Jag flyger inte.

Jag flyger inte. Varför blir så många provocerade av den lilla meningen? Från min sida är det inte något nytt påfund för att spara miljön. Jag är glad över att kunna bidra till ett minskat utsläpp, men det är inte orsaken. Jag bara inte flyger. I stället för att intressera sig för hur jag tar mig fram och om jag alls rest längre än till grannstaden triggar mitt konstaterande igång en störtflod av åsikter om att så kan man inte leva sitt liv. Jag får höra om hur mycket jag går miste om som aldrig varit utanför Europa. Jag uppmanas gå på kurs för att kunna sätta mig i ett flygplan igen. För jag har faktiskt flugit, flera gånger, men jag gör det inte mera. Mitt ställningstagande blir till ett stort problem, inte för mig, men för motparten som inte kan inse charmen i att med tre små pojkar åka till England för att där tuffa runt på en kanalbåt. Ja, det tar tid, men att ta sig till resmålet är en stor del av resandet.

Efter att ha klagat hemma över alla aggressiva påhopp jag fått utstå för att jag inte flyger föreslog yngsta sonen att jag skulle säga ”jag flyger inte förrän Tibet är fritt”.  Det här har nu varit min slogan i ca 15 år. Det har verkligen hjälpt. Blir det tal om att flyga någonstans säger jag stillsamt att jag inte flyger förrän Tibet är fritt. En del bara tittar och tänker säkert att den människan inte kan vara klok och släpper hela ämnet. Andra blir väldigt intresserade och funderar vidare på vad en flygbojkott kunde leda till. Sen finns de själsfränderna. Henne som jag träffade på tåget från Köpenhamn till Paris. Hon flyger inte heller och hennes man åkte solidariskt med på tåget. Hon anslöt sig genast till rörelsen att genom flygbojkott fria Tibet. Den resan blev extra dramatisk då vi kl. 6 på morgonen fick stiga av tåget i Köln för att så gott det gick ta oss till Paris eftersom tåget vi var på plötsligt inte gick dit efter enorma förseningar under natten. För det är ju inte precis bekvämare att åka tåg. Jag har mitt i natten sprungit som en galning vid ett tågbyte just i Köln för att hinna till nattåget till Köpenhamn. Jag har i Malmö på väg norrut konstaterat att tåget är så försenat att jag missar båten till Finland. Bor man i Finland är det allt annat än bekvämt att inte flyga, kontinenten ligger alltid bortom en båtresa och en tågfärd. Det finns de som liksom jag blivit bemötta som mindre begåvade och som nu tacksamt kan slänga tillbaka ”inte förrän Tibet är fritt”. Det är fritt fram för vem som helst som inte flyger och känner sig obekväm då folk har åsikter att använda sloganen.

Tuppslakt.

Denna märkliga höst har solen de senaste veckorna hållit sig väl dold bakom molnen. En grå fuktig trasa tycks ha lagt sig över oss och effektivt hållit solen gömd. Men idag har det verkligen varit solsken och det med besked. Under de två första veckorna har solen i våra trakter visat sig i drygt 4 timmar så avbrottet i det grå var välkommet.

I hönshuset har pappa Knut visat en viss irritation över sina söners framfusighet. Morgonen börjar ofta med att Albert gal sitt brandalarms gal varpå det bakom väggen hörs flera röster. När jag kommer in till de små sitter de alla i rad på pinnen, när så en ungtupp gal sträcker Knut på sig och spanar ner längs raden ”vem var det”, tycks han säga. Jag brukar öppna luckan ut i samband med att jag ger dem mat och numera kommer småpojkarna genast ut för pappa Knut vill ha sina hönor för sig själv när han på morgonen markerar vem som är TUPPEN i huset. När Kalle tog sig för att inte bra gala utan också försöka para sig var det bara att ta bort honom för att undvika större sammandrabbningar.

Jag tycker det är enklast att plocka ut den som skall slakats på kvällen då alla sitter på pinnen. Det är släckt i huset och själv har jag en pannlampa så jag ser vilket djur jag plockar med mig. Det går lätt och behändigt och man undviker onödigt flaxande och jagande. Själva slakten sköter H. om. Trots att jag försöker att inte fästa mig vid tuppkycklingarna kan jag ändå inte låta bli att tycka att de är något speciellt med dem. De är i mina ögon större personligheter än hönorna. När tuppen väl är slaktad har jag inga svårigheter att ta hand om kroppen.  De här små (Kalle vägde 420 gram flådd och urtagen) som skall bli en ingrediens i en köttgryta brukar jag flå. Det går ganska enkelt och man får mer eller mindre hela fjäderdräkten av på en gång. Också om det går rätt lätt med slakt och urtagning är det inte någon favoritsysselsättning, men när vintern står för dörren måste man se till att det råder lugn i hönshuset. Tidigare år har jag lyckats sälja tupparna, men nu kläcktes de så sent på året att ingen har behov av någon ny tupp. Så två slakter återstår ännu.

Roligare än slakt är det att både dvärg kochina och orpparna har börjat värpa igen. Efter en paus på ca tre månader började båda flockarna producera ägg. Det känns väldigt bra för de ägglösa månaderna kändes tröstlöst långa. Och har man höns drar man ju sig det längsta från att köpa butiksägg.

Ett överflödav tuppar.

Vår orpingtontupp, Lord Melbourne, blev sjuk i början av hösten och vi tvingades slutligen slakta honom. Han hade säkert blivit väldigt stressad av transporten till vinterhuset och därmed försvagad och mottaglig för allehanda krämpor. Jag hade varit litet missnöjd med hans mesiga sätt, det här var en tupp som ängslades för allt och spred sin oro till hönorna. Därför var det inte ett svårt beslut att ta bort honom.

Småningom började jag så smått se mig om efter en ny tupp. Eftersom utbudet på stora tuppar här i vår landsända verkade klen funderade jag t.o.m. på att överge det rasrena. Blandraser finns det mycket av och egentligen borde man i Finland, där den genetiska poolen är liten, försöka hålla hönsraserna rena. Till slut hittade jag på en dryg timmes köravstånd en vit orpingtontupp som var till salu. Dess ägare hade för att stärka sin stam av orpington på våren köpt en vit tupp och lyckats tigga sig till att få köpa också en vit höna från samma ställe. Det gick några veckor och kycklingarna, som vid köpet var 8 veckor gamla (så tidigt är det väldigt svårt att se skillnad på könen), växte och till den nya ägarens fröjd såg det ut att vara två hönor i stället för en tupp och en höna. Därför åkte hon iväg till samma ställe och köpte en tupp, fortfarande ur samma kull. Efter ytterligare en månad insåg hon att hon stod där med tre vita tuppynglingar och ingen höna alls!

Den nye orpingtontuppen Albert.

Så flyttade Albert in hos oss. För naturligtvis måste Lord Melbourne efterträdas av prins Albert. Skräckslagna stirrade Victoria och de andra på den vita bjässe som klev ut ur transportboxen. Han är verkligen enorm. Alla hönorna klämde sig in i den avbalkning vi kallar jungfrukammaren och vågade inte ens komma fram för att äta. Albert, han klev värdigt omkring och utstötte emellanåt ett dystert ”hoo”.

Så gick det några dagar, hönorna hölls i sin vrå och Albert var allmänt dyster och längtade hem. Tills han plötsligt en morgon hov upp ett ”kuckeliku”. Både hönorna och jag spratt till, de för att de nu insåg att bjässen var en tupp och jag för att det närmast lät som mistlur. Han har en helt annan, betydligt mera klingande, röst än Lord M som mera lät som en dinosaurusbröl.

Jag var litet osäker på könsfördelning i dvärgkochin-kullen. Den visade sig vara 3+3 för tyvärr var Lilla grå också en tupp. Nu är jag i valet och kvalet, vem skall jag behålla?

Lilla grå.

Surkål åt höns.

I höst har jag börjat ge fermenterad/syrad mat åt hönorna. De första dagarna var de litet betänksamma, som med nästan allt nytt, men nu äter de med god aptit. Det är väldigt enkelt att göra i ett ämbar som sen får stå för sig själv i ett hörn och pysa. Varje gång man tar ur ämbaret skall man också fylla på med vad man nu råkar ha till hands. Surkål, yoghurt och ostar är våra vanligaste former av fermenterade matvaror, d.v.s. de har jäst utan syre. Den kontrollerade jäsningen ger längre hållbarhet. Blandningen skall dofta lätt syrligt, inte alkohol och än mindre mögel. Under jäsningen uppstår hälsosamma bakterier och entsymer som gör gott både för människans och för hönans tarmsystem. Immunförsvaret stärks och därmed hålls hönan friskare och fjäderdräkten blir mera glänsande. Vem vill inte ha en frisk och sund flock? Därför ger jag nu fermenterad föda varje dag.

Man börjar med att genomsöka sina köksskåp efter allehanda frön och flingor. Släng dem i ett ämbar med lock.

Tillsätt rivna grönsaker och frukter. Jag använde äpplen, morötter, gurka och zucchini till den första satsen, men man tager vad man haver.

Därefter tillsätter man en förpackning surkål och allra sist så mycket vatten att alltsammans täcks. Rör om ordentligt! Slutligen sätter man på locket och låter ämbaret stå i rumstemperatur några dagar innan det är dags att servera det goda åt dina hönor. Därefter behöver man inte mera sätta till surkål för den har redan gjort sitt då den satt igång jäsningsprocessen. Man tillsätter alltså bara flingor, frön ,grönsaker, brödkanter m.m. och häller på vatten så att allt hålls under ytan och rör om så att allt blandas.

Honungsåret 2018.

Vilken sommar vi haft med sol och värme i överflöd. Oavsett om man bekymrar sig för att detta är ännu ett bevis på klimatförändringen är det skönt med sol i jämförelse med de två tidigare åren då det var både våtare och mera mulet. Det varma vädret har naturligtvis ställt till det för jordbrukarna. Förra året regnade hösten bort och nu torkade skörden. Det är inte så länge sedan detta entydigt skulle ha betytt missväxt och påföljande hunger.

Ur biodlarens synvinkel mottogs värmen i maj först med glädje. Det fanns snabbt mat för bina att hitta i naturen och åtminstone jag behövde inte tilläggsmata mina kupor. Den första glädjen förbyttes i bekymrade miner, allt, verkligen allt blommade på samma gång. Det var en vild verksamhet i alla kupor, nu skulle pollen och nektar transporteras hem. Vid en granskning av kuporna i början av juni hittade jag fullt täckt honung. Det har inte tidigare hänt mig. Vi brukar slunga i augusti, snarare i slutet än i början av månaden, men nu såg vi oss tvungna att slunga en sats redan före midsommar. På det sättet fick vi ju verkligen en exklusiv försommarhonung.

Nu är jag inte alltid på plats vid kuporna, men jag såg inga tecken på svärmning. Däremot gjorde jag två avläggare av mina fyra kupor. Den ena kom bra igång, medan den andra haft det litet svårare. Självfallet skar jag också bort drönarlarver som under vintern blir tilläggskost åt hönsen.  Litet bekymrad var jag över diskussioner på nätet att man redan i juli skulle ha börjat med invintringen då allt blommat slut. Jag höll ändå huvudet kallt och såg tiden an. Uppenbarligen fanns det ändå tillräckligt för sist och slutligen kunde vi slunga en ordentlig sats i augusti och kunde räkna med 100 kg honung. Det är för våra förhållanden helt bra och mera vill vi inte ha för honungen skall ju säljas också.

Den varma septembermånaden ledde till att det i veckor hängde stora skägg utanför kuporna.  

Kycklingarna växer.

Nu är kycklingarna alla ca 1 månad gamla. Jag tror att jag har lyckats könsbestämma dem, men helt säker kan man inte vara förrän man ser ett ägg eller hör någon gala. Apropå ägg så ruggar alla så fjädrarna yr. Vi har inte sett röken av ett ägg på några veckor nu. Vi tröstar oss med att tomaterna mognar och vi verkligen kan kalasa på dem.

Fluffy var i början en ganska förvirrad liten varelse som kunde irra omkring för sig själv när de andra flockades kring matskålen. Hon har ärvt sin fars friserade look och jag håller tummarna för att hon hålls vit.

Jag trodde först att Elvira var en tuppkyckling, men har nu börjat luta åt att det är en Elvira och inte en Elvis. Flocken har varit mycket grå så det är roligt med ett inslag av litet brunt.

Kalle är med säkerhet en tupp och kommer att bli en ljusare variant av sin far.

Vi har aldrig haft en så mörk kyckling som Mustikka (tänk vad det låter mycket bättre att heta Mustikka än Blåbär). Det är spännande att det med en ny tupp kan bli så här olika färger.

Lilla Grå håller i det skedet tyvärr på att förlora den här ljust gråa färgen. I det här fallet är jag litet tveksam gällande könet. Kan det trots allt vara en höna?

Nu märker jag att jag inte har någon bild av Brorsan. Han är numera smutsgul och definitivt en tupp. Med årens lopp har jag lärt mig att inte fästa mig för mycket vid tupparna, de skall ändå säljas eller slaktas.

Monstergurkor.

I år har det varit si och så med skörden. Jag skall väl inte klaga eftersom den ekonomiska förlusten är försumbar. Mycket värre har bönderna det. I fjol regnade skörden bort och i år har den torkat bort. Torrt har det ju varit, jag orkade helt enkelt inte släpa på vattenkannor i den mängd som skulle ha behövts för en rimlig skörd. Potatis har vi fått, men ärterna torkade så fullständigt att man nu kan blötlägga dem direkt för en god soppa.

I växthuset har jag däremot troget vattnat. Vi har i år haft en gurksort som varit mycket taggiga. Ju mindre desto taggigare. Det verkar som om taggarna skulle slätas ut något när gurkan växt sig stor. Och stora har det blivit, väldiga. Jag misstänker att just den här gurkan inspirerade i forna dagar till den behändiga spikklubban som man kunde slå i huvudet på sin fiende. Eller så var det helt enkelt de här gurkorna som var vapnen i det så kallade klubbekriget.

De gurkor som inte hängt rakt upp och ner har slingrat sig som forntida vidunder längs marken. Genom att de blivit så stora har deras kärnhus också vuxit, men dem äter hönorna begärligt upp.

Om gurkorna har vuxit och i rask takt blivit "mogna" så har tomaterna satt vårt tålamod på prov. De har ju fått sol och värme, men det visade sig att just värmen eller snarare hettan stannar upp mognadsprocessen.

I veckor hängde det tomatklasar som nästan var färdiga, men först nu när det blivit betydligt svalare har de äntligen mognat. Just den här sorten var ändå inte speciellt god. Däremot tycker vi mycket om Tigrella, som har ett lite randigt skal.

Min favorit den gula Dansk export gick inte att få i år, men vi har provat på en sort som hette något med choklad, små och bruna och mycket goda.

 

Mycket tveksam är jag till de nästan svarta tomaterna. Kan de heta Black cherry? De är fortfarande stenhårda och jag undrar om vi får vänta till jul innan de blir ätbara.

Isabellas kyckling.

Efter att Margareta och Regina lämnat redet med sina gemensamma fem kycklingar låg Isabella troget på fyra ägg. Trägen vinner och en morgon fick jag se en liten vackert grå kyckling kika fram under henne. Isabella var ifjol ganska slarvig med vården av sina kycklingar. I år blev hon så omåttligt stolt över vad hon åstadkommit att hon genast lämnade redet och de tre återstående äggen. De var helt kalla när jag märkte det. Dessutom var hon så tagen av situationen att hon samma dag kycklingen kläckts og den med ut. Den var ju helt förvirrad och kunde knappt ta sig fram. Snabbt fick jag lov att lyfta in mor och barn i hönshuset och stänga luckan. Dumma är höns inte för efter att detta upprepats även följande dag förstod hon att det var bäst att hålla sig inomhus några dagar.

Isabella med lilla grå.

De andra kycklingarna växer med fart. Jag studerar dem noga varje dag och ser dystert på växande kammar. Skall det vara tuppar allesammans? Det är roligt att de alla har olika färger, det gör att man lätt kan identifiera dem.

Den mörkgrå kycklingen och hens syskon hoppar gärna upp på "lekpinnarna" i hönsgården.

Till natten söker sig Margareta och Regina till sina reden och ligger där med sina kycklingar. Redena är ca 10 centimeter från golvet, men det har inte utgjort något problem. Isabella sover ännu på golvet tillsammans med lilla grå. Tuppen håller henne ibland sällskap, medan mostrarna Viola och Benjamina sitter uppflugna på pinnarna. De senare har varit ganska avundsjuka på att kycklingarna skall få så god mat. Det blir en del tjuvnyp.

Sensommar kycklingar.

För ca tre veckor sedan beslöt Margareta, en av våra äldsta dvärg kochin, att det var dags att börja ruva. Jag placerade några ägg under henne, men hade ingen möjlighet att avskärma redet i det lilla sommarhus hönsen nu bebor. Det borde jag ju ha gjort för efter en tid visade det sig att de andra hönorna helt sonika lade sig på henne och värpte sina ägg i samma rede. När så Regina lade sig platt i redet bredvid och bara hade ett ägg under sig flyttade jag över en del av Margaretas ägg samtidigt som jag kastade bort några av överloppsäggen.

I år tycks Margareta inte ha lika hård koll på att man inte skall få se kycklingarna. 2-åringen var helt fascinerad när han fick se vad som doldes i hönshuset.

Nu har fem kycklingar kläckts och Margareta har lämnat redet med dem. Kvar finns Regina på sina ägg samt Isabella som fick för sig att hon skulle ta hand om de ägg som Margareta lämnat kvar i redet. Här hjälps alla åt med att ruva, mata och valla kycklingarna. Redan då Margareta bara ruvade hände det att någon av de andra hönorna gick in i hönshuset och umgicks med henne. Nu kommer pappa Knut allt som oftast in för att se att allt är väl med hans avkomma.

Till vänster om Viola syns en liten gul kyckling. Pappa Knut vakar över sin familj och ser till att Regina återvänder till sina ägg när hon ätit färdigt.

Den första tiden får kycklingarna hårdkokt äggula blandat med en aning grynost, litet havreflingor och sesamfrön har de också ätit. De är smarrig mat för vem som helst så jag måste stänga ute Knutte, Viola och Benjamina när det är dags för kycklingarna att äta, vilket de så här till en början gör fyra gånger om dagen. Att de skall ha mat så ofta går ju dåligt ihop med vanliga arbetsdagar så det får bli mycket pendlande och distansjobb.

Höns och sommarhetta.

För tillfället verkar det som om den tropiska hetta som drabbat oss skulle ha lättat på trycket. Det regnar nämligen! Man kan nästan höra hur det törstande trädgårdslandet suckar av välbehag. Hettan har drabbat både människor och djur. Jag har känt mig ovanligt långsam och trög. Cora har legat mycket på rygg och försökt svalka kroppen på det sättet. Hönsen har grävt svalkande gropar åt sig och sökt sig till skuggan och trots det stått och flämtat med öppen näbb.

För att underlätta hönsen tillvaro kan man servera svala rätter, t.ex. frysa isbitar med majskorn som de sedan ivrigt pickar fram. Det går ju att göra med vinbär också eller vilka bär man nu har till hands. Det vi kallar arbuser, d.v.s. vattenmeloner äter de också gärna. Jag satt några övermogna bananer i frysen och de gjorde också stor succé, både bland barnen och bland hönorna. Mitt under den värsta hettan beslöt sig en höna för att nu skulle det vara dags att ruva. Den förra ruvningen gick om intet för när hon legat några dagar var det dags att flytta över till sommarhuset och då lämnade hon alla ruvningsplaner därhän. Jag har därför varit beredd på att någon kan sätta igång under sommaren. Litet orolig har jag varit då hon legat inne hela dagarna i hönshuset som dagtid varit ganska så varmt och kvalmigt. Matade henne t.o.m. med kylskåpskall naturell yoghurt som hon begärligt pickade i sig. Nu håller vi tummarna för att äggen är befruktade och att allt går väl.

Getingar på fel plats.

Ibland ställer man sig frågan varför vissa djur överhuvudtaget existerar. Det finns ju otrevliga djur, som till exempel huggormen, som ändå gör någon nytta genom att hålla beståndet av sorkar och möss nere. Fast nyligen hörde jag om en huggorm som tagit sig in i ett skåp för förvaring av fiskenät. Där hade den först klättrat upp till sädesärlans bo och ätit upp två små ungar. Den fick strax sitt straff då den klättrade upp längs ett nät där den trasslade in sig till den milda grad att den inte mera kom loss utan ömkligen omkom.

Varför t.ex. fästingarna finns till har jag inte fått något klokt svar på. Getingar hör också till de i mitt tycke otrevliga djuren. De får gärna för mig bygga sina bon i utrymmen där man inte rör sig, men att de kunde fatta tycke för en gran visste jag inte. På vägen ner till stranden påträffades ett stort bo hängande under en av de allra nedersta grenarna. Eftersom där soliga dagar är en våldsam trafik av barn och hundar och efter att några personer blivit stungna tyckte jag det var dags att ta bort boet.

Nu var det bra att ha en biodlardräkt till hands. Grenen boet fanns på klipptes av, hela härligheten lades i en papperskass som lades på ett bål. Jag brukar vara mycket tolerant mot getingar och de som slagit sig ner under vårt trädäck har ännu fått vara ifred. De har heller inte stört oss. Fredlig samvaro är således okej, men det är inte okej att gå till anfall bara för att vi går förbi.

Slunga i juni.

På våra breddgrader brukar vi skatta bikuporna och slunga honungen först i augusti. Därför såg jag med verklig förvåning att det fanns täckt honung redan i maj. Alla och en var har redan kommenterat den osedvanligt vackra och framför allt torra maj månaden. Det var fler dagar med högsommarvärme än någon annan maj månad sedan man började mäta temperaturer. Allt blommade på en gång – äppel- och päronträden, körsbären, blåbären och naturligtvis maskrosorna. Sedan kom lingonen, jordgubbarna och hallonen och vad blommar nu? Det är med visst bekymmer jag ser mig omkring i naturen, var skall bina hitta sin nektar? Inte att förglömma humlor och olika sorters vildbin.

På hela maj månad regnade det inte en gång och på samma torra sätt fortsatte det in i juni. Först för några dagar sedan föll det första stilla regnet. Törstigt och tacksamt tog jorden emot de droppar som gavs. Några dagar senare regnade det igen och det här har fått fart också på trädgårdsodlingarna. Ogräset det växer lika glatt oavsett om det är vått eller torrt.

Vi slungade en första sats midsommarveckan. Fina väl täckta ramar kunde vi plocka ut. De var mycket bättre än t.ex. senaste år då bina på grund av de ständiga regnen hade svårt att få rätt fuktighet på honungen. Nu var honungen supertorr och övergick i ett nafs från ett rinnande stadium till en ganska fast honung som visade sig nästan hopplös att röra för hand och ytterst besvärlig att sätta på burk. Men detta kan man utan överdrift kalla försommarhonung.

Det blir spännande att se hur kuporna utvecklas under sommaren. Att skatta nu och börja vintermata känns ju helt avigt så jag håller tummarna för att något ännu skall blomma och verkligen ge nektar. I närheten har vi längs en bäck ett ganska stort bestånd av jättebalsamin som ju hör till de arter som skall bekämpas, men som bina gärna besöker.

Mård i mellantaket.

I slutet av april kunde man konstatera en underlig lukt i huset som går under benämningen Lillstugan. Det kan ju lukta unket i hus som står oanvända under året, men det här var fränare. Vid Valborg kunde man på kvällen också höra pip från taket. NÅGON hade slagit ner sina bopålar i mellantaket. Jag föreslog att det skulle vara en ekorrfamilj, det har vi upplevt en gång tidigare. Den yngre generationen (som bor där) kunde upplysa mig om att ekorrar inte har ungar så tidigt. Så en morgon rapporterades det om kraftfullt krafsande och att någon skuttade med tunga skutt. Jag blev inbjuden en kväll för att lyssna på pipet, som jag inte hörde, däremot hörde jag att NÅGON kom skuttande över taknocken för att uppenbarligen slå sig ner hos dem som pep. En mård!

Bilden är från Wikipedia.

Lillstugan består av två skilda huskroppar som man ursprungligen hade hoppats att skulle vilja förena sig till en. Tjälen har ställt till det så att fogen inte är riktigt så jämn som man kunde önska. Därför rann det också ner bajs, antar vi att det var, rakt på bokhyllan. Eftersom vänner och bekanta ivrigt delade med sig av sina egna mårdupplevelser förstod vi att detta kan bli en sommar med kväljande stank, när mårdmamman i triumf hämtar hem och lagrar sina byten. Men hur skulle vi få de ovälkomna underhyresgästerna vräkta utan större uppståndelse? Den tappra barnfamiljen som normalt huserar i Lillstugan sa att de nog kan sova i bastukammaren, medan mårdfamiljen gonar sig i luxuösare utrymmen. Det gjordes under en vecka, då huset stod tomt, ett försök med att ha radion på spelandes på full volym. Det hade ingen som helst effekt. Men sen kom ett förlängt veckoslut och fyra barn + föräldrar njöt av den härliga sommarvärmen vi haft. DÅ insåg mården att klockan var slagen, ett sådant larm stod hon inte ut med just när hon skulle sova och vila upp sig för nattens jakt. En morgon fick jag en rapport att man hört mamman ta sig ut medan ett pip hela tiden rörde sig med henne, hon bar en unge i munnen. En snabb skugga utanför fönstret och borta var hon. Vi har nu lärt oss att mårdar kan ha reservbon och dit har familjen tydligen flyttat, för ungarna är långt ifrån att ännu lämna boet och klara sig på egen hand. Lukten har kraftigt avtagit och allt verkar vara frid och fröjd.

Chilihunters City Melissa 4.4.2007–12.5.2018.

Det finns hundar och sen finns det HUNDAR. Melissa var för mig mitt livs hund. Strunt i det att hon aldrig lärde sig att löpa rakt ut på linje och därmed inte kom längre än till en öppen klass 2:a (AVO2). Det var ju snarare förarens fel än hennes att hon inte lärde sig det. Hon var fantastisk att gå i skogen med. Till och med hararna kunde hoppa över vägen framför henne utan att hon brydde sig om dem. Tydligt signalerade hon om det längre fram fanns något, människa eller djur. Tack vare Melissa fick jag också uppleva en älgko som med sin rätt så unga kalv låg på ett gungfly och svalkade sig. Knäpptysta stod vi där och följde med när kon reste sig upp och lät kalven dia.

Nu är Melissa borta och det känns otroligt tomt. På onsdag morgon var hon trög med att stiga upp, när hon kom fram till mig bar plötsligt bakbenen inte och hon föll omkull och kissade på sig. Efter en stund reste hon sig och kom med ut, men hela den dagen var hon väldigt trött och kom bara ut på gården för att kissa. Följande dag var hon glad som en lärka och hur pigg som helst, så jag beslöt att ta henne med ut till landet. Fredag var hon helt normal, men på lördag drack hon väldigt mycket efter morgonkisset, åt och gick och lade sig. Hon brydde sig inte om att barnbarnen kom på morgonmål trots att hon visste att det kunde falla en och annan smula. När jag skulle ut i skogen med Cora blev hon hemma. Efter skogsturen tyckte jag att Melissa kanske borde kissa och lockade henne ut, men när hon väl kommit ut föll hon omkull och fick bäras in. Eftersom hennes buk såg svullen ut fattade jag beslutet att köra in till stan och föra henne till veterinären.

När vi kom till veterinärstationen kunde Melissa inte alls gå och veterinären konstaterade att hennes allmäntillstånd var väldigt dåligt och att buken verkligen kändes onormal. Alternativen var få, men man kunde göra en ultraljudsundersökning på buken trots att prognoserna inte var goda. Jag tyckte det kunde vara idé för oavsett om hon måste avlivas så ville jag veta vad som hänt. Veterinären konstaterade snabbt att det fanns vätska i buken och efter en stund att mjälten var helt onormal. Förmodligen hade en tumör i mjälten spruckit och förorsakat en blödning. Eftersom hon var så svag, med dålig andning och svag puls fattade jag beslutet att låta henne gå. Lätt var det sannerligen inte, men det enda rätta. Ännu när vi bar in henne i undersökningsrummet viftade hon på svansen när jag talade med henne, men efter ultraljudsundersökningen orkade hon inte ens med det.

Det är inte helt oproblematiskt att ge ett djur med så dåligt allmäntillstånd en spruta. Det låga blodtrycket och den svaga pulsen gör att ådrorna är svåra att hitta. Tur nog var veterinären kunnig och fick snabbt tag på en ven. När pulsen slår svagt tar det också längre tid för den sövande medicinen att passera i kroppen. Vi fick alltså vänta en god stund innan hon slutligen hade gått över till sällare jaktmarker.

Melissa var en hund med stort hjärta, men också med stor integritet. Brydde hon sig inte om någon så fick den personen för hennes del vara, men dem hon älskade, dem gav hon allt. Det är både en och två gång en liten 2-3-åring sökt tröst hos henne när världen varit orättvis. Barnens ibland litet hårdhänta närmanden tog hon med jämnmod. Valpar lekte gärna med henne för hon lät dem alltid ”vinna”. En gång låg hon på rygg i hundparken med en rätt liten valp mellan tassarna, de hade båda hjärtans roligt. Tassarna använde hon ofta när hon lekte för sig själv. Förutom att med välbehag skubba ryggen över någon av sina leksaker kunde hon ligga på rygg och tugga på leksaken som hon höll mellan tassarna.

När hon var liten kunde hon plira mot ljuset så som jag aldrig sett en hund göra. När man kom in i rummet där hon sov och man tände lampan tittade hon helt sömndrucken upp på en och verkade ganska så borta innan hon igen var i full gång. Redan tidigt visade hon prov på en stor humor. Hon kunde trava på bredvid en och allt emellanåt titta upp med en underfundig min ”jag har någonting i munnen”. När man så försökte få bort det hon bar på fanns där ingenting, tills jag lärde mig att hon gömde små stenar mellan baktänderna.  Mycket belåten med att ha lurat mig.

Vatten var hennes stora passion, förstås, hon var ju en labrador. I timmar kunde hon hålla till i stranden med barnen. Men att simma med henne var inte så roligt. Dels försökte hon envist vända en mot stranden, dels kunde hon försöka klänga upp på min rygg säkert var det också ett försök att vända mig tillbaka. Att åka båt och sniffa på alla underbara dofter som kom farande över sjön älskade hon också.

Trädgårdsnytt.

Man kan bara förundras över naturen - nu tycks den exploderar på bara några korta veckor. Det är svårt att tro att jag för en dryg vecka sedan kom ut på morgonen och möttes av kyla och dis. Den morgonen var hackspettens trummande det enda fågelljudet. Bortom norråkern hördes en räv skälla och mycket riktigt stod tranorna som huserar där och tittade granskande mot skogskanten. Oavsett vad jag tidigare skrev om tuppars galande tror jag ändå solen som sådan har en betydelse för fåglarnas morgonkonsert.

I orangeriet finns det två bassänger där det växer vinrankor. Så här på våren ser de ganska trista ut, men runt dem blommar de härligaste tulpaner.

När det så här plötsligt blir varmt är det bara att kasta sig ut i trädgården och äntligen få mylla under naglarna. På ett tråkigt sätt störs det här av att man också måste bege sig iväg till arbetet. Just i maj borde man vara mycket ledig för att riktigt kunna njuta av att så och rensa. I orangeriet har potatis redan kommit upp i den mån att man måste ytterligare öka på mullmängden. H. har sått gurkor och tomater av diverse slag och de stretar nu upp mot solen och värmen.

Nu skall man tydligen odla tomater upp och ner. När jag frågade vad vitsen var med det fick jag förklaringen att på en liten yta kan man då låta annat växa under och dessutom är det en trend. Trender imponerar inte på mig, men det skall bli intressant att se hur experimentet utfaller.

Jag har lärt mig att bikuporna skall få en andra yngellåda på när maskrosorna blommar. Nu står de bara i knopp, om ens det, men värmen har gjort att aktiviteten är stor i de fyra kupor som överlevde vintern. Det starkaste samhället är så stort att jag såg mig tvungen att lägga på en låda redan nu. Det verkade ganska riskfritt eftersom det verkar som om värmen skulle hålla i sig också nästa vecka. Täckt yngel hade de redan och ett stort förråd av pollen samt ett mindre av den finaste försommar honungen.

Fladdermössen har vaknat, eller är det så att de flyttar? I varje fall finns det en uppsjö av arter och ca 20% av världens däggdjursarter är fladdermöss. På en natt kan en fladdermus sätta i sig över 2 000 myggor så vi borde hälsa de små djuren med jubelskrin i stället för att se på dem med avsky. 

Bisäsongen kör igång.

Än en gång har jag fått packa bilen full med biramar från senaste år och ramar från de två kupor som strök med under vintern. Det var dags för den stora bismältningsdagen. Hela bilen var klickfull - och vilken doft sen. Avfärd i arla morgonstund innan bina hade sökt sig ut. Tur var det för annars kunde också de ha tyckt att det doftade lockande.

Hem kom jag med en lika full bil med underbart rena ramar. Redan för några veckor sedan trådade jag en hel del ramar och nu skall de rena ramarna trådas och sedan skall vaxet på. Det ser alltså ut att verkligen bli sommar, fast vi har haft ett rätt dystert väder de senaste veckorna.

Uselt har mina vårblommor kommit upp. Ändå har jag det minnet att jag på hösten satt en hel del lökar. Det är bara att börja föra bok om minnet är så här svajigt. Nu undrar jag om sorkarna ätit upp mina lökar eller om marken är usel för blomodling. Tur nog har sälgen börjat blomma och där surrar båda våra bin och en hel del humlor. Svåra att fånga på bild är de under sitt ivriga sökande efter pollen och nektar.

Optimistiska kycklingar?

Att djur kan vara stressade känner man till, grisar som biter i varandras svansar och hönor som hackar på varandra, men optimistiska kycklingar har jag inte hört om. Nu har forskare vid Linköpings universitet kommit till att kycklingar som växer upp i karga miljöer är mindre optimistiska än sådana som får växa upp i en mer varierad miljö. De senare behåller sin optimism även under stress. Det låter ju högst besynnerligt, att man kan mäta optimism hos kycklingar, men det kan man tydligen. Testet gjordes genom att lära kycklingarna skilja på svart och vitt. Den ena färgen innebar alltid en belöning. Sen införda man olika nyanser av grått som låg mellan den belönande färgen och den som ingen belöning gav. Därefter mätte man hur snabbt kycklingarna sprang fram till den gråa färgen. De snabba ansågs ha en optimistisk livssyn, de hoppades ju förstås på en belöning, medan de tveksamma ansågs vara mera pessimistiska. Man mätte också dopaminhalten i hjärnan på kycklingarna. Hos människan är en hög dopaminhalt bunden till välbefinnande och optimism och mycket riktigt fann man högre dopaminhalter hos de optimistiska kycklingarna.

En grupp av kycklingarna fick växa upp i en stimulerande omgivning, medan den andra gruppen fick finna sig i en karg och trist miljö. Innan kycklingarna utsattes för stress var de lika optimistiska. Sen möblerade forskarna om hos djuren och under en begränsad tid utsattes de för stress genom oregelbundet ljus och störande ljud och då såg man en skillnad. De som haft en bättre uppväxt med stimuli var fortfarande rätt optimistiska, medan de stackare som haft en karg uppväxt tappade sin optimistiska och ljusa livssyn. Man kom till att om fåglarna hade möjlighet att flyga upp på något eller gömma sig så hanterade de stressen bättre.

Stress var något som lilla flocken var utsatt för idag. De har i några dagar haft tillgång till sin inhägnad och med entusiasm tagit den i bruk. Knut var till en början litet tveksam, den var ju helt ny för honom eftersom han flyttade hit i januari, men hönorna visade vägen. Idag när jag kom ut var det ett oherrans kackel hos dem. När jag gick dit för att se vad som stod på satt det en hök på taket till deras inhägnad. 

Knutte och två hönor skrek och larmade för full hals, de tre andra hade sökt skydd inomhus. Jag ilade in efter kameran och närmade mig med den i högsta hugg, vilket höken fullständigt struntade i. När den slutligen flög upp i en björk störtade de två hönorna under stort larm och flax in, men Knut var så förvirrad att han inte alls hittade in. Upprepade gånger sprang han rakt mot nätet innan han äntligen fick syn på stegen in till hönshuset och pinnade upp för den allt vad tygen höll. Detta var minsann stressade höns, men vi får hoppas att de ändå bibehåller sin optimism. Jag gissar dock att det tar en tid innan de igen vågar gå ut.

Den skarpögde ser kanske att höken är ringmärkt.

Mer om galandet.

Mitt dagliga arbete har på ett tråkigt sätt stört mina hobbyer, bl.a. bloggandet. Men det har inte hindrat hjärnan från att arbeta på för fullt. Jag har tänkt på Lord Melbourne och andra tuppar som gal. Under vintern har han hållit på som en galning, men nu tycks det ha lugnat sig något. Men varje gång han häver upp sin röst svarar någon av hönorna med ett svagt knorrande. Kanske hon har känsliga öron.

Jag har levt i tron att morgonens första solstrimmor triggar tuppen att gala, men nu har några japanska forskare kommit till att det inte nödvändigtvis är så. Det vill säga tuppar gal strax före gryningen, enligt ett experiment, också om ljuset inte förändrades. Det säger ju nog sunda förnuftet, tupparna gal här hos oss i kallan nord även då solen går upp sent. Säkert gal de också i norra Finland fast solen inte visar sig på flera månader. De japanska forskarna kom nämligen till att tupparna i sina gener hade en stark biologisk klocka som drev dem till att gala. Nyfiket undrar jag om den kan rubbas, om tuppen flyttas över flera tidszoner eller om den kan avlas bort om tuppen och hans ättlingar inte alls får uppleva en normal dagsrytm?

Tuppen kan också uppviglas till att gala för att grannen gal. När Lord M. gal svarar Knut genast trots att han annars inte är svår på att gala. Genom att gala berättar tuppen att detta är hans revir och hönorna här är hans. Röstens volym lär bero på storleken på tuppens kam. Stor kam = dominant tupp som skall höras över alla andra. Det lönar sig också att gala på morgonen för den fuktiga och svala morgonluften bär ljudet bättre än senare på dagen. Därför sjunger också andra fåglar mest på morgonen.

Vårtecken?

Nu syns små, små vårtecken i naturen. Den fruktansvärda sibiriska kyla som svepte in över oss har dragit vidare. En morgon när jag skulle till hönsen tittade jag som hastigast på termometerna "jaha -15", sen insåg jag att den visade -1,5. Både hönsen och jag fröjdar oss åt att det inte är så bitande kallt mera. Under veckoslutet som var ganska grått med ca 2 grader beslöt sig invånarna i några av våra bikupor för att det nu var dags att flyga ut och rensa tarmen. För en del blev det det sista de gjorde i livet då de inte hade krafter nog att flyga hem igen. Att bina lämnar kupan är verkligen ett vårtecken. Videkissor ser man redan vid dikeskanterna.

Ett annat vårtecken är fåglarna. En morgon med solsken hörde jag samtidigt en talgoxe sjunga sitt ti-ti-tyy, en hackspett trumma mot en trädstam och en förvirrad koltrast drilla högt uppe i en björk. Men jag får erkänna att efter det har det varit klent med fågelsången.

Inne hos oss syns också våren. Snön ligger ännu där ute, men inne trängs vårblommorna. Snart skall det väl också röjas plats för förodling av tomater och annat nyttigt.

Hönsen fryser och vi med dem.

Den senaste veckan har vi flera morgnar noterat ner till -23 grader. Det betyder att kölden inte bara kniper i våra kinder utan också i de arma hönsen. På stora sidan har de klarat det bra, men lilla sidan måtte vara byggt av klenare virke för där är det svårt att hålla värmen under så kalla nätter. Att vattnet fryser på natten är ju inte så farligt för hönorna sitter ju uppe på sina pinnar och får sedan rent, ljummet vatten på morgonen. Varm gröt får de också, något som dvärg kochina begärligt pickar i sig.
Nu väntas ännu bistrare köld svepa in från Sibirien. Jag har hittat på en lösning som något bättre håller värmen. Till natten har jag riggat upp trasmattor som kringgärdar hönsen upplugna på sina sovpinnar samt en värmelampa och det värmerör som vi införskaffade inför senaste vinter. Det sistnämnda har inte alls levt upp till förväntningarna och vi är inte de enda som är missnöjda med dem. I det lilla utrymme som uppstår innanför trasmattsväggen hålls i alla fall värmen på plus.

Höns skyddas ju för kölden av sin fjäderdräkt, men då skall man inte som en av de små hönorna gå och tappa nästan varenda fjäder och det över en natt. Ingen av våra hönorna har någonsin tappat fjädrarna så radikalt. På vissa ställen lyser bara skinnet lyser igenom, rena hönshuden. Dessutom tycker jag det kunde räcka med en ruggning på hösten, men också senaste år ruggade dvärghönsen både höst och vår.

Dvärg kochin skall vara små runda fjäderbollar och inte se ut som avtärda dammvippor.

Katt eller labrador?

Det verkar vimla av möss i våra uthus. Ja, än så länge håller de till där. Den första vintern här hörde vi faktiskt konstiga ljud i vardagsrumsväggen och hundarna snusade ivrigt i ett visst hörn. Sen blev det tyst och hundarna tappade intresset för väggen. Men där ute finns det alltså liv. Och nu har vi haft en råtta som gnagt på hönshuströskeln, men som gav upp innan den kom in till hönsen. Katter lär sällan ta stora råttor,men för att råda bukt på mössen skulle det vara bra med en katt. Nu är inte alla i familjen så förtjusta i katter och en del är allergiska så någon egentlig kattdiskussion har aldrig uppstått. Vad behöver man en katt till när man har en labrador?

Cora har alltid intresserat sig för livet som förs under snön. Med huvudet på sned står hon och lyssnar för att plötsligt kasta sig fram och vilt snusande dyka ner i snön. Hittills har det inte lett till någon fångst, men nu har hon lyckats. Länge bökade hon runt, snusade, lyssnade, kastade sig ner i snön och grävde runt och då kom det plöstligt ett litet djur farande upp ur snön och rusade iväg för att strax dyka ner i snön igen. Cora efter, mera snus och bök och plötsligt kom hon stolt farande till mig med en mycket levande mus i munnen. Jag är inte den som knäcker nacken av möss, så jag bröt mot allt vad Cora lärt sig och sa åt henne att bita ihjäl den. Hon släppte ner den på stigen, den sprattlade och då böjde hon sig fram och bet ihjäl den. Därefter gick hon sin väg, uppenbart belåten med sin jakt.

Tuppens galande.

Sedan den senaste rapporten har Knut avancerat i flocken. Han inledde ju sin bana genom att sova i värpredet, för att därefter sitta på den nedersta pinnen. En kväll när jag kom för att släcka var hela Knut försvunnen. Var fanns tuppen!? Vi har råttor under hönshuset så det rann genom min skalle att nu har råttan tagit stackars lilla Knut. Men så stack han försiktigt fram sitt huvud mellan två bastanta hönsmadammer, om man nu kan tala om bastanta hönor då det gäller dvärg kochin. Varje kväll sitter han nu där lyckligt inklämd mellan hönsen.

En råtta har gnagat på hönsens tröskel.

Hela flocken beter sig för övrigt annorlunda efter att Gunnar flyttade bort. Han måtte ha skrämt upp hönsen med hemska kvällssagor för under hans regemente var de alltid mycket noggranna med att hålla sig långt från mig och flaxade ibland skrikande omkring. Så flyttade Gunnar bort och hönsen beslutade sig för att jag var prima vara och kommer nu frimodigt fram för att se vad jag har att bjuda på.

Lord Melbourne är en hejare på att gala. Han sätter igång så fort han uppfattar att jag är i antågande. Den första gången han fick svar av Knut nästan studsade han till. En ny röst! Prövande gol han igen och fick ögonblickligen ett gällt svar från andra sidan väggen. Nu har han redan vant sig vid den unga konkurrenten.

Jag läste en artikel om hur tuppen klarar av det ibland öronbedövande ljudet då han gal. En biolog vid Antwerpens universitet i Belgien, Raf Claes, började fundera på den ljudvolym en tupp kan prestera och hur tuppen själv kan undgå att bli döv. Genom att fästa små mikrofoner intill tuppens öron kunde forskarteamet mäta ljudvolymen på galandet. Det framgick då att tupparna i medeltal kom upp till 130 decibel, visserligen bara i 1-2 sekunder, men ändå. De högljuddaste nådde volymer på 143 decibel. Det finns alltså allt skäl för hönspigan att inte luta sig fram mot tuppen när han gal för ljudet motsvarar en situation där man står mitt bland startande jetplan och det vill väl ingen göra.

Där människan småningom blir döv för att innerörats hårceller minskar eller förstörs, där har tuppen det bättre förspänt. För när tuppen har näbben helt öppen, vilket den ju har medan den gal, tillsluts en fjärdedel av dess hörselgång så att mjuk vävnad täcker halva trumhinnan. Tuppen hör alltså sitt eget galande mera dämpat, kanske de därför ibland klämmer i för kung och fosterland.

Redan på en halv meters avstånd till den vilt galande tuppen är ljudet betydligt svagare, vilket förmodligen räddar de stackars hönornas hörsel. Men om olyckan ändå skulle vara framme har hönorna en andra chans för till skillnad från hos däggdjuren kan fåglarnas hårceller i viss mån förnyas. Tänk vad allt man kan lära sig för att man har några hönor.

Hönan som gol.

Jag konstaterade tidigare att våra orpingtonhöns lugnat ner sig efter att de börjat värpa, vilket antagligen är en hormonell reaktion. Men nu har det hänt märkvärdiga ting hos de små hönorna. Vår högt älskade tupp, Gunnar, flyttade för en dryg vecka sedan till en flock som behövde en vit avelstupp. Jag tyckte det kändes bättre så här än att ta livet av honom. Det sägs att lantrashönorna klarar inavel väldigt bra. Knappast har man heller tidigare aktivt letat efter nya tuppar. På gårdarna har hönsen naturligt förökat sig och någon tupp har man alltid hållit sig med utan att desto närmare bekymra sig för saken. Jag antar, utan att kunna bekräfta saken, att alla de framavlade raser som numera finns inte lika bra tål inavel. Ett tecken på inavel är bl.a. att djuren blir mindre, att kycklingarna dör och att fötterna på dem är deformerade. Därför är det bra att med två års mellanrum skaffa nytt blod i flocken genom att byta tupp.

I en vecka var vi alltså utan en dvärgkochin tupp. En morgon när jag hämtade mat åt hönsen hörde jag lord Melbourne gala som han brukar göra. Döm om min förvåning när jag från dvärghönsen som satt på sina pinnar fick höra ett svar. Isabella och Viola hoppade genast ner för att inspektera matkoppen, men varje gång lord M. gol kom det ett tydligt galande läte från, ja från vem kunde jag inte avgöra, men från någon av de tre andra hönorna. ”Kaaka kaa”. Det var verkligen inte frågan om något vanligt hönsakackel utan melodin var helt tydligt som en tupp. Jag skulle inte själv tro det om jag inte hört det med egna öron. Någon ansåg tydligen att det krävdes ett svar på lord M:s påstående fastän att det inte fanns en tupp som kunde ta på sig den rollen.

Knut är inte slät som de andra kochina vi har utan friserad och ser därför så ruffsig ut.

Så igår flyttade Knut in i huset (tjugondag Knut, därav namnet). Det blev inget varmt mottagande han fick, men han får helt skylla sig själv. Efter att jag hade släppt ut honom från transportburen for han runt som en galning och anföll hönorna och pickade dem i huvudet. Hönorna skrek och klagade i högan sky. När jag på kvällen släckte ljuset satt hönorna på sina vanliga platser uppe på pinnarna medan Knut låg nere i den vrå där hönsen inrett sitt värprede. Döm om min förvåning när jag i morse fann ett ägg under honom! Här var det verkligen upp och ner vända världen. Hönan gal och tuppen värper! Eller var det ett utslag av ömma faderliga känslor när han sett ett ensamt ägg ligga och bli kallt när fruntimren bara tänkte på sin skönhetssömn? Hur som helst var det helt lugnt i hönshuset idag efter att Knut mött dagen med ett ganska så gällt galande. Hönorna förstod att det var en tupp som flyttat in och inte en allmän galning som råkade ha vägarna förbi.

Lugn och ro.

De senaste dagarna har vi haft svag köld och ett tunt lager snö. Det känns helt annorlunda att gå med hundarna på en tidig morgonvandring i skogen när månen lyser och snön också ger ljus. Visserligen har ju dagarna också blivit längre sedan jul, men på morgonen är den förlängningen inte märkbar.

I orpingtonflocken har det stora lugnet lagt sig. I alla rasbeskrivningar står det att orpingtonhöns är så lugna och trevliga. Mina har varit rätt stirriga och förskrämda sökt sig i en vrå när jag gjort mina sysslor i hönshuset. Ingen har vågat drömma om att närma sig matkoppen så länge jag varit där. Jag utgår från att lugnet kom i och med att en del av dem blev könsmogna. Lord M gal för fulla muggar och kluckar ivrigt när maten kommer, här kommer godis verkar han säga. De åter också med god aptit trots att jag är helt bredvid. 

Victoria och Louise värper regelbundet, men har nog inget hum om var de förväntas värpa. Man får gå försiktigt i hönshuset för det kan ligga ett ägg mitt på golvet (Louise). Victoria har lagt ett ägg i badkaret, som ju innehåller sand, aska och annat skönt för en höna att bada i, ett i en vrå som hon bonat åt sig som ett litet rede och idag hipphurra i det som jag avsett som rede för dem. I början kunde det på morgonen ligga ägg under sittpinnarna. Det berodde nog på att behovet att värpa kom innan ljuset tändes och de kunde komma ner från pinnarna. Även om lord M styr och ställer som en hel karl så har jag inte sett honom intressera sig för var äggen skall värpas. En god tupp visar hönorna vilket ställe som kan duga som rede. Parningen är inte heller ännu riktigt på topp. I början landade han helt fel på hönsen, men det ser ut att gå mot det bättre.

Först efter flera månader hos oss lärde de sig att gå upp på pinnarna för att sova. Helst samlades de i en klunga invid fönstret, vilket en aning bekymrade mig med tanke på att det är en ganska kall plats. Nu går de upp fast de har sena nattvanor, först efter kl. 22 är de alla uppe på sina sovplatser.