Signe ruvar!

Nu trillar de goda nyheterna in. Valpen som jag skrev om senast återvände hem efter två nätter i skogen. På något märkvärdigt sätt hade den hittat hem till sin egen gård där en bur med filt och mat väntade på den. Nu är den alltså välbehållen hem och alla kan dra en suck av lättnad.

Den andra nyheten kommer från hönshuset där Signe beslutat sig för att börja ruva. Det här är inte alls en optimal årstid och skulle det ha varit frågan om en dvärg kochin skulle jag ha tagit bort äggen. Kycklingarna förväntas kläckas vid årsskiftet.

Signe närmar sig åtta månader och började värpa i början av november. Eftersom hon är så ung hade jag inte alls förväntat mig att hon skulle börja ruva, eller för den delen någon av Tyrnävä-hönsen. De är goda värpare men endast 1-2 av tio är intresserade av att ruva. Det finns dock stora skillnader mellan olika släktlinjer och flockar. Marjatta hade haft en kull innan hon kom till oss så jag hade små förhoppningar om att hon nog skulle kunna börja ruva.

Signe ligger tätt på sina ägg.

Jag har genomlyst äggen och det ser ut att finnas liv i dem. Signe valde förstås den plats där de alla envisats med att värpa, på golvet. De har allesammans ratat mina fina reden. Nu har jag fått en del att värpa på ett annat ställe. Hjalmar var genast där och inspekterade mitt arrangemang och godkände det under högljutt beröm. Nån/några värper ännu hos Signe och därför måste jag kolla hur många nya ägg som tillkommer under dagens lopp. Den första gången var hon väldigt upprörd, men nu tycks hon ha insett att jag nog lämnar ägg kvar hos henne. Nu har jag inte haft någon möjlighet att kontrollera vems ägg hon ligger på, till det är de alla allt för lika. Därför skall det bli extra spännande att se vilka färkombinationer som uppstår. Hjalmar är ovanligt ljus toffefärgad, medan tre av hönorna är ganska mörka.

Den förhoppningsfulla fader.

Jungfrukammaren, som bl.a. har använts av Ellen när hon inte velat sova med de andra, inreds nu för att ta emot Signe och hennes små. Hoppas bara att allt går bra. Där får de vara i fred den första tiden, men nog så att alla kan se varandra, och har det också varmare än i det övriga utrymmet.

När valpen försvinner.

Den senaste veckan har halvan byn gått runt och spanat efter en 12 veckor gammal Bordercollie valp som sprungit bort efter att den blivit skrämd på sin egen gård. Tre timmar efter att den rymt hade en granne sett den på sin gård, men när denne ropade på den stack valpen iväg. Spårhundar kallades till hjälp, men de tappade spåret rätt nära oss. Ägaren satte ut valpen bur med mat i för att locka den till sig, men ingen hade rört maten. Det är rätt problematiskt när valpar rymmer, dels är inkallelsen inte ännu på plats, dels är de rätt dåligt orienterade trots att det rör sig om den närmaste omgivningen. Det är kanske inte heller det bästa sättet att folk trampar runt i skogen på jakt efter den. Den är säkert så skrämd och uppriven att den inte i första taget närmar sig okända människor. Ett sätt att försöka locka på borttappade hundar är också att grilla korv i det område där man tror att hunden rör sig. Doften borde locka den till grillplatsen. Vi har haft minusgrader på natten, så prognosen är inte direkt god för en så liten.

Det hela fick mig att tänka på den gången Melissa blev så fruktansvärt rädd för åskan, en rädsla som bestod livet igenom. Melissa var ungefär lika gammal som den borttappade bordercollievalpen. Pojkarna var ute på gräsmattan och spelade fotboll och Melissa var med dem. Fotboll var något hon älskade att vara med om. Den här gången kom det som en blixt från klar himmel, helt bokstavligen, utan förvarning om antågande åska ett sådant dunderbrak att Melissa i rasande fart sprang till den s.k. Lillstugan där vi då bodde. Jag var inte där utan i ett ärende i det större huset. När Melissa inte hittade mig rusade hon till lusthuset där vi ofta åt lunch, ingen matte där heller. Pojkarna hade då larmat mig och när valpen och jag möttes var hon helt hysterisk. Hon satt i min famn och bara skakade och slutligen kastade hon upp. Nu senare har jag funderat på om jag förstärkte hennes rädsla genom att trösta henne i stället för att hurtigt säga ”ibland brakar det, men det är inte farligt”. Melissa hade i alla fall förstånd nog att söka upp mig i stället för att rusa iväg ut i skogen.

Melissa 3 1/2 månad gammal med kompisen Joey.

Visst är det skönt att bo på landet men bara idyll är det inte. Grannens katt hittades död för något år sedan, eventuellt ihjälbiten av ett lodjur. När två hästar rymde från sin gård gick alla man ur huset och letade efter dem. Det slutade tyvärr mycket olyckligt. De hade båda gått ner sig i ett kärr inte så väldigt långt från hemmet och hittades döda.

Maktövertagande?

 Härom kväll visade det sig att Elvis inte var uppe på sovpinnen när jag kom för att släcka. Sur och mycket trumpen gick han nedanför pinnarna där alla de andra satt. Ingen såg ut att vilja bereda plats för honom och han är ju ändå den som bestämmer i hönshuset. Tycker han själv i varje fall. Surt tittade han på den ena av småtupparna som satt och gonade sig på hans plats. Hur understår du dig att göra så, tycktes Elvis säga. Får man inte välja sin plats med milda metoder så måste man ta till mera lumpna grepp. Sagt och gjort, Elvis tog ett hopp upp på den nedre pinnen och så gav han hönorna, som redan slagit sig till ro, tjuvnyp och pickade dem i huvudet. Ner kom en ungtupp, inte den som tagit hans plats men ändå, samt några av hönorna. Det var inte tillräckligt för Elvis. Jag vill sitta på min egen sovplats! Nu rymdes han i varje fall upp på den eftertraktade översta pinnen och genom att buffa och knuffa och picka tog han sig fram till sin plats. Till och med Elvira tvingades ner och hon hör ändå till de högts rankade hönorna. Det blev inget maktövertagande denna gång, men trumpna bufflar är inte så populära.

Kronprinsen som mycket liten.

Hos de ”stora” hönorna är det ett ståhej om morgnarna. När jag tänder hoppar ofta någon höna ner och Hjalmar efter. Sen inte bara jagar han de hönor som kommer ner utan han hoppar upp till de som är mera tröga på morgonen och ännu vill ta det lugnt. Han buffar och trampar runt och säger alldeles tydligt att nu är det verkligen dags att stiga upp. Hönorna verkar inte riktigt uppskatta hans virila tag så tidigt på dagen, men nu har jag kommit till vad som lugnar honom. I mattråget lägger jag överst litet gott som får honom på andra tankar, grynost t.ex. Ser han god mat får han genast bråttom att locka hönorna att äta och sen råder frid och ro.

Höken på taket.

Knappt hade jag tänkt tanken att vi i år förskonats från besök av höken innan det dök upp en. Den första gången, eller det första gången jag var medveten om vad som skedde, satt jag inne och råkade kasta en blick mot hönsgården. Där på taket satt en hök! Fick bråttom ut för att jaga iväg den. Dvärghönsen hade alla flytt in i hönshuset, medan tyrnävähönsen stod och tryckte i en vrå av hönsgården. Det är litet jobbigt att gömma sig nu när alla blad är borta.

När jag kommer med eftermiddagsmaten brukar en del av dvärghönsen gå ut, detta trots att de ju ser mig varje dag och vet att jag inte utgör något större hot. Hos de stora hönorna får man närmast se efter var man placerar sina fötter, så ivrigt trängs de runt en när man kommer med mat. 

Så igår när jag kom med maten pilade några dvärghöns ut ledda av ungtupparna Pan och Demi. Sen utbröt ett förfärligt kackel och alla kom instörtande och trängde ihop sig under bajsbrädan. Elvis som väntat på maten stack ut huvudet för att se vilken fara som hotade och började genast högljutt larma. Jag blev ju tvungen att gå ut och se efter vad det var som skrämde dem så. Där satt höken igen. Nu kan den inte komma in till dvärghönsens gård, men det kan ju inte de veta. 

Elvis

Hos tyrnävähönsen höll Hjalmar igång ett fasligt larmande allt medan hönorna stod hoptryckta bakom honom och gav ifrån sig ett svagt ”krrrr”. Plötsligt kom Ellen inrusande, hon hade väl inte hunnit med i svängarna och gömt sig någonstans i hönsgården. Hjalmar verkade inte alls intresserad av locka sina hönor till matbordet. Anastasia tyckte då med ungdomligt mod att serveras det mat gäller det att ta för sig. Först efter en stund blåstes faran över och lugnet lade sig igen.

Yr som en höna.

 

Lortig som en gris, hungrig som en varg och yr som en höna är välkända talesätt. Vargen är säkert ofta hungrig, det tvivlar jag inte på. Grisen är egentligen inte ett lortigt djur, men njuter av att få böka runt i marken och vem blir inte lortig av det. Nu har man ju kommit till att barn för att hålla sig friska borde böka mer i jorden, så det är inget fel med att böka. Yr som en höna? Ibland kan nog mina hönor verka helt yra i bollen, men oftast reagerar de ju helt riktigt. Det gäller att vara snabb i vändningen när höken anfaller. Att kackla upprört och springa omkring är också naturligt när grannens katt går förbi, men varför blir de helt till sig när jag passerar med en skottkärra?

Tamhönans historia började för omkring 7000–4000 år sedan i sydost Asien. Till en början hade man höns för olika religiösa ändamål och i tävlingssyfte (stridstuppar). Tamhönan spred sig långsamt med ungefär en kilometer per år. I Persien höll man sig med höns redan 500 år före vår tideräkning. Till Europa kom tamhönan under de första århundradena av vår tideräkning. I Finland och förmodligen även Sverige för riket var då ännu ett och helt, hade man ännu under 1700-talet hönor främst på slott och större herresäten. Där utgjorde hönorna snarare ett pittoreskt inslag i gårdsbilden än bidrog till hushållet.

Forskare vid Linköpings universitet har kommit till att våra tamhöns har mindre hjärnor än de vilda djungelhönsen. Forskare har fött upp vilda djungelhönor och under tio generationer valt ut de tamaste för fortsatt avel. Som jämförelsegrupp hade de hönor som var mest rädda för människor. Ett oväntat resultat av forskningen var att de tamaste hade mindre hjärnor, speciellt hjärnstammen där en primitiv del som har med stressreaktion att göra, i förhållande till sin kroppsstorlek. Genom olika test kom man till att den tamare gruppen hade lättare för att vänja sig vid olika sorters stressmoment. Just det att det hos djungelhönsen fanns individer som lättare blev tama hade förstås en stor betydelse för att tamhönan skulle utvecklas. Nästa gång hönsen yr i väg kan man glädja sig åt att det ändå är långt från sitt ursprung, djungelhönan.

Gerda och Ester har börjat värpa och får sova bredvid Hjalmar.

Nu funderar jag hur det står till med mina Tyrnävä-höns hjärnor. De är väldigt orädda och mycket nyfikna. När jag jobbat i hönsgården med att täppa till håligheter in under huset kommer de tätt intill och följer intresserat med ens små bemödanden. Speciellt Signe är oerhört nyfiken och kan picka i en med ett ”hallååå, jag är också här”. Den här stammen beskrivs också i allmänt som oerhört tama.

Hur är det med hundens hjärna i jämförelse med vargens? Här måste ha skett stora förändringar över tid. Jaktlabradoren med sin stora vilja att tjäna och behaga människan är långt från sin vilda broder. Jag tycker mig ha läst något om att människan i tidernas begynnelse valde ut valpar som inte hade något emot mänsklig kontakt.

Höstarbete.

 

Nu är hösten verkligen här efter en lång och varm september. I morse meddelade jag när jag tände hos hönsen att idag regnar det inte. När jag kom ut från hönshuset kunde jag konstatera att nej, det regnade inte, det snöade.

Hösten innebär också återkommande sysslor. De pelargoner som inte mera blommar har får flytta till ladugården i vinterförvar. Trädgårdsmöblerna har ställts undan, båtarna är upptagna. Jag har tvättat bikupornas lådor och sorterat de ramar som skall sparas för nästa säsong.

Till de jobbigaste sysslorna hör att kratta. Egentligen får löven gärna för min del ligga kvar på marken och småningom förmultna, men lönnlöven bildar så kompakta mattor att de måste krattas bort för att inte helt förstöra gräset. Nu har jag inspirerats till att samla löven i stora säckar för att under vinterns lopp bre ut dem i hönshusen. Jag har varit skeptisk med det där med plastsäckar, men på olika diskussionsforum bedyrar man att löven inte börjar mögla. Försöka kan man alltid för löven skall ju ändå samlas ihop och jag vet att om det bara lyckas bli hönorna jätteglada över att få krafsa runt bland dem. En del av löven skall läggas runt vinrankorna i orangeriet. Det skyddar rötterna bl.a. från tidig uttorkning då vårens solstrålar börjar värma igen. Den ena vinrankan som växer ute har fått nytt skydd för den (nuförtiden) ständigt pinande blåsten.

Två lastpallar bildar skydd för vinrankan.

En del av löven har hamnat på komposten där jag gjorde ett överraskande fynd. Där växte i september en mycket stor och kraftig tomatplanta. I något skede har vi kastat det vi rensat bort i orangeriet på komposten och så har ett tomatfrö börjat gro. Nu har den ju säckat ihop, men fin var den så länge värmen räckte till. 

På komposten blommade en tomatplanta sent i september.

Vi har för övrigt i år experimenterat med egna frön. Det vill säga det var frön från en ovanligt god tomatsort inköpt på Lidl. Nu blir ju resultatet av en sådan odling inte precis det samma som modertomaten, men vi hade faktiskt tur och de var urgoda. Nu har vi lagt undan litet frön för nästa år så får vi se vad det sen blir. Vi har enats om att nästa år skall det inte bli fullt så många busktomatplantor. Vi konsumerar hellre större tomater. Jättestora blev tomatsorten Black Russian. Det lär vara en kulturarvssort och som namnet säger från Ryssland. Faktiskt blev frukterna så stora att 11-åringen undrade om det verkligen var en tomat jag gav honom när han behövde en till matlagningen. En annan sort vi gärna odlat är Dansk export, med gula tomater. Men nu är det långt tills nästa odlingssäsong och man kan bara planera för den.

Tomaten från Lidl gav stora saftiga frukter.

Hönsgårds nytt.

 

I somras fyllde vår äldsta dvärgkochin-höna, Isabella, fem år.  Hon hörde till de allra första som jag köpte. Egentligen hade jag inte tänkt ta henne, men hon hade mobbats av de andra och mest fått sitta högt uppe under taket. Hos oss blev hon en av flocken och trivdes bra med de andra. Ännu i somras lade hon något enstaka ägg. Mycket rörde hon sig i par med Regina, den enda som är kvar av vår första kull med kycklingar. En dag i förra veckan satt Isabella i luckan ut till hönsgården och följde med vad de andra gjorde där ute. Du ser trött ut, så jag åt henne när jag passerade. Då visste jag inte hur rätt jag hade, för följande dag hittade jag henne död på den mest undanskymda platsen i hönshuset. På något sätt kändes det bra att hon dragit sig undan för att dö i stillhet i stället för att ligga där bland alla de andra.

Här är Isabella t.v. i sin krafts dagar där hon ruvar med Margareta och Snövit.

Nån dag senare upptäckte jag att Tyrnävä-hönan Marjatta haltade. Hon gick inte heller ut utan höll sig inomhus tillsammans med Ellen som trivs bra inne. Följde med det någon dag och kunde konstatera att hon inte ville stöda på det ena benet. Det är bara sorg och bedrövelse med hönsen tänkte jag då. En kväll plockade jag ner henne från sovpinnen och tog in henne för att undersöka benet litet närmare. Tvättade foten för att se om det eventuellt var något under foten som besvärade henne, men det verkade helt okej. Däremot var hon inte helt glad över att bli undersökt högre upp. Innan undersökningen hade jag läst på om höns och smärtstillande medel. Jag är ingen vän av att krampaktigt hålla liv i sjuka höns och än mindre av att ge dem antibiotika. Men visst vill ju även jag hellre se en frisk höna än att tvingas nacka den. Så jag gav henne litet Metacam som blivit över då Cora i somras fick sin klo opererad. Det kan jag säga, det är inte lätt att medan man har en höna i famnen försöka dosera medicinen i en minimal spruta och sen öppna näbben för att ge henne dosen. Slutligen var det fixat och jag förde henne tillbaks till hönshuset där jag förmodar att hon berättade skräckhistorier för de andra om vad hon upplevt. Följande morgon när jag kom in i hönshuset satt alla ännu på pinnarna så jag lyfte ner Marjatta. Antingen hon valde att ta stegen ner eller flyga ner skulle det belasta benet. Två dagar senare var hon helt som vanligt. Inget linkande, hon gick ut och allt var frid och fröjd. Nu tror jag ju att hon säkert blivit bra utan min insats, men å andra sidan kan man inte bara passivt se på hur en höna haltar omkring.

Med friskt ben trivs Marjatta ute igen. I vintergården finns det ännu en hel del grönt att krafsa runt i.

Tvestjärtar i kupan.

 

Av en god vän fick jag nyligen en bok som heter Handledning i praktisk biskötsel skriven av J.W. Lewerén. Trots att den är tryckt 1913 verkar det mesta vara hur aktuellt som helst. En del av de goda råden kanske ändå inte är helt dagsaktuella. Som t.ex. den om tvestjärten. När jag öppnar mina kupor ser jag ibland tvestjärtar som hastigt slinker iväg. Nu vet jag hur de skall bekämpas. Man lägger gamla utslitna skor vid kuporna! Dit in kryper tvestjärtarna på natten och så kan man enkelt göra sig av med dem. Om skorna lockar för att de utgör ett mörkt gömsle eller om den goda doften av välanvända skor utgör en lockelse framgick inte.

Om röveri under våren ger Lewerén följande råd: För att afhålla ens egna bin från att under de första flygdagarna om våren ofreda hvarandra, gifver man dem på ett soligt ställe, 40 à 50 meter framför biståndet, hvete- eller ärtmjöl. Detta tömmes i ett par tomma kakors celler och några celler fyllas med honungs- eller sockervatten, som ditlockar bina. Sen är det meningen att bina skall före hem mjölet. Eftersom de hålls strängt sysselsatta med det glömmer de bort röveriet.

Tydligen har jag inte heller varit riktigt på alerten när det gäller reningsflykten som hos oss ofta infaller i februari. På frusen snö lär bina inte stelna, vilket de alltså gör på nyfallen. Därför skall marken framför kupan beströs med hackelse, torvströ eller gamla mattor. Jag tycker nog att mina bin stelnat också på frusen snö, men vem vet kanske mattor gör susen.

Det här året var litet knepigt för bina. Först var det kallt i maj och samhällena kom trögt igång. Sen blev det väldigt varmt i juni och i juli var draget ganska magert. På en del ställen har man fått en normal skörd, medan den på andra varit helt usel. Vi fick hälften av vad vi fick i fjol. Uppenbarligen har pollinerarna ändå gjort sitt för det har funnits otroliga mängder blåbär, 11-åringen plockade 30 liter. Också hallon har det funnits mycket av. Däremot är det litet sämre ställt med lingonskörden, men det tror jag mera beror på kalhygge av ”mina” lingonmarker. Inte bara lingonen strök med nedtrampade av stora skogsmaskiner utan framför allt mina fina kantarellställen.

Litet bo jag sätta vill.

 

Litet bo jag sätta vill

Gård med trädgårdstäppa till

Liten åker till att grava

Vill jag uppå landet hava

Huset utan vank och brist

Fyra rum och förstukvist

skaldade poeten Elias Sehlstedt (1808–1874). Dikten kunde bra stämma in på mig själv, men nu hade jag faktiskt fåglar i åtanke. Eftersom jag jobbade på distans hela våren hade jag möjlighet att följa med fåglarnas bestyr på ett helt annat sätt än tidigare. Jag tror jag aldrig upptäckt så många fågelbon på vår gård som i år.

Det finns bon och så finns det bon. Somliga rafsar bara ihop litet kvistar och är nöjda med det. Andra bemödar sig verkligen och lägger ner tid på sitt bygge. Själv tycker jag att svalornas byggen ser så fina och durabla ut. Deras kvitter hör verkligen sommaren till. 

Trastar kan också bygga väldigt fina bon och gömma dem på de finurligaste ställen. 

Det här boet fanns väl gömt i en gran, omsorgsfullt och vackert byggt.

I år måste vi ändå ha haft besök av ett ungt och ganska så slarvigt koltrastpar. Först satte de igång med ett bygge på en vägglampa. Jag upptäckte det för att där plötsligt hängde ner något underligt skräp. 

Mindre lyckad boplats.

Nå, det misslyckades ju. Sen en dag undrade jag varför H. hade skräpat ner så på kökstrappan med mossa och diverse annat naturmaterial. Han påstod sig visserligen vara helt oskyldig, men jag hade mina misstankar. När jag så hittade en hög med liknande skräp nedanför ett fönster förstod jag att höja blicken och då såg jag att en koltrast byggt bo på den planka som liksom ett litet tak finns ovanför fönstret. Inte världens bästa plats för underlaget sluttade utåt. Därför hade det påbörjade boet rasat ner vid köksdörren. Den här gången hölls boet på plats. 

Litet vanskligt att bygga på det sluttande planet.

Vad tänkte den här bobyggaren på. Den har valt två ca 1 meter långa störar som stod lutade mot garageväggen. Hur öppet och hur osäkert som helst, men fint ombonat med ull att ligga på. Av spåren att döma blev det också ungar.

Min jättepumpa.

 Nu är det bråda tider när allt det man med kärlek och ömhet sått och vårdat skall skördas. I år har jag bl.a. satsat på jättepumpor. Inspirerad av engelska TV-serier där de i små gemytliga landsbyar mellan morden ställer till med grönsaks- och blomutställningar tänkte jag få fram vår bys finaste jättepumpa. Beställde en påse med frön. Det visade sig vara fem stycken, varva fyra grodde. Efter att de fått växa till sig inne tills de hade 4-5 blad var de färdiga för utplantering. Jag hade gjort en blandning av mull, gamla löv och hästgödsel och där planterade jag mina fyra små pumpaplantor. Egentligen skulle de väl härdas och bäras ut på morgonen och in på kvällen, men det hoppade jag över. Till en början hade de väv över sig som skydd både mot köld och solens strålar.

Här ligger pumpan och växer nästan så man hör det.

Familjen häpnade över hur mors pumpor spred sina revor över ett allt större område. De som ansvarade för gräsklippningen hade stränga order att göra stora lovar kring odlingen. Missade litet att de under växtperioden skall gödslas en gång i veckan. Däremot gick det inte att ta miste på att vatten skulle de ha. Slarvade man med det började bladen sloka. Läste att de kunde behöva 10 liter per vecka. Det var båg, tio liter per dag var närmare sanningen. Därför togs varje regndag emot med jubel – inget släpande med vattenkannor.

En del av pumpskörden.

Sist och slutligen blev det en jättepumpa, som väger närmare 23 kg. Den skall 10-åringen få gröpa ur till Halloween. Jag föreslog att hennes lillebror kunde flytta in i pumpan sen så stor verkar den vara. De övriga 10 pumporna blev mindre ”bara” 7-10 kg. Några skall också de användas till Halloween. De andra blir pumpsoppa eller kanske paj. Mos förslog någon, men där är jag inte riktigt på det klara med när det används. I stället för potatismos kanske. Hönorna kan säkert picka rent en del av skalen. Just nu har vi dem inomhus där de får mogna till sig. De finns litet överallt så man kan säga att vi bor i ett pumphus.

Till sist undrar jag vem som hade sitt finger med i spelet när den här tomaten utvecklades.

Signe har namnsdag.

 Idag 23 augusti har Signe namnsdag. Eftersom namnet i Sverige först förekom mera allmänt i Skåne kanske det har ett danskt ursprung. Vanligast var det i början av 1900-talet, men har blivit populärare igen. I Finland är och har det varit ganska ovanligt.

Signe och hennes jämnåriga syskon Gerda och Ester har förvånat mig genom att vara de som först har gått in för natten. Det betyder inte att de har varit tidiga, runt kl. 22 har de tyckt att det varit lämpligt att söka sig upp på pinnarna. Efter en stund har Hjalmar följt deras exempel, medan Anastasia en stund virrat omkring innan även hon gått in. Däremot har de vuxna hönorna Ellen och Marjatta envisats med att vilja sova ute. Det har alltid sina risker så varje kväll har jag lyft in Ellen och då har Marjatta insett att det är bättre att söka sig till de andra.

Nu har de flyttat till sitt vinterkvarter och inte ännu riktigt vågat sig ut på äventyr i den förvuxna gården. De har också ett betydligt större utrymme inne så det går ingen nöd på dem.

En annan sak som förvånat mig är att det uppges att Tyrnävähöns inte är speciellt ruvvilliga. Alla de gamla finska stammarna måste ju ha ett gammalt ursprung och har klarat sig fram till våra dagar på små bondgårdar där man haft en liten flock med höns för husbehov. Nog måste de ju ha ruvat för att överleva fram till idag. Jag kan inte tänka mig att det på den finska landsbygden var speciellt vanligt med hemgjorda kläckningsmaskiner. Skulle man inte ha föredragit att hönorna skötte den delen i stället för allt besvär med att själv stå för kläckning och skötsel vid sidan av allt det andra dagliga arbetet? Hur som helst skall det bli spännande att se om de här kommer att visa intresse för att ruva. Än så länge är det bara det bara Marjatta, speciellt hon, och Ellen som värper. De andra borde börja vid ca 24 veckor så det blir i oktober.

Finsk lantrashöna, Tyrnävä.

Det nya sommarhönshuset måste förstås få nya invånare. Där bor nu en liten flock med finska lantrashönor. Jag har en tid funderat på att så att säga gå back to basic och hålla mig med finsk lantras. De är rätt tåliga, tål också en del kyla men förstås inte så att de kan förfrysa slör och kam. De är i allmänhet ganska friska och långlivade. De äter inte så mycket, framför allt i jämförelse med Orpington. De lär vara rätt goda värpare. Äggen väger ca 50 gram för några storväxta hönor är det inte frågan om. Jag blev t.o.m. litet förvånad när jag såg hur små och sirliga de är.

Den finska lantrashönan höll alldeles på att försvinna då hönserierna blev större och man övergick till högvärpande höns. Så sent som 1998 startades ett officiellt program för att bevara våra lantrashönor. Det finns det olika stammar av dem och de är alla uppkallade efter den ort de hittats på. Efter att ha studerat utbudet och tittat på olika uppfödares hemsidor fastnade jag för Tyrnävähöns. Tyrnävä är en liten ort i norra Österbotten. De lärda tvistar om hönan verkligen är hemma därifrån eller om den bara hamnat där och dess egentliga ursprung finns i Koskis rätt nära Åbo. Man antar nämligen att de är nära släkt med Pikis-hönan och Pikis ligger också i Åbo-trakten. Tyrnävähönsen har varit ganska sällsynta, men idag finns det många som håller sig med dem.

Ett utmärkande drag för dem är att de kan ha så många olika färger. De sägs också vara nyfikna och lätt bli tama. Jag lade genast märke till att de är väldigt lugna och inte blir oroliga fast t.ex. vår labrador sticker in huvudet i hönshuset.

Tuppen Hjalmar

Till det roligaste med en ny flock är att fundera ut namn på de nya invånarna. Eftersom Tyrnävä är helt centralt sökte jag på Google efter någon känd person därifrån. Dem var det tunnsått med, jag hittade endast Hjalmar Mellin (1854–1933) som var matematiker. Tuppen fick naturligtvis heta Hjalmar.

Marjatta

Så var det hönorna. Kanske jag kunde få någon idé om jag tittade på Koskis. Dessutom hämtade vi våra hönor från grannsocknen till Koskis. Det visade sig att en av våra centerpartistiska riksdagsledamöter under åren 1975–91, Marjatta Väänänen, hade sina rötter i Koskis. Jag har ett eget konkret minne av henne, hon var nämligen andra undervisningsminister 1972–75 och då besökte hon min skola. Jag var utsedd att tillsammans med några andra servera kaffe åt ministern och hennes följe. Om jag verkligen fylle på ministerns kaffekopp kommer jag inte ihåg.

Ester och Hjalmar

Kanske resten av flocken också kunde ha namn efter politiker? Då kom jag på det – presidentfruarna skulle hedras. Nå, det är tveksamt om de skulle känna sig så hedrade, men åtminstone kan barnbarnen på det här sättet lära sig namnet på dem. Nu krafsar alltså Ester Ståhlberg (1870–1950), Signe Relander (1886–1962), Ellen Svinhufvud (1869–1953), Gerda Ryti (1886–1984) och Anastasia Mannerheim (1872–1936) runt i hönsgården. Den observanta märker att jag hoppat över Kallio, men hans fru hette Kaisa och ingen av hönorna såg ut att heta just det.

Signe och Gerda

Ellen, foto Taru Peltosaari

Anastasia

Nytt hönshus.

I dagarna har vi fått färdigt ett nytt hönshus. Min insats har varit mera anspråkslös, men jag har suttit uppe på taket och spikat fast takfilten. Dessutom har jag fäst hönsgårdens nät och målat. Enkla sysslor för den opraktiska. Och varför nu ett nytt hönshus? Jo, för att det gamla blev för litet. I alla diskussionsforum påpekas det ständigt och jämnt att man skall bygga tillräckligt stort. Du börjar kanske med tre sommarhönor, men plötsligt har du en betydligt större flock året om.

Först blev vårt gamla lilla hönshus, byggt på 1990-talet för litet för de stora hönorna. När vi fick flytta en lekstuga som stod på svärmors tomt löste sig den ekvationen och de små rymdes ännu in i sitt lilla hus byggt på en lastpall. Men dvärg kochin är kända för att ruva och de blir bara fler och fler. Det var en orsak till att vi slaktade de stora hönorna och de små fick överta lekstugan som sommarviste. Men inte kan man bara ha en flock med höns, nej flera skall det vara. Så H. byggde i sitt anletes svett. Jag hade visserligen föreslagit att vi skulle köpa en lekstuga till eller något slags litet förrådshus, men det förkastades. Durabelt skulle det bli, även om det kanske trots allt inte blev så mycket billigare.

Stockarna i bjälklaget kommer från en större villa. Virket är ca 150 år gammalt, men doftade otroligt stark och fräscht när man sågade i det. Vi kunde också återanvända virket från vår veranda som senaste år renoverades. Som golv lade vi en skiva. Eftersom detta är en sommarhus behövs det ingen isolering, men om så skulle behövas är det ganska enkelt gjort.

Fönstrena hade vi i lager, men virket köptes som nytt. Mitt förslag om att vi skulle använda de "stumpebräder" vi har i lager föll inte i god jord. Säkert var det lättare att bygga så här.

Det lilla "titta in" fönstret skar vi till av gamla glasskivor från växthuset. Där kan man se efter vad som händer hos hönsen utan att behöva öppna dörren. Inredningen är mycket enkel med sittpinnar och två gamla trälådor som reden.

Lådodling även för mig.

I år har även jag övergått till att odla i pallkragar. Tidigare odlade jag på friland och varje höst skulle någon ovilliga gosse tvingas att vända landet. Ett år prövade vi med att lämna det ogjort. Följande vår var jorden stenhård. De knorrande gossarna var ändå inte huvudorsaken till odling i pallkrage. För två år sedan fick jag nämligen in ett ovanligt tråkigt ogräs i mina odlingar. Förmodligen följde det med någon planta jag köpt. Vad det riktigt är frågan om vet jag inte. Jag väntar fortfarande på att någon skall skriva boken "Våra mest hatade ogräs". Det sprider sig med långa tunna rötter och tog snabbt över det hela.

I den bakersta länga lådan växer första årets sparris. Vi ser fram emot kommande års skördar.

I våras tog jag i tu med att bygga upp en pallkragsodling. Som jag förklarade för de knorrande gossarna, de slipper vända landet och anefter som min ork tryter kan man ta bort en låda och låta gräsmattan ta över där. Dessutom kan man, om orken står bi, lägga många pallkragar på varandra och sålunda skona ryggen. Den blev nämligen inte skonad när pallkragarna skulle fyllas. Häpnadsväckande mycket jord och hästgödsel gick det åt för att fylla dem. Innan de fylldes hade jag grundat med flera lager tidningar i hopp om att kväva ogräset. På gångarna mellan pallkragarna lade jag papp som jag hade hemma i form av diverse stora lådor. Den som spar den har, också papp då det behövs. Jag kunde ha lagt dubbelt lager papp för nu verkar det som om det redan skulle vara mer eller mindre i upplösningstillstånd, kanske på grund av att vi haft rätt mycket regn under början av sommaren. På pappet lade jag ett lager träflis egenhändigt flisat att våra egna träd.

Jag måste säga att mycket växer betydligt bättre i år än tidigare och det är verkligen mycket lättare att rensa ogräs, för det hålls naturligtvis inte helt borta. Den enda grödan som fört en något tynande tillvaro är morötterna, men de har tid på sig att ännu växa till sig. Jag var rädd för att potatisen bara skulle bli blast så grönt och frodigt så det ut, men visst blev det många och goda potatisar. Löken har varit jättefin och rödbetorna växer så att det knakar.

Ett misstag skedde när vi satte zuchiniplanorna i jorden. En zuchini hamnade i växthuset och en gurka på friland. Gurkan för en mycket tynande tillvaro i trädgården medan zuchinin i växthuset växer hej vilt och tydligen tänker ta över det hela.

Zuchinin som tror att den är en djungelväxt.

Se men inte röra...

Ett gammalt ordspråk lyder ”se men inte röra, det är småbarns göra”. Idag är det inte mera gångbart bland människobarn, men uppenbarligen uppfostrar hönorna sina avkomlingar just så. Våra fyra kycklingar är nu drygt tre månader gamla. Till min förtvivlan har de haft mycket sena kvällsvanor. Sena för mig, som inte är någon nattuggla, fast visst är sommarnätterna underbart ljusa. Punktliga är de i alla fall. Prick kl. 23 kliver de fyra små in i hönshuset och in vill jag ha dem för trots att de är i en inhägnad hönsgård känns det tryggast att också ha stängt dörren om dem. Vissa kvällar har jag drivit dem varv på varv runt hönshuset i hopp om att de skulle gå in och de har verkligen visat att de helst skulle gå in, men så nej. Det är alltid någon av de äldre som inte ännu funnit sig till rätta inför natten och då får kycklingarna inte komma in. De gäller att vördsamt vänta tills moster är klar. Ibland får den vuxna hönan för sig att en uppfriskande språngmarsch runt huset är just vad hon skall företa sig innan det är dags att söka sig upp på sovpinnen. Då är det bara för mig att dra mig tillbaka och ge dem litet tid att få tag på sömnen.

Kycklingarnas ruvmor, Elvira, har sin vana trogen igen lagt sig ner för att ruva. Detta är fjärde försöket inom ett år. Tack och lov är de inte alla lika entusiastiska ruvare. Nu vill jag ändå inte ha fler kycklingar av de här dvärghönsen. Hönshuset svämmar över om de skall bli fler och man kan ju inte i det oändliga bygga ut.

Det är förargligt att tuppkycklingarna alltid skall vara sådana personligheter. Dem kan man ju inte hålla, hur trevliga den än är.

Efter en mycket varm period har det nu regnat i flera dagar i streck. Nu slipper jag vattna i trädgårdslandet, men det myckna regnet fick också en oväntad effekt. I morse när jag kom för att ge hönsen mat var det ställvis alldeles grönt i deras inhägnad. Det var oväntat för de har verkligen krafsat i sig vart enda gröna strå. De äter en blandning av havre, vete och ärtkross och nu hade tydligen vetet börjat gro. Det gröna möttes med ett entusiastiskt kacklande av tupparna.

Padda som underhyresgäst.

Flickorna, 7 och 9 år gamla, odlar jordgubbar i en pallkrage. Nu har de fått en underhyresgäst i form av en stor padda. Den har gjort i ordning åt sig en trevlig grop där den ligger och plirar. Vi har haft flera soliga och varma dagar och då har den grävt sig ännu längre ner och täckt för ingången för att ha det riktigt mysigt svalt och fuktigt. Barnen tycker det är mycket roligt att följa med dens ytterst stillsamma liv. Storleken tyder på att det kan vara en hona. De blir könsmogna vid 4-5 års ålder och lever i 7-10 år. I fångenskap kan paddan bli upp till 50 år och den äldsta vilda paddan blev hela 36 år.

Paddan ligger djupt nergrävd i jordgubbsodlingen.

Paddor är väldigt stationära och håller koll på sitt eget lilla revir. Därför tror jag att det här gott kan vara den paddan som ladugårdssnoken i fjol försökte svälja. Paddan var ändå för stor och lyckades, med litet mänsklig hjälp, komma undan.

Jag antar att vår padda rör sig under natten och försöker få något att äta. Att bara sitta i gropen och vänta på att något matnyttigt passerar är knappast lönt. Mest äter paddor sniglar, insekter och spindlar, men sägs också kunna ta möss och ödlor. Jag hoppas att den och snoken båda besluter sig för en sork- och musdiet. I zoologiboken från år 1951 poängterar man att paddan är ett nyttigt djur eftersom den inom sitt revir äter sniglar och larver. Jag hoppas att den inte ligger i pallkragen i väntan på att jordgubbarna skall mogna. Det vore för snopet om paddan åt upp hela skörden.

Gärna skulle jag se hur paddan klättra upp i pallkragen. Och hur kom den på att överhuvudtaget göra det? Kanske det doftade fuktig jord när flickorna hade vattnat sina jordgubbsplantor. Jag antar att den sträcker på sig och skuffar med bakbenen medan den häver sig upp med hjälp av frambenen. Och hur gör den när den skall ut ur pallkragen? Tar den ett modigt skutt ner på marken eller söker den sig sävlig neråt?

Det är mitt rede!

Jag har plockat mängder av granskott som innehåller bl.a. rikligt med c-vitamin och kan användas till mycket. Sirap gjord på granskott är både gott och bra mot hosta. Mumintrollen åt granbarr innan de drog sig tillbaka i sitt vinteride, något att tänka på om vintern känns lång. Granskott kan användas också till pesto eller varför inte granskottssalt. Nu skall jag inte ha hela skörden för mig själv, nej hönorna äter skotten under vintern. De måste ju alltid få något litet roligt att picka i sig och till det hör både granskott och bl.a. vinbär av olika slag. Jordgubbar, hallon och blåbär får de inte, nej de bären hamnar i större magar.

När jag nu strövat runt på våra marker och plockat har jag haft en och annan naturupplevelse. Bäst jag sakta rörde mig runt en stor och tät gran brakade det plötsligt ut en ringduva. Konstigt ställe för en duva att sitta och fördriva tiden på. När jag tittade närmare efter såg jag ett otroligt slarvig hoprafsat bo med två kritvita ägg i. Det förvånar mig att skapelsen alls hålls ihop, men där ligger nu duvan och ruvar. Ungefär en ½ meter högre upp har en koltrast byggt sitt bo, stadigt och snyggt. Ett riktigt bror-duktig bygge.

Här ligger fru duva på sina två ägg. Jag har inte tidigare observerat hur långa näbbar duvor har.

På ett annat ställe hörde jag björktrasten varna, men var inte tillräckligt observant på att den verkligen menade allvar. Plötsligt förvandlades den fågel till ett kombinerat bomb- och stridsflyg. Den störtade ner över mitt huvud och träffade skickligt mitt i prick. Jag fick hastigt retirera och nu slår jag stora lovar kring det trädet.

Snyggt och omsorgsfullt bygger koltrasten sitt bo.

Också i hönshuset är det kamp om boet. Ett rede är favoriten bland andra och en dag låg där både Puolukka, Hedda och Regina. Tydligen hade de puffats och knuffats redan innan jag kom in för ett ägg hade rullat ur redet och Hedda skyndade att dra det in under sig. Det misshagade alldeles uppenbart Puolukka som gick till vildsint attack mot Hedda. Hon hackade och hade sig så att Hedda tvingades stiga upp. Också Regina valde att lämna redet. Hedda, som såg mycket tilltufsad och tillplattad ut stod med ryggen mot mig och tittade på Puolukka. Regina ville tydligen hålla sig väl med mobbaren så hon passade på att hacka Hedda några gånger innan hon igen lade sig i redet. Arma Hedda tänkte jag och var beredd att lyfta upp henne och titta till henne. Pytt, den lilla hönan stod där precis som en brottare som är beredd att gå till anfall. Plötsligt trängde hon sig med en fart in under Puolukka och låg där helt triumferande på äggen, medan Puolukka fanns sig ligga på, inte ägg utan en höna.

Den förbannade plasten.

När ukasen kom om att nu skulle alla sortera plast i hushållen började jag plikttroget lägga undan plastskräp såsom brödpåsar, gurkans omslag, den tomma smörasken m.m. Jag blev nog överraskad över hur mycket plast man släpar hem. Alldeles lätt är det inte heller att vid sina inköp undvika plastemballage. Tyvärr finns det inte riktigt nära oss något plastinsamlingskärl, så det gäller att komma ihåg sin sopsäck när man har vägarna förbi ett sådant.

En sak är plast i hushållet som ändå förr eller senare under ordnade förhållanden finner sin väg till soptippen, långt värre är det som virvlar runt i naturen. Vår tomt gränsar till ca 100 hektar åkermark som till en stor del upptas av jordgubbsodlingar, till stor glädje för invånarna i våra bikupor. Plantorna ligger i långa rader täckta av en brun plast och det återfinns också på helt andra ställen. Jordgubbsodlaren beskyller traktens hundar för att rusa runt på odlingarna och med sina klor förstöra plasten. Nu har jag aldrig sett någon hund springa direkt i odlingarna, nog på de skördade spannmålsåkrarna. Däremot har jag sett älgar och framför allt hjortar gå runt bland plantorna och mumsa i sig av det gröna. Det är klart att deras klövar ställer till med stor förödelse. Plasten blir också skörare av väder och vind. Tvärs över åkrarna går en väg som jag tillsammans med Cora flitigt frekventerar. Den här våren beslöt jag mig för att plocka bort av de plastbitar som vinden för med sig från jordgubbsodlingarna. Och nog har jag fått plocka! Om alla de corona-motionärerna som de senaste månaderna vandrat där skulle ta ett plastskräp varje dag skulle dikena och vägrenarna snart vara städade. Som det nu är kämpar jag i ensamhet mot den förbannade plasten, cigarettfimpar åker också med och ölburkar m.m.

Också på vår egen tomt har vi drabbats av plasten. Inte bara hade de tidigare ägarna använt bron upp till rian/ladan som avstjälpningsplats. På bägge sidor om den hittade vi gamla glödlampor, skor, ansjovisburkar, förpackningar för färdigmat och plast, plast. Äckligt! Först försökte jag städa upp det hela, men det blev övermäktigt så nu har jag gömt det under lövhögar och ris. Kommande arkeologer får något att studera. I jordbruket uppstår mycket plastsäckar och dem hade ägarna utnyttjat när blomrabatterna anlades. De omges alla, och det finns många, av plast. Förmodligen har tanken varit att man skulle hålla ogräset borta. Men ogräs är så illistigt att det skickar ut frön om det inte kan komma vidare med sina rötter. Ogräs finns det alltså övernog och plast. När man klipper gräs rivs det sönder i små bitar för det sticker upp här och där.

Plast prydligt lagt runt en stor gran! Varför den behöver det skyddet kan jag inte begripa.

I år upptäckte jag att det också finns svart plast begravt i det lilla skogsområde som hör till tomten. Som en hök var jag där för att ta bort det. Men det låg delvis ordentligt under jord och då det dessutom var uppenbart att det innehöll en gömma av annat än bara plast fick det vara för denna gång. Kanske jag tar mig i kragen och gräver upp det nån dag. Men jag tycker det är väldigt äckligt att hitta skor, BH:n och annat som grävts ner. I färskt minne har jag också den krigstida granat som jag för något år sedan grävde upp i hönsgården. Det gäller att vara försiktig när man rör sig på så att säga okänd mark.

Plastgömma hittad i skogen.

Pollen i alla de färger..

Det är bråda tider i bikuporna när bina på våren hämtar hem pollen som larverna skall matas med. Nu är behovet av pollen extra stort när alla lager i kupan redan tömts och drottningen igen har börjat lägga ägg. Pollen innehåller proteiner, men också vitaminer, mineraler och olika slags enzymer. Näringsinnehållet varierar beroende från vilken växt det har tagits. Bin har på sina bakben något som kallas pollenkorgar, fast jag brukar tala om pollenbyxor. Genom att blanda pollenet, eller frömjölet som ger en vision av lättflyktigheten, med nektar och saliv formar biet klibbiga klumpar som förs hem till kupan. Ett starkt bi kan bära upp till 25 milligram pollen.

Bina kommer på våren hem tungt lastade med pollen.

Det är inte bara näringsinnehållet som varierar utan också färgen. Ofta kan man på våren se humlor med stora gula pollenklumpar vid bakbenen. Också bin bär hem sådana till kupan. Häromdagen såg jag flera bin som kom hem med alldeles blå klumpar, närmast som en blåsippa eller en scilla. Vad var nu detta? Jag visste nog att pollen kunde skifta i olika gula toner över till röda, men blå? Efter litet studier fann jag att just scillan ger blått pollen. 

Den här scilla-arten ger ett vackert blått pollen.

I kupan kan man se pollen i alla regnbågens färger. Sparris och snödroppen ger rött pollen medan krusbär och både vit- och rödklövern har brunt. Bl.a. från äppelblom och maskrosor får pollinerarna det gula pollenet. Hasselblom ger ett grått pollen liksom hallon vars pollen ändå är mera mörkgrått. Man kan gissa sig till var bina varit genom att se på deras fulla pollenbyxor, men naturligtvis ger ett så enkelt studium ingen säker indikation på växten. Å andra sidan kan man se sig om i sin omgivning, det som blommar nu där hittar man säkert bin. Hos oss har maskrosorna just börjat blomma, i varje fall några enstaka modiga. Äppelträden har ännu bara små bladknoppar så det tar nog några veckor innan de står i blom. En envis kall blåst håller temperaturen nere trots att det är solsken.

Kycklingarnas vatten.

Idag har det både haglat och snöat så att backen legat helt vit. Vårblommorna kämpar på i kylan, för kallt har det varit den här veckan och t.o.m. nattfrost. Det kliar i fingrarna att komma ut i trädgården, men när det är kallt och blåser känns det inte lockande.

Några dagar kunde vi glädja oss åt de här krokusarna sen kom en hare eller hjort förbi och åt upp dem.

P.g.a. kylan har kycklingarna inte ännu kunnat vara ute. De har dessutom en sådan höjdskillnad ner till gården så de skulle inte lyckas ta sig upp tillbaka. Alltså öppnar jag luckan och låter de vuxna gå ut, därefter stängs luckan så att kycklingarna inte i misstag förirrar sig ut. Ofta turas Elvira och Skrållan om med att stanna inne med de små. Ibland blir de båda inne.

Då de första kullarna kycklingar kläcktes försökte jag ge dem vatten i olika kärl med låga kanter. I dem lade jag en sten för att inte någon lilleputt skulle drunkna. Det var väldigt besvärligt att hålla vattnet rent för hönorna är ena hejare på att sprätta och deras golvströ fyllde snabbt vattenbehållaren. I ett fick man byta vatten åt dem. Sen gick jag över till vattenbehållare för gnagare. Till en början var jag orolig för att kycklingarna inte skulle fatta galoppen, men med årets kull litade jag på att det skulle fungera och satte genast in vattenbehållaren. De tycks ha förstått genast och de vuxna hönsen dunkar också till behållaren allt emellanåt och visar exempel ”här skall man picka”. Nu när de är en månad gamla räcks de redan upp till de vuxnas vattenautomat.

När magen (krävan) är fylld med mat är det gott med vatten på.

Lever hönorna?

Jag har fått frågan om hönorna alls lever när det varit så tyst på bloggfronten. Visst lever de, men arbetslivet har krävt en oväntat stor del av mig och den misslyckade vinterruvningen tog litet musten ur mig. Nu lever vi ju i helt andra tider och också jag jobbar på distans och träffar just ingen. Det har blivit så märkligt tyst här sedan samhället kördes ner. Vårt ställe ligger precis under flygkorridoren västerifrån. Speciellt på morgnarna och eftermiddagarna har det varit en intensiv trafik. Nu är det helt stilla och luften fylls i stället av jublande fågelsång. En annan sak som har förändrats är tillströmningen av vandrare på våra skogsvägar. Tidigare mötte man sällan på hundpromenaden någon annan. Om man gjorde det var det oftast människor man sett flera gånger tidigare. Nu går här förbi helt okända personer som helt tydligt har hittat ett område att motionera på där det är glest mellan människorna.

Att vi verkligen lever i skogen visar mitt möte med älgen. Den stod och mumsade kvistar nere vid åkerkanten och lät sig välvilligt fotograferas. Däremot var det omöjligt att hinna ta en bild när Cora och jag mötte räven på vår eftermiddagslunk. Den blev lika förvånad som vi och slank sedan snabbt iväg.

I hönshuset piper fyra pigga kycklingar Petra/Peter, Pan, Demi och Moore. Det är självfallet Elvira som ruvat fram dem, denna gång med bistånd av Skrållan och Hedda som kläcktes i somras. Runt dem rör sig Poju och Silver, de tuppar som också hörde till sommarkullen. Jag har inte förmått mig att göra mig av med dem och de håller sig gärna på litet avstånd från Elvis. Nu får de då öva på att visa faderlig omsorg för Elvis ger blanka den i kycklingarna. Alla de andra hönorna ruggar så fjädrarna yr. Ägg har vi inte sett till på flera veckor så vi fick lov att köpa ägg på torget för att ha några till påsken.  

Opålitliga Lingon.

Puolukat som var så ivriga på att få ruva tillsammans med Elvira har visat sig mycket opålitliga. En morgon möttes jag vid dörren av två ivrigt tjattrande svarta hönor = Puolukat. De hade lämnat redet under nattens mörka timmar och Elvira hade inte kunnat rulla in äggen under sig. Jag höll tummarna för att kycklingarna kanske, kanske skulle klara sig trots att äggen kändes ganska kalla. Men så lyckligt gick det inte. En kyckling, som hade en underbar djup mörkgul färg, kläcktes på dag 23, men den dog följande dag. Av de andra blev det ingenting. Elvira ligger troget kvar och lingonen håller henne sällskap allt efter humör och lust. Emellanåt sover de hela natten uppe på pinnarna, eller så går de ut och förlustar sig med resten av flocken. Puolukka x 2 kläcktes i mars så kanske deras legära inställning till ruvandet beror på ungdomligt oförstånd. Nu ligger Elvira på några egna ägg, för hon måste ju få lön för sitt trogna arbete.