsfullt samlas in för att sedan spridas framför allt där lupinerna växer. Eftersom jag tills dags dato kämpat på i flera år skall jag väl också orka vänta på resultat ett par tre år till. 

Ruggningen är över.

När jag kommer med maten till hönshuset på morgonen sitter hönsen ännu uppe på pinnarna. Tuppen är den första som hoppar ned och sen trippar han alldeles uppburrad runt nedanför hönorna och uppmanar dem ivrigt att hoppa ner. Det är uppenbart att han är väldigt hormonstinn så här tidigt på dagen. Den som vågar komma ner blir dock utsatt för en vild jakt. Det vill säga jakten uppstår för att hönorna inte snällt finner sig i hans uppvaktning. Alho-hönorna som är lätta flyger ledigt runt i hela hönshuset och de två andra räddar sig tillbaks upp på pinnarna. Efter en stund tycks hormonnivån sjunka varefter Elrond lugnar sig och alla kan äta i godan ro. Eftersom alla flyr undan har jag ändå funderat över om han alls lyckas bestiga dem. Han är också stor i förhållande till alho-hönorna så jag har allt mer börjat fundera på att byta ut honom. Litet synd är det för han har annars varit en trevlig personlighet.

Igår morse uppvaktade tuppen också Cleopatra som han inte har brytt sig om på flera månader. Jag tänkte då att det kanske är ett tecken på att hon börjar vara färdig att efter ruggningen igen inleda värpandet. Och verkligen, tuppen känner sina Pappenheimare, på eftermiddagen hade alla fem hönor värpt. Cleopatras värppaus kändes oändlig de facto var den ca 2,5 månader för hon värpte senast i månadsskiftet september-oktober.

Alla fem hönor har värpt i samma rede.

Till en början värpte alhona i ett litet takförsett rede jag ställt i ett mera undanskymt hörn. Efter att Albertina återupptagit sitt värpande i en stor plastlåda (en sådan affärerna förvara mjölktetror i) har de andra tagit efter henne och alla lägger nu sina ägg så att säga i samma korg.

Ruggningen är över också för Cleopatras del.

I och med att mörkret sänkt sig där ute och solen vissa dagar helt lyser (J) med sin frånvaro är hönorna beroende av konstgjort ljus. Det här har lett till att de är mycket senare på kvällarna. Vi har inga finesser som en timer i hönshuset utan jag går varje morgon för att tända och varje kväll för att släcka. När lampan släcks blir det kolmörkt och om hönorna inte då sitter på pinnarna hittar de inte upp utan tvingas sova på golvet. Det är knappast någon katastrof, men bättre är det ju om de hinner flyga upp. Tuppen är alltid först ”i säng” och väntar sedan otåligt på att madammerna skall följa hans exempel. Nu släcker jag först strax före kl. 21, men vi går ju snart mot ljusare tider och då skall också deras naturliga rytm infinna sig.

Jakttrofé.

Nog är det en högst märkvärdig "vinter" vi har. Idag har vi haft +7 grader och trots att det har blåst har vindarna känts milda. Jaktsäsongen på klövdjur är i full gång och det får mig att tänka på hjorten Melissa hittade förra säsongen. Det var en bock som troligen en lo tagit livet av. Melissa är alltid mäkta stolt när hon gör dylika fynd. Vi kunde bärga huvudet med de fina hornen och hängde upp det i en gran i väntan på bättre tider.

Efter flera månader i ett träd var huvudet ganska så förtorkat, modell Parma-skinka. Doften var dock en helt annan än skinkan. På sommaren var det dags att göra en riktig jakt-trofé av hjorthuvudet. För att göra det hade jag hjälp av M. som kommit körande hela vägen från Skåne.

Det gäller att kunna såga rakt för att få en jämn snittyta. Dessutom krävs det en del styrka när man sågar skallen mitt itu.

Den gamla bastugrytan som vi besorgat från ett rivningshus kommer väl till pass när man skall koka hjorthuvuden.

Småningom börjar köttet lossna från skelettet och diverse oläckra bitar flyter omkring. Lukten är inte heller den mest aptitliga.

Efter att huvudet kokat och putsats skall det ännu bäddas in i bomull dränkt i vätesuperoxid för att skallen skall bli helt vit. Det visade sig lättare sagt än gjort att få tag på tillräckligt stark vätesuperoxid. Slutligen lyckades jag via diverse kontakter få en lagom skvätt för en skalle. Nu är den vit och fin och hornen renputsade. Det återstår bara att hitta en tillräckligt stor sköld för att sedan kunna sätta upp trofén på väggen.

Kan man bekämpa Mycoplasma Gallisepticum?

Hela sommaren och hösten har man bland hobbyhönsuppfödarna diskuterat hur man skall bekämpa Mycoplasma Gallisepticum som på vissa håll blivit ett verkligt problem. De första fallen av sjukdomen i Finland rapporterades våren 2015. Hittills har 37 uppfödare drabbats och även om man inte undersökt alla kontakter verkar det uppenbart att sjukdomen fått fotfäste hösten 2014 och kanske redan mycket tidigare. Då det finns närmare 6 000 registrerade småskaliga hönsuppfödare verkar det inte vara många som smittats men eftersom sjukdomen är mycket smittsamt och som jag tidigare konstaterat också förs vidare via äggen (dock ej till människor), antingen genom den smittade hönan eller genom tuppens spermier, är situationen förstås besvärlig.

Sjukdomen beskrevs första gången 1936. Den förorsakas av en seg bakterie kan överleva i –30 grader i flera år. Den sprider sig snabbt mellan individerna och förutom höns kan åtminstone även kalkoner och fasaner drabbas. Man kan behandla sjukdomen med antibiotika, men det verkar som om den drabbade lätt skulle få återfall även efter en så att säga framgångsrik behandling. Det går att hålla sin egen flock frisk bl.a. genom att vara extremt noggrann med hygienen. I längden blir det dock svårt, om man inte håller den helt isolerad från kontakt med andra flockar, då sjukdomen kan finnas i flockar som verkar symptomfria.

Uppenbarligen kan hönor i små besättningar utveckla en viss grad av motståndskraft mot sjukdomen vilket leder till att de inte direkt lider av symptom även om de kan smitta friska höns. Hittills har de stora produktionsenheterna inte drabbats och vi skall hoppas att de inte gör det heller.

Trots att bilden av Viivi är inifrån är hönorna fortfarande ute varje dag och snart är det jul! 

Idag är Mycoplasma G. en sjukdom som skall bekämpas aktivt och anmälas till myndigheterna. Nu föreslår Evira att man inte skulle ha lika stränga regler för de småskaliga uppfödarna. Dels verkar det hopplöst att kunna följa vilka vägar hönsen smittats när höns och avelsägg säljs kors och tvärs, dels räknar myndigheterna kanske med att den ekonomiska förlusten är överkomlig också om man måste slakta hela besättningen. Ännu viktigare tycks vara att myndigheterna tycker att det skulle bli allt för dyrt att kartlägga situationen, spåra hur sjukdomen sprids och sedan bekämpa den. Vad gäller försäljning av höns och avelsägg kan man ändå inte i längden tänka sig att folk som har höns som hobby bara skulle sitta och panta på det de har att sälja, eller att man skulle låta bli att utvidga sin flock. Långt ifrån alla hönor som säljs är testade för sjukdomen och köparen får väl räkna med en risktagning. Tråkigt är det hur som helst.

Av församlingen fick jag en julkalender där det för var dag står ett litet visdomsord.

Dagens var inte helt tokigt: Det goda smittar, om man går tillräckligt nära.

Chilihunters Cap-kull hade träff.

Senaste veckoslut arrangerades valpträff för Coras valpar som nu är ett halvt år gamla. Alla utom den som bor i Sverige var närvarande. Dessutom var där valparnas mormor och mormorsmor. Naturligtvis var också Cora med och valparnas pappa Kapu.

Man såg nog att det här var energiska valpar (ärftligt från mamman?) som kräver en fast hand. Alla tog i alla fall viltet som visades dem och i slutändan blir det nog bra.

Chili, den ena gula valpen.

Luka

Noa, som jag tycker till en del liknar Cora.

Timmi som skall bli mögelhund. Jag har redan sett hur hon söker otroligt fint.

Upi.

Rangordningen i hönshuset.

Höns har en förmåga att med säkerhet känna igen 25 andra individer, man kan också med viss säkerhet känna igen upp till 50 andra hönor. Bäst trivs de ändå i mindre och stabila flockar. Vi har ju nog fått lära oss att det inte är så lätt att sammanföra nya individer med en flock. Det lär vara på basis av huvudets form och utseende som hönan huvudsakligen känner igen en annan individ. Också befjädringen, kroppshållningen och färgen spelar en roll för identifieringen.

Ninni.

Jag har skrivit tidigare om rangordningen i flocken och jag har fortfarande inte blivit riktigt klok på den. Minttu har klättrat högst upp och lägst ner står Cleopatra. Samtidigt har jag sett Cleopatra picka till Ninni när hon ville trängas vid matskålen. Det här med hönornas hackordning upptäcktes så sent som på 1920-talet. Den norske sociologen och zoologen Thorleif Schjelderup-Ebbes (1894–1976) beskrev i sin doktorsavhandling Gallus domesticus in seinem tägliche Leben 1921 hur hönorna i en flock, där tillgången på föda var begränsad, hackade på varandra i ett återkommande mönster. Den som stod högst i rang fick äta först och kunde hacka på alla andra medan nummer två inte hackade på högsta hönset men alla andra o.s.v. ner till den allra sista lilla hönan som inte hackade på någon och som alltid fick äta till sist. Jag tycker ändå att mönstret inte är så entydigt hos oss. Dessutom är det inte alltid frågan om att de hackar på varandra. Albertina kan uttrycka sitt missnöje med svagt knorrande läte om Cleopatra vill äta innan Albertina fått sitt. Litet på samma sätt som Melissa kan morra helt svagt om hon inte är intresserad av Coras, ibland burdusa, propå om att leka.

Minttu, högsta hönset.

Tuppen har hela tiden varit en ovanligt lustig prick. Häromdagen fick jag igen ett bevis på hans konstiga idéer. När H. kom in i hönshuset låg en Alho-höna i ett rede och värpte medan tuppen låg i ett annat rede! Han lär ha sett generad ut. Tuppar lär kunna delta i ruvandet genom att lägga sig på äggen när hönan lämnar redet för att äta. Det finns till och med tuppar som tagit sig för att ruva, men mer än några dagar tror jag inte de har orkat. Jag vet inte om tuppen inspirerade Albertina men när jag den 9 november kom för att ta äggen hade hon helt lämpligt lagt ett ägg efter över två månads paus.

Cleopatra och Albertina har nu bestämt sig för att sova inne i den avbalkning vi har för eventuella nykomlingar. Där bodde Viivi, Minttu och Ninni innan de förenades med de gamla hönorna. En fördel är att de nu kommer närmare batteriet vi har som värmekälla, men de fryser knappast annars heller för den senaste veckan har vi haft tämligen varma nätter. Den största fördelen är säkert att de slipper sitta ett pinnsteg nedanför tuppen och de andra hönorna. Genom att sova på sitt eget ställe blir den sociala hierarkin, ur deras synvinkel, litet uppluckrad.

Apropå att sova så är tuppen väldigt kvällssömnig. Senaste år släkte jag hos hönorna ca 19.30 och då fick man passa på att alla verkligen var uppe på pinnarna. Om man släcker innan dess och det blir kolmörkt tar sig hönorna inte upp på pinnarna. Nu tycks tuppen ha bestämt sig för att följa solen så han sitter ofta uppe på pinnen redan 16-tiden och klagar över att hönorna ännu vill uggla uppe. Klockan 17 har jag i allmänhet släkt deras lampa och ofta har de inte kommit ner på golvet när jag ca ½ 8 kommer för att tända och ge dem morgonmål.