Den oförbätterliga värphönan Elvira.

 Elvira är verkligen en värphöna med stort V. Nu ligger hon på ägg igen. Hon hade en kull i mars och en kull i juli. Tidpunkten är usel, men hon ligger med känd envishet på sina ägg. Eller hennes är det ju inte, för vi har skaffat ägg av annan sort. Hon ligger på några lantrasägg och några aracuanblandningar. Precis som tidigare har hon sparkat ratat en del, som jag hittat nedkylda på golvet. Nu hoppas jag att hon håller resten under sig till det om en dryg vecka är dags för kläck. Elviras föredöme har lockat även systern Mustikka till ruvningsbädden. Hon var den olycksaliga hönan som i mars förlorade sin ena kyckling då Elvira helt skamlöst stal den av henne. Sällskap har de av Mustikkas ena dotter Puolukka. Det finns sammanlagt tre svarta hönor och eftersom jag endast med svårighet kan skilja dem åt heter de två yngre Puolukka (lingon). Lika som bär är de och i pluralis blir det då Puolukat. Emellanåt klämmer sig också Isabella och Regina ner i redet. Isabella är redan 4 år gammal så det är klent med värpandet, men varmt och skönt i redet.

Elvis övervakar Puolukoidens ruvning. Elvira som är vår enda buffärgade sträckte på benen när bilden togs.

Vi har tyvärr inte möjlighet att avskärma hönan som ruvar, vilket jag varmt rekommenderar. Om man bara har möjlighet att planera hönshuset så att det går att låta den ruvande hönan vara helt i fred är det bästa. Som vi nu har det introduceras kycklingarna genast de kan stå på egna ben för flocken och det har ju också sina fördelar. Hittills har den biten gått bra. Nu har vi visserligen litet tupptätt då jag inte förmått bestämma mig för vilken tupp jag skall behålla. Elvis, som är helt svart är huvudtuppen, men från sommaren har vi kvar Pärla (jag hoppades in i det längsta att det skulle vara en höna) och Poju.

Eftersom de dvärghönsen blir bara fler har vi fördubblat storleken på deras utegård. Där har de flitigt rört sig också de dagar då det legat ett tunt lager av snö på marken. Eftersom dvärg kochin har fjädrar längs benen och ner på fötterna blir de ganska smutsiga för vått har det varit denna höst. Det har regnat och regnat och den enda som är glad över det är grundvattnet vars nivå förmodligen är ganska bra vid det här laget.

Orangeriets förlängning.

Just lagom innan vintern blev vi klara med orangeriets förlängning. Det gamla växthuset från 1950-talet var ursprungligen ca 200 kvm och dess stomme av järn står fortfarande stadigt kvar. Det är klart att det utöver orangeriet på ca 70 kvm också måste byggasnågot annat. Ett hönshus har varit mitt stående förslag, men det har varje gång ratats. Nu blev det i stället en tillbyggnad där man t.ex. kan förvara krukor och annat nyttigt. Det är inte precis som om vi skulle lida brist av förvaringsutrymmen på gården. Snarare finns det övernog av dem. Förunderligt snabbt tenderar de att fyllas med allehanda nödvändigheter.

Tegelstenarna är återanvända liksom även takteglen. Vi har på tomten hittat massor av taktegel, alla prydligt travade i högar som under årens lopp täckts av mossa. Till höger ses en bit av orangeriet.

Dörren, som visat sig vara rätt sned, togs från den gamla bastun som står i ett hörn av tomten och med åren har börjat luta betänkligt. Det gäller att rädda det som räddas kan.

Hyllorna är gamla plankor från den inrasade ladan som fick ersättas med ett garage.

Med hösten kommer höken.

När jag i förrgår kom hem från jobbet visste gårdsfolket berätta att det varit stor dramatik hos hönsen. E. hade hört gällt skrik från hönsgården och funderat vad som gått åt tuppen som plötsligt skrek i falsett.  Han beslöt sig för att kolla läget och när han närmade sig dvärg kochinas gård fick han se en duvhök (som faktiskt i äldre tider också gick under namnet hönshök) komma utflygande genom luckan in till hönshuset. Det var den som skrek i högan sky, tydligen hade den fått stryk av Tuppeli och Elvis. De små tupparna har faktiskt en beundransvärd attityd och försvarar sin flock med alla krafter. Jag har varit noga med att deras inhägnad skall vara säker för alla slags intrång, men i vintras fick ett hörn sig en knäck p.g.a. snömängden och där hade uppstått en rätt bred springa på drygt 10 centimeters höjd, som jag slarvat med att täppa till. Där hade höken krånglat sig igenom. Nu flydde den samma väg och hamnade då tillbaks i de stora hönornas inhägnad där den först hade tagit sig in. När jag kom hem fick vi hjälpas åt att driva ut den därifrån.

Jag gav mat åt de små hönorna som fortfarande var ganska upprörda och gick så in till de stora. Där stod de och tryckte i ett hörn, Jean-Claude och hans höns, men en saknades. Begav mig ut i hönsgården beredd att hitta en sargad höna som jag skulle tvingas avliva. Först såg jag henne ingenstans, men så föll mina blickar på ett hörn där jag satt upp tätt nät så att hönorna inte skulle kunna ta sig in under huset. Ibland är det bra att vara litet slarvig för jag hade inte tagit bort den ca ½ meters biten som var överlopps utan den stod där hoprullad och längst ner låg Beatrice, något tilltufsad med annars välbehållen. Hon skulle aldrig på egen hand ha kunnat ta sig ut ur rullen, men höken hade inte heller kunnat förfölja henne dit ner.

Idag när jag kom hem saknades två av Elviras kycklingar. De är nu två månader gamla och definitivt inte så små att de kan gömma sig var som helst. Tittade runt i hönsgården, men såg dem ingenstans. Gick in i hönshuset igen och kände mig rätt dum när jag glodde runt för där finns inga ställen att gömma sig på och knappast lekte de kurragömma med mig genom att gömma sig under halmen. Någonstans måste de ju finnas så jag gick ut och tog en ny omgång i hönsgården. Då fick jag under ett taktegel syn på något vitt. Jag har litet taktegel på de ställen där mycket små kycklingar eventuellt kan klämma sig ut under nätet. Där låg den gula kycklingen Hedda och splasch tuppkycklingen tätt ihop. Jag tror att Tuppeli är så uppskakad över sitt hökäventyr att han varnar alldeles förskräckligt fast det bara är en helt oskyldig fågel som flyger över hönsgården. Så har det uppstått tumult och alla har trängts för att snabbt ta sig in och de här två små har tyckt att vrån under takteglet har varit den snabbaste räddningen.

Det bidde ingenting.

Det gick för oss som för den lille mannen som gick till skräddaren för att låta sy en rock. Det bidde ingen rock, inte ens ett par vantar bidde det, det bidde ingenting. Troget låg Victoria på äggen, men det bidde ingenting. Det visade sig att äggen inte var befruktade. Våra anklagande blickar faller nu på Jean-Claude, den hete franske älskaren. Han har nog ivrigt gjort sitt bästa, men är han oförmögen till avkommor? Eller är det så att orpingtonhönornas mycket fluffiga bakar gör det svårt att träffa rätt och få sperman på rätt plats? Inte vet jag, men både Victoria och jag är mycket besvikna. Inte vill jag heller lägga tuppen i grytan för han är ett så trevligt exemplar.

Här gal Jean-Claude så han nästan förvinner ut ur bilden.

Hos de små hönorna står vi också inför dilemmat med att välja tupp. Den ena av de tuppar som kläcktes i våras har vi tagit bort för han jagade kycklingarna. Det blev genast lugnare sen han försvann. Nu är frågan om vi skall låta brodern som utvecklats till ett fint exemplar ta över. Eller borde vi tillföra nytt blod med en helt ny tupp? Det är besvärligt med tuppar för man fäster sig vid dem och ganska sällan lyckas det att hitta ett nytt hem åt dem.

Elvis kandiderar för att ta över hos små hönorna.

Bitömmarbotten.

Tacka vet jag bitömmarbotten, detta enkla behändiga redskap som används när man skattar, d.v.s. skördar sin honung. Man kan tillverka dem själv, om man är händig, men jag har köpt mina. Det är frågan om en relativt tunn skiva som läggs under skattlådan. I skivan finns en eller flera ”labyrinter” vars öppning är större uppåt och sedan smalnar ner mot den undre lådan. Det här gör att biet lätt kan söka sig bort från lådan, men har svårare att hitta tillbaks. De klurar dock ut det om skivan får vara på plats för länge. Jag brukar ha mitt bitömmarbotten på plats bara några timmar. När jag sedan skall ta bort honungsramarna kan det nog finnas bin kvar, men det är inget problem med att borsta bort dem. Jag minns med viss fasa våra första år som biodlare när det fanns myriader med bin runt oss då vi skattade honungen. Nu är det hela betydligt stressfriare både för bina och för odlaren.

Under veckoslutet har jag slitit med att ta honungen, avtäcka ramarna, slunga med vår handdrivna slunga och slutligen bära in ämbar efter ämbar med den härligaste guldgula honung. Man blir stark av sådant arbete! Det blev drygt 120 kg fördelat på tre kupor, vilket jag tycker att är ett helt gott resultat. Målet är inte att få så mycket som möjligt för honungen skall ju också säljas.

I år har grannen odlat rybs som skall ge en mycket ljus honungen som tenderar att kristalliseras rätt snabbt. Nu tycker jag inte att vår honung är speciellt ljus. Liksom i fjol har vi fått en del betydligt mörkare honung med kraftigare kanske litet nötig smak. Det är svårt att för en nötallergiker definiera hur nötter egentligen smakar, men jag antar att man kan beskriva smaken som nötig. Att våra bin skulle ha varit i rybsåkern tvivlar jag inte på. En dag råkade jag stå på trappan när jag märkte att det blåst upp litet och just skulle börja regna, de första dropparna föll redan. Då kom det bin flygande från rybsåkern i kopiösa mängder. Jag var glad över att inte befinna mig i vägen för dem där de skyndade hem, förmodligen med full last. Så nog har de varit där och eftersom en del av honungen är betydligt styvare att röra tänker jag mig att det kan finnas ett visst mått av rybs i den.

Nu håller jag på med vintermatningen samtidigt som jag bekämpar varroakvalster med myrsyra. Småningom faller bigården till ro och nästa vår ser vi med spänningen fram emot hur övervintringen gått.

Elviras sommarkycklingar.

För en dryg vecka sedan kläcktes fyra av de ägg jag lagt under Elvira. Det femte sparkade hon ut ur boet redan när halva tiden hade gått. Eftersom jag tidigare sett henne hala in alla ägg hon kommit under sig åt undrar jag om hon kanske kände på sig att något var fel med detta. När 21 dagar gått kunde jag konstatera att något rörde sig under henne, men hon låg kvar i redet ytterligare två dagar. Sen flyttade hon och lämnade därmed en nykläckt kyckling efter sig. Den var redan torr, men hade svårt att gå. Om den inte skulle ha skrikit så envetet så att förbipasserande hörde den skulle det förmodligen ha gått illa. Jag trodde faktiskt att det var något fel på den då den var så eländig och svag. Alla ägg borde ha kläckts samtidigt, men tydligen hade den här lillingen kommit ut senare. Efter en natt under moderns varma dun var den hur käck som helst, men något mindre än de andra.

Ett dygn senare tog Elvira ut kycklingarna och nu envisas hon med att vilja tillbringa natten ute. Jag vet inte om det beror på att de små inte kan gå upp för ”trappan” eller om hon bara vill vara ifred. Hur som helst är inte sommarhönsgården byggd för att stå emot nattliga attacker av eventuella rovdjur och med tanke på att här rör sig mårdhund och i fjol också en mård lyfter jag trots Elviras arga motstånd in familjen varje kväll.

Flocken är ju helt brokig så det är alltid roligt att följa med vilken färg kycklingarna kommer att få. Knappast blir den så mörk som marskullen där fyra av fem var svarta. Gärna skulle jag se att någon skulle ärva Elviras gula färg. Ja, strängt taget behöver hon inte vara biologisk mor, men jag hoppas det

Ruvning på gång.

Nu ruvas det i alla stugor. Jag har ju vetat att dvärg kochin är ökända för sin ruvningslust, men aldrig hade jag kunnat ana hur starka drifter en enskild liten höna kan ha. Elvira fick kycklingar för fyra månader sedan. I maj gjorde hon ett nytt försök att börja ruva, men flytten till sommarhuset avbröt det försöket. Nu ligger hon igen platt som en pannkaka och försvarar sina fem ägg med stor frenesi.

Att någon av de små skulle börja ruva kom inte som en överraskning. Däremot blev jag nog häpen när jag upptäckte att orpingtonhönan Victoria börjat ruva. De hönorna är nu två år gamla och har hittills inte visat någon som helst tendens att vilja ruva. Men där ligger hon – och from som ett lamm. Nu håller jag bara tummarna att allt skall gå väl. Jag har inte genomlyst äggen så jag vet inte om de är befruktade. Stora tunga hönor kan också lätt trampa sönder sina ägg, som kan ha svagt skal, eller rentav trampa ner de nykläckta kycklingarna.

Victoria och de andra hönorna i flocken är inte alls benägna att låta någon komma nära dem. Ser de främmande personer så flyr de gärna fältet. När jag skulle märka äggen under Victoria var jag beredd på hårda hack. Men nej, hon bara snurrade runt av förskräckelse ett halvt varv i boet. Sedan dess har jag kunnat smeka henne över ryggen och städa runt henne utan att hon går upp. Jag är helt fascinerad av hur stark driften att ligga tätt på äggen är.

De gånger Victoria går upp för att äta och sträcka på benen kommer hon ut ur hönshuset som skjuten ur en kanon. Inte alls värdigt bekvämt rultande som annars är typiskt för orpingtons. Hela tiden medan hon äter säger hon potpot på ett sätt som bara hör från en ruvande höna.

Att hon alls börjat ruva tillskriver jag tuppens, Jean-Claude, goda egenskaper. Visserligen tycker jag hans parningsritualer på morgonen inte är helt sympatiska, men han är ju dock en tupp. Han har ett lugn som Lord M saknade och han serverar hönorna först till skillnad från den glupske Albert vars devis tydligen var ”make me great”.

Korpar i hönsgården.

När hönsen flyttade över till sitt sommarhus uppstod ett helt nytt problem. Ett gäng på fyra korpar, jag tänker mig att de var en ohängd hop tonåringar, började ansätta de stora hönorna. Vi har inte haft tak på sommarinhägnaden där orpingtonhönsen vistas, men när det dagligen hoppade stora korpar omkring i gården måste ju någonting göras. Jag hade bara nät för bärbuskar hemma, så med viss möda fick jag det uppspänt över gården. För att åstadkomma ett stadigt nättak borde man ha satt upp stödstolpar på strategiska ställen. Jean-Claude höll noga vakt över sina hönor och föste dem in i ett hörn när han märkte att korpgänget satt uppe i träden runt hönsgården. Där stod han sedan som den yttersta vaktposten i beredskap att försvara sin lilla flock.

Bärbuskenät håller inte en listig korp så snart hoppade de igen omkring i gården.  Jag märkte sedan att de alltid satt i närheten och väntade på morgonen när hönorna fick mat och att de skriande och skränande återkom när det var dags för mera mat på eftermiddagen.  Korpen är en klok och läraktig fågel som snabbt lärde sig våra vardagsrutiner. Men de kan inte avhålla sig från att skräna så man hör ju på långt håll när de finns i närheten. Problemet löstes genom att hönorna fick äta inne med dörren stängd och genom att en bit fårnät lades över de värsta hålen.

Kanske korparna hittade ställen med bättre servering, för nu återkommer de bara stundvis och flyger snart vidare. När det var som värst vågade jag inte låta hönsen gå fria. Inte för att jag skulle ha sett att korparna attackerade hönsen, men man vill ju inte ta några onödiga risker. Däremot är jag ganska säker på att de hoppade in i hönshuset och stal ägg.

Marantuppen Jean-Claude

Vår orpingtonflock består av (drottning) Victoria och hennes hovdamer. När de flyttade in hos oss hade de sällskap av Lord Melbourne som nog var ståtlig men väldigt vimsig av sig – varnade för allt som rörde sig. När han blev sjuk flyttade den helvita prins Albert in. Nu skulle väl kärlek uppstå tänkte jag. Men nej, Albert tänkt med på sitt eget välbefinnande och såg noga till att han fick äta i lugn och ro. Hönorna verkade närmast undvika honom. När han så började anfalla mig när jag kom med maten var hans dagar räknade. Visserligen blev det blodvite bara en gång, men det är obehagligt när en stor och tung orpingtontupp gör sitt bästa för att nypa och klösa dig.

Yxan kom fram och så var Albert ett huvud kortare. Jag har tidigare flått slaktfåglarna, men den här gången hade jag värmt vatten i en gammal stor gryta. Efter att tuppen hängt en stund doppade jag den i grytan så att fjäderskruden blev genomblöt. Det var förvånansvärt lätt att sedan plocka den. Fjädrarna lossade hur lätt som helst, så den metoden kan jag verkligen rekommendera.

Nu var det dags att hitta en ny tupp. Mina erfarenheter av orpptuppar var ju inte så bra. En vimsig och en ilsken. Så när det dök upp ett erbjudande om en kopparfärgad marantupp slog jag till. Maranerna är sirligare än orpparna och det är kanske lika så bra. Efter att Albert avlidit (i riktiga världen alltså) klädde sig drottning Victoria alltid i svart. Hon sörjde honom djupt, men fann någotslags tröst hos John Brown som, om jag inte missminner mig helt, var hennes tjänare. Därför kunde man ju ha trott att det var Mr Brown som flyttade in i hönshuset, men det var helt fel. Den franska tuppen heter Jean-Claude och har visat sig vara en mycket het älskare. Ibland blir jag helt generad när jag ser hur han håller på. Han är en utmärkt tupp, låter hönorna äta först och håller då vakt, varnar bara vid verkliga behov. Hela flocken har blivit mycket lugnare och hönorna också mera tillitsfulla.

Jean-Claude den kopparfärgade maranen.

Snöar det?

Snöar det undrade 8-åringen senaste veckan när luften fylldes av något märkligt ludd. Det såg verkligen ut som snö när det på marken låg drivor av luddet. Nu har det mesta försvunnit för vi har haft regn. Jag antar att det var ungefär så här det tedde sig när det enligt Bibeln kom manna från himlen. Men av detta kan man inte koka gröt, varken mannagrynsgröt eller annan gröt. Det är asparna som efter en den stora stressen i fjol då det i veckor var hett nu sett till att den verkligen skall få avkomlingar. Så mycket aspfrön som vi haft här kommer nog granskogen snart att få ge vika för en tät skog av asp. Sällsynt lär det vara med en sådan mängd aspfrön, så detta kan vara historiskt.

På odlingsfronten står allt mer eller mindre stilla för vi har haft en riktigt kall vecka. Däremot har det dykt upp både sorkar och mullvad på ställen där de inte borde finnas. Jag förstår inte riktigt hur de lyckas åstadkomma några gångar, för var man än sätter spaden i marken klingar den till mot sten. Vid istidens slut måtte det just här ha smultit en is som var sprängfylld med sten så mycket finns här. Och mellan alla stenar skall de små gnagarna (fast mullvaden är väl ingen gnagare?) kunna rumstera runt. Undra på att de blir glada när de hittar en plantering med lucker jord och härliga rötter att gnaga på. Här senast gav de sig på rödvinbäret som var uppstammat som ett litet träd.

Det lilla odjurets ingång till dess trevna hem.

Vi tyckte den uppstammade vinbärsbusken var ganska trevlig. Det tyckte sorken också.

Ekodlingen i orangeriet gick också på tok. Någon, eventuellt en ekorre, tyckte att bordet var dukat för den och har farit iväg med alla åtta ollon. Nå, kanske vi kan nöja oss med de ekar som finns i skogen.

I hönshuset har kycklingarna blivit drygt två månader gamla. Elvira, som ruvade frma dem, har beslutat sig för en ny kull och ligger nu och fräser i ett hörn. Dags att flytta alla till sommarhönshuset så glömmer hon sina stolliga ideér.

Tegel bärs in och ut.

Jag tycker att jag nästan varje vår förundrar mig över det konstiga vädret. I år njöt vi redan före Valborg av över 15⁰. Några dagar senare hade vi kraftig nattfrost och t.o.m. snö någon dag. Därefter har det varit kylslaget, blåsigt och solfattigt. Nu lovas det ändå bättre tider. Så fort solen tittar fram kastar sig bina ut för att släpa hem nektar och pollen till kupan. Sälgen och alla varianter av den slags träd blommade så det stod härliga till. Också lönnblommen verkar ha varit populär hos diverse pollinerare. Tre av kuporna var så klickfulla av bin att jag fick lov att sätta en låda med utbyggda ramar under, trots det kyliga vädret. Än har jag inte kommit åt att granska deras förehavanden. Det är bäst att inte i onödan kyla ner kupan och förorsaka problem för ynglen.

Ute har man överhuvudtaget inte kunnat så ännu. Marken har varit både kall och fuktig, för det har regnat ovanligt mycket för att vara maj. Däremot spirar det i orangeriet, även om en del av odlingarna tog stryk en riktigt kall frostnatt. Senaste höst inhandlade vi ett rejält lass med gamla tegelstenar som i sitt tidigare liv varit en del av en skorsten i en ungdomsgård. Tillsammans lastade vi teglen på vårt släp och körde hem med kanske litet sviktande däck. 

Prima tegelstenar som inte ens var svåra att rengöra från murbruk.

Här hemma fick vi lov att lasta om dem på lastpallar som en i taget kördes ner till orangeriet, varefter teglen skulle bäras in i orangeriet och staplas snyggt. Lastpallarna rymdes alltså inte in genom dörren därav allt detta bärande. Av tegelstenarna murades odlingsbassänger. Senaste sommar hade vi odlingarna i olika lådor och ämbar. Det blev, speciellt som det var en ovanligt het sommar, litet utmanande att se till att inte allt torkade bort. Nu hoppas jag att teglen och den större volymen skall hålla mullen lagom fuktig. När murandet var klart fick jag det glada beskedet att de ca 100 teglen som blivit över skulle bäras ut och lagras där för kommande behov.

Mulltransport på gång.

 Odlingsbassängerna skulle naturligtvis också fyllas med mull. Nu togs alla våra ämbar och hinkar i bruk. Nere vid vägen hade en lastbil lämnat en stor, mycket stor, säck med mull. Ämbar efter ämbar fylldes med mull och staplades på en lastpall som H. sedan med Avanten (att släpa en hel stor säck orkade den inte) kunde köra till orangeriet. Där kånkades ämbaren in och tömdes i bassängerna. Vad kan man annat säga än att landslivet ger en många möjligheter till styrketräning.

I det översta tegellagret lades tegeln liggande så att avställningsytan blev större.

I samma bassäng samsas tomater, sallad, basilika och blommande violer.

Man kan fråga sig om det är vettigt att odla både björnbär och ekar i ett orangerie. De ljusa "bollarna" är nämligen ekollon som nu gror för fullt.

Det hårda kycklinglivet.

Inte är det lätt att vara en liten kyckling. Först sköter mamma om en, lockar med god mat och värmer en under sina vingar. Men så med ens är det slut med det och man skall klara sig själv. Först tröttnade Elvira, efter sex veckor, på att dalta med sina fyra kycklingar. Helt sonika flyttade hon till natten upp på pinnen. Nu sover kycklingarna i en hög tillsammans med reservmamman Isabella som ingenting tycks ha emot att sköta kycklingar.

Lilltuppen Puolukka.

Sen beslöt sig Mustikka för att också hon skulle sova på pinnen. Stackars Juolukka som är ensam visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon pep och skrek och beslöt sig sedan för att desperat flaxa upp till de stora. Där möttes hon av elaka tjuvnyp och kom hastigt ner. Till slut sov hon ensam på det arrangemang av trädgrenar som vi kallar lekpinnarna. Jag tyckte riktigt synd om henne som på det sättet stöttes bort av de andra. Men efter några dagar kom hon på att hon kan sova på tvärslån under sovpinnarna, visserligen riskerar hon att få bajs på sig, men det är i alla fall närmare de andra. Nu, efter en veckas kämpande, har hon lyckats avancera upp på pinnen bredvid Musti, medan de andra kycklingarna fortfarande ligger på golvet.

Både Elvira och Mustikka har börjat värpa igen. Värper gör också Fluffy som idag ser ganska konstig ut. Hon har blivit helt skallig på huvudet, åtminstone tror jag att hon tidigare hade något dun också på huvudet. Att det lyser rött beror säkert på hormonerna och hennes värpiver, men vacker kan man ju inte påstå att hon är.

Elsa är en tupp.

Nu är kycklingarna en dryg månad gamla. Jag hade ju tänkt mig att jag skulle kunna avgöra könet på dem utgående från hur de betedde sig som helt små. De två modiga kycklingarna skulle vara tuppar, medan Elsa som gömde sig under Elvira var en höna. Så gick det inte alls. Snart visade det sig att Elsa precis som pappa Knut var friserad och ofta tänkte jag att där går Elsa med sin stiliga pälskrage. Så ser det nämligen ut med de burriga fjädrarna runt det lilla huvudet. Kammen växte på henne, men det gjorde de på Elvis och Elmo också. De två utvecklade och ganska snart stjärtfjädrar och sådana har ju tuppar – eller? Så en dag såg jag att Elsa hade något rött under näbben och då var det bara att erkänna att hon är en han, en tupp. Haklapparna utvecklas. Däremot ser Elvis och Elmo ut att vara tuppar. Puolukka och Joulukka är en vecka yngre, men jag misstänker att de båda är tuppar. De sträcker sig långa och går mera upprätta än hönorna.

Visst ser det här ut som två hönor? Det är Elmo och Elvis, men alltså presumtiva hönor.
 Det rödaktiga ljuset beror på värmelampan som kycklingarna fortfarande gärna ligger under.

Både Elsa, Elmo och Elvis är svarta, vilket förvånade mig då jag trodde att jag skulle få något allmänt gråmurrigt. Pappan var grå med inslag av litet brunt och de som kan antas vara mödrar är mörkare grå eller eventuellt den bruna Elvira. Däremot har Mustikka som är svart fått två gråa kycklingar. De svarta ser i alla fall helt fina ut så jag är nöjd med dem.

Knutte tog vi bort för det blev ganska mycket irritation med två tuppar, även om de inte slogs sinsemellan. Nu när Knut är borta har det blivit mycket lugnare bland hönorna. Ut får de också komma när jag hunnit hem på eftermiddagen. Alla de vuxna rusar ut för att sandbada medan kycklingarna står i lucköppningen och piper efter sina mammor.

Elvira kycklingtjuven.

Jag förstår inte hur hon gör, Elvira. Ett är säkert och det är att hon måste vara Margaretas, salig i åminnelse, dotter. Den som sett Margareta barsk och sträng stå i hönshusluckan och kommendera små busiga tuppkycklingar glömmer det inte. Samma stränghet syns nu hos Elvira, men gentemot de andra hönorna. Jag har sett hur hönor knycker ägg av varandra och snabbt rullar dem in under sig själva. Men hur stjäl man en något dygn gammal kyckling?

Elmo eller om det är Elvis. De är precis likadana.

Elvira och Mustikka har legat i var sin vrå av hönshuset utan att kunna se varandra. Först kläcktes tre av Elviras ägg. Elmo, Elvis och Elsa. Jag har utgått från att de två som först visat sig och var ivrigast på att börja äta verkligen är tuppar. De hade också ganska genast en något rödare näsrot = kam än den jag tror är en höna. Det skall bli intressant att se om det stämmer. En vecka senare kläcktes två av Mustikkas tre ägg, Puolukka och Juolukka. (Jag tycker det är lämpligt att Blåbär får ett Lingon och ett Odon). När jag två dagar efter det kom med mat till Elviras kycklingar låg hon bara stilla och släppte inte fram kycklingarna. Det var märkligt tyckte jag, för de hade redan lärt sig att när jag kommer vankas det mat. Min första tanke var att något var på tok så jag kände efter under henne och då kom det plötsligt fram fyra kycklingar varav en mycket liten. Det var Puolukka som adopterats av Elvira säkert utan Mustikkas medgivande. Men hur har hon gjort? Mustikka måste ju ha haft sina kycklingar under sig, de var så små att de inte ännu kom fram. Har Elvira gått förbi och hört något pip och helt enkelt kört bort Mustikka för att sedan locka till sig den lilla likt häxan i Hans och Greta? Eller har hon gått förbi och lockat och kuttrat för att få kycklingen att överge sin mamma?  Och varför har hon överhuvudtaget rört sig där när hon annars håller till i trakten av sitt gamla rede?

Först tog jag Puolukka och stoppade in den under sin egentliga mamma, men av det blev ingenting. Nästa gång jag kom till hönshuset var den lilla igen under Elvira. Det hela är mycket mystiskt. Och tänk vad klokt av Elvira att inse att adoptivbarnet är mindre än de andra dels inte egentligen behövde någon mat ännu och dels att den behövde mera värme. Därför låg hon ju bara där när jag kom in. Det finns mycket att förundras över i hönsevärlden.

Spår av djur i vintertid.

Vi har fortfarande häpnadsväckande mycket snö på vår backe. I natt fick vi igen 4-5 cm och överallt ser man nu spår av framförallt hare och ekorre. I flera veckor har skaren burit också mig, men nu väntar vi töväder. Hararna har kanske inte njutit fullt ut av snön. I början av vintern kunde man se hur de hade grävt i den mjuka, fluffiga snön för att komma ner till något ätbart. Ju mer snö det kom desto svårare blev det. När den maten tog slut började hararna, och vi har rätt många av dem här, gnaga på buskar och små träd. Barken är helt borta på flera av dem. Vårt gamla äppelträd som har fått föra en bohemisk tillvaro med djupt hängande grenar har fått dem ordentligt söndertuggade. Genom att snön varit så djup har hararna också nått högre än vad jag tänkt mig när jag på hösten satte nät kring vissa av våra buskar. Vis av skadan skall jag vara mera omsorgsfull nästa år, tror jag. J

Söndergnagd äppelgren.

Om harar är vardagsmat och något man ser ofta så är ugglor mera sällsynta. En sen kväll när jag kom ut med Cora hörde jag plötsligt ett konstigt ljud. Stannade upp och lyssnade, visst var det någon som hoade med djup stämma, ho-hoo lät det. Medan jag såg mig runt för att försöka fastställa varifrån ljudet kom såg jag plötsligt en stor uggla ljudlöst komma flygande. Den slog sig ner i en gran på gården och fortsatte sitt hoande. Vid det laget stod Cora alldeles stel och lyssnade, spännande var det för oss båda. Det var för mörkt för att vi skulle kunna få syn på den där den satt, men hoandet var i sig en alldeles tillräcklig upplevelse.

I Finland vet alla hur en berguv ser ut efter att en sådan för flera år sedan avbröt en fotbollsmatch mellan Belgien och Finland genom att flyga lågt över planen. Uven fick heta Bubi och landets fotbollslag heter idag Huuhkajat (berguvarna). Något år senare häckade ett berguvspar alldeles i centrala Helsingfors och nu har turen kommit till Esbo. I Esbo centrum lär ett uvpar häcka uppe på ett tak. Jag kan tänka mig att det var den hanen som besökte oss här på Toivola. Fågelvägen är det inte så långt ifrån. Uven tar gärna harar så våra harar lever kanske farligt. Råttor äter de också och dem får de gärna ta i närheten av stallet.

Rasande Elvira.

Ofta hör jag ett ivrigt kacklande från dvärg kochina medan jag ger mat åt orpingtona. Men här en dag var det ett värre liv än vanligt. När jag kom in till dem var det nästan som i slaget vid Lützen, fast istället för dimma var luften fylld av damm. Elvira var fullständigt rasande och angrep häftigt Mustikka. Vad som egentligen hänt vet jag inte, men tydligen hade Mustikka stigit upp från sitt rede där hon troget legat, för att få i sig litet mat och släppa en mega bajskorv. Kanske hade hon kommit för nära kycklingarna eller så hade Elvira under sin ruvningstid glömt bort hela Mustikka och trodde att hon var ny i flocken. Hur som haver så rök både dammet, fjädrar och hela hönor. Jag aldrig sett en höna så vildsint angripa en annan. Slutligen räddade sig Mustikka upp på pinnen. När jag lyckats locka Elvira och kycklingarna till sin matskål smög sig Mustikka hastigt ner och åt litet innan hon återvände till det trygga redet.

Mustikka ligger platt i sitt rede.

Idag satt Mustikka igen på pinnen och en annan höna låg i redet. Ganska lumpet att nu tränga ut henne, för nu närmar sig K-dagen med stormsteg. Den hönan lämnade ändå redet efter att hon värpt ett ägg. Isabella sköter ivrigt kycklingarna tillsammans med Elvira som ju gjorde allt jobbet med ruvningen. Få se om Mustikka skall få vara ensam om sina.

Vårens första kycklingar.

I hönshuset piper tre ivriga kycklingar. De kläcktes för tre dagar sedan och nu har de med iver börjat förse sig av den mat som till en början serveras, d.v.s. hårdkokt äggula och grynost. Det tog några dagar innan Elvira lät dem komma fram från gömstället under hennes varma dun. Den värmen har de verkligen behövt. Jag hade ju varnat Elvira och sagt att det i början av mars är för kallt för kycklingar. Men brydde hon sig om varningens ord? Nej! I sin ungdoms dårskap envisades hon med att ruva. Och inte nog med det, systern Mustikka ligger platt som en pannkaka i ett annat hörn. Några dagar innan K-dagen (K som i kläckning) damp Isabella ner bredvid Elvira. Tur var det för på det sättet har hon fått litet mera värme i sitt ganska så kalla hörn. Samma kväll blev det plötsligt el-avbrott. Det räckte några långa timmar innan vi fick elektriciteten tillbaka. Jag låg i sängen och oroade mig för hur de skulle klara sig i hönshuset.

Så kom K-dagen och åtminstone en kyckling kläcktes faktiskt den dagen. Följande natt hade vi -18⁰ och inne i hönshuset var det bara +5, vilket är väl svalt för en liten nykläckt kyckling. Men så länge mamman/mammorna tar hand om sina barn lider de ingen nöd.

Det har inte riktigt gått upp för Elvira att barnen är här nu och hon kan gott sluta ruva. Viola som bara hunnit ruva några dagar har fått två ägg att ligga på. När Elvira upptäckte att den andra låg på ägg sträckte hon huvudet in under Isabella och rullade snabbt och elegant ett ägg in under sig själv. Kycklingarna, de ligger turvis hos den ena och turvis hos den andra. Igår tyckte väl Isabella att det var onödigt kallt för hon skuffade sig med huvudet före med kraft in under Elvira som såg något irriterad ut. Det var bara för Elvira att göra sig bred så att alla rymdes under hennes värmande vingar.

Envisa Elvira.

I en dryg veckas tid lyfte jag bort Elvira ur redet och tog bort alla ägg som hon och de andra hönorna värpt. Men vad hjälpte det? Lika envist låg hon där som en gammal bortglömd mössa. Till slut insåg jag att hon kommer att ruva oavsett vad jag gör. Lika bra att låta henne behålla några ägg. Nu ligger hon på fyra väl märkta ägg. De övriga äggen som under dagens lopp uppenbarar sig tar jag bort trots ilsket fräsande och hackande. Igår när jag kom in till hönshuset var Elvira uppe och åt. I rasande fart pickade hon i sig frön. Hon hade också presterat en bajskorv så stor att det verkade helt osannolikt att en så liten höna skulle åstadkomma något sådant. Ruvande hönor går sällan upp för att äta, när de gör det passar de på att också tömma tarmen.

I början av mars borde äggen kläckas och det är alltid lika spännande. Helst skulle jag ha sett att ruvningen skulle ha kommit igång litet senare så att både stora och små kunde gå ute. Därför kunde jag bara sucka när jag upptäckte att Mustikka, den svarta hönan, lagt sig i ett annat hörn. Hon ligger nu på tre ägg som skall kläckas om ca tre veckor. Jag väntar bara på att den tredje systern, Fluffy, skall besluta sig för att även hon vill ruva. Var skall de rymmas alla? Förstås hoppas jag på hönor och variation i färgskalan så att man kan indentifiera dem.

Nyttan av golfaren.

Det är tydligen på samma sätt med små hönor som med små barn, man skall inte skryta med hur de sover för strax ändrar de sina vanor och vill inte alls lägga sig/hoppa upp på sovpinnarna. Våra små och speciellt unghönsen som kläcktes i augusti tycker det är helt hejsan att hoppa ner från pinnarna just när man kommer för att släcka lampan. Nu har det varit så kallt att de hela tiden har en värmelampa tänd som lyser med ett rött sken. Det innebär att de hittar både ner och upp till pinnarna.

Både orpparna och dvärghönsen värper helt strålande bra. Visserligen är de ovannämnda unghönsens ägg inte bara små utan pyttesmå. De har också beslutat sig för att lämna de gamla beprövade värpredena och värper bakom det vi kallar lekställningen. Det är frågan om krokiga trädgrenar som är arrangerade så att hönsen kan hoppa upp på dem eller om det behövs dra sig undan bakom dem. Där har de nu inrett ett rede åt sig. Till en början lade jag mig snällt på knä och sträckte mig efter äggen. Det är ändå inte så fiffigt att ligga på knä i ett hönshus, det fastnar lätt en och annan klatt på knäna. Men så kom jag att tänka på att jag ju har en golfspelare i huset. Den som golfar slår ibland ut sin boll i små dammar som finns på banan. För att inte behöva traska ut i vattnet och bli genomvåt har den välförsedde golfaren en fiffig tingest som kan beskrivas som en längre käpp med en liten ”korg” i ändan som är formad som en halv boll. Den är alldeles utmärkt att fiska upp ägg med och kan säkert användas också av den som har svag rygg och svårt att dagligen böja sig efter äggen. Inte så dumt att en gång ha nytta av golfspelandet! 😊 

Dimmer i hönshuset.

Jag är verkligen ingen nattuggla och därför har hönsens sena kvällsvanor ibland ställt till med problem. På sommaren skall man stänga om dem så att inget rovdjur får sig en stek och på vinterhalvåret måste lampan i hönshuset släckas. Jag har levt i tron att en dimmer skulle innebära större elektriska ingrepp, men det visade sig inte vara fallet. En ny ”glödlampa” införskaffades som i sockeln hade en manick som med en behändig liten grej kan skapa skymning för att locka hönsen upp på pinnarna. Det är framför allt orpingtona som skall lockas, dvärghönsen sitter på sina pinnar redan kl. 20. De stora skulle, om de fick lov, dansa schottis in på småtimmarna. Men nu är det slut på det roliga. ”Solen” går ner kl. 20 och senast en timme senare sitter de alla på pinnen.

Litet opålitlig är lampan för det har hänt att den plötsligt slocknat och då står både höns och jag som förstenade innan jag tänt den igen. Höns blir ganska paralyserade om det ett tu tre blir mörkt och vet inte vad de skall ta sig till, eller hur de i den plötsliga natten skall ta sig upp på sina pinnar.

Tydligen är det bara svårt att röra sig uppåt i mörker, för det har hänt att någon höna redan legat i värpredet när jag kommit på morgonen för att åter låta ”solen” gå upp. Nu på vintern är det ju verkligen mörkt på morgnarna, men redan nu har det värsta mörkret börjat ge vika. Om någon av orpparna haft bråttom till redet då har också Albert hoppat ner från pinnen. Otåligt står han precis innanför dörren och väntar på mig. Det har hänt att han i sin iver ramlat ut över tröskeln och sedan värdigt fått kliva tillbaks för att anmäla att nu – äntligen – vankas det morgonmål.

Vintervädret har hittills varit ganska så varierande med plötsliga köldknäppar följda av blidväder. När det vankas kalla nätter då tänder jag en andra värmelampa hos dvärghönsen. Det är en glaslampa som sprider ett milt rött sken, den andra är keramisk. Jag har inte märkt att det röda skenet överhuvudtaget skulle störa hönsen och deras sömn. Den enda skillnaden är att om den röda lampan är tänd, då kommer hönsen ner från pinnarna när de hör att jag rumsterar hos de stora.

På sommaren är det svårare att få hönsen in i husen. Kanske jag måste börja med att ge dem litet nattmat inne, om det skulle få dem att överge de sköna sommarnätterna. Men till dess är det ännu långt.