Fasornas natt.

Så är det dags för nyårsafton, en kväll som för många hundar som kan vara en enda lång utdragen pina. Melissa har allt sedan den första valpsommaren varit rädd för åska och raketer. Det är följden av en traumatisk upplevelse av en åskknall som oväntat brakade loss över henne när hon följde med pojkarnas fotbollsspel på gräsmattan. Också maskinpistolsknatter är skrämmande (vi bor så att militären periodvis har manövrar i närheten). Sprängbuller får henne att spänt lystra. Däremot har hon aldrig på jaktprov eller jakter reagerat på hagelgevär, annat än i positiv anda.

Rädslan för åska har bara förvärrats med åren. Nu kan hon på sommaren börja darra bara det blåser upp och börjar regna. Det har hänt att jag kommit hem från jobbet och insett att här har det åskat för Melissa är en enda snörvlande, grymtande, snoende liten varelse. Cora bryr sig däremot inte alls om de här ljuden.

Melissa sommaren 2007.

Vi har prövat det mesta, bl.a. spelat skivor med de skrämmande ljuden. Melissa är ju inte dum, hon skiljer mycket väl på skivans ljud och det verkliga, hur högt man än låter skivan dåna på. Dessutom påverkar förmodligen åskan henne också genom förändringar i lufttryck och ljus. Under sommaren har vi prövat att ha en dosa i väggen som sprider feromoner, det har eventuellt gjort henne litet lugnare. Dessutom har vi prövat med homeopatiska medel. Det gör att hon somnar snabbt, men inte har det helt hjälpt mot darrningarna och dreglandet. Förutom i somras när jag gav ett piller mitt under morgonåskan. Ingenting hände, vilket inte var så konstigt för pillren skall ges innan det hela bryter ut. Till min stora överraskning var Melissa lugn som en filbytta när åskan återkom på kvällen, vilket aldrig har hänt. Kan pillret ändå ha haft en inverkan?

Nu stundar då årets höjdpunkt då man skjuter raketer hej vilt. Eftersom Finland fyller 100 år kan vi säkert se fram emot en väldigt smällande. När vi tidigare bodde inne i staden var det under nyåret en pina att gå ut med Melissa för man visste aldrig när och var det skulle smälla. Somliga busfrön roade sig med smällare redan dagen innan. Det här har blivit bättre sedan vi flyttade ut på landet, men också här skjuter många raketer. Vi kurar bakom fördragna gardiner och med musik på.

Trots detta tillönskas alla ett GOTT NYTT ÅR.

God Jul 2016

Julen står och väntar bakom dörren. Om man är helt tyst kan man höra den tissla där ute. Det kan ju också vara regn för snön lyser med sin frånvaro och det är beckmörkt nästan dygnet runt. MEN vi går mot ljusare tider och i går visades faktiskt ett avsnitt av Trädgårdsmåndag i TV (ja, jag vet att det var torsdag i går, men trots allt). Så vår skall det väl bli, men innan dess julafton med alla dess fröjder.

Till julen hör julbockar av alla de slag och i år har vi fått vår alldeles egna som håller vakt på farstubron. Först byggde H. ihop en stadig stomme som förhoppningsvis kan användas i flera år.

Sedan gällde det att klä den med granris. Och om jag själv får säga det så tycker jag den blev helt bra.

Till sist vill jag önska alla läsare en riktigt skön och fridfull jul!

Cora och televisionen.

Cora har alltid varit väldigt intresserad av djurprogram som kommer i TV. Med stort intresse följer hon med all världens djur. Tecknade går också fint bara det är händelserikt. Tillsammans ser vi på alla de där vackra naturprogrammen som oftast slutar med att något trevligt djur man fått följa med och fäst sig vid brutalt blir uppätet. Till favoritprogrammen hör ändå ett om en tik som får valpar. Det har vi faktiskt råkat se flera gånger och varje gång sitter hon helt fascinerad framför TV:n.

Jag har inte tidigare haft en hund som varit så fascinerad av TV. Ledigt sitter Cora, eller ligger i min famn, och följer koncentrerat med ända upp till 10-15 minuter. Byts bilden till någon tråkig människa slappnar hon av, men dyker det igen upp ett djur är hon fullt koncentrerad. Melissa bryr sig ytterst sällan om TV-program och då är det snarast något ljud som fångar hennes uppmärksamhet.

Härom veckan blev jag ganska förvånad när Cora bänkade sig framför TV:n för att koncentrerat följa med riksdagens frågetimme. Visserligen är hon en klok hund, men att så intressera sig för politik verkade litet konstigt. Bilden är inte heller speciellt sprittande, ett mötesutrymme, folk som ibland stiger upp och talar och ministrar på rad (i den mån de är närvarande). Vad kunde det vara som fångat hennes intresse? Plötsligt insåg jag att hon tittade på kvinnan i nedre hörnet som tolkade talet till teckenspråk. Våra hundar är ju tränade i att lyda också handtecken och nu funderade nog Cora på vad människan egentligen ville, skall jag springa till höger eller till vänster?

Snövit har flyttat.

Under höstens lopp har jag med oro sett hur utbudet på dvärgkochin har dumpat marknaden. Det har gått så långt att folk till och med varit beredda att ge bort sina hönor. Därför har jag varit ganska nöjd över att jag själv lyckades sälja tre av kycklingarna till ett helt rimligt pris. När jag så för en knapp vecka sedan fick kontakt med ytterligare en köpare var jag genast beredd att sälja ännu en kyckling. Jag ser nämligen framför mig en vår med ivrigt ruvande hönor och hur vi helt översvämmas av små kycklingar. Det visade sig sedan att köparen egentligen ville ha två och då beslöt jag, att förutom Orvokki, också sälja Snövit. Vi har ju Gunnar som tupp och Snövit är hans mamma så kanske det kan vara klokt att litet minska på inaveln.

När jag har sålt av mina djur brukar jag be om att få en rapport om hur det går för dem på det nya stället, tre av fyra köpare har uppfyllt min önskan. De två kycklingar jag sålde tidigare i höst fick mycket beröm för sitt trevliga och nyfikna sätt. Den senaste köparen berättade att hon har värphöns i en avdelning och dvärgkochin tillsammans med Alho-lantrasen i en annan. Tydligen finns det ett litet hål mellan avdelningarna och där hade Snövit trängt sig genom in till värphönsen. Där låg hon sedan och värpte i all sköns ro. Värphöns är inte alltid så vänliga mot nykomlingar, men det hade tydligen Snövit struntat i. Nu lär hon få välja fritt på vilken sida hon vill vara.

Här är ännu största delen kvar.

Jag var litet avundsjuk för att Snövit värpt på det nya stället. Vi har nämligen inte sett till ett enda ägg sen den 14 oktober. Alla har ruggat så det stått härliga till. Men samma dag jag fick veta att Snövit värpt lade också Margareta ett ägg och nu har även de stora hönorna kommit igång så julen är räddad. Om man nu vill ha just ägg till julen.

Det går långsamt framåt.

Det är verkligen inte ett snabbygge då man murar på vintern. Det tar tid för murbruket att torka och om jag förstått det rätt blir tegelstenarna också fuktiga när de står ute i ur och skur.Den första stumpen av orangeriet är nu färdig. På den kommer sedan en träkonstruktion med glas.

Muren blir inte helt slät utan där läggs stenar på tvären så att de sticker ut och bildar en liten hylla för t.ex. ljus eller annat trevligt.

Hönsen har varit ute en sista gång. Nu bommas alla luckor ordentligt för och vi hukar oss inför hotet om att fågelinfluensan skall nå också hit. Åland har redan drabbats och snart har vi väl de första fallen på fastlandet. Tråkigt är det för alla och speciellt för dem som har stora fågeluppfödningar.

När jag öppnar luckan för den lilla flocken störtar de ut under stort pipande. Gunnar börjar genast picka i marken och erbjuder sina damer de få godbitar som hittas så här sent på året. Men nu är det som sagt slut på det.

Till slut en bild av en dvärgvessla som idag ivrigt kilade in och ut i vår stenmur. Jag hoppas den äter möss och sorkar! Snabb var den, som en vessla, och därmed svår att fota.

Värmeelement i hönshuset.

Vintern närmare sig, eller kanske den har den kommit för att om några dagar försvinna. Vi har nämligen fått rejält med snö, men nu utlovas det +grader och regn. Hur som helst så är det dags att tänka på hur hönorna skall hållas varma över vintern. De stora har sitt på det torra, men de små som fått ett större utrymme sedan förra vintern måste också få någon annan värmekälla än en keramiklampa.

Gunnar kommer ofta emot mig när jag kommer till hönshuset. Han kollar upp om jag har något gott med mig åt honom.

I hönshus är det viktigt att elementen tål damm, för dammigt blir det hos hönsen hur man än skulle städa. Det finns ett klassificeringsprogram som heter IP där den första siffran anger hur dammsäkert ett element är och den andra siffran hur bra elementet tål vatten. För höns rekommenderar man en IP på 55, det vill säga att det är dammskyddat och spolsäkert. Hur jag än letat på olika ställen har jag inte hittat något bra tills jag på Munanetti såg att många använder emaljerade värmerör från Joonaslokki. De här elementen är egentligen avsedda för båtar, men går också bra att använda i växthus och har blivit populära i små hönshus. Det gick mycket enkelt att beställa det via nätet och leveransen var snabb. Nu har vi ett element på 135 W. Eftersom värmen stiger uppåt skall man gärna sätta det ganska lågt nere, men inte under sittpinnarna för då blir det bara lortigt. Med jämna mellanrum kan man torka av röret med en fuktig trasa för dammigt blir det ju nog. Någon risk för att hönsen skulle hoppa upp och sätta sig på det varma röret lär det inte finnas.

I bakgrunden syns dvärg kochinas nya värmelement.

Snöförhinder.

Det är kanske inte det fiffigaste att sätta igång med ett bygge i oktober, åtminstone inte på våra breddgrader. Tack och lov hann vi få golvet lagt i orangeriet innan det i veckan började snöa.

Golvet är lagt av betongstenar "Karelia antik". I hörnet syns den bassäng där vindruvsrankan skall planteras. Själva växten blir inomhus medan rötterna kan söka sig ut i frihet.

En del av bakväggen och sidoväggen är murad så man får en aning om hur det kommer att se ut när det äntligen blir färdigt. Nu blir det ändå inte mycket gjort. Väntan på våren blir desto större.

De gamla teglen snyggt travade i väntan på att bli väggar.

Snön kom tidigt och mera kommer det hela tiden.

I orangeriet skall vi ha en vedspis till både trevnad och nytta. Jag blev till och med lovad ett badkar och då kan det ju behövas en spis att värma vattnet på. Jag har inte helt klart för mig hur vattenförsörjningen skall ordnas, men onekligen låter det ganska romantiskt att ligga i badkaret under stjärnhimlen. Man måste ändå ha glasögonen på för att se stjärnorna. Fast hellre än att bada där skulle jag övernatta under stjärnhimlen och i djupaste tystnad.

Spisen, en Rosenlew Kotiliesi 30, baxades hem igår. Det är ingen liten baddare för den väger 332 kg. Jag förmodar att den håller värmen bra sedan den väl blivit uppvärmd.

Drömmen om ett orangeri.

När vi flyttade till Toivola blev vi lyckliga ägare, förutom till en ladugård och ett loft, också till ett enormt växthus. De flesta glasen hade fallit ner och i och runt växthuset låg det glas, glas och ännu mera glas. Vi har plockat och plockat och till och med tvingat gäster att plocka. De hela glasen har vi lagrat i ladugården om det så skulle vara att de någon gång skulle behövas. De sista takglasen fick jag varsamt plockade ner balanserande högst uppe på en hög stege.

Här står det gamla växthuset i all sin prakt. De kvarlämnade glasen blänker ännu. 

Det stod klart för oss att växthuset inte på länge hade varit i bruk för mitt i det växte en stor gran. När den för några år sedan fälldes rasade hela gaveln som bestod av en mur byggd av en sorts gammaldags leca-block. De är oerhört porösa och upplöses lätt i sina egna beståndsdelar. Tur var det att gaveln ramlade ihop i samband med trädfällningen och inte när någon stod i närheten av den.

När vi flyttade hit stod växte det en stor gran i växthuset och gaveln stod ännu.

Så återstod ju frågan, vad gör man med ett växthusskelett bestående av en järnstomme med takstolar av trä? Det skulle förresten visa sig att träet var helt friskt. Det tålde att fundera på. Att bara låta det stå som det var kunde vi inte tänka oss. Nu har flera år gått åt till planering och framför allt studier av Claus Dalbys böcker ”Vis mig dit drivhus” och ”Drivhusdrömmar”. Både böckerna innehåller de mest fantastiska växthus och orangerier. Det stod snart klart för oss att ett regelrätt växthus skulle det inte bli och inte heller skulle vi renovera hela det drygt 300 m² stora växthuset. Ett orangeri skulle det bli med möjlighet till odlingar i krukor, men framför allt en plats att vistas i och fly undan den ständigt vinande blåsten.

Här arbetas det med grunden.

I fjol satte så H. igång med att lägga grunden, gräva bort den gamla marken, jämna och lägga isoleringsskivor på plats och slutligen köra grus på. Till sidoväggarna behövs tegel och det har vi hittat litet överallt på tomten. När de inte räckte till tog vi ner skorstenen på den murkna bastun som står nere vid vägen.

Uppe på bastutaket i färd med att ta ner skorstenen.

Gunnar slåss för livet.

När jag kommer hem från jobbet på eftermiddagarna brukar de små hönorna ofta vara inomhus i väntan på mat. Efter att de ätit går de ännu ut en stund. Däremot brukar de stora alltid vara ute, därför blev jag något förvånad när jag idag kom hem och fann Ukko tillsammans med Minttu och Viivi uppe på pinnarna medan Albertina och Cleopatra höll till på golvet. Desto mer funderade jag ändå inte på att de var inne. Förklaringen fick jag när jag stötte på Esko, som hjälper oss med ditt och datt, på gården. Han kunde berätta att en hök tagit sig in till de stora hönornas gård. Där fanns också en hel del fjädrar, förmodligen från Minttu.

Det här hade kunnat vara de sista sorliga resterna av en höna när höken gjorde ett ovälkommet besök i hönsgården.

Esko hade hört oljud från hönsgården men till en början inte funderat desto mer över det, höns håller ibland mycket oljud när de blir upprörda över någonting. När oljudet bara ökade i styrka gick han för att se vad som var på gång. Då hade alla de stora räddat sig inomhus och höken hade krånglat sig in till de små hönorna. Det har verkligen inte varit en stor glipa mellan de två hönsgårdarna, den är nu tillbommad med nät. När Esko kom på plats fick han se Gunnar i slagsmål med höken beredd att rädda både sitt eget och hönsens liv. När Esko kom flydde höken samma väg den kommit. Hans bedömning var att Gunnar nog hade räddat livet på någon av de små hönorna. Även om det här var en liten hök, i alla fall mindre än en duvhök som lämpligt nog heter kanahaukka (hönshök) på finska, kunde den kanske ha fått med sig en av de små hönorna. Hur som helst är jag mycket stolt över Gunnar som gjorde just det han skall göra, offra sig och försvara flocken. Några men tycks han inte ha fått och hönorna följer honom i hälarna. Han är helt tydligt deras hjälte.

Gunnar - the King.

Dagen efter att Gunnar blivit ensam herre på täppan bland dvärg kochina skedde det, han hade gått från den yngsta förtryckta brodern till att bestiga tronen och bli kung. Redan på morgonen hörde jag när jag kom med maten hur han gol med kraftig stämma. Jag må vara litet partisk, men jag tycker han har en vackrare och mera klangfull röst än bröderna och pappa Gustaf, salig i åminnelse.

Under veckan som gått har Gunnar sedan sakta lärt sig vad som hör till en tupps uppgifter. Nu kuttrar han redan uppmuntrande åt hönorna när de närmar sig matskålen. Till skillnad från Ukko och de tidigare tupparna i de stora hönornas flock äter han ändå själv med god aptit. Ukko håller sig oftast, liksom sina föregångare, artigt på avstånd tills hönorna ätit färdigt.

Gunnar, som till en början hette Gullvivan, var den enda gula kycklingen. Här är han som mycket liten kyckling.

Där Bill och Bull med energi kastade sig över de skrikande hönorna för att para sig har jag inte ännu märkt att Gunnar skulle våga ta det steget. Häromdagen såg jag hur han och Margareta stod och stirrade på varandra. M. tog några steg framåt och Gunnar backade undergivet, men så har också Margareta alltid varit ett barskt fruntimmer som satt pojkarna på plats. För tillfället verkar det råda stort lugn i flocken och bra är det för nu när vi går mot kallare tider har de ett mindre område att röra sig på.

Myteri!

Gustaf har en tid igen sett hängig ut. Han har ändå ätit bra och orsaken till hans tillstånd klarnade först igår. Bill, eller om det nu är Bull, har gjort myteri! H. var inne i hönshuset och såg hur Bill, eller Bull, hoppade ner från pinnen och helt oprovocerat hackade Gustaf i huvudet. De är alltså ena riktiga gangstrar de två. Slynglar, rebeller som nu utfört det verkliga fadersmordet. Redan under sommaren klarnade det för oss att Gunnar är kronprinsen och tronpretendent. Så mycket får man böja sig för den yngre generationens önskemål. Gunnar har, tillbakadragen som han varit i flocken, inte alls visat tecken på trakta efter tronen. Men även den blygaste kronprins kan ändå bli en bra och klok kung en dag.

Jag hade ursprungligen tänkt hålla både Gustaf och Gunnar, åtminstone en tid. Däremot var det givet att grytan väntar på B&B. Nu tänkte jag om, för om Gustaf redan gett efter kommer han nog inte mera att kravla sig upp som flockledare även efter att rebellerna tagits bort. För att inte ytterligare plåga Gustaf har han fått vandra vidare till de sälla hönsmarkerna (vi vill inte ens äta honom). B&B får snart följa efter.

Kronprinsen Gunnar.

Nu blir det intressant att se vad Gunnar gör. Hittills har han inte sagt ett pip och inte alls betett sig tuppigt. Vänligt kommer han alltid emot mig när jag har ärende till hönshuset. Få se vad det blir av honom. Men kungen är död, länge leve kungen!

Övriga nyheter från djurvärlden kunde F. berätta om efter sin veckolånga vistelse på landet senaste månad. En kväll när han gick upp till sovrummet mötte han en liten snok utanför sitt rum! Genom att kasta ett par pyjamasbyxor över den fick han den infångad och kunde föra ut den. Jag blev litet betänksam när jag hörde det här – hur hade den kommit dit? Jag drog mig till minnes historier om ormar som rört sig innanför tapeter. Hade den funnits där och kommit ut genom något hål? Vi brukar nämligen ha dörren till övre våningen stängd, därför uteslöt jag möjligheten att den kommit den vägen. När F. sedan berättade att han haft korsdrag i flera timmar och därför hållit dörren öppen enades vi om att den nog först tagit sig in på verandan och sedan nyfiket sökt sig upp för trapporna. Tanken på att den skulle ha tagit sig dit någon annan väg är inte riktigt lockande. Ett tu tre hittar man en orm i sin säng. Också om jag är ganska så ormvänlig känns den tanken motbjudande.

Den här lilla gynnaren hittades uppe i övre våningen.

Bin och andra insekter.

Jag tycker om att allt emellanåt strosa runt på Akademen (Akademiska Bokhandeln). Tyvärr är den inte mera vad den varit, desto gladare blev jag när jag för någon vecka fick syn på Galen i insekter av Dave Goulson som tidigare gett ut boken Galen i humlor. Den boken läste jag på engelska, men det är nog bra mycket lättare att läsa om djur och natur på sitt modersmål. Jag måste ändå titta i min flora eller mina insektböcker för att få helt klart för mig hur en t.ex. en ängsskallra ser ut, eller för den delen de olika fjärilar han beskriver.

Nässelfjärilen är på tillbakagång. I min barndom kom de ofta in på hösten och övervintrade hängande i taket i det tomma sommarhuset. Vanligare är nu påfågelögat vars larver i år har kal ätit nässelstånden.

Det här är alltså en bok för alla vänner av natur. Med humor och kärlek till de insekter som vi kanske inte alls lägger märke till, beskriver Goulson småkrypens magiska värld. Och magisk tycks den vara med bland annat de konstigaste ritualerna för att uppnå det alla strävar efter – fortplantning. Vem visste att dansflugshanarna ger sina honor riktiga bröllopsgåvor i form av små döda insekter som omsorgsfullt virats in i silke. Tänk vilken glädje när man öppnar ett sådant paket! Hanarna ger inte sina gåvor åt vem som helst, de vill ha en så stor hona som möjligt (en fördel i naturen för hon har större möjligheter att lägga flera ägg). För att se stora ut och därmed ha en möjlighet att få gåvan har honorna utvecklat svullna ben och ser då större ut. De stackars hanarna blir alltså lurade.

Att bli lurad är ändå ingenting mot de risker de arma bönsyrsehanarna tar. Honan är betydligt större och starkare och hanen vet aldrig hur hans närmanden skall sluta. Hon kan känna sig hungrig och därför plötsligt besluta sig för att bita huvudet av hanen. Huvud eller inte, konstigt nog tycks hanen ändå kunna genomföra parningsakten. Så honan går segrande ur det hela, hon blir mätt och kan nu fortplanta sig.

Pärlemofjäril.

I slutet av boken beskriver Goulson initierat hur såväl honungsbin som humlor och andra vilda bin drabbats av de neonikotinoider som allmänt används som bekämpningsmedel inom jordbruket. Det är inte så att de genast blir förgiftade och faller döda ner, men deras nervsystem och hjärna påverkas, vilket leder till att de får svårt att hitta mat och finna vägen hem igen. När det kommer mindre mängder mat in i boet eller kupan minskar drottningen äggläggningen och småningom leder det till att samhället kollapsar. Dessutom tycks växterna ta upp bara någon procent av giftet medan 80-98% hamnade i jorden. Som växtskydd är det alltså inte alls så effektivt och Goulson visar också hur de här gifterna i åratal blir kvar i jorden.

Vad gäller den massdöd av honungsbin som drabbat USA måste man också ta i beaktande hur bisamhällen där skjutsas runt hela landet till enorma odlingar, för att i tur och ordning pollinera allt från mandelträd, äpplen, blåbär och pumpaodlingar. Förutom att det med all sannolikhet stressar samhällena att flytta runt hela tiden betyder det här också att bina äter oerhört ensidigt. Det kan ha en betydelse för deras välmående.

Honungsskörden 2016.

Detta har verkligen varit ett katastrofår. Nödår och svälten står för dörren. I alla fall får jag inga nålpengar från honungsförsäljningen. Usla 17 kilo har vi slungat. Det är ju inte bara vi som är drabbade, hela landet kommer att ha brist på inhemsk honung. Så har det också varit ett trist väder här. Solen har lyst med sin frånvaro och när t.ex. hallonen blommade då regnade det så att bina inte ville ut för att samla nektar. Till detta skall ju läggas blåsten som alltid ligger på här. De små liven har väl gjort vad de kunnat. De skall nog vara mycket tacksamma för att vi nu försett varje kupa med en rejäl sats sockervatten (20 kg socker/kupa). Nu skall de väl överleva vintern, får vi hoppas. Hungriga var de, för de har slurpat i sig blandningen i oanad hastighet. Vi har släpat hem enorma mängder med sockerpaket. I fjol köpte vi en färdig blandning, men i år har vi blandat själva. Dels blev det billigare då sockret bara kostade 0,47 cent per kilo och dels måste man köra närmare två timmar efter blandningen. Medan jag stått och kokat vatten för att blanda ut sockret har jag funderat på om sockervattensångor eventuellt har en positiv inverkan på hyn. Sötare måtte man ju i alla fall bli J.

Inte har skörden annars heller varit något vidare. Först de senaste veckorna har våra växthustomater mognat, likaså ärterna. Morötterna blev ganska så små och rödbetorna ännu mindre. Löken är så genomvåt att det är frågan om den alls kommer att torka för vinterförvar. Men ogräset det har vuxit och frodats och det tycker hönsen om att få att picka och sprätta i.

Äppel har vi fått som aldrig förr. Det är ändå knappast något att skryta med för alla andra har också massvis av äpplen. Små är våra äpplen. Även här märker man av det mulna vädret. Vi mustade drygt 110 kg och fick en härlig, men ganska syrlig, must. Det är ett roligt sätt att ta vara på sina äpplen och enkelt också. Maskinen pressar och sen sitter man bara där och låter saften rinna ner i de medhavda flaskorna. Vi hade för få flaskor, men det var inget problem musteriet sålde flaskor så många man ville ha.

Färdigt packade äpplen som väntar på transport.

Hönor på vift.

Det har sina sidor det här med att flytta höns. Men först måste jag berätta om hur jag en dag letade efter Minttu. Hönsen hade fått mat i hönsgården, men Minttu kom inte för att äta. Jag kikade in i hönshuset där jag antog att hon låg och värpte, men ingen Minttu fanns där. Då letade jag igenom hönsgården, som är så vildvuxen att man faktiskt får lov att leta om man skall hitta någon höna, men ingen höna fanns där heller. Hon måste ju ändå ha varit i hönshuset tänkte jag, dumt nog för hönshuset är inte stort.  Fortfarande ingen höna. Då kom Cora för att se vad matte höll på med. Aj, är en höna försvunnen tänkte hon och nosade helt lätt vid hönshusets fot. Åh, du menar att hon ligger under huset. Mycket riktigt, där låg Minttu. Vi har satt nät runt huset som står på små pelare, just för att hönsen inte skall ta sig dit under. Men Minttu hade lyckats pressa sig förbi nätet. Där jag låg på knä och kikade in på henne begrep jag att det skulle bli svårt att få bort henne, men tack och lov övergav hon självmant sin gömma, som i och för sig skulle ha varit en utmärkt plats att ruva på.

Följande strapats med hönsen kom när de en morgon allesammans skulle packas in för att transporteras till sin vinterbostad. Helt som på Strömsö (TV-program där allt myssel och pyssel alltid lyckas perfekt) gick det nämligen inte. Jag började med att lägga Cleopatra i en låda. Sen tog jag tag i en vilt protesterande Albertina och i samma stund som jag skulle sätta henne ner i samma låda tändes en glimt i Cleopatras ögon och utropande ”frihet” kastade hon sig ut ur lådan följd av en belåtet skrockande Albertina. H. och jag tittade först helt dumt på varandra och såg sedan hur de två glada hönorna raskt tog sig genom nätet in till fårhagen och tydligen beredde sig på en längre rymmarstråt.

Jag beslöt genast att två så goda stekar skulle inte räven få, men nu gällde det att ta det med list ”sa käringen och tog lössen med tårna”. Jag gick i en vid båge för att avskära hönsens väg ut i de djupa skogarna och lyckades också sakta driva dem hemåt. Snart var de i tryggt förvar i sin hönsgård.  Efter en stunds funderande beslöt vi att jag packar in de övriga hönsen och kör i väg med dem medan H. blev kvar för att invänta den stund när de två skulle gå in i hönshuset och luckan stängas bakom dem. Det är nämligen betydligt lättare att fånga höns inomhus än när de rusar runt i gården.

Albertina och Cleopatra.

Vi hade en lugn bilfärd och alla verkade, till skillnad från i våras, införstådda med att nu åker vi bil och det är inget farligt. Senare på dagen rapporterade H. att nu hade hönorna tagit fram solstolar och låg där och njöt medan de kastade bär i varandras näbbar. Han hade kanske litet väl mycket inspirerats av gubben Pettson och hans hönor. Hur som helst så visade de inga som helst tecken på att gå in i hönshuset. Först när det mörknade ute kom han hem med de två frihetsälskande hönorna, som sedan helt förnöjda flyttade in i det renstädade vinterhuset.

Tuppen Gustafs hälsotillstånd.

Tuppen Gustaf har inte mått bra. Han blev allt mattare och stod ofta ute i hönsgården och blundade. Kammen blev också småningom allt blekare. När jag en tid följt med det här tog jag fast honom och försökte känna om det fanns något yttre fel på honom. Eftersom krävan kändes något hård, han hade hela tiden en alldeles utmärkt aptit, beslöt jag att ge honom en dos paraffinolja. Medan jag höll i Gustaf och öppnade hans näbb fick 7-åringen, som aldrig missar ett avsnitt av Djursjukhuset, assistera genom att försiktigt spruta oljan in i näbben. Eventuellt blev Gustaf något piggare efter detta, men inte helt bra. Då beslöt jag att avmaska hela flocken. Det kan ha varit det som gjorde susen, eller också en upprepning av paraffinoljan för idag har Gustaf åter röd kam och jag har t.o.m. sett honom para en mycket ovillig Margareta.

Medan Gustaf kände sig krasslig beslöt sig Snövit för att nu kunde det vara dags för ytterligare en kull kycklingar. Då de nuvarande kycklingarna bara är knappa tre månader ingick det inte alls i mina planer och till hennes stora förargelse tog jag bort äggen. Efter några dagar lade sig Margareta bredvid Snövit och ville också ruva. Det ställde dock bara till förtret för Snövit, för nu blev det en kamp om var de skulle ruva. De bytte mellan olika reden och låg ibland på golvet. Gustaf som ju kände sig matt passade också på att tränga sig in i ett rede i ett försök att hjälpa till med ruvandet. På slutrakan när Snövit och Margareta redan började inse att de inte skulle få behålla sina ägg blandade sig Isabella i leken. Hon gav ändå ganska snart upp, men jag såg hur hon och Snövit kämpade om ett ägg genom att med näbben rulla det mellan varandra. I skrivande stund har alla tre gett upp tankarna på att ruva och bra är det för snart skall de få flytta in i sitt nytvättade vinterhus.

Till vänster ligger en bister Snövit och till höger tuppen Gustaf. Bakom honom kan man se Margareta titta fram.

Ett ovälkommet besök.

Det har flera gånger visat sig att i den här familjen gäller det att ha nerver av stål visavi ormar. Härom veckan satt hela storfamiljen församlad på verandan och intog eftermiddagskaffet. Jag har den känslan att för de yngsta är kaffebrödet, inte det faktum att man skall dricka kaffe men tilltugget, dagens höjdpunkt. Med på kaffet var också den yngsta familjemedlemmen, som då var ca två veckor. När kaffet var urdrucket och bullarna uppätna till sista smulan sprang barnen ut. Sjuåringen som kommit i gummistövlar, ett klokt beslut den här sommaren när det har öst ner nästan varje dag, tyckte att nu kunde han springa barfota och lade sina stövlar under babyns vagn, i den korg som finns där. I det samma utbrast han ”där är en orm”. Vi vuxna lystrade och vände oss om för att se var den var. Någon grep visst också efter en spade om det skulle vara en huggorm. Ingen såg någon orm, men gossen envisades och pekade och sa ”jag såg den slingra, titta där är den!”. Och visst var där en orm – inne i barnvagnen! Den, en snok, blev ganska nervös när vi alla visade stort intresse för dess sköna sovplats. Tack och lov var babyn ännu uppe i sin mors famn. Barnafadern lyckades med hjälp av en käpp pilla ut ormen, som hastigt försvann in under verandatrappan där den förmodligen bor.

Nu utspann sig en livlig diskussion – när hade ormen kommit in i vagnen? Hade den legat där redan innan kaffet, medan babyn sov där? Eller hade den, under det att vi drack kaffe, slingrat sig upp i vagnen, kanske ditlockad av en underbar doft av mjölk? Vi lutar åt det senare, för knappast skulle ormen ha legat helt stilla medan babyn var där och framför allt när han lyftes ut. Den kan inte heller, som någon släkting i djungeln, ha kastat sig ner från något träd för vagnen stod under helt bar himmel. Hur som helst skulle det ha varit intressant att se hur den bar sig åt då den tog sig upp i vagnen. Helt lätt kan det inte ha varit. Numera skakar jag för säkerhets skull till den tomma vagnen varje gång jag passerar den, utifall snoken skulle återkomma dit.

Hönsens uppfostringsmetoder.

Dvärg kochinas sommarhus = det flyttbara hönshuset står strategiskt placerat så att man från vardagsrumsfönstret kan följa med deras liv och leverne. Det har visat sig mycket lyckat även om vi kanske haft flera flugor inne än under tidigare år.

Varje dag sitter någon, från ett-åringen upp till gamle farfar, på pallen vid hönsgården och iakttar hönsen. Oftast hittar man, som nu, tre-åringen försjunken i tankar framför hönorna.

Kycklingarna är nu två månader gamla och tydligen enligt sina mödrar i de värsta tonåren. Odrägliga tycker hönorna. Vet inte alls sin plats, säger de och ger sina avkommor ordentliga tjuvnyp. Speciellt kvällsceremonierna har fått oss att mycket fundera på vad det rör sig i en hönshjärna. Klart är att det rör sig allehanda tankar där. Det är inte bara ett virrvarr, vilket man vanligtvis förknippar med uttrycket hönshjärna.

Oftast är kycklingarna de som på kvällen först söker sig inomhus. Sen följer tuppen makligt efter, följd av Isabella och Snövit. Flera gånger har Margareta varit den som sist kommit in, man kan se hur hon stannar upp och stelnar till i öppningen in till hönshuset. Sen kan man bara tänka sig vad hon ryter – förmodligen ”vad gör ni uppe på högsta pinnen!!??!”. Ut tumlar kycklingarna en efter en förföljda av en rasande Margareta som rycker fjädrarna av dem hon kommer åt. Sen vandrar hon värdigt in och sätter sig på översta pinnen. Kycklingarna går först runt och pickar litet innan de samlas vid luckan och kastar ängsliga blickar mot öppningen. Den modigaste, oftast en liten höna, ställer sig högst upp på stegen med alla de andra i en lång rad efter sig. Hon kikar in, verkar det lugnt tar hon mod till sig och kilar fort förbi hönorna uppe på sin pinne och söker sig till redena. Flera gånger har Gunnar och hans två bröder kommit in allt för tidigt och därmed på nytt blivit utkastade av Margareta. Det är tydligt att hon vill ordna med sina kvällsbestyr i avskildhet och inte höra tonåringarnas fnissande kommentarer. Till slut har alla vågat trippa förbi henne och lugnet sänker sig över hönshuset.

Det är inte helt optimalt att kycklingarna sover i redena för de lortar ner där. En dag måste de ju också få komma upp på pinnarna, kanske när de flyttar tillbaks till vinterhuset. Det är tydligt att nu skall rangordningen skapas i gruppen och medan Snövit varit en kärleksfull mor när kycklingarna var helt små, har Margareta tagit rollen som uppfostrare med stor U nu när kycklingarna på riktigt skall inlemmas i flocken. Isabella verkar mera vara en höna som tar lätt på det mesta och varken deltog i skötseln av de små eller uppfostran av de större.

Framöver kan man vänta sig sammandrabbningar mellan tupparna, som är till salu. Gunnar har redan tagit nackgrepp på några av sina systrar. Gustaf kommer nog inte att tillåta parningsförsök eller galande från småtupparna.

Att trilla av pinn.

Nu har jag handgriplig erfarenhet av vad uttrycket att trilla av pinn innebär. Vår Alhohöna Ninni dog nämligen häromdagen knall och fall. Hon hade inte visat upp några som helst symptom på sjukdom utan tvärtom värpt ännu två dagar innan hon dog. Det hela började med att hon inte kom ut när jag på morgonen öppnade luckan för att släppa ut hönorna och ge dem mat. Jag trodde hon låg i redet för att värpa, men när jag tittade in i hönshuset satt hon ännu uppe på pinnen och såg betryckt ut.

Jag beslöt mig för att litet honungsvatten alltid kan vara uppiggande och gav henne det. Samtidigt kände jag på henne, men allt verkade helt normalt och kammen var också röd som det brukade. Lyfte henne tillbaka på pinnen och tänkte att jag skulle titta till henne efter några timmar. Efter ca två timmar hördes det en duns från hönshuset och Ninni kom utfarande i hönsgården. Där låg hon sedan i sina dödsryckningar till de andra hönornas stora förvåning. Det hela gick mycket snabbt. Hon hade förmodligen verkligen trillat av pinn, men sedan förvirrad tumlat ut.

Vad hon riktigt led av vet jag inte för trots ivrigt läsande av en utmärkt bok jag fått om fjäderfäns sjukdomar hittade jag ingenting som direkt stämde på de här symptomen. Ålderdom var det i varje fall inte för hon var knappt ett år gammal. Jag vet inte om kammen i allmänhet ändrar färg när höns dör, jag tycker de tidigare inte gjort det, men Ninnis kam blev närmast lilafärgad. De andra hönorna i den flocken verkar fortfarande vara vid god vigör.

Vi ordnade naturligtvis med en hederlig begravning och Ninni följdes till graven av fyra nyfikna barn + gravgrävaren och jag själv. 

Ägg i redet.

Femåringen påpekade häromdagen att tuppen Gustaf och hönan Snövit länge uppehöll sig i hönshuset och tillsammans under stillsamt kackel studerade ett rede där. Vi undrade naturligtvis vad de månne kan ha för kuckel ihop. Mycket riktigt, någon dag senare låg det ett litet vitt ägg i redet. Kycklingarna är bara en dryg månad så jag tycker det gott kunde ha dröjt litet innan de började värpa igen. Risken är överhängande att de åter får för sig att börja ruva.

Violas fjädrar växer snabbt och hela hon verkar rundare än tuppkycklingarna.

Det roar mig att tuppen så uppenbart vill visa var det kan vara bra att lägga ägg. Men han månar väl om att hans gener går vidare. Samvaron med kycklingarna går bra men emellanåt måste han ingripa när pojkarna allt för mycket tuppar sig. Det är framför allt Gunnar som provocerar de andra till bråk och så far de med fart runt i hönsgården.

En av tuppkycklingarna med rätt röd kam och ganska outvecklad fjäderdräkt. 

Nu är det sommar!

Nu har alla hönorna fått flytta till sina sommarhus. De var inte helt nöjda över att fångas in, men nu njuter i alla fall alla. De större hönorna, som hade pickat sin inhägnad helt fri från gräs njuter av att kunna ströva runt och göra fynd i det höga gräset. Små hönorna kan vara ute allesammans, både hönor och kycklingar. Jag försöker fortfarande komma underfund med hur många av kycklingar som är hönor och hur många som är hönor. Jag tror mig ha identifierat fyra hönor och två tuppar. Numera heter Gullvivan Gunnar och lille Benjamin som kläcktes sist är verkligen en han.

Fördelen med olika hus är att jag i lugn och ro kan tömma vinterhusen och tvätta dem. Det är nämligen rätt så tungt att skyffla ut strö och boss, men härligt när man på hösten kan erbjuda hönsen ett rent hus.

Tamhönans ursprung står att finna i djungelhönan. Här ett modernt exemplar.

Gullvivan har blivit Gunnar med en tydlig växande kam.

Viol-Vidar är däremot med största sannolikhet en Viola.

Första gången ute.

Snart blir de äldsta kycklingarna en månad. De är inte mera gulliga små dunungar utan börjar se ganska ruggiga ut.

Här är de ännu ursöta.

Idag beslöt sig hönorna för att det skulle vara dags för familjen att gå ut. Jag var inte hemma närde beslöt sig för att presentera världen för sin barn, men ut kom de säkert helt elegant, in var värre. Vinterhönshuset, där de ännu bor, har en mycket brant stege ner till marken som inte riktigt är anpassad för små kycklingben.

Fundersamma kycklingar står i gluggen till hönshuset.

På kvällen fick jag helt enkelt lyfta in kycklingarna medan hönorna oroligt kacklade och gick an. I morgon skall de få flytta över till sommarhönshuset där det är lättare förde små att ta sig in och ut.

Åke-Orvokki som är äldst är redan så stor att den kan flyga upp på sittpinnarna. Jag är ganska så säker på att det är en Orvokki. Den har nämligen börjat sprätta och det gör ju hönor medan tupparna mera går värdigt runt och övervakar sin flock. Jag tror också att Gullviva, den enda gul-vita kycklingen, är en tupp. Kammen har vuxit betydligt och han springer runt och provocerar de andra till slagsmål. När Gustaf äter kan Gullviva komma löpande och ställa sig just under hans näbb. En gång såg jag honom försöka nappa mat ur sin fars mun! Gustaf stelnade till och stirrade länge på den lilla fräcka avkomman.

Jakten på drottningen.

Våren eller snarare sommaren har kommit igång med fart. Efter flera veckor med varmt och soligt väder blommar allt på en gång, äppelträd, syrener, maskrosor m.m. Bina har verkligen kunnat ta för sig från ett läckert uppdukat bord. Senaste år svärmade inte bara våra bin flitigt och nu i maj har redan de första rapporterna om svärmar kommit. Jag har föresatt mig att försöka bekämpa svärmar så gott det går. 

Vi har sex kupor och långsamt, långsamt har jag granskat dem ram för ram för att hitta drottningarna. Vände och vred på varje ram och stirrade intensivt på bina som kryllade omkring för att få syn på drottningen. När man väl får syn på henne vet man genast att det är hon, så avvikande ser hon ut. Jag lyckades faktiskt hitta henne i fyra av kuporna. I de två andra höll hon sig undan. Jag vet att hon finns där för där finns larver så någon måtte ju lägga ägg.

Jakten på drottningen har föranletts av att jag tänkte vingklippa henne så att hon inte kan flyga sin väg om kupan bestämmer sig för att svärma. Att få syn på drottningen är bara en halv seger för hon är en baddare på att snabbt krypa iväg på ramen. Med fumliga händer försökte jag plocka upp henne. Det var inte lätt med klumpiga handskar på. Inte blev hon ju glad heller, nej hon surrade och vibrerade helt vilt med vingarna. Att sedan med andra handen med hjälp av en nagelsax klippa en bit av ena vingen var verkligen inte lätt. Vid den fjärde kupan kom jag på att det kanske kunde vara lättare om jag helt sakta pressade drottningen mot ramen och på så sätt var det faktiskt lättare att få vingen klippt.

Igår svärmade så den första kupan. Ett mäktigt surr hördes och det vimlade av bin runt kupan, men efter några timmar rådde lugn. Jag försökte titta efter drottningen framför flustret men såg henne inte i gräset. Jag utgår ändå från att hon trillat ner där. Nu återstår att se hur den kupan utvecklar sig och framför allt om jag skall lyckas hitta drottningen också i de två återstående kuporna, varav den ena är väldigt stark och ser ut att kunna ge sig ut på äventyr när som helst. Jag skulle ogärna göra avläggare för jag tycker att sex kupor är alldeles tillräckligt för våra behov.  

Bröd för kycklingar.

Kycklingarna är alldeles bedårande och jag kunde sitta och titta på dem hur länge som helst. De tre äldsta gömmer sig inte genast hos mamma utan far pipande omkring. Vid det här laget är de sex stycken och jag får ju ärligt erkänna att det är svårt att skilja dem åt, speciellt om man inte ser alla på en gång.

Här visar Snövit åt kycklingarna att det kan finnas mat att hitta.

Till en början äter kycklingarna kokt äggula som jag blandar med små havregryn och grynost. De här kycklingarna är ju verkligen minimala så det är inte mycket de får i sig per gång. På Munanetti hittade jag ett recept på bröd för kycklingarna - en härlig blandning av proteiner och frön.

100 gr ägg med skal (krossa skalen)

250 gr kvarg = en burk

50 gr olja

1 burk tonfisk i olja

50 gr linfrön

50 gr solrosfrön

30 gr sesamfrön

50 gr sojakross

200 gr rivna morötter

150 gr kornmjöl

50 gr vetemjöl

100 gr havregryn

2 tsk bakpulver

1 tsk soda

Häll allt i en skål. Sätt sist i mjölet och blanda bakpulvret och sodan med mjölet. Rör sedan om allt till en trevlig smet. Man kan pensla brödet med t.ex. olja. Jag delade upp smeten på två formar som jag gräddade i 175 graders ugn i ca 30 minuter. Därefter täckte jag bröden med bakplåtspapper och lät dem gräddas ytterligare 15 minuter.

Jag blev glad i morse när jag kom ut till hönshuset och Gullviva kikade fram. Den kycklingen kan man lätt känna igen till skillnad från de andra.

Gullviva tillsammans med Margareta.

Hittills tre kycklingar.

Under några dagars tid har det kläckts inalles tre kycklingar. Åke-Orvokki har fått syskonen Viol(a)-Vidar och Ros(a)pigg. De två förstnämnda är ganska mörka i färgen medan Rospigg tillsvidare ser mera gul ut. Nu väntar jag spänt på att de ägg som Margareta lade sig på skall kläckas denna vecka.

Bildkvaliteten är inte den bästa, men här är Åke-Orvokki.

Stackars Gustaf har det inte lätt. Han vill gärna vara med och äta kycklingmat, men möts av argsint fräsande från hönorna och så fort han fått litet morgonmat i sig låter jag honom gå ut där han får vistas till sena eftermiddagen. Ensam är han ju också sen Isabella anslöt sig till mödragruppen.

Stolt far, som gärna skulle dela på maten med de små.

Kycklingarna är vansinnigt söta och oerhört svåra att få på bild. De pilar iväg med otrolig fart och vill inte alls stanna upp för att posera för mig. Det verkar som om hönorna skulle vara extra misstänksamma när jag har kameran med och högljutt varna de små för att visa sig. För att alls få se dem måste man sitta stilla ganska länge innan ett huvud sticks fram här, ett annat där. Hönorna kluckar precis som tuppen och plockar små smulor mat som de låter falla framför kycklingarna. Idag såg jag till och med en av de små plocka mat ur Margaretas mungipa. Och det tycks inte spela någon roll vems barn det egentligen är. Här deltar alla med liv och lust i uppfostrandet.

Snövit med Rospigg.

Fortfarande ligger de alla i en hög. En dag hade Snövit flyttat litet på sig, men hon verkar nog ovillig att helt och hållet lämna ruvredet.

Snövit gör sig riktigt bred för att kycklingarna skall rymmas under vingarna.