tisdag 29 december 2015

Nu är det jul igen...

Nåja, julen har ju kommit och gott, men julhelgen är lång - åtminstone i hönshuset. Efter en otroligt varm höst har kölden slagit till och de senaste morgnarna har det varit -10 grader. Hönorna får alltså lov att hålla sig inne och där har de omkring +10 grader. Den räv som häromdagen strök runt på gården fick alltså tji, hönorna var tryggt inom lås och bom.

Många pyntar till jul hela hönshuset med ljusslingor och annat roligt. Våra höns fick nöja sig med en kärve, men den väckte också stort behag. Nu är den redan ganska så uttjänt. Jag upptäckte förresten till min överraskning att ekorren är den flitigaste gästen i den kärve har vi har satt upp för småfåglarna.


Med spänt intresse följer jag med hur hönsen väljer var de skall värpa. De hade ju alla följt Albertinas exempel och börjat värpa i en relativt stor gul plastlåda som står helt öppet vid väggen. Så en dag hade de tre alhona valt att värpa bakom en grep som står lutad mot vid ytterdörren (används endast på våren då ströbädden kastas ut). Där hade de boat åt sig ett trevligt rede i höet. Ganska kallt är där ändå, för trots isolering kommer det in kyla vid dörren. Albertina och Cleopatra har hittills inte brytt sig om att klämma sig in där, det är nämligen ganska trångt att komma in bakom grepen. I stället visade Cleopatra intresse för det rede som står mest i skymundan och som också har ett tak, det skymtar till höger på bilden. Det är helt enkelt en låda som jag har ställt på kant. Det redet använde alhona till en början tills de insåg att Albertina värpte i den gula lådan. Jag trodde att Albertina skulle vara allt för stor för det redet men nu har hon även hon börjat använda det och alhona har följt efter. Att alla nu värper i den skummaste vrån får mig att börja hoppas att någons ruvinstinkter småningom skall vakna. För nog skulle det vara besynnerligt om ingen av alhona är beredd att ruva när man på nätet kan läsa hur folk klagar över att deras lantrashönor och just av alho-stammen inte just gör annat än ruvar och det till på köpet året om. Så nu när dagarna börjar bli längre håller jag tummarna att någon skall lägga sig platt på äggen.

måndag 21 december 2015

Upp till kamp mot lupinerna!

Även om det låtsas vara vinter, i går hade vi drygt 11 grader, kan man planera den kommande odlingssäsongen som även kan inbegripa bekämpande av ogräs. Jag känner mig fylld av lust att gå ut i kamp mot lupinerna. I åratal har man kunnat läsa i tidningarna om hur så kallade invasiva arter skall bort. Här senast utropades ett krig mot bl.a. jätteflokan. En växt som jag faktiskt tror att jag aldrig har sett. Också lupinerna hör till dem som man skall bekämpa, men några goda råd hur det skall gå till har jag inte sett. Vi har en äng/fårhage där det på våren blommar rikligt av narcisser i gult och vitt. Det ser mycket vackert ut och nog måste man ju också anse det vackert när lupinerna står i full blom kring midsommar, speciellt om man har också lupiner som blommar i vitt och i olika schatteringar av rött. Vägrenarnas blålila blommor är mera enformigt tråkiga.

Visst kan lupinerna vara vackra, men ett odrägligt ogräs är det.

Problemet med lupinerna är ju att de kväver allt annat i omgivningen och jag har tyckt mig konstatera att i deras fotspår kommer nässlorna, stärkta av det kväve lupinerna drar ner i sitt rotsystem. Jag har försökt allt för att bli av med de eländiga lupinerna. Jag har dragit upp dem med rötterna, klippt dem senast när de blommar, låtit fåren beta dem innan de kommit så långt att de bildat knoppar – allt. Men lika glatt sticker de upp år efter år och det trots att det som dragits upp eller klippts ner förs bort till annan plats. Inte bara jag, utan hela klanen från minsta knytt till äldsta mormor, har kommenderats ut för att bekämpa blommorna.

Nu har jag ändå läst om ett nytt försök som skall göras i Mäntsälä. Lupiner trivs av hävd i sur jord och vantrivs om Ph-värdet stiger och marken blir basisk. Man försöker nu höja jorden Ph-värde genom att strö ut träaska. I artikeln i Helsingin Sanomat framgår det som jag redan insett att man inte har kommit på ett effektivt sätt att bekämpa lupinerna då det är förbjudet att använda gift. Också Jere Nieminen från naturskyddsföreningen Villi vyöhyke (Vild zon) konstaterar att det är arbetsdrygt att slå eller dra upp lupinerna och att de dessutom tenderar att återkomma. Om försöket med aska visar sig lyckat, vilket kommer att framgå först om några år, löser man också ett annat problem nämligen vad man skall göra med de stora mängder aska som uppstår vid biokraftverk. Hittills har askan först till problemavfallsanläggningar.



Jag har i allmänhet strött ut askan runt bärbuskarna eller direkt på gräsmattan, men nu skall den omsorgsfullt samlas in för att sedan spridas framför allt där lupinerna växer. Eftersom jag tills dags dato kämpat på i flera år skall jag väl också orka vänta på resultat ett par tre år till. 

lördag 12 december 2015

Ruggningen är över.

När jag kommer med maten till hönshuset på morgonen sitter hönsen ännu uppe på pinnarna. Tuppen är den första som hoppar ned och sen trippar han alldeles uppburrad runt nedanför hönorna och uppmanar dem ivrigt att hoppa ner. Det är uppenbart att han är väldigt hormonstinn så här tidigt på dagen. Den som vågar komma ner blir dock utsatt för en vild jakt. Det vill säga jakten uppstår för att hönorna inte snällt finner sig i hans uppvaktning. Alho-hönorna som är lätta flyger ledigt runt i hela hönshuset och de två andra räddar sig tillbaks upp på pinnarna. Efter en stund tycks hormonnivån sjunka varefter Elrond lugnar sig och alla kan äta i godan ro. Eftersom alla flyr undan har jag ändå funderat över om han alls lyckas bestiga dem. Han är också stor i förhållande till alho-hönorna så jag har allt mer börjat fundera på att byta ut honom. Litet synd är det för han har annars varit en trevlig personlighet.

Igår morse uppvaktade tuppen också Cleopatra som han inte har brytt sig om på flera månader. Jag tänkte då att det kanske är ett tecken på att hon börjar vara färdig att efter ruggningen igen inleda värpandet. Och verkligen, tuppen känner sina Pappenheimare, på eftermiddagen hade alla fem hönor värpt. Cleopatras värppaus kändes oändlig de facto var den ca 2,5 månader för hon värpte senast i månadsskiftet september-oktober.

Alla fem hönor har värpt i samma rede.

Till en början värpte alhona i ett litet takförsett rede jag ställt i ett mera undanskymt hörn. Efter att Albertina återupptagit sitt värpande i en stor plastlåda (en sådan affärerna förvara mjölktetror i) har de andra tagit efter henne och alla lägger nu sina ägg så att säga i samma korg.


Ruggningen är över också för Cleopatras del.

I och med att mörkret sänkt sig där ute och solen vissa dagar helt lyser (J) med sin frånvaro är hönorna beroende av konstgjort ljus. Det här har lett till att de är mycket senare på kvällarna. Vi har inga finesser som en timer i hönshuset utan jag går varje morgon för att tända och varje kväll för att släcka. När lampan släcks blir det kolmörkt och om hönorna inte då sitter på pinnarna hittar de inte upp utan tvingas sova på golvet. Det är knappast någon katastrof, men bättre är det ju om de hinner flyga upp. Tuppen är alltid först ”i säng” och väntar sedan otåligt på att madammerna skall följa hans exempel. Nu släcker jag först strax före kl. 21, men vi går ju snart mot ljusare tider och då skall också deras naturliga rytm infinna sig.

söndag 6 december 2015

Jakttrofé.

Nog är det en högst märkvärdig "vinter" vi har. Idag har vi haft +7 grader och trots att det har blåst har vindarna känts milda. Jaktsäsongen på klövdjur är i full gång och det får mig att tänka på hjorten Melissa hittade förra säsongen. Det var en bock som troligen en lo tagit livet av. Melissa är alltid mäkta stolt när hon gör dylika fynd. Vi kunde bärga huvudet med de fina hornen och hängde upp det i en gran i väntan på bättre tider.


Efter flera månader i ett träd var huvudet ganska så förtorkat, modell Parma-skinka. Doften var dock en helt annan än skinkan. På sommaren var det dags att göra en riktig jakt-trofé av hjorthuvudet. För att göra det hade jag hjälp av M. som kommit körande hela vägen från Skåne.


Det gäller att kunna såga rakt för att få en jämn snittyta. Dessutom krävs det en del styrka när man sågar skallen mitt itu.


Den gamla bastugrytan som vi besorgat från ett rivningshus kommer väl till pass när man skall koka hjorthuvuden.


Småningom börjar köttet lossna från skelettet och diverse oläckra bitar flyter omkring. Lukten är inte heller den mest aptitliga.


Efter att huvudet kokat och putsats skall det ännu bäddas in i bomull dränkt i vätesuperoxid för att skallen skall bli helt vit. Det visade sig lättare sagt än gjort att få tag på tillräckligt stark vätesuperoxid. Slutligen lyckades jag via diverse kontakter få en lagom skvätt för en skalle. Nu är den vit och fin och hornen renputsade. Det återstår bara att hitta en tillräckligt stor sköld för att sedan kunna sätta upp trofén på väggen.

måndag 30 november 2015

Kan man bekämpa Mycoplasma Gallisepticum?

Hela sommaren och hösten har man bland hobbyhönsuppfödarna diskuterat hur man skall bekämpa Mycoplasma Gallisepticum som på vissa håll blivit ett verkligt problem. De första fallen av sjukdomen i Finland rapporterades våren 2015. Hittills har 37 uppfödare drabbats och även om man inte undersökt alla kontakter verkar det uppenbart att sjukdomen fått fotfäste hösten 2014 och kanske redan mycket tidigare. Då det finns närmare 6 000 registrerade småskaliga hönsuppfödare verkar det inte vara många som smittats men eftersom sjukdomen är mycket smittsamt och som jag tidigare konstaterat också förs vidare via äggen (dock ej till människor), antingen genom den smittade hönan eller genom tuppens spermier, är situationen förstås besvärlig.

Sjukdomen beskrevs första gången 1936. Den förorsakas av en seg bakterie kan överleva i –30 grader i flera år. Den sprider sig snabbt mellan individerna och förutom höns kan åtminstone även kalkoner och fasaner drabbas. Man kan behandla sjukdomen med antibiotika, men det verkar som om den drabbade lätt skulle få återfall även efter en så att säga framgångsrik behandling. Det går att hålla sin egen flock frisk bl.a. genom att vara extremt noggrann med hygienen. I längden blir det dock svårt, om man inte håller den helt isolerad från kontakt med andra flockar, då sjukdomen kan finnas i flockar som verkar symptomfria.

Uppenbarligen kan hönor i små besättningar utveckla en viss grad av motståndskraft mot sjukdomen vilket leder till att de inte direkt lider av symptom även om de kan smitta friska höns. Hittills har de stora produktionsenheterna inte drabbats och vi skall hoppas att de inte gör det heller.

Trots att bilden av Viivi är inifrån är hönorna fortfarande ute varje dag och snart är det jul! 

Idag är Mycoplasma G. en sjukdom som skall bekämpas aktivt och anmälas till myndigheterna. Nu föreslår Evira att man inte skulle ha lika stränga regler för de småskaliga uppfödarna. Dels verkar det hopplöst att kunna följa vilka vägar hönsen smittats när höns och avelsägg säljs kors och tvärs, dels räknar myndigheterna kanske med att den ekonomiska förlusten är överkomlig också om man måste slakta hela besättningen. Ännu viktigare tycks vara att myndigheterna tycker att det skulle bli allt för dyrt att kartlägga situationen, spåra hur sjukdomen sprids och sedan bekämpa den. Vad gäller försäljning av höns och avelsägg kan man ändå inte i längden tänka sig att folk som har höns som hobby bara skulle sitta och panta på det de har att sälja, eller att man skulle låta bli att utvidga sin flock. Långt ifrån alla hönor som säljs är testade för sjukdomen och köparen får väl räkna med en risktagning. Tråkigt är det hur som helst.

Av församlingen fick jag en julkalender där det för var dag står ett litet visdomsord.

Dagens var inte helt tokigt: Det goda smittar, om man går tillräckligt nära.


fredag 27 november 2015

Chilihunters Cap-kull hade träff.

Senaste veckoslut arrangerades valpträff för Coras valpar som nu är ett halvt år gamla. Alla utom den som bor i Sverige var närvarande. Dessutom var där valparnas mormor och mormorsmor. Naturligtvis var också Cora med och valparnas pappa Kapu.

Man såg nog att det här var energiska valpar (ärftligt från mamman?) som kräver en fast hand. Alla tog i alla fall viltet som visades dem och i slutändan blir det nog bra.

Chili, den ena gula valpen.

Luka

Noa, som jag tycker till en del liknar Cora.

Timmi som skall bli mögelhund. Jag har redan sett hur hon söker otroligt fint.

Upi.

tisdag 10 november 2015

Rangordningen i hönshuset.

Höns har en förmåga att med säkerhet känna igen 25 andra individer, man kan också med viss säkerhet känna igen upp till 50 andra hönor. Bäst trivs de ändå i mindre och stabila flockar. Vi har ju nog fått lära oss att det inte är så lätt att sammanföra nya individer med en flock. Det lär vara på basis av huvudets form och utseende som hönan huvudsakligen känner igen en annan individ. Också befjädringen, kroppshållningen och färgen spelar en roll för identifieringen.

Ninni.
Jag har skrivit tidigare om rangordningen i flocken och jag har fortfarande inte blivit riktigt klok på den. Minttu har klättrat högst upp och lägst ner står Cleopatra. Samtidigt har jag sett Cleopatra picka till Ninni när hon ville trängas vid matskålen. Det här med hönornas hackordning upptäcktes så sent som på 1920-talet. Den norske sociologen och zoologen Thorleif Schjelderup-Ebbes (1894–1976) beskrev i sin doktorsavhandling Gallus domesticus in seinem tägliche Leben 1921 hur hönorna i en flock, där tillgången på föda var begränsad, hackade på varandra i ett återkommande mönster. Den som stod högst i rang fick äta först och kunde hacka på alla andra medan nummer två inte hackade på högsta hönset men alla andra o.s.v. ner till den allra sista lilla hönan som inte hackade på någon och som alltid fick äta till sist. Jag tycker ändå att mönstret inte är så entydigt hos oss. Dessutom är det inte alltid frågan om att de hackar på varandra. Albertina kan uttrycka sitt missnöje med svagt knorrande läte om Cleopatra vill äta innan Albertina fått sitt. Litet på samma sätt som Melissa kan morra helt svagt om hon inte är intresserad av Coras, ibland burdusa, propå om att leka.

Minttu, högsta hönset.
Tuppen har hela tiden varit en ovanligt lustig prick. Häromdagen fick jag igen ett bevis på hans konstiga idéer. När H. kom in i hönshuset låg en Alho-höna i ett rede och värpte medan tuppen låg i ett annat rede! Han lär ha sett generad ut. Tuppar lär kunna delta i ruvandet genom att lägga sig på äggen när hönan lämnar redet för att äta. Det finns till och med tuppar som tagit sig för att ruva, men mer än några dagar tror jag inte de har orkat. Jag vet inte om tuppen inspirerade Albertina men när jag den 9 november kom för att ta äggen hade hon helt lämpligt lagt ett ägg efter över två månads paus.

Cleopatra och Albertina har nu bestämt sig för att sova inne i den avbalkning vi har för eventuella nykomlingar. Där bodde Viivi, Minttu och Ninni innan de förenades med de gamla hönorna. En fördel är att de nu kommer närmare batteriet vi har som värmekälla, men de fryser knappast annars heller för den senaste veckan har vi haft tämligen varma nätter. Den största fördelen är säkert att de slipper sitta ett pinnsteg nedanför tuppen och de andra hönorna. Genom att sova på sitt eget ställe blir den sociala hierarkin, ur deras synvinkel, litet uppluckrad.


Apropå att sova så är tuppen väldigt kvällssömnig. Senaste år släkte jag hos hönorna ca 19.30 och då fick man passa på att alla verkligen var uppe på pinnarna. Om man släcker innan dess och det blir kolmörkt tar sig hönorna inte upp på pinnarna. Nu tycks tuppen ha bestämt sig för att följa solen så han sitter ofta uppe på pinnen redan 16-tiden och klagar över att hönorna ännu vill uggla uppe. Klockan 17 har jag i allmänhet släkt deras lampa och ofta har de inte kommit ner på golvet när jag ca ½ 8 kommer för att tända och ge dem morgonmål.

måndag 2 november 2015

Nedtrappning av Melissas medicinering.

Idag har det gått två veckor sedan Melissa åt av maskmedlet. Det har varit en dyster och trött hund vi haft här hemma. De första dagarna efter krampanfallet gick Melissa som en zombie – rakt fram tills t.ex. stängslet mot skogen hindrade henne. Nerförsbacken till vägen tog hon som en slalomåkare i zick-zack. Trots att hon var så trött och säkert drogad satt anlaget att apportera ändå där. När vi stillsamt gick bland äppelträden snusade hon reda på ett gammalt äpple och så kom hon lunkande med det och avlevererade det till mig.

Jag hade till en början svårt att få i henne medicinen för hon knep hårt ihop käkarna. Det är inte alls ett normalt beteende för henne. Melissa är den som alltid tyckt det är ganska roligt att få tabletter, när hon efteråt fått mycket beröm. Eftersom hon hade svårt att äta gick det inte heller att blanda medicinen med maten. En rejäl smörklick gjorde dock susen. Jag kan tänka mig att det långa krampanfallet påverkat hennes käkar för efter två dagar kunde jag få upp hennes mun helt normalt.


Bakkroppen rörde sig i flera dagar sin egen väg. Det här ledde till att hon föll omkull när huvudet och framkroppen vände åt ett håll och bakbenen fortsatte åt det håll hon först varit på väg. Också när hon stod stilla svajade kroppen från sida till sida.

Jag kunde inte lämna tanken på att Melissa medicinerades för epilepsi när det högst sannolikt varit så att hon ätit maskmedel. En medicinering med tre olika medel verkade ganska onödigt. Det kan ändå vara känsligt att kontakta veterinären och hävda att medicineringen är fel. Jag skrev ett e-mail till Anne Muhle där jag lade fram mina tankar om det hela och någon dag senare ringde hon upp. Jag var självfallet helt införstådd med att man först varit tvungen att bryta de kramper Melissa drabbats av, men var glad över att också Muhle tyckte att man efter en veckas medicinering kunde trappa ner på medicinerna. Den medicin som heter Kepra fick jag genast lämna bort medan jag skulle halvera dosen av Libramid och Barbivet för att en vecka senare helt sluta med dem.

Melissa är vad man kan kalla en humoristisk hund, men under den 1 ½ veckan hon fick full medicinering har hon bara sett ledsen ut. Riktigt glad blev hon först när Tobina tre dagar efter anfallet kom för att ta blodprov på henne och när Cora ytterligare några dagar senare kom hem igen. Därför var det så roligt att igen de senaste dagarna se henne se glad ut. Nu rör hon sig helt normalt. Hon har till och med tagit sig vissa friheter. Jag har nämligen kommit på henne med att ligga i soffan när jag varit ute på gården. Där får hon inte ligga, men jag tror hon resonerat som så att det varit ganska synd om henne och hon måste nu få vila på ett skönt ställe. När Cora lagt sig på Melissas favoritplats travar Melissa runt och ser missnöjt på henne, ställer sig och snusar på henne och slutligen lägger hon försiktigt ner sig bredvid Cora uppenbarligen i den förhoppningen att denna skulle flytta på sig. Det är Melissa som i alla sammanhang bestämmer och Cora har varit litet förvånad över att kompisen varit så frånvarande och trött.

Melissa är inte glad när Cora lagt sig på hennes favoritplats.
Om några veckor skall vi på efterkontroll. Det skall tas blodprov för att kontrollera att lever- och njurvärdena är normala. Muhle varnade också för att hjärnan kan ha påverkats av det långa krampanfallet, men åtminstone nu verkar Melissa helt återställd.


torsdag 29 oktober 2015

Vattnet rinner – hurra!

Det heter ju att tanke och handlingen är ett hos kvinnan men två hos mannen. Ibland slås man ändå av häpnad då det plötsligt händer saker och ting. Regnet har fortfarande, med undantag av några svaga sådana, lyst med sin frånvaro vilket lett till att brunnen långsamt tynat bort. Den snabba duschen har förkortats till att man hastigt fått kasta några droppar på sig. Att tvätta håret går inte, i alla fall inte om man också vill skölja det.

En kompressor stod och skakade vid ladugården.
Så en eftermiddag när jag kom hem var det oherrans ljud på gården. Ett metallvidunder stod och skakade och brummade alldeles gräsligt just utanför hönshuset. Hönorna var säkert inte glada, liksom inte heller bina som inte trivs med skakningar. Ur vår gamla brunn sprutade ett moln av något som visade sig vara fint stendamm. Dessutom körde en maskin omkring i det gamla växthuset och grävde bort ytjorden där. Det är sedan ett annat projekt, men det blev nästan för mycket av det goda.


Vad som hänt var att vi av några företag begärt kostnadsförslag för en borrbrunn. I längden kan man, eller åtminstone inte vi, bo så här med nästan inget vatten. Vi bor dessutom på en kulle så man kan tänka sig att det dröjer innan vattennivån stiger i vår brunn. Eftersom jag sett borrbrunnsföretag röra sig här i omgivningarna antar jag att vi inte är de enda som lider av torkan. Jag levde ändå i tron att vi skulle diskutera och ventilera vilket företag vi väljer och när måhända det företaget kan komma och utföra arbetet. Nu hade H. energiskt tagit itu med frågan och efter en del pusslande hos det företag vi valde kom de samma dag (!) vi tog kontakt ilande för att börja borra.

Den nya borrbrunnen gjordes i den gamla brunnen.

Borrandet gjordes alltså i den gamla brunnen så att alla gamla anslutningar kan användas. Först hade de stött på en enorm sten, men när de kommit genom den borrade de 60 meter ner och nu flödar vattnet med 800 liter/timme. Det bör nu räcka för alla våra behov och till och med en större uppsättning nötboskap eller alpackor eller grisar – vad man nu vill välja.

Efter borrandet var ett äppelträd nästan helt vitt. Det är tur att säsongen är över.


tisdag 27 oktober 2015

Sol i hönsgården.

Det har varit några osedvanligt varma höstveckor och vissa dagar har det i solen nästan känts varmare än under den kyliga sommaren. Hönorna har kunnat vara ute varje dag och njutit av solskenet. Det har blivit mycket lugnare i flocken sedan Blanka gick till de sälla jaktmarkerna. Cleopatra har insett att nykomlingarna inte är så farliga och nu samsas alla kring maten. Visserligen kan Albertina ibland påminna Cleopatra om att hon nog egentligen är äldst i huset. Hon gör det både vid maten och när Cleopatra en solig dag beslöt sig för att göra sig ett riktigt skönt sandbad och låg där helt njutningsfullt. Då passade Albertina på att köra upp henne, men Cleopatra var envis och återvände varje gång till gropen.


Cleopatra har gjort sig en skön grop att bada i. Det dammade ordentligt när hon var färdig och ruskade på sig.

Att höns gärna sandbadar och på det sättet sköter sin personliga hygien visste jag men att de likt apor kan plocka varandras fjäderskrud visste jag inte. Jag såg en dag hur tuppen och Albertina låg tätt intill varandra och hon pysslade med hans fjädrar. Jag försökte få en bild där hon har näbben i hans fjädrar, men de tyckte jag var för närgången och ville ha sin mysstund för sig själva.

Albertina är sysselsatt med att putsa tuppens nacke. De ville alldeles uppenbart ha sitt privatliv i fred.
Det var tydligen den stora städdagen i hönsgården. När Albertina putsat färdigt satte tuppen igång med en mycket noggrann genomgång av sina fjädrar. Det såg ganska halsbrytande ut.

Tuppen putsar med stor intensitet sina fjädrar. 

torsdag 22 oktober 2015

När hunden ätit hästens maskmedel.

Vi har genomlevt några ångestfyllda dygn med Melissa. Det hela började natten mot tisdagen av att jag vaknade, så där som jag nu ibland brukar vakna på nätterna. Jag tyckte jag hörde något ljud från hundrummet, men lät det bero. Sen var det definitivt någon som lät. När jag kom ner stod Cora vid deras port och väntade. Jag trodde hon behövde ut, men i samma stund såg jag Melissa ligga under deras säng darrande och flämtande. Hon hade också kastat upp. Jag försökte ta ut henne på gården men hon vägrade gå nerför de tre trappstegen. Stod bara där och snusade oroligt. Inne gick hon vacklande och var väldigt tveksam över att ta steget från golv till matta. Det verkade som om hon skulle ha varit blind. Mycket riktigt var hennes pupiller helt utvidgade och reagerande inte på ljus. Så mycket läkarserier har jag sett att jag vet att det är allvarligt.

Småningom började hon också krampa med bakbenen, litet som om hon försökt krysta fram en valp. Jag ringde till smådjursklinikens jour och förklarade situationen. Nattjourerna är 5-årets studerande men de har en veterinär de kan rådgöra med. Efter en stunds parlamenterande i den ändan kom svaret att det knappast lönar sig att komma när ”taxan också är den dubbla”. Klockan 5 på morgonen är man inte fullt så snabbtänkt så jag accepterade deras beslut. Vid det laget var alla i huset vakna och vi beslöt att vi skulle stå utanför dörren när vår ”egen” veterinärstation i Gamlas öppnade kl. 8.  När nöden är som störst vill man ju också gärna gå till ett bekant ställe.

Bilden är inte så bra, men här ser man i vilken onaturlig vinkel Melissa höll benen när hon krampade. Bägge bakbenen var helt framåt.

Jag levde i tron att Melissa hade kraftiga smärtor och därför drog ihop benen så konstigt. Jag borde ha förstått bättre – det var ju det där med pupillerna. Vi lade henne på ett täcke och lyckades på så vis få henne inlyft i bilen. Det är märkvärdigt vad en hund på 25 kilo kan kännas tung.

På veterinärstationen togs vi bums emot och den veterinär som var på plats avbröt sitt arbete med sin patient och undersökte Melissa. Hon sattes i dropp och fick intravenöst medetomidin för att avbryta krampandet samt dessutom något lugnande medel. Det togs blodprov, men det var helt normalt och gav inga antydningar om någon förgiftning. Veterinären var glad över att jag kunde stanna och vara med hunden. Det var inte några roliga timmar medan jag väntade på att hon skulle vakna upp igen. Man hinner tänka en hel del.  När hon slutligen började vakna visade det sig att kramperna fortsatte.

Enda alternativet var nu att låta magnetröntga henne, vilket skulle ske på smådjurssjukhuset i Esbo. Så Melissa sövdes ner ytterligare och packades in i bilen insvept i täcket och med påsen med droppet hängande i hundburens galler. Jag höll mig nog inte helt till hastighetsbestämmelserna när jag körde henne dit. Jag trodde hon fått en hjärnblödning och var inställd på att detta var slutet. Också om det skulle ha varit så illa ville jag ändå veta vad som skett.

I Esbo bars hon in och fördes bort i något bakre utrymme. Jag ombads att sitta ner och vänta en stund. En stund blev en timme och det var en lång väntan. Slutligen kom neurologen, Anne Muhle, och berättade att hjärnan var helt okej liksom också ryggmärgsprovet. Hon misstänkte att det var frågan om epilepsi. I det skedet skickades jag hem och ombads återkomma på kvällen då de visste om Melissa vaknat upp utan kramperna.

Efter en lång dag kunde jag hämta hem en ynklig och svag liten hund samt en hel påse med epilepsimedicin. Det såg till och med ut som om hon magrat. Nu har läget stabiliserat sig. Hon äter, har litet svårt att dricka och bakbenen hänger inte med den övriga kroppen. När hon i går kväll skulle kissa satte hon sig pladask på stjärten och kissade så.

Jag var hemma med henne hela dagen igår och hann börja tänka. Vid den ena hästhagen här har de haft alla möjliga ämbar och byttor. Jag vet att Melissa rörde sig där på måndagen, men kan där ha funnits något för hästar som hundar inte tål? Mycket riktigt, det visade sig att just på måndag hade man ställt där ett ämbar med havre, melass, och brödbitar innehållande (eller insmorda, det blev inte klart för mig) maskmedlet Equest. Jag tycker det är mycket sannolikt att hon nappa åt sig en brödbit eller två. Det här maskmedlet rekommenderas inte för föl under 4 veckor, kan ge darrningar som biverkan och förorsakar hos hundar kramper. Det är fettlösligt och sitter kvar i kroppen länge.

Nu fortsätter vi med medicineringen i en månad och sedan skall man ta nya blodprover för att se att inte levern eller njurarna tagit skada. Sedan kan vi hoppeligen trappa ner på medicinerna.

För att Melissa skall ha det så lugnt som möjligt runt sig har Cora sedan tisdagen varit hos Tobina. Visst är det fantastiskt med en uppfödare som genast ställer upp och säger ”jag tar Cora till mig”. Tack också alla andra som ställt upp och kommit med analyser av vad maskmedel avsett för hästar kan ställa till med hos hundar.

lördag 17 oktober 2015

När brunnen sinar.

När brunnen sinar, då tystnar lammen. Eller?

Kanske inte riktigt, men det glada porlande av vatten upphör. Under våra fyra år här på Toivola är det andra gången brunnen sinat. Senaste gång hade det varit en varm och torr sommar så vi var inte riktigt beredda på att den skulle sina nu. Men det har ju faktiskt varit en torr höst och fast sommaren var kylig så kanske det inte regnade så mycket. Under de här premisserna uppskattar man verkligen när rent vatten kommer ur kranen i tillräcklig mängd.

Om elektriciteten går kan man pumpa upp vatten för hand. Något som vi också hunnit uppleva.

I grannbyn finns en vattenpost där man kan hämta vatten. Vi har upptäckt att vi inte är de enda som använder oss av den. Dagligen välsignar vi beslutet att vi byggde en utetupp. Nu klarar vi oss med att hämta ett ämbar vatten från vattenposten + att var och en får ta en snabb dusch per dag. Diskar gör jag för hand i vattnet från vattenposten. Det går otroligt litet vatten åt till det och vi är ju bara två personer så disken är inte överhövan stor.

Hönsens matbyttor tvättar jag ute vid regnvattenstunnan. Det blir rätt kallt när man först skall krossa isen som bildats under natten. Under veckan var det några nätter faktiskt inte minusgrader, men vi går ju ständigt mot kallare tider så is kommer det nog att finnas. Jag tröstar mig med att vi inte har kor som dagligen behöver massor av vatten.

Vi är annars också rätt sparsamma med vår vattenkonsumtion. I medeltal använder vi omkring 60 liter vatten/person och dygn. FN räknar med att man behöver minst 20–50 liter vatten per person för dricksvatten, tvätt och disk. Dygnskonsumtionen är i Finland 155 liter/person och myndigheterna har som målsättning att få ner konsumtionen till 100–120 liter/dygn per person. I den uträkning jag såg beräknar man att 39 % av vattenkonsumtionen används till den personliga hygienen. När man där påpekar att en 5 minuters dusch drar 60 liter vatten får man den uppfattningen att det är en normallängd på folks duschande. Fem minuter är faktiskt en ganska så lång tid. Ta själv tid! Vi klarade det galant på 1,30.

Så här mysigt kan man ha det på utetuppen.
Den näststörsta vattenslukaren är toaletten som står för 26 % av konsumtionen (40 liter rent vatten per person och dygn spolar man bara ner), följd av matlagning 22 % och tvätt 13 %. Huset vi bor i har tyvärr ett slutet avfallsvattensystem. Det här betyder att både toavatten och gråvatten, som till exempel det relativt rena duschvattnet, hamnar i samma slutna behållare. Vid behov, för vår del ungefär var 8:nde vecka (de förra ägarna tömde var 6:te vecka), ringer man efter en slamavfallsbil som kommer och suger upp eländet. Nu låter det som om vi skulle vara ovanligt snuskiga men skillnaden med de förra ägarna är att vi aldrig badar i det, i och för sig, fina badkaret. Vi har till och med funderat på att göra oss av med det och i stället få bättre plats för torkställningen eller för en korgstol efter bastun. Kraftiga protester har förts fram av 6-åringen. ”I all sin dar, ni tänker väl inte kasta ut badkaret”. Kanske han är rädd för att barnet skall flyga ut med vattnet.

söndag 11 oktober 2015

Terrorbalans i hönshuset.

Hönor är bra konstiga varelser och verkligen inga toleranta djur som vänligt tar emot nykomlingar. Det tycks nu på alla sätt ligga i tiden. Jag har studerat ”allt” om att sammanföra flockar, något som ofta kan ställa till med problem. Innan man sammanför hönsen kan man låta nykomlingarna hålla till i en egen inhägnad men inom synhåll. Man kan försöka med att hålla det ganska skumt i hönshuset så hackar de inte på varandra. Kanske tanken är att hönorna inte uppfattar att det kommit nya in i huset. Så dumma är nu inte våra hönor.

Blanka, som annars också varit ganska osympatisk – inställsam och lismande mot tuppen och gett andra hönor det onda ögat, har envetet jagat nykomlingarna. Stjärt- och ryggfjädrarna har rykt där hon har farit fram. Det var en sådan oro i flocken att det enda vi kunde göra var att ta bort henne. Det är inte alls fiffigt att slakta en värphöna, men inte vill man ju heller sälja vidare en argsint höna.

Det är inte så förnuftigt att slakta en ung värphöna men ganska intressant. Hönorna föds med sina ägganlag och inne i äggledaren finns på rad en mängd äggulor. Runt gulorna bildas sedan vitan och slutligen skalet. Blanka hade också hela sex gulor i äggledaren. De låg där i storleksordning tripp, trapp, trull.
Att hålla balansen i en hönsflock kan ibland vara en svår balansgång. När Blanka tagits bort blev det betydligt lugnare, men nu reagerade Albertina och Cleopatra när deras försvarare plötsligt var borta. Uppenbarligen hade Blanka som uppgift att, som det heter med ishockeytermer, sopa rent framför det egna målet. Hennes frånvaro resulterade i att unghönsen plötsligt fick betydligt mera svängrum. Tuppen som helt förälskat sig i dem kurrar ständigt runt dem. De sover i en rad bredvid honom. Längst ner sover Albertina som ändå på något sätt också under dagtid hänger med i gruppen. På tuppens andra sida sitter ofta Cleopatra, som inte överhuvudtaget vågar äta om unghönorna är i närheten. Hur hon ändå kan sova med tuppen förstår jag inte. Jag har inte märkt att unghönsen skulle uppträda direkt aggressivt och picka. De rör sig bara runt med ungdomligt övermod och Cleopatra drar sig åt sidan som en gammal darrig dam undan ett gäng huliganer. Man får litet hålla efter att hon faktiskt får i sig någon mat.

Eventuellt kan Albertinas och Cleopatras svaga position i gruppen ha att göra med att de ruggar. I allmänhet ruggar hönor sin andra höst. De slutar då värpa och tappar fjädrarna. Det vill säga det gör hönor som får leva ett naturligt hönsliv där hösten innebär kortare dagar. De tar igen sig efter en period av så gott som daglig värpning. Albertina har tagit ruggandet på allvar och inte värpt ett enda ägg sedan den 30 augusti. Småningom börjar fjädrarna växa ut igen och när vårsolen åter lyser upp hönsgården skall värpningen igen vara i full gång. Påsken har traditionellt varit den högtid då man efter vinterpausen fått färska ägg och det präglar än idag vårt påskfirande.


Bilden på Albertina och Cleopatra är tagen i juni. Kammarna är röda och fjäderdräkten tjock med intakta stjärtfjädrar.
Jag har aldrig förr sett en ruggande höna. De ser ganska ruggiga och dystra ut. Till och med tuppen har tappat av sina stolta stjärtfjädrar och framför allt hönsgården är full av fjädrar.

Idag har Albertina en blek kam och det mesta av stjärtfjädrarna är försvunna. Över hela kroppen är fjäderdräkten betydligt tunnare än i somras.

måndag 5 oktober 2015

Tre små gummor…

Egentligen är det inte tre små gummor som flyttat in i hönshuset utan tre nätta unghönor. Jag har redan en tid velat utvidga flocken men på grund av myco har det varit stiltje på försäljningsfronten. Man vill ju inte heller riskera att köpa smittade djur. Sen fick jag syn på en annons på www.munanetti.fi där det fanns Alho-höns till salu. Förhållandena verkade okej och hönorna fanns på 1 timmes avstånd, vilket verkade rimligt.

Alho är den populäraste av de finska lantraserna och det finns över 1000 sådana hönor i Finland. Namnet har sitt ursprung i den som står som ”stamfar” för rasen, Pentti Alho hemma i Kärkölä. Han hade fått sina hönor i slutet av 1970-talet av sin faster. Ur den flocken har dagens Alhon utvecklats.

Det är relativt små och lätta hönor, som också har visat sig vara pigga och nyfikna. De tycker också mycket om att sprätta och har ordentligt rört om i kompostbädden som jag håller på och bygger upp. Det är bara bra för komposten skall ju vändas för att brinna bra.


Till färgen är de gyllene eller rödbruna. Fjäderskruden kan också vara helt prickig. De anses vara goda värpare och ruvar också ganska gärna. Den dagen jag hämtade hönsen hade en av de tre som det var meningen att jag skulle få just lagt sig för att ruva så det blev en annan i stället.


Hönorna hade redan namn när de kom till oss; Viivi, Ninni och Minttu. Eftersom de är finsk lantras tyckte jag att de kunde få behålla sina finska namn.


Viivi har en prickig fjäderskrud och går därför lätt att identifiera.

De ”gamla” hönorna tog litet betänksamt emot nykomlingarna. Tuppen ville först inte alls ha med dem att göra, men efter en dag verkade det som om han inte hade ögon för någon annan.

tisdag 29 september 2015

Möss på loftet.

Somliga har tomtar på loftet, vi har möss. I fjol fångade jag 17 möss och i år har det börjat lovande. Om man nu kan anse det lovande att mössen går i fällorna. Jag har alltid haft en motvilja för att ladda fällor. Jag är helt enkelt rädd för att den skall smälla mig på fingrarna. Dessutom har det inte varit så trevligt att göra sig av med fångsten. Nu har vi införskaffat fällor av märket Super Cat. De har ett färdigt doftbete som räcker väldigt länge. Med ett enkelt handgrepp laddar man den och har man fått en mus i fällan öppnar man fällan med samma enkla handgrepp. Utmärkt för en något sjåpig person.


Hittills har vi fångat åtta möss. Det enda jag har att anmärka mot fällan är att den är ganska lätt och kanske därför inte alla gånger dräper de arma mössen direkt. För en tid sedan hade en mus fastnat litet illa och levde ännu när jag kom på granskningstur (jag kontrollerar dem varje dag). Då var det bara att lämna all sjåpighet därhän och själv klobba den. Det gör jag ogärna igen.

tisdag 15 september 2015

Första starten i öppen klass.

Sedan Cora kom hem från Tobina och återhämtat sig från valparna har jag smått våndats över att jag nu borde starta med henne i öppen klass. Skulle hon vara redo för det? Vad hjälper det att våndas, steget måste tas. Sagt och gjort så anmälde jag henne till ett prov och fick också startplats. I söndags var det då sent om sider dags för vår första start för säsongen.

Provet var en parkörning, vilket jag saligen glömt att är vanligt i öppen klass. Det lottades vem som fick inleda med att vänta bakom ett kamouflagenät. Första uppgiften var en dirigering ut på öppet vatten med en vit roddbåt på andra sidan träsket som ett lockbete. Ett skott föll och så var det ”bara” att skicka iväg hunden. Cora kastade sig i vattnet och började cirkla runt framför skytten, förmodligen väntade hon på att han skulle kasta något åt henne. Jag fick försöka en gång till men resultatet var det samma. Inte en så lyckad start på provet.


Vilt som hundarna hämtat in hänger på tork.
Eftersom det skulle skjutas ett skott och kastas en markering medan hunden var på väg tillbaks med viltet från dirigeringen var det viktigt att jag ändå skulle få ut henne på vattnet. Så vid tredje försöket kastade hon sig igen ut och den här gången valde hon att målmedvetet börja simma åt rätt håll. Då var det ju redan för sent och jag fick kalla henne tillbaks för att sedan skicka henne på markeringen som kastats. Tack och lov lydde hon mig och kom tillbaks och hade inga som helst problem med markeringen.


Därefter var det vår tur att vänta bakom nätet. Följande uppgift för vår del var en markering som kastades i vattnet alldeles i kanten av sökområdet. Cora simmade direkt till markeringen steg upp på land och kom löpande till mig med viltet. Att det låg annat vilt i terrängen brydde hon sig inte alls om. Också söket gick galant, men resultatet blev en AVO3. Det grämer mig förstås att hon/vi missade på dirigeringen, men det är bara att träna flitigare.

Melissa tyckte det var gräsligt orättvist att bara Cora fick delta i provet.

torsdag 10 september 2015

Honungsåret 2015

I fjol sades det att bina var ovanligt rivningsfärdiga, något vi också själva fick uppleva. I år fick vi höra att bina svärmat mycket p.g.a. det dåliga vädret. Medan bina fått sitta inne under regniga och kyliga dagar har de smitt illvilliga planer och vid första solglimt har de med ett stort surr rusat ut ur kupan för att söka sig ett nytt och gemytligare hem. Vi ser därför fram emot ett normalt år med få svärmar, om det alls finns sådana år. Övning ger färdighet så svärmarna har vi lyckats fånga ganska enkelt. Jag tror också att det är en fördel att vi har äppelträd och olika buskar nära bikuporna. Det har gjort att svärmarna satt sig på sådan höjd att de gått att nå.

Tre års biodlarerfarenhet har gett en trygghet i hanteringen av kuporna och dess invånare, men inte kan man alltid förstå varför bina gör som de gör. På våren sätter man en ny ren låda med tomma fina ramar under den låda som bina övervintrat i. På det sättet flyttas de ramar som varit i användning ett år uppåt och kan vid skörd tas bort och smältas ner för återanvändning. I år har invånarna i flera kupor försmått mina rena fina nyvaxade ramar och bara hållit till högre upp. Jag ingen aning om varför. Nu när jag invintrat dem och kört ihop samhällena på en enda låda har jag i några fall tvingats använda de redan gamla och mörka ramarna. Någon direkt katastrof är det inte, men det skulle ha varit bättre att få bort dem.

Här kryllar det av bin efter att vi skördat honungen och lagt på en matningslåda med sockerlösning. I fjol löste jag själv upp sockret, men med nio kupor som skall ha 20 kilo socker per kupa valde jag att köpa färdig lösning. T.v. i flustret syns skumgummi som jag täppt till öppningen med. En mindre öppning underlättar för bina att mota bort oinbjudna gäster som vill komma åt deras mat.
 En god regel är att man har skördat honungen, börjat invintringen med sockerlösning och gjort den första varroabekämpningen innan mitten av augusti. Den tidtabellen har vi inte lyckats hålla. Allt annat skall ju också tas till vara just då! Bäst fungerar det om vi är två om att ur kuporna ta de förhoppningsvis fulla honungsramarna. En lyfter upp ramarna ur kuporna och borsta bort så mycket bin det bara går. Den andra borstar ytterligare bin och sätter ramen i en låda med tätt botten och tak så att bina inte mer kommer åt ramarna. Sen kärrar vi iväg de tunga lådorna till ladugården där vi inrett vårt slungningsrum. Jag avtäcker ramarna medan H. vevar slungan och tillsammans beundrar vi honungen som flyter ner i kärlet under slungan.



Årets skörd är totalt sett större än i fjol, men antalet kilo per kupa har varit sämre precis som på många andra håll. Att totalskörden blivit bättre beror på att vi haft flera kupor. Jämfört med i fjol är konsistensen på honungen annorlunda. Den sista satsen vi slungade var redan efter ett par dagar färdig att sättas på burk. När jag läste in mig på varför det var så lärde jag mig att kristalliseringen i honungen börjar tidigt om vattenhalten är låg och andel druvsocker hög. Om procenten druvsocker i honungen är mindre än 25 % kristalliseras den just aldrig. T.ex. akaciahonung har en mycket låg druvsockerhalt och hålls därför flytande. I Finland har vi inte växter med så låg druvsockerhalt så inhemsk honung är alltid mer eller mindre fast till sin konsistens. En hög druvsockerhalt ger också en mycket ljus honung.

fredag 28 augusti 2015

Köksflit.

Den här veckan har varit ovanligt stressig med husliga göromål och honungsslungning (mera om det senare). Med bästa vilja i världen kan man inte beskylla mig för att vara ovanlig huslig, men nu har jag fått ett ryck. Först gjorde jag örtsalt med libbsticka. Libbstickan ger en smak av kött och det här saltet skall kunna kompensera buljongtärningar. Jag tänker mig att örtsaltet som jag gjort själv av egen libbsticka är bra mycket naturligare än industriellt tillverkad buljong så det känns helt bra.

Sedan gjorde jag ketchup på krusbär som jag tyckte blev riktigt god. Vi har i år ovanligt mycket krusbär, men jag vet inte riktigt vad jag skall göra av dem. Kräm kan man koka, men vad annat. De är dessutom ovanligt tråkiga att plocka. Medan jag försiktigt plockade en liter krusbär och fick en hel del stick av taggarna stod hundarna bredvid och plockade oändligt försiktigt bär från de nedre grenarna. De älskar krusbär och det verkar inte alls som om taggarna skulle störa dem.


Ketchupen gjorde jag enligt följande recept från Kodin Kuvalehti:
1 liter krusbär kokas på svag värme utan lock i 1 ½ timme tillsammans med 1 lök, 1 ½ dl äppelvinäger, 1 msk salt, 3 dl farinsocker, 2 hela nejlikor, 1 msk gula senapsfrön, en gnutta svartpeppar och ½ - 1 dl vatten.

Vid behov kan man tillsätta vatten efter en timmes kokande.

Mosa det hela och passera genom en sil. Smaka av och burka ketchupen på rena, heta burkar.

Framgången med ketchupen fick mig att kasta mig över följande utmaning, nämligen honungssalva för torr hud. Det här receptet gavs i TV-programmet Strömsö där det knepas och knåpas med det mesta.


67 gr bivax (förstås gärna egen produktion) ställs i vattenbad och får smälta. När vaxet smält häller man i 3 dl ekologisk kallpressad rypsolja och låter det smälta igen. Därefter skall bunken lyftas ur vattenbadet och enligt receptet skall man röra, röra med visp. Jag vispade som besatt i omkring ½ timme. Ingenting hände, d.v.s. det stelnade inte som det enligt receptet skulle göra. Stelnar gör det ju förr eller senare så jag rörde i 2 msk honung innan det börjat stelna. Sedan skulle man röra ytterligare tills salvan skulle bli ogenomskinlig men fortfarande mjuk. Så långt kom jag aldrig. Nu har jag en gul salva som eventuellt inte doftar helt gott, det är nog oljan som luktar, men som säkert är fullt användbar för att smörja t.ex. gamla förhårdnade fötter.

onsdag 19 augusti 2015

Varför växer inte rödbetorna?

Den här kalla och regniga sommaren verkar det som om bara ogräset har vuxit med full kraft. Jag vet inte vad som är fel men för andra året å rad har rödbetorna blivit usla. Jag tycker ju att jorden vi har är ganska bra, men, men. I fjol ruttnade antagligen fröna bort på grund av den kalla försommaren och i år har de nog grott, litet här och där, men inte har det blivit de röda fina knallar jag drömt om. Bara i odlingslådorna har de vuxit något så när. Odlingslådor är ju praktiskt och behändigt, men det går åt väldigt mycket mull för att fylla dem och det blir i längden både kostsamt och arbetsdrygt. Så rödbetor är någonting jag inte skall odla i större skala.

I odlingslådorna har morötterna vuxit någorlunda, men på friland har enbart blasten vuxit och skjutit upp i oanade höjder. Inte heller zucchinin verkar ha trivas och i växthuset är vi flera veckor efter normal tidtabell. Gurkorna växer nu äntligen så snabbt att man nästan kan se det. Tomaterna har först under den senaste veckan börjat mogna. Alla har de ropat efter mera sol och värme.

Det enda som verkligen blev bra är löken. Den är skördad och hänger på tork. Hur gott och nyttigt det än är med lök skulle jag ju gärna vilja lyckas med också annat.


I våras skaffade vi ett rödvinbärsträd, ja egentligen är det en uppstammad buske. Det ser ganska dekorativt ut och har också gett stora och söta bär.



I skogen har blåbärsskörden blivit just så bra som utlovat. 6-åringen med familj har plockat 25 liter bär och sålt omkring hälften. Det sparas för en resa till Kolmården. Ett fantastiskt hallonår har det också varit. Det är länge sedan jag plockat så här mycket. Både magar och frys har fyllts.